Finkultur? Nej tack!

I går satt jag i en diskussionspanel kring frågan "Vad får man göra i kyrkan?" Det handlade om konst i kyrkorummet. Vad är tillåtet? När vet man att man överträtt gränsen? Det blev ett bra samtal som stimulerade till fortsättning. Konsten är ett viktigt språk i kyrkans sammanhang och har alltid varit det. Det spännande i vår tid är, menar jag, att bjuda in samtidskonstnärer till en brottning i kyrkorummet, en brottning med budskapet, en brottning med det heliga rummet, en brottning som både kan vara provocerande, fördjupande och somkan ställa en massa frågor till kyrkorum och evangeliet som rummet och evangeliet har viktiga svar på, svar som inte är heltäckande men som leder en människa vidare.

Men när vet man då att man har överträtt gränsen för det tillåtna, för det accepterade? Egentligen vet man inte det förrän man har överträtt gränsen. Gränsen för det som är möjligt i ett heligt kyrkorum går egentligen först just där man har passerat den vilket gör det oerhört spännande.

Samtidigt måste kyrkan veta varför samtidskonsten ska finnas där, den samtidskonst som inte är den självklara i stil med kors, mariafigurer o s v. Jag menar att samtidskonsten, ja all konst, i kyrkan måste vara instrumentell i den bemärkelsen att den på något sätt, som inte behöver vara omedelbart uppenbart, ska ha med evangeliet att göra. Kyrkans uppgift är ju att i ord och handling, i konst och musik, i dialoger av olika slag, visa på evangeliet om Jesus Kristus, den korsfäste och uppståndne.

Men för vem är då konsten? Det finns ett begrepp som gör mig allergisk. Det är begreppet finkultur. Som om den fanns en sorts fulkultur eller mindre värd kultur. All seriös kultur är kultur. All kultur som inte skadar en människa utan som i grunden vill uttrycka något som vi gemensamt uppfattar som mänskligt, är kultur. Sedan kan vi i konstens sammanhang tala om kvalitet och brist på kvalitet även om jag inte är mannen att bedöma vad som är vad. Jag vet vad jag tycker om, jag vet vad jag tycker är spännande, ibland får jag möta sådant som utmanar mig och kanske t o m provocerar mig, men att därför kunna tala om kvalitet i den seriösa konsten, det vågar jag mig inte på. Men ordet finkultur segregerar. Som om vissa saker bara var till för vissa. Finkultur är till för de som bor i vissa stadsdelar. Någon sa i ett sammanhang att vill man lyssna till klassisk musik i kyrkor, ja då får man fara in till stan. Det är inget för de här ute på landsbygden.

Låt oss inte segregera inom kulturens område. Låt oss gemensamt "avskaffa" ordet finkultur. Kultur är snarare ett erbjudande, en inbjudan, en utmaning, en möjlighet för både Dig och mig och alla andra - en möjlighet där bildkonsten, samtidskonsten skulle kunna få vara ett språk i det heliga rummet som vi blir ännu bättre på att föra fram. Finkultur? Nej tack!