Jag är uppvuxen i kyrkans sammanhang under mitten och slutet av 1970-talet. Engelbrekts församling i Stockholm var min hemförsamling och efter min konfirmation 1973 blev jag oerhört engagerad i det lokala ungdomsarbetet. Vi startade en ungdomsgrupp (Kyrkans ungdom i Engelbrekts församling), aktiverade oss i styrelsearbete, stiftsungdomsting, mässor, bibelstudier, programkvällar etc. Kyrkoherde var då en av Sveriges tre första prästvigda kvinnor, Margit Sahlin. Hon kom att betyda mycket för mig. Hennes bibelstudier var inspirerande och utmanande, hennes intresse för mässan var själsstärkande. Margit klassificerade sig som högkyrklig, liturgiskt högkyrklig, och den terminologin har jag burit med mig.
Arbetsgruppen Kyrklig Förnyelse (AKF) firade 50-års jubileum. Den gruppen står också för högkyrklighet - fast ur ett lite annat perspektiv. 50 år av motstånd mot prästvigning av kvinnor. Jag, liksom ärkebiskop emeritus Gunnar Weman (i dagens nr av tidningen Dagen), förstår inte varför de fastnat i ämbetsfrågan. En rik liturgi är stimulerande för både öga och öra. Det anser också vi i Stockholms domkyrkoförsamling (även om vi inte använder rökelse...). Tänk om den rörelsen kunde släppa ämbetsfrågan och istället inspirera församlingar i det liturgiska hänseendet - vad mycket mer 50-åringen skulle ha att ge. Med nuvarande ämbetsinställning är rörelsen dömd till kraftig krympning.
En rik liturgi kombinerad med en förkunnelse som talar in i hjärtat på dem som kommer till Storkyrkan. Det är en av de saker som jag som domprost vill fortsätta att satsa på. Jag är högkyrklig - men ämbetsfrågan är inget att diskutera. Svenska kyrkans ståndpunkt är glasklar och den ska levas ut med de regler som kyrkoordningen idag ställer upp.
Mötet med den uppståndne
12 år sedan
6 kommentarer:
Åke, om du läser artikeln i Världen idag så framställs det på ett annat sätt. Jag var där själv, dock inte på årsmötet, men anledningen till att man ska göra ett omtag är inte för få besökare - i år var det fler än de tidigare tre åren jag varit där, dessutom fler yngre - utan att det är svårt att få tillräckligt med folk till förberelser, årsbok m.m. Sen kanske det behövs förnyelse ändå, men att helt släppa ämbetsfrågan i detta läge är det nog ännu inte läge för. Kom ihåg också att det är viktigt att ha omsorg om de präster och biskopar med en annan uppfattning om ämbetet; så länge som de har sina ämbeten och får utöva dem i kyrkan måste de också få göra det praktiskt, finns ju inga som är så diskriminerade, förtalade och illa behandlade i vår kyrka som dessa.
Eftersom du ju nu är högkyrklig åtminstone vad det gäller det liturgiska och ju vad jag förstår har lyssnat på Dag Sandahl med behållning önskar att du varit där för att lyssna till intressanta föredrag, goda predikningar, njuta och delta i liturgin, där det ju inte enbart är rökelsen som skiljer och trevligt umgänge. Man måste ju inte hålla med om allt bara för att gå på kyrkodagarna, som sagt skulle det säkert ge dig god inspiration tillgodo för domkyrkoförsamlingen.
Det är sant att rörelsen lär minska om man förutsätter att den enbart är för dem med en viss uppfattning i ämbetsfrågan - och när det gäller vigda personer minskar de ju eftersom de inte får vigas längre - men om du tror att ämbetet är något som ältas hela tiden har du fel. Av deltagarna är det många som inte har något problem med kvinnliga präster och dessutom deltar ett flertal kvinnliga präster, minst fyra och en prästkandidat i år. Trots att de inte får koncelebrera eller celebrera deltar de ändå med glädje och känner sig välkomna bland både de som erkänner och inte erkänner deras ämbeten.
Det bör dessutom påpekas att aKF teologiskt inte bara handlar om ämbetet, det handlar också om katolsk tro inom Svenska kyrkan i övrigt; sakramenten, vördandet av Maria och de andra helgonen, tidebönerna, klosterlivet, äktenskapsfrågan naturligtvis.
Jag vill påpeka att även om aKFs officiella hållning i ämbetsfrågan är den att prästämbetet är förbehållet män, så är det inte den enda frågan som de 50 åren gått ut på och jag tycker det är lite orättvist att benämna aKF med epitetet "50 år av motstånd." aKF har arbetat för saker som idag är självklara - t.ex. altarljus som brinner, dopet som medlemsgrund, söndaglig högmässa, liturgiska kläder osv. Ämbetsfrågan har givetvis alltid funnits där - men den har inte varit den enda, och inte heller alltid den största. Och många av aKF:s medlemmar och sympatisörer tror att Gud kallar både kvinnor och män till präster.
Själv har jag har deltagit i aKFs kyrkodagar tio år i rad och varit medlem i aKF i minst fem. Jag har aldrig dolt att jag är präst och aldrig, upprepar ALDRIG, blivit bemött med motstånd eller ifrågasättande - tvärtom. Den gemenskap som finns i fromhetstraditionen, liturgin, kyrkosynen och inte minst i tron på Jesus, har alltid varit starkare än det sår som ämbetsfrågan faktiskt är. Inte heller har kyrkodagarnas föredrag, predikningar eller seminiarier handlat om ämbetsfrågan annat än i bisatser och undantagsfall.
