På trappan till huset som bl. a. inrymmer studieförbundet Sensus, stod vi, judar, kristna och muslimer denna måndagskväll. Vi talade, reciterade från Koranen och Bibeln och vi bad tillsammans. Vi, Abrahams barn, var förenade i en andakt för situationen i Gaza och södra Israel.
Vi talade inte om vems fel det är. Vi nämnde inte Hamas eller Israels regering eller Fatah. Men vi lyssnade respektfyllt på varandras inlägg och varandras heliga skrifter, och vi bad till vår gemensamma Gud - till Gud bortom alla beteckningar, till Gud bortom alla religioner i glädje över vår egen religion och i full respekt för den andres.
Ett 100-tal människor slöt upp för att manifestera att vi hör ihop - hör ihop som bröder och systrar oavsett tro, oavsett härkomst. Vi hör ihop och tillsammans fick vi dela smärtan över hatets och våldets Gaza, tårarnas och längtans Israel och Palestina.
Jag tackar Jesus Kristus för denna kväll - så enkel och så viktig!
Mötet med den uppståndne
12 år sedan
11 kommentarer:
"och vi bad till vår gemensamma Gud"
Jag tillber då inte en gud som heter Allah. Jag vet inte hur du har fått ändrat på namnet på den Gud du tillber?
Tony > Allah betyder Gud på arabiska. Kristna araber ber alltså till "Allah", dvs. Gud. Bara så att vi vet vad vi pratar om ...
Tony: Bara så du vet så kallar inte heller israeler sin Gud för "Gud".
Skulle alldrig be tillsammans med muslimer! Ber muslimer till Jesus? I koranen står det att muslimer får inte vara vänner med kristna och judar! Att den som lämnar islam bestraffas med döden! Låter det där som våran kärleksfull och barmhjärtig Gud!? Att vår kärleksfull Fader skulle ha sänt en pedofil/mördare/våldtäktsman/tjuv/slavdrivare Mohammed att sprida Guds ord!? Allt som står i djävulensbok koranen är en raka motsats till Jesu ord! Det finns ingen kärlek i islam!
Vilken tur då att kristendomen har så kärleksfulla företrädare som du, Magda?
Hej Åke.
Tack för att du delar med dig av dina fina tankar! Alla är vi Abrahams barn. Det står tydligt i alla våra skrifter. :)
Salam!
Anwahr A.
Bra kommentarer, Ono ;)
Men Åke, du är verkligen ute på djupt vatten när du står i bönegemenskap med andra religioner. Sker bönen då verkligen "i Jesu namn" eller vad är det fråga om? Det enda religionsblandade bönemöte jag kan komma ihåg från Bibeln är det när alla på skeppet (i Jonas bok) ber "var och en till sin gud". Man borde väl ha fattat att det var samma? (Eller?).
Vi kan visserligen gärna träffas mer över religionsgränserna för samtal i t.ex. religions-, klimat- och fredsfrågor, utan att därför gå in i böne- (d.v.s. i praktiken en ganska långtgående gudstjänst-)gemenskap med muslimer! Det här är inte ekumenik utan religionsblandning. Spåren från det annars mycket viktiga klimatmötet i Uppsala förskräcker (religionsblandade bönerop i domkyrkan). "Utvecklingen" verkar gå fort nu. Jag har hört en buddhist läsa (sin egen buddhistiska variant av) välsignelsen i en kristen (??) radiogudstjänst för bara något år sen. Buddhister och muslimer skulle säkert kunna gå i nån sorts jesusmanifestation också, men deras Gud har ingen Son. Det har min...
(Sen kallar jag för den skull inte Koranen djävulens bok. Det står ju många hyfsat bibliska berättelser i den ;o).
Vare det sig vi är muslimer, judar eller kristna ber vi till samma Gud, Gud fadern, den Gud som är fader till allt skapat. Vi har olika sätt att närma oss Gud, det förstår vi alla. Även inom kristendommen har trosrörelser olika sätt att tilbedja och lova Gud. Vi har enligt olika traditioner givit den som jag kallar "GUD" andra namn; så som "Herren", "Adonai", "Fader" och ännu andra kallar för "Allah". I varje och ens munn blir namnet heligt, för att det representerar det bästa vi vet: Gud.
En av mina gamla lärare i Gamla testamentets exegetik sade engång att det var dogmatiken som var det som hotade vår tro på Gud. "Den splittrar oss" sade han. Med vår egen hybris och att människan alltid vet bäst (och i det fallet vi själva) tittar vi inte bortom oss själva. Vi sätter oss själva i centrum och Gud, Jahve, Allah trycks åt sidan.
Det är då vi börjar säga "jag tillber då inte en Gud som heter Allah". Vi tror alltid att vi vet bäst, men de mer vi vet, desto mer vet vi hur lite vi vet.
Jag ber med muslimer och judar. Jag välkomnar dessa som mina yngre och äldre bröder. Och varför. Ju vi har en gemensam älskande "abba, fader".
Ono: jag skrev att det finns ingen kärlek i ISLAM! Det säger väl ingenting hur kärleksfull eller kärlekslös jag är! Kristendomen ÄR kärlek, Nya Testamentet är fullt med kärleksbud från Jesus. Jag är mycket kärleksfull men jag tycker att det inte finns nån kärlek i islam (föt att det inte gör det!) Det gör mig inte till en ond person för att jag tycker att islam är ond!
Anonym:
"ilah" eller "ilaah" betyder gud på arabiska. Allah är ett namn, namnet på Islams gud. Bra. Då har vi det klarlagt.
ono:
Hahah, jo jag vet. Jag sa att jag inte tillber en gud som heter Allah. Är det så svårt att läsa? Jag skrev om namnet på gud.
Jag är kristen men jag är inte Abrahams barn, en muslim är inte heller ett Abrahams barn. Kristendom och Islam är inte en etnisk grupp. Araber och judar är däremot Abrahams barn. Men religionen judendom har bara med abraham att göra.
Om man ska säga något liknande så skulle man kunna kalla alla judar, kristna och muslimer för Adam och Evas barn.
Baldur Baldursson:
Kristna och judar tillber inte en gud som heter "Allah". Ett namn är en helt annan sak än en betäckning på vad en gud är. Du får inte blanda ihop dessa.
"Vi sätter oss själva i centrum och Gud, Jahve, Allah trycks åt sidan.
Det är då vi börjar säga "jag tillber då inte en Gud som heter Allah". Vi tror alltid att vi vet bäst, men de mer vi vet, desto mer vet vi hur lite vi vet."
Förlåt mig. Detta känns bara dumt. Jag tillber inte guden med namnet "Allah" för att det är en avgud, jag tillber enbart YHWH. Att det skulle handla om att jag inte sätter YHWH i centrum är inte särskilt logiskt.
Att likställa YHWH med Allah är ren okunskap.
Hm... har svårt att se problemet med gemensam bön. Tänk er ett musikstycke. Alla var för sig med var sin ton. Musikaliska solon eller samspel. Individualiteten försvinner inte för att man gör något tillsammans, samtidigt!
Själv tyckte jag mycket om imamens (?) sjungna bön och funderade över hur det kommer sig att både muslimska och judiska religiösa böneledare alltid sjunger som gudar, medan i vår arma Svenska kyrkan atonala präster tillåts sjunga! :)
Skicka en kommentar