Arn och religionskrig

Igår var hustrun och jag inbjudna till förhandsvisning av Arn-filmen. Vi gick iväg spända av förväntan. Alla hade sagt att den var bättre än den första filmen. Jag har inte läst böckerna (måhända är jag en av de få i Sverige?) utan har varit utlämnad åt den filmatiserade versionen. Filmen beskriver mycket schabloniserat kampen mellan gott och ont där det goda symboliseras av Arn och hans nära och kära. Kristendomen framställs ganska komplicerad och i hög grad som ett politiskt ställningstagande där det gällde att befria "Det heliga landet" från "Turkarna".

När jag såg korsriddarna och hörde hur någon av dem talade om striden för det heliga och sanna korset, tänkte jag omedelbart: det är inte detta som kristen tro står för! Genom tiderna har berättelsen om korsriddartiden upprepats. Religionskrig har på nägot sätt rättfärdigat dödandet av människor av annan tro. Den ende sanne guden tycks kräva offer, blodsoffer. Tror du inte på det sätt som vi gör utan tror på annat vis så ska du dö. Vi har olika aktuella exempel på detta där konflikter i världen har fått religiös terminologi. Katoliker mot protestanter, kristna mot muslimer, muslimer mot hinduer o s v, o s v.

Jag menar att det aldrig har funnits och att det inte finns några religionskrig. Det fanns och finns bara krig som handlar om makt, om vem som ska styra, om vems tradition som ska vara rådande och så använder man religionen som en sorts fernissa. Krig kan aldrig vara lösningen på problemen. Det har vi många bevis för. Inte minst är Irakkrisen ett dagsaktuellt sådant.

De stora världsreligionerna talar i grund och botten om kärleken. Sedan kan vi i våra olika skrifter (också i Bibeln) hitta texter som talar om att man ska döda och utplåna. Men grundandan och den anda som Jesus helt och hållet förkroppsligade är kärlekens anda. Och kanske hade Hasse Alfredsson och Tage Danielsson rätt när de i en monolog säger: Det kanske inte är sant att man är såld om man bemöter våld med ickevåld.