torsdag 30 december 2010

Kära bloggläsare,

Så är det bara drygt en dag kvar på detta år, ett år fyllt av svårigheter och fasansfulla händelser i vår värld, ett år fylt av underbara saker borta och nära, ett år fyllt av det alldeles vardagliga. När jag ser tillbaka på detta år ur mitt eget perspektiv, ser tillbaka på min familj, mina vänner, mitt arbete kan jag bara tacka Gud, tacka för att jag fått leva och verka ytterligare ett år, tacka för allt jag fått uppleva i arbete och fritid, tacka för min familjs och mina vänners kärlek och vänskap, tacka för alla som velat lyssna, velat läsa, velat samtala.

Nu stundar det nya året och en hel del (kanske alltför mycket!?) är redan planerat. Men mitt i allt som ska komma, mitt i allt vi har att göra, både Du som läser detta och jag, ber jag att vår Gudsrelation, Din respektive min, ska få fördjupas, att vi ska se Gud allt klarare, älska Gud allt djupare, komma Gud allt närmre. Jag önskar att 2011 ska bli ett nådens år, där Guds nåd såsom den tydligast kommer till uttryck i Jesus Kristus, i Hans liv, död och uppståndelse, ska få prägla det kommande.

På lördag är det 1:a januari. Då börjar vi det nya året med att fira högmässa i Storkyrkan kl 11.00. Biskop Eva Brunne predikar och präster och lekmän från Hovförsamlingen och Finska och Tyska församlingarna är med också. Gamla stans alla fyra församlingar kommer samman i en gemensam mässa. Det är roligt och viktigt! Vi hör ihop i Jesus Kristus och vi börjar det nya året tillsammans! Välkommen att vara med vill jag säga också till Dig!

Så vill jag önska Dig och de Dina ett riktigt Gott Nytt och Välsignat År!

Åke

lördag 25 december 2010

"...det ständigt återskänkta undrets glans från källor bortom allt förnuft."

Kära bloggläsare,
I all hast och med något krångel med det tekniska publicerar jag min julottepredikan från Storkyrkan idag. Hoppas att den kan vara till glädje i någons liv. Med önskan om en god fortsättning på julens tid!

