Ny bloggadress för Åke Bonniers blogg

Hej alla bloggläsare,
Det var inte så enkelt som jag  och vår it-expert trodde! Det gick inte att automatiskt överföra från min nuvarande blogg till bloggen under Svenska kyrkans bloggplattform. Därför vill jag igen upprepa adressen till min nya blogg så att Du kan lägga den som en favorit eller på annat sätt hantera den. För visst vill Du även i fortsättningen läsa vad jag tänker och ibland säger och alltid tycker?!Här finns den och redan nu har den ett nytt inlägg som Du inte kan läsa på denna blogg. Själva adressen är http://blogg.svenskakyrkan.se/akebonnier/

Välkommen in på Svenska kyrkans bloggportal!

Allt gott i höstregnet!

Åke

Teknikens under

Hej alla bloggläsare,
Nu finns jag också på Svenska kyrkans bloggportal (blogg.svenskakyrkan.se/akebonnier). Så även där kan nu många läsa vad jag skriver. Dock står det samma sak som på denna blogg. Alltså: Dubbelt upp av det Du gillar eller ogillar :-).

Åke

Och ljuset lyser i mörkret

För några dagar sedan var hustrun och jag i Köpenhamn. "Det är årets mest spännande kväll", sa en god vän när vi samtalade. Vi hade lyckats pricka in kulturnatten i Köpenhamn. Efter middagen begav vi oss ut på stan och tittade på människor som köade för det ena evenemanget efter det andra. Sammanhang var öppna (typ kungliga slottet etc) som inte annars öppnar upp för allmänheten. Museer, affärer, kyrkor höll öppet och extraöppet. Komers och kultur samsades med olika specialerbjudanden och folket trängde på. Kyrkan fanns på plats med möjligheter för barn att tävla i drickabacksklättring. En flicka hängde i en säkerhetssele och klättrade upp för knappt 20 backar. Jag skulle sannerligen inte kunna göra om det. Men kyrkan fanns också på plats med sitt sedvanliga program på Ströget, i den sedvanligt nattöppna kyrkan.

Hustrun och jag passerade och gick in i den fullsatta kyrkan. En stilla mässa pågick och vi som kom in välkomnades av präst och andra som delade ut smala vaxljus som vi kunde tända och sitta med så länge vi ville och det var möjligt. Människor trängdes vid ingången. Man ville stå en stund, komma bort från Strögets kommers och bara vara, bara låta den längtan som jag tror finns inom oss alla få några sekunders tillfredsställelse. Jag tänker nu efteråt osökt på kyrkofadern Augustinus som skriver: Du o Gud har skapat mig till Dig och mitt hjärta är oroligt tills dess det finner vila i Dig.

En stunds själslig vila - vila för våra oroliga hjärtan - tror jag vi fann allihop som var där. Den nattöppna strögetkyrkan blev som en refug mitt i tillvarons krävande ström. I kulturnattens mörker var mycket öppet och mycket tillåtet. Man kunde köpa ett kulturpass som gav inträde till olika aktiviteter, ett pass som gjorde det möjligt att komma in, att få delta. I det månghövdade gudstjänstsammanhanget behövdes inget pass, bara en längtan. Och längtan fanns!

Och längtan finns - och allas vår stora utmaning som Kyrka är att möta den längtan. För vi har ett svar, ett svar som håller både då det är dag och då det är natt. Låt oss vara tydliga med det svaret. Det finns ett svar för den som söker. Det finns ett svar för den som som längtar. I den mörklagda kyrkan på Ströget anades detta tydligt i vaxljusens lågor, i sången, musiken, stillheten. Det fanns en Närvaro!

Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det! (Joh 1:5)

Kort paus!

Förr i tiden, när jag var barn och vistades en vecka på högfjällshotell och lyssnade till dansband, kunde de efter några låtar säga i mikrofonen: "Kort paus!" Den korta pausen kunde vara en halvtimme eller 20 minuter eller kanske bara 10 minuter. Sedan återkom de med förnyade krafter och spelade vidare.

Nu kommer jag att göra en kort paus på en vecka drygt och återkommer i bloggvärlden den 17 oktober eller i alla fall i den veckan!

Allt gott till Er alla!

Åke

Efter tandborstningen!

