tisdag 21 oktober 2008

De svävar nästan

Jo, just så är det! Tavlorna som nu är utställda i Storkyrkan tycks, i rätt belysning och med mörk omgivning, nästan sväva i luften. Där finns de, de tolv apostlarna. Men också aposteln Paulus, den 13:e aposteln. Han finns där som en påminnelse för mig om att tillvaron kan vara större. Han hade riklig erfarenhet av att veta hur saker och ting är - vad som verkligen gäller. Och Saul (hans hebreiska namn) var en gudfruktig person, engagerad i skriftstudier och tältmakeri. Han visste hur det mesta var beskaffat och han hade väldigt bestämda åsikter om andra. I det läget drabbades han av en livsgenomgripande upplevelse. Det som tidigare var självklart var inte längre så självklart. Det som tidigare var begränsat blev plötsligt större. Paulus omvändelse, eller kanske snarare kallelse ut i det som inte är det givna, en kallelse bortom de förutfattade meningarna, blir en påminnelse för mig personligen om att Gud kan kalla mig bortom det säkra, bortom det jag har vana av. Men när Gud kallar finns det ingen väg tillbaka. När Gud kallar finns bara en väg och jag får - oavsett vart vägen leder be med heliga Birgittas ord: Visa mig, Herre, din väg och gör mig villig att vandra den.

Aposteln Paulus är en av de apostlar som "svävar" i Storkyrkan. Han får påminna mig

2 kommentarer:

Maria Ljungdahl sa...

Alla vägar bär till Rom. Eller Jerusalem. Och några vägar går till Damaskus, har vi lärt av Paulus och av August Strindberg.

Och alla dessa inre och yttre vägar till insikt, sanning och medkänsla leder alltid framåt i tiden och förhoppningsvis också "ut i hela världen".

Ibland möter man kanske en svävande ängel, ett helgon eller en apostel på vägen, eller någonstans i närheten av den. Ofta ser man ingenting alls, och kan inte ens avgöra om det beror på att man är blind eller ensam?

Lycka till med vandringen!

Åke Bonnier sa...

Maria, så klokt Du skriver! Tack!