"Så ointressant!"

Det är tillåtet att tvivla - också om man vill räkna sig som troende. Jag tror att det kan vara välgörande att hålla fram tvivlets funktion ibland. Det är så lätt att kristna, och särskilt sådana som arbetar ideellt eller som avlönade i kyrkans sammanhang, räknas som några sorts trons "superhjältar" som klarar allt i trons värld. Inget kan vara mer felaktigt.

Jag har varit präst i snart 25 år och är inte någon trossuperhjälte. Snarare kan jag ibland tvivla. Samtidigt menar jag att tron är en väg, en knagglig väg, där jag får vandra framåt. Jag snubblar på olika stenar av olika slag men ändå. Jag får vandra vidare, upptäcka mer, snubbla igen o s v. Jesus säger tack och lov inte: Jag är paketet med sanningen och livet. Han säger inte heller: Jag är målet, sanningen och livet. Han säger: Jag är vägen sanningen och livet. Tvivlet är tillåtet och jag tror t o m att tvivlet är viktigt därför att tvivlets process också hjälper oss att mogna i vår tro.

Det berättas att biskop Ingmar Ström på en resa, en gång fick kommentaren av en gammal dam: "Jo, biskopen förstår; jag har kvar min barnatro". Ingmar Ström var ibland lite kärv i sina kommentarer och svarade: "Så ointressant"!

En barnatro kan vara trygg och härlig, ungefär som favoritfilten eller en underbar kudde. Mjukt att luta mot och skönt att svepa in sig i. Men tron är inte en kudde, inte en filt utan snarare ett kors, d v s en utmaning, en process och den processen kan leda till en vuxentro med ett mognare språk - en mognare relation. Kort sagt är trons väg ett äventyr där tvivlet hjälper oss att ta ett steg vidare i processen. Vi får våga tvivlet. Gud klarar det.

Hur är det med Dig och mig?