Innan jag skriver något om det som rubriken antyder vill jag uttrycka min glädje över att Tomas Tranströmer har fått årets Nobellpris i ltteratur. Liksom säkerligen många andra bloggare och twittrare och hemsidesskribenter, journalister, insändarskribenter, allmänna tyckare, så gläds även jag över att det är en svensk poet, en på många sätt tillgänglig poet, en poet som uttrycker andliga tankar och som tolkar livets viktiga frågor på ett fantastiskt sätt som fått priset. En av mina favoritdikter är Romanska bågar som återfinns i många sammanhang. Läs den och meditera över den!

Men nu något om vad som bör göras efter tandborstningen varje dag. Jo, då ska Du ställa Dig framför badrumsspegeln och stirra in i Dina egna ögon och säga högt till Dig själv: "Jag är oändligt älskad". Detta är grundbudskapet i den kristna tron. Det är för kärleks skull som Gud skapar världen. Det är för kärleks skull som Gud blir människa. Det är för kärleks skull som Jesus Kristus ger sitt liv för oss i både ord och handling. Det är för kärleks skull som han låter sig spikas upp på korset. Det är för kärleks skull som han uppstår igen ifrån de döda. Det är för kärleks skull som han är mitt ibland oss. Den kärlek det handlar om är den gudomliga kärleken som "inte söker sitt" (1 Kor 13), som inte värderar efter förtjänst, efter engagemang, efter produktivitet etc, en kärlek som inte går att stoppa, som inte ens döden kan stoppa.

Kort sagt handlar Guds kärlek om nåd, den nåd vi får öppna oss för, den nåd som bär också när allting annat sviker och bedrar. Detta är något vi behöver påminnas om, öppna oss för. För den "vanlige" svensken verkar detta vara svårt och samtidigt är det just detta som så många längtar efter. På en gång syndare och rättfärdig, säger Martin Luther. Så är människans sitaution. Att vi är syndare, att vi gör, säger, tänker en massa saker som vi kanske inte borde göra säga eller tänka, det är vi nog alla medvetna om. Kort sagt: det finns ett sorts syndamedvetande hos den "vanliga svensken" ett syndamedvetande som handlar om nedvärdering av det egna jaget. Även de s k underlåtenhetssynderna tycks vi vara medvetna om. "Jag borde ha gjort eller sagt...". Men nåden, den upprättande nåden är svårare för oss. Därför behöver vi stunden efter tandborstningen där vi får se in i våra egna ögon och säga de upprättande orden om vårt eget värde.

På söndagen (efter tandborstningen :-)) får vi komma till kyrkan som dem vi är, öppna oss för Guds nåd och bejaka att vi är älskade, att vi får leva av och i nåden, att vi är, med kyrkligt fikonspråk, "rättfärdiggjorda". Detta är vår dubbla natur. Vi är både det ena och det andra. Det ena vet vi och kanske tyngs av. Det andra behöver vi påminnas om!

Efter tandborstningen!

Happy, happy?

För en liten tid sedan kom en bok om 10 kvinnors erfarenhet av skilsmässa ut. "Happy, happy - en bok om skilsmässa" heter den. Om boken står det:"I antologin Happy, happy - en bok om skilsmässa bjuds läsaren på en annan bild av separation än den som vanligtvis ges. Det är berättelser om skilsmässor som positiva och berikande erfarenheter. En bok som vill stärka och inspirera alla som tagit steget - och alla som kanske funderar på att ta det..."

Jag har inte läst den men hört en del om den, läst en del om den och varit på ett seminarium på bokmässan i Göteborg där bl a författarna Maria Sveland och Katarina Wennstam samtalade om boken och om skilsmässan.

Svenska kyrkan accepterar skilsmässan som något som ibland kan vara nödvändigt. Att tvinga (hur man nu kan göra det?) ett par att fortsätta sitt äktenskap där paret kanske inte talar med varandra eller bara säger vedervärdiga saker till och om varandra - till vilken nytta är det? Att tillåta paret att leva separerat men inte, i kyrkans sammanhang, godkänna skilsmässan annat än om det finns väldigt speciella skäl och som ska utredas av en kyrkojuridisk instans, är heller inte särskilt bra.

