Det lär vara ett uttryck av Olof Palme - ett uttryck som Hasse å Tage (Hans Alfredsson och Tage Danielsson) drev med i Sveahundsrevyn. Men visst är politik att vilja. Ska då kyrkan vara politisk? Det är klart att den ska och att den är. Kyrkan (och nu talar jag samfundsövergripande) är i hög utsträckning politisk när man utifrån evangeliet står upp för de svaga och marginaliserade, de som är drabbade av naturkatastrofer och krigens elände, de som är drabbade av förföljelser på olika sätt p gr av hudfärg, kulturell bakgrund, sexuell identitet o s v. Predikanter måste i både tal och skrift få stå upp för dessa. Evangeliet ska inte vara en tröstande kudde på vilket vi kan vila vårt huvud. Nej evangeliet om Jesus Kristus är grunden för vårt viljande, grunden för vårt politiska agerande. Men att därifrån gå till att driva ren partipolitik från predikstolen menar jag är fel. Debatt om detta förs i tidningen Dagen (http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=221624). Predikanten ska inte förespråka en viss politisk linje om det inte finns speciella skäl. Jag kan tänka mig att i krigssituationer där kyrkan måste stå upp mot diktatur, förtryck etc, då kan det finnas skäl att faktiskt vara ännu mer politiskt tydlig. Ett exempel på detta kan t ex den anglikanske ärkebiskopen Desmond Tutu utgöra när han under apartheidregimens tid tydligt vågade markera emot detta djävulska förtryck.
Men ska en präst stå i predikstolen och rekommendera gudstjänstfirarna att rösta på nn därför att nn har rätt åsikter, rätt etiskt tänkande etc. Och vad är rätt tänkande etc? Vem bedömer förutom den enskilde? Kyrkan ska vara politisk men inte driva partipolitik.
Låt oss vara skarpa i våra predikstolar men låt oss vara det på evangeliets grund med blicken fäst på Jesus Kristus inte på lämplig riksdagskandidat eller parti!
Mötet med den uppståndne
12 år sedan
8 kommentarer:
Jag tror att det är viktigt att också framöver hålla fast vid den tydliga distinktion mellan kyrka och stat som görs inom kristendomen (till skillnad från islam). Den kristna kyrkans traditionella roll i samhället är att kalla syndare till sinnesändring och uppmuntra de troende i deras kristna liv. Gott så! Kyrkan ska däremot inte gå utanför sitt mandat och lägga sig i borgerliga ärenden som inte har med kyrkans ansvarsområde att göra, dvs. blanda sig i staten när den utför sina plikter. Det enda undantaget från denna ordning är i så fall när möjligheten att leva som kristen i ett samhälle är hotad. För SvK som så länge gått hand i hand med staten tycker jag att det är extra viktigt att inte blanda sig i statens angelägenheter. (Det är lättare att fördra att Ulf Ekman uppmanar troende att rösta på KD än om Anders Wejryd skulle uppmana folk att t.ex. rösta på Socialdemokraterna.)
En bok som jag varmt vill rekommendera till läsning, men med en tydlig varning för oönskad partipolitik, är Ulf Ekmans Gud, staten och individen. Ekman driver där en tydlig propaganda mot ett visst parti, men utan detta hade boken varit riktigt bra.
Den är dessutom mig veterligt den enda boken i det ämnet på svenska, som behandlar de TEOLOGISKA GRUNDERNA för en "fri" kyrkas förhållande till staten.
Den handlar alltså dels om GRUNDERNA, inte om politiska sakfrågor.
Och den behandlar grunderna ur ett TEOLOGISKT persspektiv - inte ur ett ideologiskt, filosofiskt eller moraliskt perspektiv.
Svenska kyrkan är ute på farliga vägar när präster inbillar sig att de - bara för att de är präster - är experter på ideologi, filosofi och morali allmänhet. Det finns förstås en kristen moral, som kyrkan ska stå för, men när präster uppträder som experter på något slags allmänmoral, kommer de lätt i konflikt med den kristna moralen.
Och när vissa frikyrkopastorer försöker göra den kristna moralen till norm för hela samhället kommer de i konflikt med allmänmoralen. Då känner sig profana politiker hotade, och då vill de gå in och styra kyrkans lära och alltså vända kyrkan mot Gud.
