I den bästa av alla världar

Idag var jag i Dalarö kyrka på söndagsgudstjänst. Vi var inte så många, kanske ca 25 personer totalt sett. En grupp från ett teologiskt sällskap hade rest ut för att ha möte efter gudstjänsten och jag var där för att jag var ute på Dalarö för att skriva och vila.

Dalarö kyrka är en landsortskyrka/skärgårdskyrka - en kyrka som finns där och som genom sin blotta existens vittnar om att Gud berör, att kristen tro inte bara är en storstadsangelägenhet. Kyrkoherden höll en utmärkt predikan om skatten och pärlan och vi som var där tror jag kände oss uppbyggda och glada efter gudstjänsten.

Skärgårdskyrkan och landsbygdskyrkan behövs så väl - inte bara för traditionens skull men för att vara bärare av gudsrikestanken, bärare av evangeliet om den korsfäste och uppståndne. Därför är alla sammanlysningar egentligen av ondo.

Jo, jag vet att jag hårddrar och jag vet att det handlar om mänskliga och ekonomiska resurser. Men, i den bästa av alla världar borde det firas gudstjänster i så många kyrkor som möjligt. Kyrkan borde vara öppen så mycket som möjligt för att människor ska kunna slinka in - också då det inte är gudstjänst. En stängd kyrka vittnar om otillgänglighet, om ett dött liv. En öppen kyrka kan vara som en öppen famn för den som söker sig dit för en stunds stillhet och bön.
Jo, jag vet, som sagt att det jag talar om kan ske "i den bästa av alla världar". Men, ibland är det bra att förflytta sig till just den världen för att sedan se vad man kan åstadkomma i realiteten.

På eftermiddagen var jag i Storkyrkan och lyssnade till Kjell Lönnå. Han är skicklig på många sätt och påminde oss oerhört tydligt om att också en vanlig "slagdänga" kan bli sakral i rätt sammanhang. Det behöver vi nog påminna oss mer om. Det heliga är större och vidare än vi ofta kan se.