Hans Ulfvebrandt och Eva Brunne blev de två biskopskandidaterna som fick flest röster i nomineringsvalet i Stockholms stift. Vi är 8 kandidater som går vidare till hearing (den 19 mars) och biskopsval den 23 april. Men två ganska olika kandidater leder ligan i dagsläget. Vi får se vad som händer. Det är spännande!
Själv har jag suttit i möte kring kulturfrågor i Stockholms stift och funderat över hur man kan tänka - inte minst kring film och bildkonst. Oavsett vem som blir biskop är det viktigt att stiftet tar sitt ansvar för en utveckling av kulturdialog. Bildkonsten, filmen, litteraturen, dansen, musiken måste än mer bli "språkrör" som hör hemma i våra kyrkor. Det viktiga är inte var det sker (även om jag har tydliga idéer om det hela) utan att det sker. Stiftet måste, i samråd med olika församlingar och andra intressenter, hitta strukturer och vara beredd att satsa pengar. Kyrkans uppgift är otvetydigt att bära ut evangeliet - det glada budskapet om Kristus. Det kan och bör ske med väldigt många språk och låga trösklar.
Ingen, oavsett kristen trostradition, kan få mig att tro att evangeliet bara kan tolkas eller framställas på ett visst sätt. 99 språk och inga trösklar talade vi om i Storstadsprogrammets sammanhang - det som har haft sitt centrum i S:t Jacobs kyrka. Det sättet att tänka borde än mer implementeras i stiftets sammanhang. Vi behöver de många olika vägarnas, rösternas och uttryckssättens former.
I psalmen Jesus för världen ( Psalm 45) skriver Lina Sandell: Öppnade ögon, Herre mig giv.! Den bönen får vi be tillsammans och sedan verka med förhoppningsvis just öppnade ögon - öppnade för människors längtan och sökande, öppnade ögon för de många språkens möjlighet.
Det är spännande!
Mötet med den uppståndne
12 år sedan
14 kommentarer:
Du skriver: "Ingen, oavsett kristen trostradition, kan få mig att tro att evangeliet bara kan tolkas eller framställas på ett visst sätt... Vi behöver de många olika vägarnas, rösternas och uttryckssättens former".
- Åke, Evangeliet är en outtömlig källa att ösa ur, ingen kan ensam förstå och fatta vidden och bredden och höjden av Guds frälsningsmysterium, och som människor utifrån våra unika mångfacetterade erfarenheter, som konstnärer, som filosofer måste vi ha möjlighet att gestalta, tolka, ifrågasätta. Jesus har gett sig åt världen, han möter oss där vi står av kärlek, utan krav på ortodoxi.
Så långt förstår jag och sympatiserar med din inställning.
Du har ofta blivit "anklagad" för (eller "berömd" för beroende hur man ser på det) att ha en mera "liberalteologisk" hållning än vissa andra, du är själv helt öppen med detta.
Jag skulle vilja fråga dig: Oavsett vad som sägs ovan, har inte "Kyrkan" (jag räknar med att Kyrkan är en enda där alla vi döpta ingår, även om vi nu är uppsplittrade på många samfund) och "Kyrkans herdar", av vilka du är en, ett ansvar att förvalta "Trons skatt", så som vi fått ta emot det av apostlarna och så som Kyrkan försökt formulera den och avgränsa den mot olika "irrläror" vilket givit oss t.ex. oss de stora trosbekännelserna från Nicea och Kalcedon som delas av de flesta samfund, att detta är ett givet och konkret innehåll som Kyrkan inte kan förfoga över efter eget gottfinnande, utan i trohet mot det vi fått ta emot genom apostlarna söka förstå i en process av fördjupning och reflektion som fortgår i alla tider, så också idag.
Är det inte så att Kyrkan och kyrkans herdar har ett förvaltaransvar här där "Trons skatt" också har ett konkret innehåll, att Gud inte är något som "uppfinns" för varje ny tid i en teologisk process, utan att det finns ett arv att förvalta som vi inte utan vidare kan förändra efter eget gottfinnande? Ett sådant synsätt motiverar att Kyrkan har en viss tröghet och konservatism när det gäller att anpassa sig efter och ta in de temporära vindar som blåser åt olika håll under varje ny tid.
