I går läste jag Sanna Raymans krönika i Svenska Dagbladet. Hon anknyter till syndbegreppet "inspirerad" därtill av en gästkrönikör i tidningen Dagen. Ordet "synd" har det gått troll i. Är det något som kan få människor att vika ihop öronen och sluta lyssna så är det när någon börjar tala om synden. Synd kopplas då oundvikligen till all sexualitet som inte är reglerad på något lämpligt sätt - genom t ex äktenskapet eller så kopplas syndbegreppet till den sexualitet som inte är heteronormativ. Men synd handlar inte om sexualitet där två människor av fri vilja vill ge sig åt varandra i ömsesidig aktning och där man inte gör illa sig själv, den andre eller någon annan.
Synd är ett vidare begrepp som har sitt ursprung i en gammal grekisk jaktterm som handlade om att missa målet. När vi i kyrkan talar om synd handlar det snarare om att missa målet med livet - att inte älska Gud och sin medmänniska. I en värld fylld av egoism där den enes bröd bokstavligen kan bli den andres död blir det fjuttigt att koppla synd till sexualiteten i den utomäktenskapliga formen. Synden handlar snarare om vår egen (inkusive min) oförmåga att se medmänniskan - se och bry oss om också då inte journalisternas kameror och pennor belyser.
Den svenska synden (som delas av många i världen) stavas då egoism. Låt oss bekämpa den synden och låt oss börja hos oss själva.
Mötet med den uppståndne
12 år sedan
1 kommentar:
Hej Åke!
Och tack för den fina tidningen Sthlmsliv, som jag fick på Pridehögmässan, Storkyrkan.
Din ledarartikel är fantastisk och betyder väldigt mycket för oss alla. Du visar verkligen vägen för en kärleksfull kyrka.
Jag gifte mig i januari med min kille, som jag varit tillsammans med i 23 år.
Det är fantastiskt att få uppleva förändringens vindar som nu sker i vårt samhälle – och i Svenska kyrkan som jag känner så mycket för.
Kramar från
Paul Lindberg
Stockholm
Skicka en kommentar