Gud dör inte den dag vi ej längre tro på en personlig gudom, men vi dör den dag livet för oss ej längre genomlyses av det ständigt återskänkta undrets glans från källor bortom allt förnuft. Så skriver Dag Hammarskiöld i boken ”Vägmärken”. Och just dessa ord uttrycker något av det innersta budskapet i julottans heliga evangelium. Den unga Marias faktiska tillstånd, Josefs frustration över det som var både oförklarligt, obegripligt och livsfarligt. Och så förklaringen, möjligheten, namnet och uppdraget. Immanuel – Jesus. Gud med oss – ty han ska frälsa sitt folk från deras synder (Matt 18:21). Allt detta sammanfattas i orden om det ständigt återskänkta undrets glans från källor bortom allt förnuft.
Denna tidiga julmorgons budskap är riktat till Dig och mig in i det multisammanhang som vi lever och rör oss i – ett multisamhälle som är multikulturellt, multireligiöst, hög- och multiteknologiskt. Denna julottemorgon, när bara sju dagar återstår av det innevarande året, möter oss det som är bortom allt förnuft och som samtidigt måste gripas av vårt förnuft, av vårt hjärtas förnuft. Gud – den som är bortom allt och innanför allt, Gud, som vi inte kan se eller ta på, har blivit människa. Det gudomliga Ljuset med stort L har fått en brännpunkt i en människa, i ett litet barn, ovetande, oskyldigt och utlämnad åt mänskliga brister. Brännpunktens budskap är: Genomlysningens möjlighet upphör inte. Dess möjlighet är bottenlös – en genomlysning av det ständigt återskänkta undrets glans från källor bortom allt förnuft.
Jesus Kristus vill genomlysa Dig och mig. Det är inkarnationens förkunnelse – Immanuel – Gud med oss (Matt 18:21). Jesus får vara ett ljus i vårt eget mörker – ett sökarljus i mörkret som hjälper oss att hitta vägen – vägen inåt i det liv vi har att leva och hantera. Jesus vill hjälpa oss att se Gud, denna bokstavskombination av två konsonanter och en vokal som vi i desperation använder för att det är det enda möjliga sättet att nalkas den som alltid är större än alla de möjliga formuleringar vi kan göra gällande Gud. Jesus vill hjälpa oss att se att Gud inte är den frånvarande, den bortomjordiska, i en stad ovan molnen där rosor aldrig dör, se att Gud inte är det döda begreppet, det otidsenliga trosobjektet för den som inte mäktar att ta ansvar för sitt eget liv. Nej Jesus Kristus – barnet som Josef tog till sig redan innan födelsen var ett faktum - förkroppsligar Guds budskap till Dig som kommit hit i mörkret: Immanuel, Gud med Dig, i Ditt liv – oavsett allt – här och nu – en gränslös möjlighet att låta det gudomliga sökarljuset få skölja in i Ditt innersta, inte som det yttersta hotet men som den innersta möjligheten – här och nu. Immanuel – Gud med oss (Matt 18:21).
Genomlysningen av det ständigt återskänkta undrets glans från källor bortom allt förnuft hjälper oss att se att vi, Du och jag, är insatta i ett sammanhang. No man is an island – ingen människa är en ö, skriver prästen och poeten John Donne som levde i slutet av 1500-talet och början av1600-talet. Vi hör ihop oavsett allt. När mörkrets terrordåd sker i våra egna sammanhang är det viktigt att inte bygga murar, att inte förskjuta, att inte skapa motpoler som i själva verkligheten inte är motpoler. Vi hör ihop, är julens budskap in i rädslans mörker. Vi hör ihop, är ängelns budskap om Gud som är med. Gränsposteringar som vi så lätt sätter upp gent emot oliktroende, oliktänkande får genombrytas av Guds kärleks väsen – det ständigt återskänkta undrets glans från källor bortom allt förnuft.
