Idag fick jag veta att en liten skulptur har försvunnit från S:t Jacobs kyrka. Någon har tagit bort den lille pojken som hängde på korset i dopkapellet. Det var inte Jesus som togs bort utan en pojke med öppet sårigt hjärta. Skulpturen ingår i en kostutsällning som pågår i kyrkan under några veckor (http://www.stockholmsdomkyrkoforsamling.se/news_article.php?article=440). När jag såg skulpturen på vernisagedagen blev jag oerhört gripen. En liten pojke är fäst på korset. Dagligdags korsfästs människor i olika smärtor. Dagligdags korsfästs människor där orättvisans spikar slås in, där hatets spjut sticks i sidan och blödande hjärtan blir verklighet. Skulpturen talade till mig så oerhört starkt. För bakom den lille pojken hängde Jesus och så är det... När människor "korsfästs idag" är de inte ensamma. Jesus själv är där fast man kanske inte ser honom med detsamma. Jesus själv delar vår smärta. Vi är inte ensamma. När vi ropar: Gud, varför har Du övergivit mig, är det Jesus själv som ropar.
Den som stulit den lille pojken lider av total brist på möjlighet att se djupare, att se Kristus. Om det är en kyrkligt aktiv person är det djupt genant och präglad av en unken teologisk hållning. Om det är någon annan är det renodlad idioti!
Till konstnären Maria Boij vill jag säga att jag är förtvivlad över det som skett med ett konstverk som talade så starkt i S:t Jacobs kyrka!! Jag hoppas innerligt att den kommer tillbaka. Har någon sett den eller vet något mer om dess försvinnande går det bra att kontakta mig eller ringa till S:t Jacobs kyrka 08-723 30 38.
3 kommentarer:
Personligen har jag inte sett konstverket i sin helhet, men jag kan nog tänka mig att jag skulle kunna se och uppskatta symboliken, på samma sätt som domprosten gör.
Däremot har jag full förståelse för att andra kan uppfatta samma sak som kränkande. Gränsen för hur mycket man kan tänja på en människas gudsbild är nog högst individuell.
Därför skulle jag aldrig nedlåta mig till att beskriva en annan människas upplevelse som "präglad av en unken teologisk hållning". För mig är ett sådant uttryckssätt ett tecken på stor intolerans och en förbluffande brist på respekt för andras tro.
Jag skulle vara intresserad av att veta hur domprosten resonerar när han kategoriserar andra kristna på detta sätt. Måste man tro som domprosten för att bli godkänd i hans kyrka?
Man behöver inte alls tro som jag för att bli "godkänd". Jag godkänner inte på det sättet. En tro kan, djupast sett, inte godkännas av någon annan än Gud. Däremot måste biskopen "godkänna" en blivande prästs tro, lära och liv innan antagning för prästvigning kan bli aktuell. Man måste som prästkandidat vara i samklang med Svenska kyrkans tro och lära.
När jag talar om unken teologi är det ett kraftfullt påstående som gärna får bemötas i en teologisk diskussion. Men en teologi som inspirerar till och tycks ge tillstånd att förstöra ett konstverk som kan uppskattas av andra kristna är, ur min synvinkel, unken.
Min fråga gällde inte Svenska kyrkans formella process för att godkänna präster. Den har jag ganska bra koll på.
Det jag var ute efter var att problematisera det faktum att en präst i ledande ställning sätter sig till doms över andra kristnas tro. Den teologi som ligger bakom ett sådant synsätt är definitivt inget jag sympatiserar med det allra minsta, men jag skulle inte fördenskull beskriva den som unken.
Kanske bör jag förtydliga och säga att jag inte heller sympatiserar med en teologi som leder till att man förstör konstverk. Men på något sätt kan jag tänka mig in i att detta agerande ändå djupast sett bottnar i en kärlek till Kristus. Uttryck som "unken teologi" däremot ger mig en bild av ovilja till förståelse, och förakt för en medmänniskas tro.
"Min teologi" förespråkar kärlek, respekt och vilja till förståelse framför förakt. Det är också sådant jag förväntar mig att finna hos kyrkans företrädare, även om jag är medveten om att ingen är fullkomlig.
Skicka en kommentar