I den diskussion som förs kring Svenska kyrkans kommande kyrkohandbok, talas det om att möjligen ta bort syndabekännelsen i samband med huvudgudstjänsten på söndagar. Många ovana kyrkobesökare (och även vana) känner sig tyngda av syndabekännelsen. De känner sig nedklubbade i skorna när de omedelbart ska få höra hur dåliga de är, hur värdelösa de är men att Jesu kan upprätta dem. Jag kan förstå deras känsla utan att dela den. Jag delar heller inte tanken på att ta bort syndabekännelsen. Tvärtom talar vi alldeles för lite om vad synd är i rädsla för att folk ska slå dövörat till. Synd handlar ju om att nedvärdera sig själv, att låta sig tryckas ned av olika krafter i vårt samhälle. Om vi nedvärderar oss själva finns också en risk att vi nedvärderar andra. I det judiska dubbla kärleksbudet (som vi kristna har "ärvt" via Jesus) talas det om att vi ska älska vår nästa som oss själva ( En av de skriftlärda som hörde dem diskutera märkte hur väl Jesus svarade och kom fram och frågade honom: "Vilket är det viktigaste budet av alla?" Jesus svarade: "Viktigast är detta: Hör, Israel, Herren, vår Gud, är den ende Herren, och du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft. Sedan kommer detta: Du skall älska din nästa som dig själv. Något större bud än dessa finns inte." Den skriftlärde sade: "Du har rätt, mästare! Det är som du säger: han är den ende, det finns ingen annan än han. Mark 12:28-32). Då kan vi inte nedvärdera oss själva. Då måste vi våga se på oss själva som älskade och gränslöst värdefulla. Syndabekännelsen handlar om att be om hjälp och krfta och förnyelse, att våga lämna det som varit, det som gått snett, att våga lämna den destruktivt egocentrerade människan för att stå upp som en människa med självuppskattning och uppskattning av vår medyster och medbroder.
Mest av allt handlar kanske synden om att vi inte ser att vi inte är utlämnade. Gud själv är med oss. Gud själv bär oss. Jesus Kristus vandrar vid vår sida i goda tider och bär oss i mörka tider. Det är den kristna synen på livet. Vi är inte övergivna. När vi vågar ge oss hän åt Gudstillgivenhet lever vi sant mänskligt. När vi inte gör det missar vi målet med livet och isolerar oss från både Gud och medmänniskan. Vi behöver syndabekännelsen som en påminnelse om just vårt eget oskattbara värde och att vi är ofattbart älskade.
Låt oss därför i Gudstillit be och bekänna. Att inte göra det är synd!
Mötet med den uppståndne
12 år sedan
11 kommentarer:
I en svensk skrift från senmedeltiden har jag sett "förtvivlan" sågs dom den värsta av alla synder. Detta ord förklarades med tvivel på att man kan bli förlåten, d.v.s att man uppfattade sig själv som en så stor syndare så att man inte kunde bli förlåten. Detta var ett sätt att nedvärdera Gud, Guds godhet och nåd.
Men också att nedvärdera sig själv.
Synder kan vara konkreta handlingar, som vi tycker år dåliga. Men detta är ett ytligt sätt att se. En människa skulle då - åtminstone teoretiskt kunna bli syndfri genom att undvika dessa handlingar. Vi skulle då få en uppdelning av mänskligheten i syndare, som behöver förlåtelse, och syndfria som inte behöver någon förlåtelse.
Eftersom det florerar många föreställningar - både riktiga och oriktiga - om vilka handlingar som är synder, och följaktligen vilka människor som är syndare, skulle en sådan uppdelning få ganska så förfärliga konsekvenser.
I en svensk skrift från senmedeltiden har jag sett "förtvivlan" sågs dom den värsta av alla synder. Detta ord förklarades med tvivel på att man kan bli förlåten, d.v.s att man uppfattade sig själv som en så stor syndare så att man inte kunde bli förlåten. Detta var ett sätt att nedvärdera Gud, Guds godhet och nåd.
Men också att nedvärdera sig själv.
Synder kan vara konkreta handlingar, som vi tycker år dåliga. Men detta är ett ytligt sätt att se. En människa skulle då - åtminstone teoretiskt kunna bli syndfri genom att undvika dessa handlingar. Vi skulle då få en uppdelning av mänskligheten i syndare, som behöver förlåtelse, och syndfria som inte behöver någon förlåtelse.