Jesus Kristus vill genomlysa oss så att vi ser vår egen svaghet. Vi är beroende, beroende av Guds kärlek, Guds omsorg, Guds närvaro såsom den tydligast kommer till uttryck i Jesus själv. Vi behöver inte vara duktiga inför Livets Herre. Det finns stunder när vi kan bäras av detta att få se och uppleva vår egen litenhet, upptäcka och se att barnet – det beroende barnet är Du och jag och där Gud är vår himmelska förälder – bortom allt vad vår mänskliga förståelse av förälder kan definiera. … det ständigt återskänkta undrets glans från källor bortom allt förnuft hjälper oss att se att barnet just är Du och jag – bortom alla duktighetsbehov i vårt eget inre, bortom alla krav som ställs av andra och oss själva. I det får vi vila – också denna julottemorgon.
Men ljuset – det gudomliga sökarljuset vill också hjälpa oss att se vår egen storhet, vårt eget värde, vår egen värdighet. Du har ett värde, är värdefull, gränslöst värdefull oavsett allt. Ljuset från källor bortom allt förnuft vill hjälpa Dig att se just detta. Du är älskad och vår egen brist är när vi inte ser det. Vår egen synd är när vi stänger våra ögon och sluter vår inre blick för kärlekens omsorg. Den synden bär Jesus själv på korset där kärlekens yttersta konsekvens blir tydlig – den Gudomliga kärleken i krubbans glans är den korsfästa kärleken. Som Carl-Mikael Bellman skriver i boken Sions högtid: Du gjorde väl, du kom ... Men ack, min frälserman! din vagga och ditt kors stå redan när varann.
Vem är Han då? Vem är Han för vars skull kyrktornen sticker upp sina trotsiga spiror runt om i Stockholms innerstad? Vem är Han för vars skull så många strömmar till gudstjänster? Han är Din medbroder, en som delar Ditt liv, delar Din mänsklighet, som bryr sig, också bortom all fattningsförmåga. Sådan är Han som blev till av helig Ande. En medbroder som förkroppsligar Medmänniskan med stort M. Ecce Homo – se människan! Se Jesus Kristus! Immanuel – Gud med oss (Matt 18:21).
Men Han är också Gud. Två konsonanter och en vokal – en bokstavs-kombination för det ofattbara får sin tydligaste bild, sin tydligaste konkretion i Jesus själv. Sann Gud. Vi förstår det inte, vi kan inte gripa det med vårt intellekt – men just där, just i denna historiska person möter vi Honom som visar Guds kärlek allra starkast, genom sitt liv, genom sina ord och handlingar, genom sin död och sin uppståndelse.
Men Hans mål är inte en geografisk plats, ett land för 2000 år sedan, vid en bestämd historisk tidpunkt. Hans mål är inte himlen bortom alla geografiska bestämningar. Nej, Hans mål är Ditt och mitt liv, Ditt och mitt hjärta. Kristi födelse skedde inte bara före all tid när Ordet fanns hos Gud (Joh 1:1) Kristi födelse skedde inte bara genom den unga Maria. Nej, Kristus till jorden är kommen för att födas i Ditt hjärta, i Ditt liv, i Ditt sammanhang. För att vårt liv ska kunna få en djupare glans får Kristus själv födas i vårt eget hjärta. Därför skedde inkarnationen – Guds människoblivande. Och vägen till Ditt och mitt hjärta är Via Dolorosa – smärtornas väg – korsets väg - befrielsens väg. För Din skull. För min skull.
Var inte rädd! Orden var ängelns ord till Josef och de är Guds ord till Dig och mig idag. Var inte rädd! Vi behöver inte rädas, rädas vårt eget jag, rädas sanningen om oss, rädas Gud. Vi behöver inte bygga murar mellan oss medmänniskor, vi behöver inte rädas mörkrets djävulska handlingar. Tvärtom! Genomlysta av Guds sökarljus, burna av Guds kärlek får vi vara med och riva hatets och våldets isolerande murar oss människor emellan, för vi hör ihop i ett syskonskap där mångfald ryms i enheten. Var inte rädd! Det handlar om liv – liv för Dig, här och nu, och liv för mig. Eller med Dag Hammarskiölds ord: Gud dör inte den dag vi ej längre tro på en personlig gudom, men vi dör den dag livet för oss ej längre genomlyses av det ständigt återskänkta undrets glans från källor bortom allt förnuft.
Var inte rädd!
Amen

