Elisabeth Ohlson Wallin

Du som läser min blogg och bor i Stockholm bara måste gå till Storkyrkan de närmaste dagarna (senast den 16/5 för att vara säker) och se den utställning som nu finns där: Anhörig -på liv och död. Det är Anhörigfonden (www.anhorigfonden.se) som bad Elisabeth Ohlson Wallin att ta 10 bilder som handlar om canserdrabbade personer, om att övervinna sin sjukdom, om döden och sorgen. Utställningen är makalös och tanken är att den ska kunna "turnera" runt i olika kyrkor.

Alltför sällan talar vi om död och om sorg med varandra. Biskop Caroline Krook skrev en bönbok som heter Om sorgen mitt i livet. Sådan är sorgen - den är mitt i livet men alltför sällan talar vi om den. Förr hade man sorgband som markerade att det var tillåtet att sörja. Nu försöker vi "klara av" sorgen på egen hand (i den mån man inte samtalar i sorgrupper, med kuratorer och terapeuter eller diakoner eller präster). Men sorgen borde verkligen få bli mer tillåten i vårt samhälle. Det är inte fult att gråta. Det är inte förbjudet att sörja, att vara ledsen, att inte orka. Sorgen är dessutom en berg- och dalbana där backen nedför, ned i sorgedalen, kan komma helt oväntat efter att allt känts ganska bra. Plötsligt faller man ihop igen och kan nästan känna sig som då allt var nytt. Till den som har upplevt/upplever detta vill jag säga: Välkommen i gänget!!! Sådan är sorgen. Den kan slå till om och om igen av olika skäl men med samma "objekt" som utgångspunkt. Vi är inte galna när vi sörjer efter flera år. Sorgen är inte en kortperiod - en sorgeperiod, utan ett livslångt arbete (sorgearbete). men vi behöver tala mer om det med varandra, dela med varandra. Det skulle jag önska för vår nutid och framtid. Utställningen i Storkyrkan kan inspirera.