Jag har just suttit i intervjuer med diakonkandidater. De ska vara med om en antagningskonferens och det är domkapitlets uppgift att också föra samtal med kandidaterna och yttra oss över deras lämplighet. Jag och en ledamot till från domkapitlet satt på mitt tjänsterum och talade med två kvinnor idag. Samtalen var oerhört spännande och vi fick del av deras livsberättelser, deras tankar kring tro och kyrka.
För mig är det ett privilegium att få föra sådana samtal, att få möta entusiastiska personer som upplever sig kallade till en av kyrkans vigningstjänster. Men det är viktigt att kyrkan också ser att hon kan bekräfta kallelsen. Det är biskopen som avgör om en person kan bli kandidat för vigningstjänsterna eller inte, men vi andra som är involverade i processen är rådgivande.
Det är en stor sak att inneha en vigningstjänst - det handlar om hela livet - varje andetag. Ingen del av livet är undantagen. Det är viktigt att veta att det är så. Men i tjänsten är man buren av Guds nåd - hela tiden. Tack och lov!
Mötet med den uppståndne
12 år sedan
5 kommentarer:
Hur ofta händer det att man kommer fram till att en kandidat inte är lämplig för vigning?
Mycket bra fråga, Jonas. Jag vill också se rena siffror. Hur många söker, hur många kommer in.
Hej Jonas och Maria,
Några rena siffror har jag inte. Som intresserad tänkbar kandidat vänder man sig till Stockholms stifts rekryteringsadjunkt (gällande tanken att vigas till präst) eller till en av stiftsdiakonerna (gällande tanken att bli diakon). Man träffar någon av dem och samtalar, man lämnar in sin intresseansökan tillsammans med andra erfoderliga dokument, man får så småningom göra en bedömd gruppraktik, man får samtala med domkapitelledamöter, man får ett antal samtal med psykoterapeut, man får komma på antagningskonferens under två dagar inkluderande samtal med biskopen och sedan får man så småningom beskedet av biskopen att man antingen: 1) har blivit antagen som präst/diakonkandidat i Stockholms stift 2) att man bör tänka på vissa saker, fördjupa vissa saker för att sedan kunna bli antagen ( t ex att man har mer församlingserfarenhet, konfirmandledarerfarenhet etc), 3) att man inte kan antas som kandidat p gr av skäl som biskopen då redogör för. Efter 5 år har man dock rätt att söka och prövas igen. Får man ett nej, gäller detta i alla stiften.
Jag vet inte om stiftsadjunkten för rekrytering, David Kindbom, har statstiken. Men det är en lång process som den som känner sig kallad måste genomgå och jag menar att det är bra. Det är viktigt att Svenska kyrkan får bra präster och diakoner som i ord och handling kan bära ut evangeliet om Jesus Kristus. Det är till detta vi är kallade och vigda.
Tack för svaret, Åke. Jag känner till antagningsprocessen. Det är ju inte världsunikt för kyrkans utbildningar att det sker någon slags prov innan personen ifråga kan bli antagen. På andra utbildningar brukar det finnas en större statistisk transparens kring antagningen; hur många söker, hur många kommer in. När det gäller prästantagningen får man dock bara höra hur oerhört speciellt det är att vara kallad av Gud och stiftet. Jag förväntar mig inte att du som domprost ska lägga tid på att leta upp siffror (tänk på hjärtat, lilla hjärtat! :) men om nån ansvarg råkar trilla här och läsa så kan de ju lägga det på minnet inför framtiden. Det undras över rena siffror, gärna över tid. Man undrar ju t ex om det är fler som visar sig vara kallade av Gud i prästbristens tider än när marknaden så att säga kan anses vara mer mättad?
Tack Åke för informationen. En av de frågor jag förutsätter ställs är om man kan arbeta med kvinnliga präster (=ta emot nattvarden när den kvinnliga prästen har instiftat den) och den kan man inte vägra svara på. Frågar man även om man kan tänka sig att välsigna homosexuella?! Den frågan får man väl vägra att svara på, alternativt att man inte får vägras vigning på grund av svaret. Jag hoppas att det är så.
Skicka en kommentar