torsdag 23 december 2010

Lucka 23

Jo, idag är det den 23:e luckan som ska öppnas. Det är i och för sig inget märkvärdigt men den adventskalender som jag tänker på finns bara i Gamla stan i Stockholm. Det är en levande adventskalender där olika fönster i Gamla stan öppnas under decemberdagarna. Kl 18.15 varje dag fram till julafton öppnas en ny "lucka" och någon artist/annan "kändis"/präst/domprost/författare/sångare/akademieledamot´etc. framför något lämpligt under maximalt sju minuter. Till detta kommer sång och musik. Allt inleds med en trumpetfanfar av X:et en pensionerad militär trumpetare. Fast idag är det min vän Roberto som hoppar in och ersätter den ordinarie. Och jag ska tala...

Jag ska tala om ljusets tid för nu har det börjat bli ljusare. Jordens rotation kring solen är orsaken. Vi går mot ljusare tider. Men ljuset betyder så mycket så här års. Vi har behov av att tända ljus i mörkret.

Våra judiska syskon har i början av december firat Chanukka - en tempelreningsfest till minne av Judas Makabeus insats i att rensa templet från hellenistiska saker som Antiokus IV Epifanes ställde dit på 160-talet före Kristus. Judas och hans män hittade välsignad olja till oljelampan men bara olja som skulle räcka ett dygn och det var viktigt att oljan inte tog slut och det tog tid att välsigna ny olja. Men oljan räckte, som genom ett under i 8 dagar och man hann välsigna ny olja. Ett Guds ingripande. Därför har våra judiska syskon en nioarmad ljusstake hemma för att med hjälp av det niondeljuset, tjänarljuset, tända de åtta andra, ett varje dag under åtta dagar för att påminna sig om händelsen år 164 före vår tideräkning. Man firar Chanukka för att påminna sig om rätten att få vara annorlunda, att få vara sig själv.

Nu firar vi ljusets högtid. Vi har tänt 4 adventsljus under 4 adventssöndagar och nu firar vi det stora ljusets ankomst, Världens ljus - Kristus, som är centrum för oss kristna. Utan Jesus Kristus, ingen kristendom. Vi får också påminna oss om rätten att vara annorlunda, rätten att vara oss själva. I vårt mångkulturella samhälle med många religioner, med en utbredd sekularisering, är det viktigt att vi kristna också vågar hävda vår egen identitet, vågar tala tydligt om Jesus Kristus, vågar i ord och handling stå upp för det som är typiskt kristet.

Barnet i krubban är Gud. Det är centrum för oss! Låt oss inte tala tyst om det. Låt oss mitt i allt vad julstök, julbak, julstädning, julhandel, julgranar, julkalas, jultrötthet, julfrustration, julglädje, julmat, juldryck, jultomtar... heter inte marginalisera julens brännpunkt - Jesus Kristus.

Kanske kan denna jul få bli ett tillfälle till fördjupning också av vår Kristusrelation! För Hans ljus lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det. Det får vi påminna oss om när lucka 23 öppnas i Gamla stan.

Kära bloggläsare, nu dröjer det några dagar innan jag skriver igen och jag vill önska Er alla en riktigt God och Välsignad Jul!

tisdag 21 december 2010

Hans enfödde son...

Nu är det bara några få dagar kvar till julhelgen. Jag är en stor julentusiast som älskar julen ur många olika perspektiv. Ett av de många perspektiven är att tillsammans med döttrarna få sätta upp julkrubban hemma på Prästgatan. Nu är det andra julen vi firar där och det ska bli så roligt att ur hushållspapper och silkespapper få veckla upp kameler, vise män, herdar, Josef och Maria, präster, höns, två speglar som fungerar som sjöar, en väderkvarn, en bro, skolbarn och gamla kvinnor och män och munkar. Alla dessa ställs på plats i vår provensalska krubba. Och så naturligtvis Jesusbarnet - fast Jesusbarnet läggs i en låda i ett av matsalens bord i väntan på att midnattsmässan har firats och vi kommit hem igen och tänt stearinljuset vid stallet. Då läggs barnet på plats och julen har nått sitt crescendo.

Men är Jesusbarnet viktigt på riktigt? Är det viktigt att han är född i Betlehem? Är det viktigt att stjärntydare kom, att stjärnan lyste över stallet, att herdarna fick höra ängelns budskap? Nej, det är inte viktigt! jag vet inte ens om det är historiskt sant, eller troligen är det inte det. Det är en berättelse, eller egentligen flera berättelser, påverkade av dåtida motsvarande berättelser om kungar och gudar och andra. Egentligen spelar det inte så stor roll med krubba, herdar, änglar etc. om man inte försöker förstå vad berättelsen vill säga in i vårt eget liv, in i vårt eget sammanhang.