Vår käre påve Benedikt XVI, tidigare kardinal Ratzinger med det otacksamma uppdraget att vara chef för Troskongregationen har sagt (fritt tolkat av mig) att för att kunna ha en dialog med den moderna tiden, så är det nödvändigt att den kristna tron är fast grundad och inte reducerad till mer eller mindre privat känslosamhet, utan grundad på rationell reflektion, samtidigt som man vet relationen mellan tro och förnuft. Tron får sitt eget erkännande som den skatt som givits åt Kyrkan att förvalta. Tron kan bli föremål för teologisk reflektion, men teologin "uppfinner" inte tron som en intellektuell process.
Vad säger du om detta, jag är helt enkelt nyfiken på hur du tänker kring dessa frågor.
/Din broder i Kristus
Jag hejar på dig i biskopsvalet!
Glöm inte att Guds plan är storslagen och han har en plan för varje människa.
Både Ulvebrand och Långström är för gamla. Mogren är för ung. En eller två kan falla bort av andra skäl..
Bäste Bengt,
Stort TACK för Din viktiga fråga som sannerligen inte är helt enkel!
Jo, visst har vi som kyrka, som kyrkliga ledare av olika slag att värna kyrkans grundläggande lära. Grunden är oomtvistlig - menar jag, trots att jag framställs som, och i viss mån accepterar beteckningen, liberalteolog. Grunden för mig och som borde var en grund för alla svenskkyrkliga präster, ja för alla kristna, är att Gud - den treenige - Fadern, Sonen och den Heliga Anden - är en. Gud möter oss som Fadern - Skaparen, som Sonen i Jesus Kristus och som Anden som verkar idag. Gud ÄR och har alltid varit. Före Gud var Gud. Efter Gud är Gud. Hela tiden den treenige Guden. Inför Gud förmår människan ingenting. Vi har inget att komma med för att förtjäna Guds nåd oavsett om vi är en Moder Theresa, Desmond Tutu eller Benediktus XVI. Men samtidigt är vi alla oändligt älskade av Gud, oändligt värdefulla i Guds ögon - för att vi är, inte för att vi kan, vet eller gör och allra minst för vad vi har (i bemärkelsen ägodelar).
Jesus Kristus är sann Gud och sann människa. Han pekar inte enbart på Gud, Han påminner inte enbart om Gud. Han är Gud. Det är inkarnationens mysterium - Guds människoblivande på ett unikt sätt. Jesu uppdrag var att förkroppsliga Gud, att visa på att den gudomliga kärleken inte ser några gränser, att den gudomliga kärleken är upprättande, helande, förnyande, att den gudomliga kärleken och omsorgen inte ens kan stoppas av döden. Jesus Kristus har verkligen dött på korset. Jesus Kristus har verkligen uppstått från de döda. Graven var tom. Lärjungarna mötte den uppståndne. Hur uppståndelsen gick till vet naturligtvis ingen. Bibeln förtäljer inget om detta. Bara dessa två saker: graven var tom, möten skedde - livsavgörande möten, möten som förändrade livet.
Jesus Kristus idag är förenad med Fadern. Jesus Kristus möter oss i alla människor om vi bara har förmågan att se det. Vi får, åter igen, be om öppnade ögon. Jesus Kristus är inte rumsligt begränsad utan är ett med Fadern vilket också gör det meningsfullt och möjligt att bedja till Jesus Kristus. Den Heliga Anden är Jesus Kristus - Gud själv - närvarande och verkandes på olika sätt i vår vanliga vardag - Gud själv som ger oss kraft, som ger oss liv och som, om vi är öppna för det, leder oss vidare varje dag, steg för steg mot den yttersta dagen, det fullkomliga mötet med Gud och dess konsekvenser.
Det ovan skrivna tror jag har en djup kristen förankring och ekumenisk bredd. Det ovan skrivna hotas inte av olika kulturella tolkningar i stil med utställningen Uppenb(a)rat eller Ecce Homo. Vad jag egentligen är ute efter, fast jag kan hålla med om att jag inte uttryckt det särskilt entydigt, är att kyrkan måste få finnas med som tolkare också på kulturens planhalva. När jag talar om kultur menar jag just nu bildkonst, litteratur, film, dans, teater och musik. Jag vet att begreppet kultur innehåller så mycket men det blir så svårt att hantera om jag försöker täcka in allt.