Svenska kyrkans hållning (undantag finns säkert) är att det är bättre för alla om ett par får gå skilda vägar både utifrån svensk lagstiftning och utifrån kyrkans syn på äktenskapet om äktenskapet är dött. Nog för att jag tror på de dödas uppståndelse men då det gäller äktenskap som helt och hållet havererat är det bättre för alla parter (inklusive ev. barn) att nya vägar och nya möjligheter ges.

Huvudhållningen i Svenska kyrkan är att vi viger frånskilda personer. Nåden  och möjligheten att få börja om i ett nytt äktenskap måste, menar jag, få gälla framför allt annat. Guds nåd handlar om att en frånskild man eller en frånskild kvinna måste kunna få gifta sig igen med den man älskar, med den man vill dela sitt fortsatta liv med.

Skilsmässan är ingen enkel sak. Kanske är en skilsmässa inte bara "Happy, happy"? En stor smärta finns med i processen, misslyckandets smärta. I bästa fall (obs) kan skilsmässan sedan leda till förnyade goda relationer där man igen kan tala med varandra, kanske t o m umgås, kanske t o m ha roligt tillsammans och tillsammans med barnen. Men allt detta är bara "i bästa fall".

Jag har tidigare skrivit om äktenskapet och kyrkan vill värna äktenskapet. Vi tror och tycker  att äktenskapet är en bra samlevnadsform. Därför vill vi värna äktenskapet och vi präster vill gärna vara en samtalsresurs, självklart inför själva vigseln men också lika självklart under pågående äktenskap.
Om ett par vill leva ihop tills döden skiljer paret åt, behövs naturligtvis gemensam tid och ett gemensamt intresse av att vilja vårda sitt äktenskap. Men det kan också behövas samtalsresurser innn det handlar om att gå skilda vägar. Där kan vi präster fylla en viktig funktion.

Det är viktigt att vårda sitt äktenskap men det är lika viktigt att ingen skuldbeläggs för att man valde skilsmässans väg. Den vägen är inte alltid (kanske sällan..?) Happy, happy. På den vägen, när man är drabbad, behöver man stöd i form av samtal och förbön. Där kan och vill kyrkan på många sätt vara en medvandrare.

Finns de?

Imorgon är det torsdagen den 29 september. Egentligen är det väl ingen speciell dag, en tisdag bland många andra. Ändå är den speciell. Jo, jag ska gå på förhandsvisning på Konstakademien och se en utställning med verk av Marcel Duchamp och Ulf Linde. Men det är inte därför den är speciell. Den 29 september är Mikaelidagen. Det är änglarnas dag, men få av oss tänker nog på änglar just imorgon. Många av oss firar istället denna högtid på söndag. Åtminstone vi som tillhör Svenska kyrkan.

Finns änglar? Jag tror inte att änglar med änglavingar i stil med bokmärkesänglar finns. Men jag kan mycket väl tänka mig och tror att Gud kan verka på olika sätt, möta på olika sätt, finnas hos människor på olika sätt. Kanske är talet om änglar ett symbolspråk - ett av de många sätten att tala om Gud. Ibland talar vi om skyddsänglar och Bibeln talar väldigt klart om änglarnas existens. Och samtidigt, Bibeln är ingen telefonkatalog i vilken det bara är att slå upp och se vad det står och läsa som det står. Bibeln är Guds kärlekstilltal till oss människor där många olika bilder används, många olika "språk" för det vi inte har språk eller ord för.

Kanske vill talet om änglar och änglars engagemang bland oss människor påminna oss om att det gudomliga och det mänskliga hör tätt samman. Jag tror det. Änglarnas "funktion" blir då att vittna om Gud, om Guds omsorg, om Guds kärlek och engagemang för oss människor.

När Jesus talar om att vi "skall få se himlen öppen och Guds änglar stiga upp och stiga ner över Människosonen." (Joh 1:51 )handlar det kanske snarare om ett understrykande att Människosonen (d v s Jesus själv) både är sann Gud och sann människa, att det gudomliga och det mänskliga hör samman.

Det tål att tänka på i en värld där vi gärna delar in i kategorier och där himmel och jord ganska ofta tycks väsenskilda. Något av detta återkommer i min predikan på söndag (kl 11.00) i Slottskyrkan i Kungliga Slottet.

Finns inte änglar? Vem är jag att säga att de inte finns? Om Gud vill finns änglar men tanken ovan kan vara till hjälp när det gäller att förstå något litet av vad änglar kan betyda.