Mea culpa!

Jag kan hålla med om att mitt blogginlägg om fundamentalister var en aning för tillspetsat.

Simon som kommenterar under mitt tidigare blogginlägg "Dialog snarare än monolog" skriver fint om sin bedrövelse (mitt ord) över att bli ihopbuntad med fundamentalister som saknar respekt för annans övertygelse trots att han själv anser sig vara fundamentalist.

Simon, jag håller med Dig om att mitt inlägg var väl skarpt. Jag möter dock med jämna mellanrum evangelikala kristna som har två olika typer av attityder till t ex andra religioner:
1) Muslimer har ingen Gud. De har en gudslängtan men ingen Gud. Det är en von obenattityd som jag har fruktansvärt svårt för - en attityd som handlar om rätt och fel, svart och vitt. En god muslim blir då snarare en omvänd muslim, en som har låtit döpa sig och bekänner sig till Jesus Kristus.

2) Muslimer och judar och också andra religionsutövare kan ibland genom sin egen tradition uttrycka sin andlighet så att man nästan är kristen, d v s man är en sorts anonym kristen - så anonym att man inte vet om det men Jesus Kristus vet och det räcker.

Det blir också en von-obenattityd där man mot någons vilja förvandlar vederbörande till något den inte eftersträvar.

Dessa exempel är inte alls ovanliga. Jag vet inte vad Du, Simon, skulle säga om någon av dessa exempel..?

Är man fundamentalist så ligger det, om jag förstått det rätt, i själva begreppet att man själv, d v s Bibeln som den är, har helt och hållet rätt och skall (i den mån det alls går) läsas och förstås som det står skrivet. Som Du och alla andra som läser min blogg har förstått är jag inte fundamentalist utan menar att Bibeln måste tolkas (och att alla gör det varesig man "läser som det står" eller inte). Jag menar att Bibelns ord måste förstås utifrån vår tid och in i mitt eget liv, med mina livserfarenheter och förstås in i Ditt liv med Dina livserfarenheter. Då får Du och jag brottas med bibeltexterna och se hur de kan tala in i våra olika livssituationer.

Fundamentalism, menar jag, är för instängt, för "enkelt" mitt i det svåra att hålla fast vid Bibeln såsom den är oss given. Min tro och övertygelse, mitt teologiska nav och navet för mitt liv är Jesus Kristus - den korsfäste och uppståndne och som jag sagt tidigt i höstas på min blogg håller jag fast vid devisen eller livshållningen att ju närmre korset jag står ju öppnare kan jag vara för alla andra. När jag är inskränkt (och det kan jag dessvärre vara) står jag inte tillräckligt nära korset. Mea Culpa!