Och Ordet vart relevans!

Idag firade jag högmässogudstjänst (gudstjänst utan nattvard) för första gången i Slottskyrkan i Stockholms slott. Jag har blivit utnämnd till extra ordinarie hovpredikant och har då att två gånger per år predika i Tessins kyrka som ligger mitt emot Rikssalen.

När man firar högmässogudstjänst blir Ordet ännu viktigare. Som evangelisk luthersk präst är det viktigt att inte slarva med predikan (det är viktigt för alla andra präster och pastorer också). Det förkunnade Ordet måste vara ett befriande och bärande ord. Som präst är jag Verbi Divini Minister - Guds Ords tjänare. Därför måste predikan alltid vara väl förberedd och dessutom kristocentrisk. Samtidigt, och det är den stora utmaningen, måste predikan vara relevant, beröra de människor som sitter i kyrkorummet och som oftast inte är så förtrogna med kyrkans och trons språk. Predikan måste beröra den som kommer till kyrkan, som kanske kommer dit för första gången med lågt ställda förväntningar. Dessa lågt ställda förväntningar ska inte bekräftas. Tvärtom ska den som kommer till kyrkan kunna gå därifrån med en känsla av att hit vill vederbörande komma tillbaka - helst redan nästa söndag. Som predikant är det en utmaning.

Men Ordet ska befria, upprätta, och samtidigt inte bara stryka medhårs. Den som kommer ska få något att leva av under den kommande veckan. Jag kan därför bli sorgsen (minst sagt) när kollegor, i sin iver att göra Ordet relevant, blir banala och platta. Lika förtvivlad blir jag (även om jag hör det mer sällan) när en predikant bara staplar fromma meningar ovanpå varandra och då det fromma språket blir murar oss emellan (Psalm 289 i den Svenska psalmboken).

När nu detta är sagt vill jag också säga att det är svårt att nå alla och vad som är oerhört bra för en är inte lika bra för den andre och vi vet väldigt lite hur Ordet verkar i en människa. Det vet bara Gud och det är, tack och lov, Guds sak även om vi predikanter har uppgiften att predika så väl förberett och så bra som möjligt.

Svenska kyrkan (och jag själv få mig också en släng av sleven) beskylls ibland för att vara politiskt korrekt, som om vi skulle styras av de politiska strömmarna, som om evangeliet är en vindflöjel beroende på om vindarna är blåa eller röd-gröna. Naturligtvis är det belackarna som rallarsvingar kring detta - svingar som aldrig når fram annat än som ett kvalmigt luftdrag som inte berör. När kyrkans präster och biskopar predikar är det, också hos oss, evangeliet som får styra - det kristocentriska som får bära. Sen gör vi det mer eller mindre bra (se ovan). Men det handlar inte om politisk korrekthet utan om det som är vårt uppdrag - att förkunna Guds Ord rent och klart på ett relevant sätt.

Jag hoppas att jag klarade av detta idag i Slottskyrkan!