Döden i livet

I dagarna diskuteras frågan om att läkare skulle kunna skriva ut medel för patienter som anses medicinskt färdigbehandlade och som genom detta medel skulle kunna förkorta sitt liv ytterligare. Det är en sorts dödshjälp, delvis indirekt, som man talar om och en hel del äldre läkare med lång erfarenhet ställer sig positiva till det förslaget medan yngre läkare är mer tveksamma. I dagens nr av Kyrkans Tidning uttalar sig sjukhusprästen Daniel Brattgård: Jag har själv alltid varit tveksam till läkarassisterat livsslut men har nu kommit fram till att en patient i mycket speciella fall bör få den möjligheten. När patienter står inför ett outhärdligt lidande och känner skräck inför livets slut bör läkare kunna skriva ut läkemedel. Patienten kanske aldrig använder tabletterna men de kan ha ett terapeutiskt syfte, de kan vara en utväg om lidandet blir för svårt. Det här handlar om ett fåtal patienter och utskrivningarna ska vara kringgärdade med klart avgränsade regler.
http://www.kyrkanstidning.com/nyheter/prast_kan_tanka_sig_assisterat_sjalvmord_0_7620.news.aspx

Frågan är när detta speciella fall inträffar och vilka som bedömer det? För min del har jag svårt att frångå tanken på att livet är heligt. Ingen har rätt att ta någon annans liv eller att underlätta för någon att ta sitt eget liv, hur fasansfullt det än ter sig för den drabbade. Däremot menar jag ska man göra allt för att ge den sjuke en smärtfri sista tid. Det ska kunna vara fullt möjligt genom den medicinska kunskap som finns i dag. Ja, göra allt för att den sista tiden ska bli så bra som möjligt för den döende och därmed också för de anhöriga. Kyrkan med dess präster och diakoner finns som samtalsresurser för både anhöriga, patienter och personal i dödens sammanhang (liksom i det vanliga vardagliga livets sammanhang). Vi finns och kan stötta - också med förbön.

Så låt oss inte rucka på livets helgd!