fredag 16 juli 2010

Det heliga rummet.

Jag har hittat en plats, även detta år, i vårt grindhål vid sommarhuset. Det är nästan enda platsen där vi kan få en stabil uppkoppling på nätet. Jag och hustrun är nätberoende och jag tror att vi tillhör en stor skara som är det. Det är inte så farligt som det låter men just detta att kunna kolla mail och gå in på viktiga hemsidor är inte så dumt - till och med på semestern. Hellre uppkopplad och avkopplad, brukar jag säga.

Tidningen Dagen kommer snällt i vår vita brevlåda och jag läser den med glädje även om jag sannerligen inte delar allt som står i den. Men vilken tidning delar man alla åsikter med? I dag talar Dagen om kyrkorummet. Är det heligt? Ett antal präster, pastorer, församlingsengagerade svarar utifrån lite olika kyrkosyn och sakramnetssyn. Jag tänker naturligtvis omedelbart på de två kyrkorum där jag huvudsakligen är engagerad: Storkyrkan och S:t Jacobs kyrka. Är dessa rum eller byggnader heliga? Ja och nej! Jo, de är heliga därför att de är avskilda för bön, bibelläsning, förkunnelse, lovsång, sakral musik och sakramentsräckande (dopets "bad" och nattvardens bröd och vin där Kristus själv är närvarande på ett unikt sätt). På detta sätt kan man säga att kyrkorummen är heliga. Vi har varje dag en oljelampa tänd i rummen när kyrkan är öppen, för att också påminna om Guds närvaro. Gud är här, här i våra kyrkorum. På det sättet är de heliga.

Men, de är egentligen inte mer heliga än andra rum. Gud är inte mer närvarande i kyrkan än Gud är på NK, i Kungsträdgården, på Västerlånggatan eller någon annan stans i Stockholms city. Det är bara det att vi har så svårt att ana Guds närvaro på andra platser. Snarare är det Mammon som tycks vara tydligt närvarande i det kokande citylivet. Allt går att sälja med mördande reklam. man kan hitta allt - på gott och på ont. Men Gud är svåranad annat än på Sergelstorg där S:ta Clara är ibland ( fast de har blivit mer eller mindre bortkörda av polisen beroende på att Claras verksamhet drar till sig klientel som inte borde vara där... Hoppas att Claraentusiasterna kan komma tillbaka!). Men vi behöver kyrkorummen som en påminnelse om att tillvaron är helig, att luften som vi andas är helig, att hela vår miljö är helig och att allt har med Gud att göra. Hela moder jord är egentligen ett heligt rum. Det avskilda rummet, Storkyrkan och S:t Jacobs kyrka t. ex. påminner om detta.

Jag är glad för mina två kyrkorum. De blir också som en sorts oaser mitt i komersialismens och stressens öken - oaser där jag kan hämta kraft, oaser där jag påminns om att jag inte är övergiven, oaser där jag kan träna mig i att se Guds närvaro i mina medmänniskor.

---
Som en liten suck på slutet av denna blogg kan jag inte låta bli att tycka att det är synd att Göran Hägglund inte deltar i partiledardebatten på Pridefestivalen. ursäkten att han dagen efter ska tala på Öland håller inte. Suck!

4 kommentarer:

Lars Flemström sa...

Tack Åke för ditt brillianta försvar av kyrkan som ett heligt rum. Herrens tempel brukar det ju heta. Naturligtvis finns Gud överallt, det är väl ingen som tvivlar på det. Och visst kan Gud "drabba" oss helt oförberedda, var vi än befinner oss. Men vid andra tillfällen måste vi öppna oss för Gud. Gud tvingar ju ingen att tro på honom, så ibland måste vi säga JA till vår Frälsare. Det kan vi göra ensamma ute i naturen, och det kan vi göra tillsammans i kyrkan, i gemenska med både levande och döda (särskilt påtagligt i nattvarden), men också känslan att kyrkan är byggd både av uråldrig gråsten och "levande stenar". Att tidigare kristna generationer har danat kyrkorummet, som en symbol för deras tro. Symboliken i de nedärvda traditionerna är mäktig, vare sig det gäller liturgi, liturgiska kläder eller kyrkobyggnadens utformning, som visar människans väg, som leder till Jesus. Om detta kan man läsa, men det är inte nödvändigt, det räcker att träda in i kyrkorummet med vördnad. Och sa inte Jesus själv att han ville vara där hans Fader var, när han dröjde kvar i synagogan?

PEA sa...

Tack Åke!!!

Det är skönt att vi hävdar kyrkorummet som en plats där vi i lugn och ro kan få söka oss inåt och till Gud. Där vi kan få bli en del av det band av tro som går genom traditioner och där vi kan få fläta in nästa del av det bandet.

Men även mitt i "gatans larm" finns Gud. Han finns i mötet mellan människor, om det än bara är en vänlig blick mellan två människor. Han finns där varje människa blir sedd av en annan människa. I varje sådant möte finns det gudomliga.

Förresten så mötte jag Gud när jag satt i hammocken förut. Jag mötte Honom i en hisnande insikt av uppståndelsen. Jesus uppstod inte, han "ställdes upp" av Gud. Så långt gick Gud i sitt val att bli människa och avsäga sig all makt.
I det ligger hoppet för oss alla.

Anonym sa...

”Jesus uppstod inte, han "ställdes upp" av Gud”

Jag anar en provokatör i PEA. Trist att du som präst ska behöva problematisera uppståndelsen. Men man borde väl inte bry sig längre då ni numera gör som ni vill ändå utan att reflektera vad ni än gång lovat inför Gud att fullfölja, lite deprimerande är det allt att bli påmind om detta i sommarhettan.

PEA sa...

Till anonym:

Om ditt inlägg nu var ett svar till mig så måste jag påpeka att:
1. Jag är inte präst. :-)
2. Bibeln själv säger att det var Gud som uppväckte Jesus från de döda. Inte att han uppväckte sig själv.
3. Jag är inte en provokatör. Tvärtom ser jag en enorm glädje i att Gud uppväcker från de döda. Det fick mig att se uppståendelsen i ett ännu starkare sken än förut. Gud blir människa i Jesus. Han avsäger sig makten för att leva på våra villkor. Han dör på korset i gestalt av människa och bär så fullt ut våra synder. Gud uppväcker honom från döden, trots alla de synder som han bär på. i det ligger ett oändligt hopp för oss.