Jag bekänner varje söndag (nästan) att jag tror på Jesus Kristus, hans (Guds) enfödde son. Det gör jag av hela mitt hjärta därför att det som är grundväsentligt är att Gud har blivit människa, att inkarnationen har skett, att Gud möter mig på ett helt unikt sätt i en historisk person. Gud vet vad det är att vara människa. Gud vet vad det är att ha ett tufft liv, att ha ett bra liv, att leva i olika situationer. Gud är inte enbart en Gud ovan molnen utan en Gud som är med oss och delar med oss. Det är det viktiga. Huruvida krubberättelsen är en from romantisk skildring av något som kanske inte ägt rum eller om den är en historisk realitet - det är inte särskilt viktigt. Det viktiga är att Jesus Kristus är Guds enfödde Son i bemärkelsen av inkarnationens verklighet.

Inkarnationen som ett historiskt skeende är viktigt och det är därför som jag firar jul och sätter upp krubban hemma på Prästgatan också detta år. Inkarnationen är en av grundbultarna i min kristna tro. Hans enfödde son, Immanuel - Gud med oss! Det är därför som jag kan önska God Jul!

lördag 18 december 2010

Bevara Sverige svenskt?

Det går lätta rysningar genom hela min kropp när jag läser rubriken ovan, trots att jag själv skrivit den. De lätta rysningarna beror på att rubriken antyder rasism, nationalsocialism, främlingsfientlighet, nynazism etc. och allt i en hemsk brygd.

Men inte kan väl någon på allvar uttrycka sådana tankar och inte kan väl någon tillåta publicering av sådana tankar? Krönikören Ulf Nilsson hävdar på allvar i en krönika i Expressen den 15 december att Sverige ligger i krig med Islam. Han skriver utifrån att muslimer föder fler barn och att det muslimska inflytandet ökar och antyder att detta måste motarbetas. Som kristen och "pursvensk" (hans uttryck) skäms jag över Ulf Nilsson skriverier och än mer skäms jag över att Expressen har publicerat dem! Man kan inte, som ansvarig utgivare, gömma sig bakom åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Jo, legalt kan man säkert söka stöd i detta, men en tidning som säger sig stå för ett grundliberalt tänkande (åtminstone på ledarplats) där medmänsklighet och generositet är viktigt, borde kunna dra gränser för vad man publicistiskt tillåter.

Sverige borde vara ett föregångsland i mångfaldstänkande med uttryck i de stora "drakarna". Vi lever i ett samhälle där så många, beroende på religion, etnicitet och sexuell identitet tvingas samman i intressegrupper som lätt kan bli isolationistiska. Låt oss i stället sträva efter ett samhälle där regnbågens alla färger får komma till uttryck i kultur, religion, sexualitet och mycket annat. Låt oss sträva efter ett mångfaldssamhälle där vi respekterar varandra, där vi får glädjas åt det som är viktigt för oss själva i öppenhet för den andres glädje och utan att skada oss själva eller någon annan. I ett sådant samhälle kommer också det dubbla kärleksbudet till konkret uttryck.

Kanske stavas det samhället "Guds rike"? Åtminstone är vi ett stycke på väg då.

Så, låt oss tillsammans sträva efter ett regnbågssamhälle!

fredag 17 december 2010

Provokation eller inte provokation, det är frågan.

Är det provocerande att avporträttera Muhammed, som en rondellhund? Ja, svarar många av våra muslimska syskon. Det är provocerande eftersom Muhammed inte får/bör avbildas alls, p gr av bildförbud. Har konsten rätt att provocera? Naturligtvis kan man hävda det och konst har under lång tid varit och är provokativ på många olika sätt. Personligen är jag svårprovocerad när det gäller konst. Jag menar att konsten har en andlig dimension, att den kan tala till oss, även den provokativa konsten, på ett djupt sätt. Därför menar jag att konsten också hör hemma i kyrkan. Också den konst som inte är klassisk kyrkokonst eller avbildar traditionella bilder kan få rymmas i ett kyrkorum. Konsten och rummet brottas då med kyrkan.

