En utmanande kyrka?

Idag har jag varit i Uppsala på lunch hos ärkebiskopen tillsammans med ca 120 andra gäster. Det var en lunch i samband med 50-årsjubileet gällande beslutet om prästvigning av kvinnor. Jag satt bredvid Sveriges första kvinnliga baptistpastor - Ulla Bard -. I min ungdom var hon studentpastor i Stockholm kopplad till Norrmalmskyrkan. Nu var hon sjukpensionär och hade just doktorerat på ett ämne rörande kyrkan som sakrament. Ulla är också en historisk person, liksom en av Sveriges första prästvigda kvinnor Elisabeth Djurle. Det är spännande att möta de som var med "från början" och höra deras historia. Viktigt och inspirerande!

Efter lunchen gick vi över till Uppsala domkyrka där en jubileumsgudstjänst hölls som samtidigt var invigningsgudstjänst för årets kyrkomöte. Antje Jackelén som är biskop i Lund predikade och vår biskop Caroline celebrerade mässan. Den amerikanske biskopen Katharine Jefferts Schori lämnade en hälsning och biskop emeritus Christina Odenberg ledde tackbön. Kort sagt ett antal kvinnliga biskopar tjänstgjorde. Det blev en fantastisk gudstjänst i närvaro av kungen, drottningen och kronprinsessan. De två damerna i kungafamiljen deltog synbarligen aktivt...

Efter gudstjänsten öppnades kyrkomötet och temat för öppningshögtiden var 50-årsjubileet.

Katharine Jefferts Schori talade och sa i slutet av sitt tal: Så gläds över och fira era 50 år. Världen stämmer in i er glädje. Men se också i detta en utmaning - en utmaning att fortsätta er orädda kamp. Var frågar Gud nu efter er frimodighet? Var kan ni som kyrka bidra till att befria de förtryckta och fångna, ge syn åt de blinda?

Ja, vi har vågat bana väg för ett prästämbete öppet för både kvinnor och män. När ska vi våga stå upp för kvinnors och mäns rätt att gifta sig i kyrkan med dem de älskar?

Vågar vi vara en utmanande kyrka?