Eftersom det florerar många föreställningar - både riktiga och oriktiga - om vilka handlingar som är synder, och följaktligen vilka människor som är syndare, skulle en sådan uppdelning få ganska så förfärliga konsekvenser.
I dagens samhälle så verkar många panikartat rädda för allt som kan handla om att man inte är perfekt. Trots att vi alla innerst inne vet att vi långt ifrån är fullkomliga. Vi ska visa upp ett perfekt yttre. Allt som är fel eller otillräckligt hos oss själva ska ju helst bero på någon annan.
Med den utgångspunkten blir ju syndabekännelsen obehaglig eftersom den skrapar på den där känsliga ytan och riskerar att visa upp oss så som vi egentligen är. Och det är ju otäckt...
Men just därför är det så viktigt att syndabekännelsen finns kvar! Den hjälper oss att se oss själva som de människor vi faktiskt är.
Men den lämnar oss inte i en hopplöshet för den kopplar direkt till den oändliga nåden. Syndabekännelsen är också viktig för att den visar att vi alla är välkomna till Gud precis som de ofullkompliga människor vi faktiskt är. Vi behöver inte vara perfekta inför Gud.
Om vi skulle plocka bort syndabekännelsen vad ska vi då med Gud till? Vad spelar då nåden, förlåtelsen och välsignelsen för roll? Varför dog då Jesus på korset?
Utan syndabekännelsen faller något av det mest centrala i kristen tro samman.
Vi ska inte nedvärdera människan. Det vore en grov synd mot Guds skapelse. (Både Åke B och Lars F har uttryckt det bra här.)
en tat inte se våra egna tillkortakommanden är att göra oss till mer än den som skapade oss. Det ställer oss utanför Guds nåd eftersom vi då inte längre behöver den.
Om SvK plockar bort syndabekännelsen så är knappast SvK att räkna som ett kristet samfund längre. Och jag kommer inte längre att uppsöka mässan i SvK.
Men kanske man kan uttrycka syndabekännelsen på ett tydligare sätt i mässan?
Viktigt inlägg Åke. Stå på dig i den här frågan och släpp inte taget om den, din röst behövs. Den man hör om handboken titt som tätt ger mig inget annat än mardrömmar.
/Robin
Åke
Ja en sån redocering vore olyckligt. Go Åke go! :-)
Är inte speciellt insatt i diskussionerna kring den kommande kyrkohandboken men att ta bort syndabekännelsen? Är det verkligen på tapeten, på allvar?
Är det så vill jag bara säga att jag helt instämmer med de övriga kommentatorerna.
Tack Åke för detta./Karin E
Jag brukar inte kommentera din blogg, men läser den ganska ofta. Känner nu att jag måste kommentera för första gången. Tar Svenska kyrkan bort syndabekännelsen försvinner ju det kristna budskapet i kyrkan. Jesus dog för våra synder och vi kan få förlåtelse. Det är ju fantastiskt!
Om det är för svårt att prata om det i en kyrka ... ja, då är det inte längre en riktig kyrka, utan bara en lokal vilken som helst. Då förmedlar man inte kristen tro på rätt sätt. Jag hoppas verkligen att det inte blir så. Att pleasa alla får aldrig gå före anledningen till att kyrkan finns - att förmedla kristet budskap.
Jag är inte bokstavstrogen, utan en "vanlig" Svensson som tror på Gud och som söker mer närhet till honom. Går inte ofta i kyrkan, men någon gång ibland. Jag uppskattar syndabekännelsen. Det känns skönt att få avbörda sig och att få förlåtelse.
För att sådana som jag ska få en riktig relation till Gud behövs en riktig kyrka, inget mellanmjölkigt halv-alternativ.
Bra att du tog upp detta i din blogg och att du vill ha kvar syndabekännelsen!