När det gäller rondellhundarnas förhållande till muslimerna, eller snarare tvärtom, menar jag, precis som jag skrivit tidigare, att vi, i respekt för de som står i den muslimska traditionen, bör undvika att, som ickemuslimer, skapa konst som är direkt provocerande för muslimerna. Många muslimer upplever att deras tro trampas på, och dessutom av någon som inte är muslim. Hotet mot Lars Vilks är naturligtvis fruktansvärt och inget vi kan acceptera. Som jag tidigare skrivit är sharialagarna något som inte kan och inte får styra den lagstiftande församlingen i Sverige. Men åter igen: Varför kan man inte visa respekt mot den muslimska hållningen gällande avbildande av Muhammed?

Elisabeth Ohlson Wallins bilder på Jesus visades som diabilder eller motsvarande i Uppsala under kulturnatten. Bildvisningen väckte en storm av protester som t o m nådde påven som senarelade ett möte med ärkebiskopen KG Hammar. Sedan dess har bilderna visats i församlingshem och i andra lokaler. jag är inte alls så säker på att jag skulle vilja visa just dessa bilder i Storkyrkan. Jag tror att de just i kyrkorummet provocerar starkare än de vittnar om den kristna tron. Däremot skulle jag med glädje visa dem i någon annan kyrklig lokal (Storkyrkosalen t ex) och gärna med Elisabeth Ohlson Wallin som kommentator. Bilderna är starka och några är extra provocerande. För mig är bilderna vittnesbörd om att Jesus solidariserar sig med mänsklig kärlek, att mänsklig kärlek finns i olika former, att HBTQ ryms inom det mänskliga, att vi är ett regnbågsfolk med våra sexuella identiteter och att detta ryms i kyrkans sammanhang. Vi, var och en, är älskad som den vi är.

Om jag nu tolkar Ohlson Wallins bilder på det sättet, varför kan de då inte visas i en kyrka som just vill vara hemma platsen för alla oavsett sexuell identitet? Jo, därför att provokationen skulle tala högre än det kristna budskapet (som sannerligen också är provocerande). Det skulle bli fel fokus. De kränktas röster skulle överskölja de andras. Vi vet hur det gick i Uppsala. Låt oss lära av erfarenheten.

Vi har för ett drygt år sedan haft bilder av Elisabeth Ohlson Wallin i Storkyrkan, men den gången handlade det om cancersjuka, om döden och om livet inför döden. Det var en makalös utställning.

Men olika individer provoceras av olika saker. Kanske beror det djupast på vilken typ av klangbotten, vilken typ av receptiv förmåga vi har och där är vi, utan att alls värdera, olika.

Så, provokation eller inte provokation, det är frågan.

Svaret kanske handlar om respekt.

torsdag 16 december 2010

För en gång skull vill jag vara lite privat.

För ganska många år sedan bodde Elin Piel hemma hos oss i vår bostad. Hon är nära vän med vår äldsta dotter och hade inget bra boende. Elin gick på ett gymnasium i vår närhet och vår dotter kom hem och sa: Kan inte Elin bo hemma hos oss? Vår yngsta dotter tyckte att det var helt okey och också vi instämde. Elin blev som en extra dotter i familjen och när hon nu gjort succé med eget band "The preacher and The bear" och med egna låtar kan jag inte låta bli att vara otroligt stolt. I dag var hon och hennes medsångare på TV 4 i morgonprogrammet. Bandet har just gett ut en skiva och varit på en bejublad turné i Tyskland. Vilket "brake through"! Vill Du se och höra henne och hennes medspelare kan Du klicka på denna länk: http://www.tv4play.se/nyheter_och_debatt/nyhetsmorgon?title=the_preacher_och_the_bear_-_leave_my_side&videoid=1176570

Grattis Elin!

onsdag 15 december 2010

Den gyllne regeln.

Allt vad ni vill att människorna skall göra för Er, det skall ni också göra för dem. (Matt 7:12) Orden är hämtade ur Jesu bergspredikan och är välkända inom såväl kristendomen som i andra religioner. Också icketroende kan tycka att det är kloka ord därför att det handlar om medmänsklighet och respekt, samma respekt som vi vill att andra ska visa oss.

