torsdag 12 februari 2009

Till vilket pris?

Jag läste idag i DN om att Kristina Axén Olin har slutat helt och hållet inom den politiska världen. Den är för hård och för kall. Man är så ensam, kommer det fram i DN idag. Har den politiska situationen blivit omänsklig? Det visar sig vid en intern undersökning för riksdagsmän och riksdagskvinnor att många får alkoholproblem, viktproblem, stressrelaterade sjukdomar etc. Mångas äktenskap havererar. Trycket i riksdagen är så stort. Dels finns förväntningar från själva riksdagsgruppen, dels från den lokala partigruppen som förde fram ens namn på riksdagslistan, dels från alla väljare, dels från familjen och naturligtvis alla de egna kraven. Mängden av arbete gör att man inte hinner med - inte hinner med livet. Är det då självmordskandidater som ställer upp? Naturligtvis inte! Det är människor som är beredda att offra familj och fritid, som är övertygade om att det måste kunna fungera trots allt, att det måste kunna vara möjligt att vara politiker trots allt - även om man bor långt från riksdagshuset, även om kraven är omänskligt stora. Det är dessa politiska entusiaster som vi med glädje röstar in, som vi tror på, hoppas på, ställer krav på. Men det är samtidigt dessa som vi skäller ut, som vi tycker fattar fel beslut, som vi är besvikna på.

Vad har vi egentligen för syn på våra politiker? Borde det inte finnas ett mänskligare system? Borde det inte kunna gå att kombinera familj och politik på ett fungerande sätt? Kanske handlar detta om grundläggande människosyn - om hur vi behandlar varandra, om vilka förväntningar vi har på varandra. Här tror jag att kyrkan kan bidra med många tankar kring människovärde och dess konsekvenser sett ur ett kristet perspektiv

Vi behöver kloka och kunniga politiker med stort engagemang, men till vilket pris?

6 kommentarer:

~Karin Långström Vinge~ sa...

Håller med. Till att börja med kan politikerna börja följa EU:s arbetstidsdirektiv, som vi andra måste göra. Som gör att det kör ihop sig ordentligt när vi ska följa de nya riktlinjerna för konfirmandarbete med fyra lägerdygn per grupp, till exempel, som ska rymmas inom ordinarie arbetstid.

När det gäller arbetsmiljöarbete är jag inte helt säker på att kyrkan har särskilt mycket att tillföra.

(Sa hon dystert.)

Hakon Långström sa...

Ja, Åke, inte är det lätt att vara riksdagsledamot - heller. Men kyrkan finns där i riksdagshuset. Varje vecka hålls gudstjänst i den vackra "inbäddade" kyrkan och två präster - din egen medarbetare Carl-Erik Sahlberg och jag finns där inte bara för gudstjänster utan också för enskilda samtal , själavård och kurser. Sen behöver vi verka mycket mer för ett bättre klimat för våra politiker i allt kyrkornas arbete!

~Karin Långström Vinge~ sa...

*vinkar till Hakon*

Grattis båda två till framgångarna i provvalet, förresten!

Åke Bonnier sa...

Hej Hakon och Karin, roligt att Ni läser min blogg och roligt Karin att Du själv är en så oerhört flitig bloggare! Har hört att Du anses vara kyrkans främsta bloggare (i intensitet och säkert i mera...)

Jo Hakon, visst tänker jag på kyrkan i riksdagen - den grupp som samlas på onsdagsmorgnar med Dig och/eller Carl-Erik. Visst tänker jag på Alfa-kursen i riksdagshuset, visst tänker jag på själavård som ni bedriver och jag gläds och tycker att det är viktigt att kyrkan finns på plats. Men mitt inlägg handlar snarare om det omänskliga systemet. Jag vet ju att det är svårt att ändra på, men frågan är om det inte måste till någon sorts förändring för att göra livet drägligare också för politiker -ja egentligen politiker i både stat och kommun.

Gällande arbetsmiljöfrågor kan vi sannerligen inte slå oss för bröstet i kyrkans sammanhang. Jag håller tyvärr med Dig helt Karin. I kyrkans och kyrkornas sammanhang borde vi vara mycket bättre på, ja kunna stoltsera med, att tala MED varandra snarare än OM varandra.

Dessutom..: Tack Karin för värmande grattistillrop!

~Karin Långström Vinge~ sa...

Oj, det var roligt att någon tycker att jag är kyrkans främste bloggare :), själv kan jag nog nominera ett flertal andra.

Ja, just nu är jag trött på surkyrkligheten. Visst ska vi ha olika uppfattningar och åsikter, men man ska kunna vara trevliga mot varandra i alla fall.

Önskar dig en god vecka!

Mamman på väg sa...

Jag tittar in och blir glad för vad jag ser. Som vardande människa både i kyrkan och i kommunpolitiken blir jag överraskad av omtanken, och ganska rörd, för ibland har jag tänkt att det skulle räcka långt att inte, reflexmässigt, som lokalpolitiker mötas av förakt och avsky.