Hur ska det gå? Ja, det är frågan som vi mal på i Stockholms domkyrkoförsamling. Som jag skrivit tidigare (Se bloggen "Det började som en skakning...") är vår budget för 2009 under all kritik. I går kväll satt kyrkorådet och skar i budgetförslaget för att få ned budget-09 från -5,1 miljoner till drygt minus 3 miljoner kronor.
I dag satt vi med representant från stift, församling och S:ta Clara kyrkas vänner (en vänförening inom S:ta Clara kyrka - en förening kopplad till EFS). Vi talade framtidsalternativ för det är ju så att Stockholms domkyrkoförsamling har på sikt (kort sikt...) inte råd att ha tre kyrkor. Vi måste hitta goda lösningar så att åtminstone en del av verksamheten kan fortsätta fast kanske med annan huvudman som aktör. Det är sannerligen inte lätt.
En av musikerna i vår församling berättade för mig att han hade träffat en i samhället högt uppsatt person som trodde att Svenska kyrkan var generellt rik och att det därför inte kunde vara några problem för oss i vår församling. Ack så fel! Det finns rika församlingar med starkt skatteunderlag men så finns de små församlingarna som har det betydligt tuffare. Halvt på skämt och halvt på allvar skulle man kunna kalla oss en glesbygdsförsamling trots att det vistas ca 200.000 personer inom våra gränser varje dag. Ja, tufft är det för oss. Vi har varit som en humla. En humla kan inte flyga men flyger ändå. Så har det varit med oss. Nu håller vi på att singla i marken för humlan kan inte flyga längre om inte humlan får hjälp!
Mötet med den uppståndne
12 år sedan
2 kommentarer:
Det är bekymmersamt att läsa men modigt av dig att vara så ärlig med er (vår) situation. Det får mig att fundera över system och systemfel. Det måste vara frågan om ett sådant när en församling som tidigare tillhört landets rikaste - om inte den rikaste - nu befinner sig under isen, i princip. Våra sköra system. Jag tänker på våra grandiosa byggnader, inte bara kyrkor, som byggts som Babelstorn på sandjord. Klasserna. Pengarna. Högreståndskulturen. Vi har en hovkultur från 1700-talet att underhålla fast vi numera vill använda skatterna till annat än hovet. Det är problematiskt. Samtidigt som tiden måste rätta mun efter matsäck så kan vi ju inte vara så historielösa att vi gör rent hus efter varje epok. De ekonomiska skillnaderna har varit enorma i vårt land och det har lämnat spår efter sig. Nu har vi dessa kolosser av alla de slag att förvalta; operahus, symfoniorkestar, katedraler, men vilka är det som lämnar kyrkan i ett lämmeltåg? Ja, statistiken visar ju att det är främst höginkomsttagarna. Som inte är med och betalar för vårt gemensamma. Historien upprepar sig.
När tid krockar mot tid på det här sättet kan jag känna flera saker på samma gång. Först en impuls att rädda. Sen en känsla av meningslöshet, av att materiellt värde är ingenting värt. Att det som är övergivet inte ska hållas under armarna på konstgjord väg.
Enda vägen på lång sikt för kyrkan är väl att vara av reell betydelse i människors liv. Med det vet jag att ni kämpar i Domkyrkoförsamlingen (och ni gör det mycket bra, tycker jag personligen, alla tre kyrkorna fast på olika sätt vilket också är beundransvärt). Kyrkan i stort överlever om hon är på riktigt, annars dör hon och det gör isåfall ingenting.
På kort sikt känner man däremot större oro. Jag vill inte heller att varken Jakob, Klara eller Storkyrkan ska rivas, säljas eller stängas. Men hur gör man? Det är klart man tänker på samarbetspartners och möjliga sparalternativ men i hjärtat är det ju en levande kyrka man längtar efter, en väckelse som fick hitta sin plats i kyrkan. Där har ni ju ett vackert svar i Klaraväckelsen. Jag kan inte låta bli att undra om inte kyrkan själv ändå har en del i det här? Om kyrkan släppt in, släppt ut, varit en dynamisk plats och vågat släppa sig själv mer gradvis, hade det behövt bli såhär? Egentligen kommer ju inte förändringen plötsligt. Vi har byggt ett city där människor inte bor, möjligtvis en och en i stora tomma lägenheter. Kyrkan har avskärmat sig från de allra flesta medborgares kultur och språk. Situationen påminner om nån gammal folksaga där de fattiga släktingarna äntligen blir viktiga för den konkursdrabbade onkeln, eller ett omvänt Kung Midas-syndrom kanske. Stadskärna och kyrka har bett om en rent, fint, städat, prydligt klientel. Och håller nu på att gå under för att bönerna blev besannade.
(en annan sak: du funderar inte på att släppa kommentarsfältet fritt för också oregistrerade läsare?)
Hej "li",
Jag tror att Du har rätt gällande det tjusiga city. Man vill ha rent och prydligt. Bort med alla som "stör" drömbilden om det fungerande city! Bort med den vanliga människan. In med kontor, banker, varuhus. Kvar finns kyrkan som en oas mitt i allt men en oas som oavsett allt kostar pengar p.gr av personalkostnader, fastighetskostnader, verksamhetskostnader. För vårt uppdrag är ju att mitt i det "tjusiga" city ändå nå ut, nå ut med evangeliet om Honom som bär mitt i all stress, som bär mitt i all ångest, som bär mitt i all ekonomikris. Av honom är vi mitt i all oro för framtiden ändå också omslutna och burna.
Skicka en kommentar