När det talas om att vi inte ska vika oss gällande den konstnärliga friheten måste man först och främst fråga sig om det är tillrådligt att göra vadhelst i namn av den konstnärliga friheten (Anna Odells "konstnärliga" experiment är ett annat exempel). Som sagt så störs jag inte av rondellhundar med Muhammed och skulle inte störas av att se Jesus som en rondellhund. Men det är jag och utifrån min teologi och mitt sätt att förstå den kristna trons innersta kärna. Kanske skulle jag skratta lite, tycka att det var fånigt, men Jesus blir inte mindre. Jesu storhet går inte att rubba, menar jag. Men, åter igen, det är den teologi som jag (och många med mig i Svenska kyrkan) företräder.

Men i respekt för att mina muslimska syskon blir sårade av att Muhammed är framställd som en hund när man inte alls i bild ska framställa Muhammed, borde man vara restriktiv, ja rent av avstå från sådana framställningar oavsett om det sker i den konstnärliga frihetens namn.

Sharialagar som dömer till döden är inget vi ska vika oss för. De ska inte styra den svenska lagstiftande församlingen, men en sorts god medmänsklig respekt kan få vara med och styra våra handlingar oavsett om det gäller oss själva, våra muslimska, judiska, hinduiska, buddistiska eller ateistiska syskon.

Allt vad ni vill att människorna skall göra för Er, det skall ni också göra för dem.

Med den regeln kommer man långt.

tisdag 14 december 2010

Hur mycket hädelse tål vi?

Konstnären Lars Vilks är delvis i centrum för det senaste terrordådet i Stockholm. Anledningen är hans framställning av profeten Muhammed som en rondellhund. Jag har hävdat att religioner måste tåla andras begabbande, andras smädande uttryck. Men det är naturligtvis lätt för mig som kristen att säga att andra ska tåla så länge inte jag själv känner mig personligt berörd. Det är lättare att tala utifrån än att ta emot inifrån. Så är det i de flesta frågor. Och samtidigt; har konstnärer konstnärlig frihet? Var går gränsen? Kan konsten rymmas inom lagstiftningen för yttrandefrihet - och var går gränsen? Och måste man tangera gränsens yttre områden?

För mig som kristen är hädelse ett osäkert begrepp. Om någon tecknar av Jesus i något olämpligt sammanhang kan jag bli illa berörd kanske, eller möjligen försöka förstå vad konstnären vill. Flera blev illa berörda av Ecce Homobilderna som Elisabeth Ohlsson Wallin ställde ut där Jesus framställs i HBTQ-sammanhang. Jag blev inte så provocerad. Snarare såg jag det andliga djupet i dem medan andra ansåg att de var en ren och skär provokation och hädelse.

Hädar vi själva var gång vi fastslår hurdan Gud är? Är det egentligen en sorts hädelse att begränsa Gud? Och ändå måste vi ju tala om Gud...

Hur mycket hädelse tål vi? Och vem bestämmer vad vem ska tåla? I dag kan jag tycka att det kanske var dumt att framställa profeten Muhammed som rondellhund, inte minst för att det just kan vara sårande för så många muslimer som inte vill framställa Muhammed i bilder. I moskén finns ju inga bilder, bara ornamenteringar.

Men, får man då inte framställa Jesus i mer provocerande sammanhang i risk för att såra någon? Jag tror att vi i den kristna traditionen är vana vid att se olika Jesustolkningar och Jesusbilder i konstsammanhang. Vi har inget bildförbud på det sättet. Därför tål vi nog mer än andra. Det kan vara värt att tänka på, både för mig och för fler, även för Lars Vilks, i respekt för muslimers känslor och religion.

måndag 13 december 2010

Terror och Gud.