Ulf Ekman utgår från i sammanhanget viktiga bibelord: "all överhet är av Gud", "överheten bär inte svärdet förgäves", "man ska lyda Gud mer än människor". Detta innbebär att all överhet är legitim så länge den inte vänder sig mot Gud (Hitlers judepolitik var inte bara riktad mot judarna utan var dessutom ett klart uppror mot Gud, och därför hade de allierade rätt att ta till svärdet mot Hitlers regim) eller hindrar människor att lyda Gud. Staten har, som sign Tomas helt riktigt skriver, plikter mot Gud. I en demokrati har partierna stor frihet att bestämma hur dessa plikter ska uppfyllas. Och därför ska vi respektera valresultatet, vilket det nu blir.
Att all överhet är av Gud betyder alltså inte att överheten alltid gör rätt. Det finns ingen överhet som alltid gör rätt.
Alliansregeringens försämringar av den sociala tryggheten för sjuka och arbetslösa är förfärlig, enligt min mening. Men ska kyrkan ta ställning i svåra socialförsäkringsfrågor, som teologer inte har mer kompetens än andra att bedöma?
Nej, det ska kyrkan inte göra just pga kompetensfrågan (kyrkan saknar kompetens både i betydelsen kunskap och i betydelsen befogenhet), men det händer alltför ofta att kyrkan känner med fingret i luften, att stöder saker som för tillfället är partipolitiskt okontroversiella. Och blir därmed något slags eko åt statsmakten.
I åtskilliga klart politiska (klimatfrågan!) men för tillfället partipolitiskt okontroversiella frågor agerar kyrkan som ett statligt propagandaministerium. Som under 1600-talet. Det är alltså dags att kyrkan blir fri från staten i detta avseende, och gör klart att kyrkan och staten FÅR tycka olika. Även när de politiska partierna är överens.
Det är väl tämligen självklart, utom i mycket speciella fall, att de olika delarna av statsapparaten måste tycka lika. Men kyrkan är inte längre en del av statsapparaten, och måste alltså sluta "följa Fredrik" (eller Mona).
Och staten måste ta hänsyn till att alla statsmeborgare inte är medlemmar i kyrkan och att inte ens alla medlemmar i kyrkan delar kyrkans tro. Men vad som kanske är en politisk nödvändighet får inte bli en dygd i kyrkan. Kyrkans ideal måste vara högre, högre än de flestas av oss kan leva upp till.
Åke! "Politik - det är att vilja". Kloka & beskrivande ord vad det handlar om! Klart att kyrkan ska vara politisk - ett salt!
Men inte partipolitisk från predikstolen. Nu ska jag läsa artikeln i Dagen!
Läs tips! Ulf Ekman, berör detta ämne i sin blogg utifrån artikeln och sin horisont...
Om kyrkan inte ska få ta ställning i allmänmänskliga frågor bara för att de kan vara "politiska" så blir kyrkan ett sömnpiller.
Jesus liv är fullt av tydliga politiska ställningstaganden - för och emot olika företeelser. Därför är det vår skyldighet som kristen kyrka att med utgångspunkt i evangeliet ta ställning. Inte ta ställning för det ena eller det amndra partiet, men ta ställning i specifika frågor såväl som i allmänna värderingar.
Om vi väljer att inte ta ställning så skulle vi som kyrka stå tysta och se på när människor förföljs och dödas. Då hade vi stått tysta och passiva oi Tyskland på 30- och 40-talet.
Ja visst är väldigt många frågor politiska, även om de inte väckts eller drivs av de politiska partierna. Är det sämre kyrkliga frågor för att de drivs av s eller FiSk eller något annat parti än om de politiska frågorna drivs av Frimodig kyrka eller POSK? För vad är skillnaden mellan partipolitik och de många gånger klara politiska ställningstaganden som finns i de s k opolitiska kyrkliga nomineringsgrupperna? Vi ska nog inte låta lura oss för att något inte har en partipolitisk stämpel!
Jag tror vi är helt överens i praktiken, hur en präst bör agera. Det enda jag hänger upp mig lite på är frasen "Kyrkan ska vara politisk men inte driva partipolitik.". Min erfarenhet är att politik och partipolitik gärna flyter samman, så det är svårt att avgöra var det ena slutar och det andra tar vid.
En annan distinktion jag lärt mig som ingenjör är att skilja på krav och implementation (dvs hur kraven skall genomföras). Analogt skulle prästen kunna vara den som ställer upp målen för samhället. Där är ofta bibeln mycket tydlig.