Men, Bengt, som jag hoppas har framgått ovan, finns det en orubblig grund för den kristna tron. Sedan kan det ovan sagda framställas på många olika sätt - både i bibliska sammanhang liksom i moderna uttrycksformer. När jag har trätt upp till försvar för homosexuella, när jag hävdar deras rätt att på samma sätt som heterosexuella få bekräfta sin kärlek i kyrkans sammanhang, när jag talar om att det går att ha alla möjliga utställningar i en kyrka så länge man som ansvarig kyrkoherde, domprost, biskop etc vet varför och kan hjälpa andra människor att se hur man tänker utan att tvinga någon att tänka lika, då gör jag det djupt rotad i tron på den treenige Guden, djupt rotad i kärlek till Jesus Kristus, öppen för den Heliga Andens ledning, i trohet mot de grundläggande tankarna i den evangelisk-lutherska traditionen och i förväntansfull dialog med andra kyrkotraditioner där olikhet är berikande. Jag vet inte om det ovan skrivna kan anses liberalteologiskt. Det får andra bedömma. Men i den ovan uttryckta tron lever jag, handlar jag, och kommer jag troligen att dö.
Med många goda hälsningar i Kyrkans gemenskap.
Duvan,
Tack för Dina värmande och uppuntrande ord! Ske Guds vilja!
Duvan ägnar du dig inte åt åldersdiskriminering nu när du säger att Ulvebrand och Långström är för gamla? Och varför skulle någon vara för ung? Möjligen för oerfaren då..Nä biskop är man tills man dör och när de har hälsan borde de ju kunna jobba flera år efter 67..och där efter bli emeritus.
Jonas,
Jag menar att man inte bör ha ämbetet som biskop för länge. Jag tycker att max cirka 15 år vore lämpligt. Därför att vi går in i nya decenium ständigt (vart 10:de år).Med nya decenium så följer ny daningar i samhället med nya utmaningar för en biskop att ta tag i. Det behövs ständigt "nya ögon" och ny kraft inför större samhällsförändringar. Vi har ju t.e.x val av ny regering vart fjärde år, därför att samhället är under ständig utveckling. Jag tror därför starkt på att Åke B. har en perfekt ålder 51 år och han har all den erfarenhet som krävs för att bli biskop. Jag tror också väldigt mycket på kulturens intåg i kyrkan värld, och det står han verkligen för. En mer perfekt biskop får man leta efter !!.. (den finner du inte bland de andra kandidaterna , ha! )
Duvan du sa ju själv att två av kandidaterna var för gamla, att man inte ska ha ämbetet för länge är en annan sak. Jag tolkar dig som att du höll med mig i min kritik av din utsaga.
Samhällsförändringar har väl inte det minsta med biskopsämbetet att göra. De förändringar som sker i samhället får inte nödvändigtvis samma påverkan på kyrkan. Vad som idag är politiskt korrekt har absolut ingen inverkan på vad som är den kristna tron, den är inte något relativt som du verkar påskina.
Jag vet väldigt lite om kandidaterna till biskopsvalet i Stockholm i övrigt (Åke och Hakon är de mest kända för mig) och har därför svårt att uttala mig om dem. Men i allmänhet ska det vara en person som ser biskopsämbetet som ett heligt ämbete och inte bara vilket jobb som helst. Det ska alltså vara den högsta prioteten i livet, även om nu inte ska försumma familjen om han har en. Det ska vara en mycket god teolog och predikant. Att vara bra i media och så vidare är inte viktigt. Det bör vara en djupt troende person som också är förankrad i klassisk kristen tro. Personen ska vara frimodig och rakryggad och inte feg och ängslig. Ska inte vara rädd att uttala sig i "kontroversiella" frågor, till exempel om äktenskapet, abort och liknande. Biskopen ska våga vara biskop!
Sedan ska biskopen naturligtvis vara en lyssnande person och en herde för sitt stift i ordets rätta bemärkelse.
Jonas, man skjuter sig själv i foten som debattör om man likställer andras utsagor om samhällsförändringar med det retoriska felslutet "politisk korrekthet". Det är en anklagelse som aldrig någon säger sig verka i utan alltid blir beskylld för. Därför är det inte ett verkligt argument. Dessutom kan vem som helst se att samhällsförändringar har varit del i den kristna läran sedan Jesu tid.
Antar att du kommer fortsätta använda pk-begreppet. Men du ska veta att du för de flesta avskrivs som seriös debattör med det.
