Barna

Hasse Alfredsson sjöng på 1970-talet i 88-öres revyn om barnens framtid:När man ser på hur barna växer upp och står i Kan man undra om barna nånsin får det som vi ... Kan dom sola sig gratis? Finns det blommor och blad? Har dom fläsk och potatis? Kan dom ta sig ett bad?
Vi läser om krig, människor som dagligen dör i konflikter runt om i världen men också om människor som dör av svältrelaterade sjukdomar. Och så kan man tänka - det är så långt bort. Det är de andra som det handlar om - inte om oss.
Men hur ser det ut i Din och min egen närmiljö? Nu läser vi om Östersjöns övergödning där vi själva är involverade, om miljöproblematik av olika slag som berör vårt eget vardagsliv.
För vem lever vi egentligen? Är det bara för oss själva, för att vi ska ha det drägligt, för att vi ska kunna "sola oss gratis" på olika sätt och i olika betydelser?

Enligt kristen övertygelse har vi fått jorden att förvalta. Vi har fått den till låns och de vi lånat den av är våra barn och barnbarn och barnbarnsbarn. Vi är inte den sista generationen. Vi är den första i en lång rad av kommande män och kvinnor som har att förvalta det vi har åstadkommit/ställt till med och vi är länkar till vår historia, till våra förfäder där vi förvaltar det som de bidrog med. Vi hör alltså ihop med historien och med framtiden men vi har att leva i nuet. Hur ofta tänker vi på det? Hur ofta tänker jag på det? Och vad får det för konsekvenser?