Hur ser vår privatmoral ut? Det är så lätt att ha åsikter om hur andra beter sig, om hur andra bryter mot alla möjliga skrivna och oskrivna moraliska riktlinjer. Vi har åsikter därför att vi hör om det skedda eller läser om det. Hur har vi det med den egna moraliska hållningen. Är nedladdning av olika olagliga saker bara moraliskt fel om vi blir upptäckta? Är skattefiffel bara moraliskt fel om skattemyndigheterna kommer på oss? Är trafikreglerna bara regler så länge polisens kameror och mätinstrument är ett hot mot vår egen framfart?
Hur ser Din och min privatmoral ut och vad är det som styr oss egentligen? Sätter vi oss själva främst? När Jesus frestades i öknen av djävulen var just den första frestelsen att sätta sig själv främst. Jag, min, mitt blir viktiga styrande ord.
Jag kan bli beklämd över hur andra beter sig. Men nog borde jag ibland granska mitt eget betende och korrigera. Mea culpa. Mea maxima culpa!
Hur har Du det?
Mötet med den uppståndne
12 år sedan
3 kommentarer:
Nej, men jag har inga fel nämligen, så jag upprörs mest över andras beteende! :)
Hur har jag det? Tackar som frågar, för då mår jag genast bättre!
Är inte upprörd över andras beteende så ofta men alltför ofta skrämd; det känns så långt till fred och frid. Mina egna tankar, känslor, (o)gärningar och försummelser skrämmer mig ännu mer.
Tack och lov tillhör jag den kyrka som jag kan definiera bland annat som DE BIKTANDES GEMENSKAP och snart är det dags för PÅSKBIKT. Det tröstar, lugnar och håller en förhoppningsvis i skinnet, prova det själv den som ifrågasätter den "gammalmodiga" men ändå modiga biktens värde!
H.S.
H.S.
Ja, att inte inse själv att man är en syndare är en stor synd i sig. När man upptäcker andras beteende kan det ju dock väcka syndainsikten hos en själv.
Jag gillar att du skriver Mea Culpa, mea maxima culpa, liksom man bekänner i den katolska syndabekännelsen. Den borde vara en av de alternativa syndabekännelserna.
Skicka en kommentar