Maja, med de flesta syftar du bland annat på dig då. Politiskt korrekthet är en förklaringsmodell, det kan finnas andra också men om du anser att den är fel får du allt argumentera för det bättre. Avgörande för den kristna tron är ju att man tror att det finns eviga sanningar, som är oberoende av den gängse moralen i samhället man lever i. Är inte det en absolut sanning att Jesus Kristus är sann Gud och sann Människa? Likaså är det en absolut sanning att vi är skapade till man och kvinna av Gud för att leva tillsammans i äktenskap..
När det gäller Långström och Ulvebrand så tror jag de runt 60 år gamla. Ska de inneha biskopsämbetet till att de är 70- 75 år? Vet inte om det finns någon åldersgräns. Risken är ju att vi ganska snart står inför ett nytt biskopsval om någon av dessa herrar segrar, när de vill gå i pension. Är det lämpligt?
Om kyrkan inte skall fortsätta att tappa medlemmar så måste vi bry oss om samhällsförändringar och anpassa kyrkan efter dessa i viss mån. Det finns ju flera delar av kyrkans utbud som är påverkad av samhällsförändringar t.e.x. diakonin. Jag tycker också att det är fel att diakonerna inte får rösta i biskopsvalet.
Jag tar det för självklart att
att den kristna tron verkar i biskopskanditerna och att de är "kallade". Det är klart att den kristna tron inte är någonting relativt bara för att man kandiderar till biskop. Då vore de ju dummare än tåget. Jag har inte blandat ihop politik och religon i tididgare inlägg.
Hans Ulfvebrandt är ca 55 år. Hakon Långström fyller 63 år i år.
Hakon Långström omfattar åtminstone, vad jag kan förstå, kristen tro. Men när provvalsvinnaren Ulfvebrand bjöd in "biskop" John Shelby Spong till sin församling 2006, se www.existentiell-tro.net/spong/pdf/spong-sofiakyrka-20061120.pdf, i dennes påstådda egenskap av biskop alltså, satte han sej över både vad kärlekens apostel Johannes skriver i 2 Joh. 8-11 och vad aposteln Paulus skriver i Galaterbrevet 1. Till råga på allt verkar han ha bjudit in Spong till Sofia även nu i vår!
Ulfvebrand framstår enligt charlatanen John Shelby Spong själv, se tlok.org/mary/marshall/spong_may28_2007/week225story1.html, alltmer som "en viktig ledare för den nya kristendom som kämpar för att födas i Sverige." Och den s.k. kristendomen verkar inte vara kristen i någon som helst vettig bemärkelse. Utan mest vidrig smörja, jfr själv www.johnshelbyspong.com och www.kyrkaochfolk.se/artikel.php?id=75
Jag undrar hur biskopskandidaten Åke Bonnier ställer sej till Ulfvebrands - eller för den delen biskop Claes-Bertil Ytterbergs - handlande. Kan man bjuda in Spong till Svenska kyrkans stiftsgårdar och församlingar (upprepade gånger dessutom) nb i hans påstådda egenskap av "biskop", inte bara extrem provokatör (sånt kan ju vara intressant att ta del av från t.ex. Sturmark), och avstå från att ta skarpt avstånd från hans fullkomligt avkristnade läror, kanske t.o.m. skriva förord till hans bok - utan att bli medbrottsling enligt 2 Joh. v. 11?
Och ska det verkligen vara biskopar och biskopskandidater som vi "får" måste se upp med och varna för? Ska vi inte kunna lita på våra biskopar och de som kandiderar till ämbetet? Lita på att de tänker fullgöra sitt uppdrag? Wallin (ÄB 1837-39) skrev i sin klassiska men utrensade biskopsvigningspalm: "Var på tidens tecken vaken, / var vid dess fördärv ej stum. / Låt den helga ljusastaken / icke stötas från sitt rum. / Bäva ej i stormig tid. / Manligt emot ulvar strid. / Tåligt Kristi smälek lid." Språket är föråldrat - men inte innehållet.
Är Hedenius´ profetia (det finns ingen Gud, och H. är hans profet ;o) redan överspelad?
Se http://efsidag.blogspot.com/2007/08/hedenius-profetia.html
Jag hoppas och tror att den hedervärde Claes-Bertil djupt beklagar och ångrar sina snedsteg, Det som Spong tror på är inte kristen tro överhuvudtaget, vi får hoppas att den som blir biskop tar avstånd från honom och sådana åsikter som han framför. Om Spong inte är en falsk profet undrar jag vad som konstituerar en sådan?
Skicka en kommentar