"Döden tänkte jag mig så..."

Bo Setterlinds dikt känns säkert igen av många. Döden är ständigt aktuell även om vi tycks glömma bort att vi är dödliga. Egentligen, för att fortsätta att citera lyriker, är vi bara en liten "blåsa i Guds Andes glas" (Aniara av Harry Martinsson). Samtidigt är vi insatta i ett stort, ja ett evigt sammanhang som har med Gud att göra. Vår kropp är ett Guds Andes tempel (1 Kor 6:19) och därmed något heligt. Men vad gör vi med kroppen den dagen den inte längre har någon funktion? Hur ordnar vi det för oss efter livets slut? Många fyller i s.k. "vita arkiv" där man skriver ned sina önskemål om begravningsform, psalmer, begravningsförrättare etc. Det är oerhört bra och underlättar för de anhöriga. Andra överlämnar begravningsplaneringen till de anhöriga. Ni får göra hur ni vill. Jag bryr mig inte så länge det blir bra för er. Och så kommer dödsdagen och dödsdagar kommer alltid olämpligt. Döden går alltid före och stör all planering. Men i dagens Sverige finns det en alltmer påtaglig risk att döden inte får störa, att döden inte får gå före utan att det hela ska klaras av så snabbt och "smärtfritt" som möjligt. En möjlighet är nu att kremera den anhöriga utan några ritualer eller ceremonier alls. Den älskade körs till krematoriet direkt från sjukhuset och sedan kan gravsättningen komma raskt också; kanske minneslund där man vare sig behöver eller får vara närvarande vid asknedgrävningen eller den s k "spridningen för vinden". Man kan också kremera och sprida ute på havet (med Länsstyrelsens tillstånd) eller lägga i askgrav, vilokulle etc.

Det vi i kyrkan vänder oss mot är de s.k. direktarna. Vi menar att vi människor behöver gudstjänsten, behöver få vara kring den älskade, behöver få be, sjunga och överlämna den avlidne i Guds omsorg. Vi behöver begravningsgudstjänsten med kistan som påminner oss om att den döde med hela sin kropp, ligger där och sedan behöver vi påminna oss om att det inte är riktigt hela sanningen i alla fall därför att den döde har fått möta Gud ansikte mot ansikte. Det är prästens uppgift att påminna om detta i begravningsgudstjänsten. Vi behöver begravningsgudstjänsten. Vår hantering av den döde får aldrig styras av hetsig tid eller ekonomiska intressen. En begravningsgudstjänst är alltid kostnadsfri för dödsboet om den döde tillhörde Svenska kyrkan. Hade den döde däremot lämnat Svenska kyrkan, oavsett orsak, är det kyrkoherden i församlingen där begravningen ska äga rum som har att fatta beslut om den döde ändå ska ha en begravningsgudstjänst. Det är ett pastoralt övervägande där många i slutänden säger ja och då tillkommer en kostnad eftersom den döde inte betalat detta genom sin kyrkoavgift.

Men vi, som är medlemmar i Svenska kyrkan, borde värna om begravningsgudstjänsten som i sig är ett framhållande av den enskilde individens värde. Låt Er inte luras in i "direktartänket". Nej, för livets skull, för den sörjandes skull, är det viktig med gudstjänsten. För den dödes skull då? Den döde klarar sig lika bra ändå. Vi kan inget göra för den döde. Det kan bara Gud, men vi kan visa vördnad för kroppen, för individen och vi får överlämna den döde i Guds gränslösa omsorg.