Självklart är det en sorg och ett sår att vi inte kan dela också ämbetssynen och därmed gudstjänstgemenskapen - men det är ett sår vi har tillsammans och som vi också kan bära tillsammans. I aKF-sammanhang har jag funnit en tolerans för olikheter och en vilja att sträcka sig så långt man kan, som jag faktiskt inte kan säga att jag tycker kännetecknar Svenska Kyrkan i allmänhet. Jag har lärt mig att det inte går att kräva en respekt man själv inte är beredd att ge, och inte minst att det är MYCKET lättare att vara en prästvigd kvinna bland aKF:are, än aKF:are bland andra prästvigda kvinnor!
Mer om mina tankar går att läsa här: http://storasysterivassen.blogspot.com/2009/08/herre-utgjut-din-ande.html
Väl talat Miriam!
Frågan om kvinnor kan vara präster må vara arbetsrättsligt besvarad, men är teologiskt obesvarad. I likhet med gamla surdegar som barndopets giltighet, osv. Därför måste båda linjerna vara företrädda i Svenska kyrkan inom all överskådlig framtid.
1. Ingen människa har rätt att ifrågasätta en annan människas ärliga övertygelse att hon (eller han) är kallad till präst. Men naturligtvis måste det få praktiska konsekvenser om man inte tror att kvinnor kan vara präster.
2. Därför får ingen man nekas prästvigning för att han är "kvinnoprästmotståndare".
3. Ingen präst, som är beredd att samarbeta med andra präster, får hindras i yrkesverksamhet för att någon annan präst inte anser att hon är en riktig präst.
4. Att någon är "kvinnoprästmotståndare" måste därför ha betydelse för vederbörandes anställningsförhållanden och karriärmöjligheter. Det principiella förbudet för "kvinnoprästmotståndare" att bli kyrkoherdar och biskopar måste däremot avskaffas.
Jag har iofs svårt att se hur en "kvinnoprästmoståndare" skulle kunna fungera som biskop i ett stift, som har kvinnliga präster (numera alla territoriella stift). Men det kan finnas lösningar på det problemet, som vi nu inte ser.
Det måste finnas utrymme i Svenska kyrkan för alla teologiska riktningar som historiskt har funnits i kyrkan, som kyrkan alltså har trott på.
En kyrka kan inte agera som ett f.d. kommunistparti, som bytt partiprogram och kastar ut alla som var mot. Det borde i stället vara "förnyarna" som bör lämna och bilda eget, om någon ska tvingas till det.
Kyrkan har sitt uppdrag från Gud och inte från någon av Aftonbladets ledarskribenter! Om det är någon som skrämmer iväg potentiella s-väljare till alliansen, så är det denna ledarskribent!
Svenska kyrkan måste ta sitt ansvar som "moderkyrka" för hela den svenska kristenheten. Om några präster vill viga samkönat, så låt dem göra det, men låt dem inte dra in hela kyrkan i sin egen synd - det som enligt traditionell kristen tro är synd.
Denna synd försöker de rättfärdiga med en obiblisk tvåsamhetsnorm, som medför en ny diskrimineringsgrund - för alla som inte lever ett präktigt medelklassliv enligt kd:s kärnfamiljideal.
Få har reagerat mot att homovigselförespråkarna har dragit igång en helt nu teologi, som ersätter konstellationen man - kvinna med en antalsbestämd två)hushållsgemenskap, som i grunden är något annat än ett äktenskap.
Samlevnads- och ensamlevnadsformer är många, men bara en av dem är äktenskap i kristen mening. Jag begär inte att alla ska hålla med mig om detta, men svill man ha en öppen folkkyrka får man acceptera att även traditionella teologiska åsikter för utrymme i kyrkan.
Högkyrkligt resp. lågkyrkligt handlar inte bara om liturgiska kläder och ljus på altaret. Det handlar också om VAD dessa kläder symboliserar. Och det minsta man kan begära av en präst är väl att han /hon tror på det som han /hon faktiskt uttrycker genom att bära dessa kläder.
Det betyder mer för mig än prästens kön. Och även om det skulle vara så att våra kvinnliga präster har missförstått sin kallelse, att de egentligen är kallade till någon annan uppgift i kyrkan, så är prästyrket kyrkans svar på deras kallelse.
Och ingen tvekan råder ju om att våra bekännelsetrogna kvinnliga präster gör en viktig insats, en insats som vi för närvarande inte kan avstå från. Så lägg kvinnoprästfrågan i Guds händer - men håll dörrarna öppna, liksom vi måste hålla dörrarna öppna även i t.ex. dopfrågan!
Eller säger vi nej till vuxendop i Svk för att vi (majoriteten) tror på barndopet? Föräldrar som inte låtit döpa sina barn före ett års ålder, ska kanske kastas ut ur Svenska kyrkan på grund av ålderskriskriminering av de egna barnen?
Åke!
Det är inte Du som har rätt att döma
vare sig det gäller ämbetet eller äktenskapet. Om Du säger att Svenska Kyrkan följer sin Herre. Varför är hon då så vilsen och splittrad?
Skicka en kommentar