Jag tycker en intressant synvinkel är att människor kanske redan har rannsakat sig själva/bett och bekänt, innan de kommer till mässan. Vägen kanske redan ligger öppen. Man kanske rannsakar sig varje dag. Man kanske har den dialogen med sig själv och Gud i sin vardag. Och har då ett större behov när man väl är i gudstjänsten att få bejaka allt det goda - relationen och gemenskapen som redan finns där. Visst, vi behöver ha en djup och äkta dialog med oss själva, vår nästa och Gud om allt som vi gör tokigt och helt fel ibland. Det är mycket viktigt. Men vi behöver också få plats att bejaka vår godhet, vår förmåga att vara delaktig i det som blir till gott. Jag tror att det finns ett enormt stort behov att få bejaka och glädjas åt allt det goda vi förmår att ge varandra. Rannsakar oss det gör vi ändå - varenda dag i samhällsdebatten, vid köksbordet och i vargtimmen. Men hur ofta är vi ödmjukt stolta över allt det varma och fina vi ger till varandra? Hur ofta får vi vila i att vi bär en gudagnista inom oss?
Min erfarenhet är att syndabekännelsen i mässan mera står i vägen än öppnar för gemenskapen med mina medmänniskor och Gud. Om synd handlar om att nedvärdera sig själv, så tror jag att syndabekännelsen i sig själv tyvärr bidrar till att vi fortsätter att nedvärdera oss själva. Den ger mig inte kraft och hjälp att lämna det som varit. Den bara river itu och ogiltigförklarar min vardagsdialog med Gud. Jag har redan ”tvättat” mig/bett och bekänt innan jag gick in i kyrkan. För mig känns syndabekännelsen som ett underkännande av den ”tvätten”/de bönerna och den bekännelsen. Den vardagsdialog jag har duger inte. Och jag måste förstå att hur mycket jag än rannsakar mig själv och försöker ställa tillrätta sådant jag gjort och gör fel så duger inte det. När jag kommer till mässan får jag förstå att det alls inte var uppklarat och förlåtet. Detta är vad syndabekännelsen säger till mig. Och jag tror inte att jag är ensam om den tolkningen och upplevelsen.
Charlotte,
Vad är det som kommer DIREKT efter syndabekännelsen i mässan? Jo, FÖRLÅTELSEN! Guds totala och villkorslösa förlåtelse. Vi blir direkt upprättade av Gud oavsett vad vi gjort eller inte gjort.
I och med det sår alla vi som firar mässa tillsammans på exakt samma punkt. Visst är det härligt!
Inget i mässan minskar vår vardagsdialog med Gud. Vi är nog väldigt många som dagligen resonerar med Gud om våra tillkortakommanden.
Att få göra det samlat i liturgi skapar en helhet i mässan som jag tror är viktig. Det har att göra med en gemenskap, inte att vi var och en enbart har våra privata resonemang med Gud.
Och nog handlar hela mässan om kärleken (Guds såväl som vår), vår gemenskap, skapelsen och så vidare. Vi tackar för det vi får och för de vi är.
Jo, visst ligger det mycket i det du säger. Men man kan också uppfatta detta ständiga återkommandet till syndabekännelsen i liturgin som en gammal rest från den tid då kyrkan var en del av övermakten och på det sättet kunde hålla folket i schack. Genom att inpränta i människan att hur hon än gör är hon alltid syndig. Genom att göra klart för människan att hon lever på nåder, så skräms man till tystnad. Och vågar inte begära/sträva efter att få bättre och mer jämbördiga levnadsvillkor. Och vågar inte heller tro sig själv om gott.
Den här tiden är förstås till stor del för länge sedan förbi. Sverige är ju ett ganska jämbördigt samhälle idag.
Men detta finns kvar i liturgin. Syndabekännelsen kan vara problematisk tycker jag.
Det ligger något mycket värdefullt och gott i att vi är älskade och förlåtna, fastän vi ofta misslyckas och gör fel. Att det finns en nåd. Och en möjlighet att gå vidare.
Baksidan i (i alla fall i de äldre syndabekännelserna) är att det ligger just den här nedtryckande aspekten också. Vi ska veta att vi alltid är skyldiga, att vi får vara innesluten i Guds kärlek på nåder. Och att vi egentligen inte är värda den.
Det är ett gammalt maktspråk, som - enligt min erfarenhet - inte har någonting med Guds gränslösa kärlek och vår enorma potential och kapacitet att vara delaktig i det som blir till gott för oss själva, varandra och världen, att göra.
Visst behöver vi plats att kunna vara öppna med det som blir fel och som vi gjort och gör orätt. Absolut. Men jag tror vi behöver hitta nya former. Där människans goda potentialer får lite mera utrymme.
Och jag tror att kyrkan är på god väg i den riktningen. Med alla de här goda samtalen och utvecklingsprocesser som hela tiden pågår.
Skicka en kommentar