Kyrkogården - en livsviktig plats

Idag gick jag till S:t Jacobs kyrkogård. Den ligger granne med Kungsträdgården. Jag tror inte att så många tänker på att det ligger en kyrkogård granne med allt det vardagliga, granne med varuhus och bankpalats, kaféer, advokatbyråer, handelskammare etc. Men den finns där - som en andhämtningens plats.

Jag var där för att diskutera en "upprustning" av grönområden och tillskapandet av en minnesplats etc. Tanken är att S:t Jacobs kyrkogård ska bli en plats dit alla som vistas i Stockholms citykärna ska kunna gå och bara vara, sitta en stund och minnas nära och kära, stanna upp och känna att man är på en helig avskild plats.

Vi behöver våra kyrkogårdar och begravningsplatser. De är livsviktiga för de ger rum åt sorgen. De ger legitimitet åt saknaden, åt tårarna. Jag hoppas att S.t Jacobs kyrkogård ska kunna få bli en tårarnas plats - för vi behöver tårarna. Vi behöver få vara i sorgen och saknaden - precis som vi behöver skrattet och glädjen.

Vid minnesplatsen på S:t Jacobs kyrkogård ska det förhoppningsvis bli möjligt att ställa gravljus, kanske sätta en blomma. Tanken är att den ska invigas vid Allhelgonahelgen den 1:a november. En plats för sorgens skull - en livsviktig plats. Och ändå...

Varför är vi så rädda för sorgen?