Äntligen stod hon i predikstolen! Så heter en av de två böcker som hade "release" i Storkyrkan idag. Ca 200 personer (präster, biskopar, forskare, kyrkligt engagerade i övrigt) var samlade för att lyssna till ett antal skribenter som satt samman boken med ovanstående titel och som handlar om historien kring prästvigda kvinnor i Sverige med start i 1800-talet. Beslutet gällande öppnandet av prästvigningstjänsten för kvinnor fattades den 27 september 1958 och de tre första kvinnorna vigdes den 10 april 1960. I Storkyrkan vigdes då Elisabeth Djurle. Idag var en festens dag i Storkyrkan med många spännande inledningar, kommentarer och samtal. Ytterligare en bok har också haft sin release idag. Du ska bli präst! I den boken berättar 20 prästvigda kvinnor om sitt liv och sina erfarenheter som präster. Det är en spännande, nödvändig och delvis smärtsam läsning.
När vi denna vecka firar 50-årsjubileet av beslutet om prästvigning av kvinnor är det också för att manifestera att nu är alla diskussioner med motståndarna över. Det finns inget mer att diskutera i denna fråga. Vi har kvinnor som är vigda präster och vi har kvinnor som är vigda biskopar. Det är fullständigt självklart. Jag kan inte se att några argument mot detta skulle kunna hålla. Bibeln talar inte om prästvigda kvinnor eftersom det på den tiden inte fanns präster i den bemärkelsen vi har nu. Traditionen med enbart prästvigda män är lång men tack och lov verkar den Heliga Anden i kyrkan och har gjort så sedan den första pingstdagen och en utveckling har successivt ägt rum. Gamla bibliska kyrkostrukturer fungerar inte i dagens samhälle. Det som idag gäller är att tillsammans, som män och kvinnor i vigningstjänsten, förkunna evangeliet och räcka sakramenten.
Så många prästvigda kvinnor har kränkts under årens lopp. Så mycken djävulskap har kommit i dagen från både manligt och kvinnligt håll. Med detta jubileum markerar vi klart och tydligt: Kränkningens tid måste vara förbi. Kvinnoprästmotståndare göre sig icke besvär! Vi som är män får,tillsammans med våra kvinnliga kollegor, glädjas över uppdraget! Vi hör ihop och det finns bara en väg fram åt och det är tillsammans! Det är inte en dag förtidigt!!
Mötet med den uppståndne
12 år sedan
7 kommentarer:
http://blogg.aftonbladet.se/3/perma/958338
Det går bra nu för domprosten.
Vänligen, Jonatan Unge
Hej Jonatan,
Tack för vänliga ord!
Förmodar att även den teologiska övertygelsen att prästämbetet skulle vara förbehållet män är ett exempel på en "unken teologisk hållning".
I domprostens ögon, alltså.
Fördömande istället för vilja till förståelse. Detta är tydligen domprostens melodi. Att sätta sig över sin medmänniskas samvete, livsåskådning och tro. Det börjar bli ett återkommande tema på den här bloggen.
Även jag har en from förhoppning om att kränkningarnas tid är förbi. Kränkningarna av kvinnliga präster, självklart, där sådant förekommer. Men även kränkningarna av dem med annan teologisk uppfattning. Jag skulle kanske inte själv räkna mig till den skaran i just denna fråga, men jag ser vad som sker i kyrkan.
En intressant fråga i sammanhanget är definitionen av begreppet kränkning. Vad är det? Är det en kränkning när en gudstjänstbesökare i stillhet avstår från att ta emot nattvarden på grund av tveksamhet grundad på ämbetssyn? Är det en kränkning när en kyrkotillhörig av samma skäl väljer en manlig präst till förrättningar? Är det en kränkning när en präst väljer att träda åt sidan till förmån för en kvinnlig kollega, istället för att mot sitt eget samvete tjänstgöra tillsammans med henne? Är det en kränkning när en hel kyrkoorganisation satsar stora resurser på att fira något som man vet utgör ett stort sår i kyrkans historia?
Djävulskap har kommit i dagen, skriver domprosten. Det är ett starkt ord, som även det kan behöva sin definition. Vilka av ovanstående exempel täcks in av det begreppet?
hh, jag tycker att den hållningen är obegriplig och en hållning som strider mot Svenska kyrkans grundläggande teologiska övertygelse att den prästerliga vigningstjänsten sedan 50 år tillbaka i tiden är öppen för både kvinnor och män. Fördömmande har skett under 50 års tid av kvinnor som känt en stark kallelse till att bli präster och där kyrkan bejakat denna kallelse och vigning har skett. Så många kvinnor kan vittna om kränkningar och fördömanden där män (präster och lekmän) och kvinnor uttryckt i konkret tal och handling att de prästvigda kvinnornas vigning är en nullitet - ett intet, icke giltig. Tala om fördömande!
När en församlingsbo väljer att sitta kvar i bänken i samband med nattvardsfirande kan det finnas många skäl och vi frågar aldrig efter vilka dessa är - inte heller då vederbörande går fram och tar emot sakramentet. När man inte vill ha en kvinlig präst som förrättningspräst får vi acceptera det. Man får som anhörig välja fritt. Sådan är vår ordning. Men, när en präst vägrar tjänstgöra med en prästvigd kvinna då är det en kränkning. Den ordningen (samvetsklausul, väjningsregler) finns inte längre i vår kyrka.
När en kvinna medvetet kränks är det djävulskap som sker och någon har sagt att det finns inget ställe där djävulen trivs så bra som i kyrkan. Det kan stämma till eftertanke både för kvinnor och män (inkluderande mig själv).
Firandet, menar jag, är nödvändigt för att understryka vår glädje gällande beslutet 1958, påminna oss om smärtan och svårigheterna fram till idag och manifestera att vi nu fortsätter framåt och tillsammans kvinnor och män i kyrkans vigningstjänster.
Samtidigt måste det understrykas att det är en kränkning mot en människas övertygelse att tvingas delta i något som går tvärt emot denna. Djävulskap alltså, om jag rätt förstår domprostens definition. Och det är kyrkan själv som utövar den.
Låt oss göra ett tankeexperiment. Hur skulle domprosten själv agera om han ombads delta i någon form av inomkyrklig aktivitet som enligt hans tro gick emot Guds vilja och därför gav honom svåra samvetskval? Öppet protestera? Tyst avstå från att delta? Lämna kyrkoorganisationen och söka sig någon annanstans?
Svaret på denna fråga är kanske inte givet, inte enkelt. Många försöker göra det bästa av situationen genom att stilla stiga åt sidan till förmån för motparten. Men detta är alltså en kränkning, säger domprosten.
Jag menar att de flesta som har förståelse för djup, innerlig gudstro inser att kränkningen är långt större för den som tvingas handla mot Guds vilja än för den som kanske inte får en annan präst vid sin sida vid altaret.
Samtidigt förstår jag givetvis att även den kvinna som får sitt prästämbete ifrågasatt kan uppleva det som kränkande, även om det egentligen inte är riktat mot henne personligen.
Frågan är inte enkel för någondera parten. Har aldrig varit, och är det fortfarande inte. Men att vägra diskutera svåra frågor är i regel ingen bra modell för konfliktlösning. "Sopa under mattan", brukar det ofta heta i andra sammanhang.
Och domprosten stod svarslös.
Domprosten gör här en totalt felaktig slutsats. Man är inte av nödvändighet kvinnoprästmotståndare för att man vill kränka människor. Det finns många kvinnoprästmotståndare som lyfter fram kvinnor på andra sätt.
Skicka en kommentar