Vad tror Du att det händer sen..?

När jag var liten läste min mamma för mig ur en bok av Tove Jansson. "Vad tror Du att det händer sen..?" har jag för mig att den hette. Den handlade naturligtvis om Mumintrollet och Muminmamman och Hattifnattarna och lilla My och Filifjonkan och andra kända personligheter i Mumindalen. Varje sida slutade med frågan: "Vad tror Du att det händer sen..?" och så bläddrade jag en sida. Fast redan på förra sidan kunde man se något av det som väntade.

Vad tror Du att det händer sen..? Den frågan är dagsaktuell varje dag. Och sen handlar då inte om imorgon eller om en kvart eller efter nästa sammanträde utan snarare om döden. Vad tror Du att det händer sen..? Efter döden..? Finns det något bortom bergen, bortom blommorna och sången, som poeten Dan Andersson hävdar? Jag tror det och den kristna tron vittnar om det. Men det viktiga är inte vad som väntar oss (jag tror alldeles bestämt att det är Guds gränslösa kärlek som väntar oss helt och fullt) utan att försöka leva varje dag med döden som relief. Då får saker och ting sin mer mänskliga plats.

Då blir det "vansinnigt viktiga" inte så vansinnigt viktigt. Då kanske vi vågar stanna upp något i det höghastighetsliv som många av oss lever. Med döden som relief får vi nynna på psalm 249 i vår Svenska Psalmbok. Där står det inledningsvis: Blott en dag, ett ögonblick i sänder...

Vad tror Du att det händer sen..? I boken med den titeln anar man, som sagt, något redan på innevarnade sida av vad som skall finnas på nästa sida. När vi i kyrkan envisas med att tala om Jesu död och uppståndelse och envist hävdar att detta är det viktigaste, gör vi det för att det ger oss en glimt av den kärlek som också "händer sen". Det är trösterikt mitt i allt. Därför är det viktigt att ha döden som relief.