Att vi skall ta hand om fattiga, sjuka, föräldralösa, flyktingar; därom är nog alla kristna ense. Kravet är entydigt.
Hur detta sedan görs, där blir bibeln svår att tyda. Jesus säger inte så mycket om ifall arbetslöshetsersättningen skall vara 70% eller 80% av lönen. Där kan prästen med gott mod lämna åt församlingen att avgöra vilka politiker som bäst når målet.
För att ta ett klassiskt exempel: Om staten bestämmer att alla invånare i riket ska tillbe kejsaren (eller Fredrik eller Mona) som en gud, och de kristna vägrar, så är ju det ett klart politiskt ställningsagande.
Och jag gissar att det är de opolitiska nomineringsgrupperna i kyrkomötet som inte vill lyda kejsaren. Och då kan man ju säga att de är lika "politiska" som de öppet politiska nomineringsgrupperna, som mer eller minde låter sig ledas av sina politiska värderingar. Men frågan är ju vem som har gjort ett från början teologiskt ställningstagande till ett politiskt ställningstagande?
--
Det låter ju bra att prästen ska ställa målen för samhället, men att det är politikernas uppgift att "implementera" kraven.
Men i så fall har man givit kyrkan ett helt unikt problemdefinieringsprivilegium, som förmodligen skulle få den gamle påven Pius X att resa sig upp i sin grav av glädje.
För den som har problemdefinieringsprivilegiet har ju första tjing på lösningen. Och för att ta ett högaktuellt exempel: Medan det profana samhället fortfarande gnuggar sömnen ur ögonen, har krafter inom Svenska kyrkan redan definierat problemet: Det finns ännu ingen lag som legitimerar polyamorösa äktenskap. Så nu får väl de politiska partierna redovisa sina förslag till en sådan lag till ärkebiskopen.
Ännu så länge är frågan enbart politisk, men inte partipolitisk - och är därmed en partipolitiskt okontroversiell fråga. Och kyrkan har visat både socialt samvete och handlingskraft utan att stöta sig med halva väljarkåren. Vilket kyrkan otvivelaktigt hade gjort om hon tagit ställning, för eller emot, mitt påstående att alliansregeringen har infört rena ättestupan för sjukpensionärer och långtidsarbetslösa.
Om jag har rätt i den frågan borde ju kyrkan VERKLIGEN agera - eller lägga av försöken att framstå som något slags socialt samvete. Kyrkan vill alltså framstå som ett socialt samvete, som står på de förtrycktas sida, men är för feg för att göra det om det är partipolitiskt kontroversiellt!!!
Kyrkans uppgift, som jag ser den, borde i stället vara att kyrkan ska vara kyrka, med ansvar för själens frälsning etc. Och överlåta åt det profana samhället /de politiska partierna både att definiera problemen och föreslå lösningarna, när det gäller sådant som staten har ansvar för. Vi har ju ett demokratiskt politiskt system. Har inte kyrkan upptäckt det?
Att splittra kyrkan efter partipolitiska linjer är lika illa som att splittra kyrkan efter andra politiska linjer. Någon har skrivit att kyrkan är inte en åsiktsgemenskap. Nej, i varje fall inte i betydelsen politisk åsiktsgemenskap. Men NÅGRA gemensamma trosuppfattningar ska vi väl ändå ha? Och vad kyrkan tror ska staten inte lägga sig i. Men då måste omvänt kyrkan ge staten förtroendet att sköta sitt.
Slutligen kan det vara värt att fundera på frågan Vilka människor utgör det profana samhället? Är det inte samma personer (+ några till) som är medlemmar i kyrkan? ATT kyrkan inte ska agera politiskt är alltså en sanning med modifikation. Kyrkan som "institution" ska inte göra det. Kyrkan i bemärkelsen kyrkans medlemmar ska däremot göra det, åtminstone på valdagen.
Jag brukar säga att i Svenska kyrkan bestämmer teologerna politiken, som de övriga medlemmarna förutsätts rätta sig efter, medan politikerna bestämmer teologin. Det borde vara tvärtom!
Lars F
Det borda vara tvärt om... Ja, det borde... och tvärt om. Jesus skulle vända sig i sin grav, om Han hade haft någon... Sv Kgl salighetsverket har nog drabbats av en och annan himmelsk tår de senaste åren. Kyrie eleison!
Skicka en kommentar