Jultomten och Messias.

Idag välkomnades Gunnar Olofsgård som ny kyrkoherde i S:ta Maria Magdalena församling här i Stockholm. Det var en härlig högmässa med biskop, kontraktsprost, präster, diakoner, kör och andra medarbetare. både förtroendevalda och andra. Kyrkan var full av entusiastiska gudstjänstfirare och efteråt var det mingelmottagning i församlingssalen med plockmat och sedvanliga entusiastiska tal.

Gunnar blir en tillgång i kyrkoherdegänget i Stockholm. Han är en klok och bra person. Men det är samtidigt inte lätt att vara kyrkoherde. Många förväntningar finns, hopp och önskningar riktas mot herden som helst ska vara en blandning av jultomten och messias. Men ingen herde är jultomte eller messias. Ingen kan komma med de stora gåvorna eller de räddande (frälsande) lösningarna. I en församling ska det naturligtvis finnas en bra och tydlig kyrkoherde. Men samtidigt måste herden vara lyhörd för medarbetare. Man måste lyssna in, ge ansvar till andra, låta ideella medarbetare få växa gällande olika ansvarsområden, samarbeta med de förtroendevalda. Det är stora krav som egentligen inte bara ställs på herden, utan också på medarbetarna, på den gudstjänstfirande församlingen. Om en kyrkoherde ska fungera på ett klokt och bra sätt måste de övriga fungera på kloka och bra sätt. Det handlar alltså om ömsesidighet i stor respekt. Det är en sak att bli kyrkoherde och en helt annan sak att vara kyrkoherde. Många herdar har slutat. Man har inte stått ut. Församlingen har inte stått ut. Ja, under en period slutade nästan 20 herdar (under några få år). Det var en förskräckande statistik. Stockholms stift vidtog tack och lov åtgärder som handlar om kyrkoherdeutbildning, mentorsprogram, program för förtroendevalda och herde etc. Och det har blivit bättre - tack och lov. Som församlingsbo är det viktigt att be för sin kyrkoherde liksom kyrkoherden ska be för församlingsborna.

I eftermiddags var hustrun och jag hos min ingifte morbror. Kusinträff! Det var roligt att träffa släkten. Mina syskon, svåger, kusiner och, som sagt ingift morbror, träffades och delade livet, dryck och tilltugg en stund. Sådant är släktstärkande och jag gillar min släkt.

Nu har passionstiden påbörjats. Det är de två sista veckorna i fastan. Jesu väg till Jerusalem, till lidandet och korset intensifieras. För mig är passionstiden och inte minst stilla veckan så viktig. Det är en förtätad tid där jag återigen förstår att min egen smärta, mina egna tillkortakommanden inte har sista ordet, inte står där i en isande ensamhet. Försonaren är där. Jag behöver inte gå under. (Joh 11:46-57). Där kan man verkligen tala om Messias!