Så var då terrordåd ett faktum också i Sverige. En person har begått ett fruktansvärt illdåd som kunde slutat ännu värre än vad det gjorde. Sverigedemokraterna muttrar stillsamt "Vad var det vi sa?!" Säkert väcks tankar om tuffare invandrarpolitik, skärpta kontroller, ökad bevakning, och inte minst stakare kritik mot Islam. För det måste ju vara muslimernas fel att det blir på detta sätt. Det måste vara alla som inte inordnar sig under den kristna traditionen som åstadkommer terror, inte bara i Stockholm utan överallt. Eller hur...? Ja, det finns så många märkliga tankar som kan väckas och än värre uttalas.

Låt oss sluta upp bakom våra muslimska bröder och systrar som står för den tolkning av Islam som handlar om att leva ett liv i vördnad för Allah i gemenskap med systrar och bröder bland bokens folk. Låt oss höja vår röst mot all islamofobi och samtidigt vara lika kritiska mot muslimer som mot judar och kristna och andra religiösa anhängare som brukar våld och dödliga attacker i syfte att hävda sitt eget!

Låt oss stå upp för ett samhälle där man har rätt att leva sin tro i stolthet över sin egen tillhörighet och i god nyfiken respekt för andras övertygelse! I detta sammanhang och i dessa dagar är det, för mig, värt att upprepa det som jag skrivit och sagt mången gång: Det finns bara en Gud och det är Gud! Men Gud har många vägar!

Tack gode Gud!

fredag 10 december 2010

Abort.

På mitt förra blogginlägg blev det en kraftfull reaktion från många kristna. Som bloggare är man ju ansvarig för det man skriver och det jag skrev var en reaktion på artikeln i tidningen Dagen. För att än mer tydliggöra vad jag menar, väljer jag att skriva ytterligare ett inlägg i frågan om abort.

Så många kvinnor, både äldre och yngre genomgår abort i Sverige. Vi har en lagstiftning som talar om att det är möjligt att göra detta utan obligatoriskt samtal upp till ca den 18 veckan under graviditetstiden. Vi har också en lagstiftning som tillåter abort långt fram i graviditetstiden. Jag är ingen förespråkare för en hejdlös abort där tidig abort blir något man tar till som ett sorts preventivmedel i brist på andra. Jag är ingen förespråkare för sena aborter och inser att man nu, genom teknisk utveckling, kunnat rädda foster långt ned i fosterstadiet samtidigt som man, med socialstyrelsens godkännande, får abortera ett foster upp till 22 veckan. Jag ser komplikationerna och jag är inte en abortivrare, men...

Oavsett vad kristna i olika trossamfund anser, har vi idag en abortlagstiftning som möjliggör abort och där detta kan väljas som en möjlig utväg i en, för många, förfärlig och förtvivlad situation. Abortvalet är sällan lättvindigt även om en tidig abort i regel sker genom en "dagoperation" medan senare aborter (efter v 12) sker genom medicinsk behandling. Jag önskar verkligen, precis som alla andra som skrivit kommentarer till mitt förra inlägg, att abortstatistiken ska sjunka. Men kyrkans uppgift är inte att skuldbelägga de kvinnor som gått igenom aborten. Kyrkans uppgift är att stötta kvinnorna genom förbön, genom själavårdande samtal. Vi vet så lite om varje enskild individ, vi vet så lite om varje kvinnas historia. Låt oss vandra ett stycke, som medkristna, på dessa personers väg, stötta, samtala, dela smärta, dela oro och kanske dela olika möjliga framtidsvägar. Låt oss visa kärlek mot dessa kvinnor snarare än fördömande.

Låt oss också tillsammans kämpa för att få ned abortstatistiken genom t ex ännu bättre preventivmedelsinformation, både i hemmen, i skolorna och varhelst det behövs.

Ingen av oss vill väl tillbaka till den tid då man reste utomlands för att kunna genomföra en abort som kanske inte genomfördes på samma kliniska sätt som i Sverige. Och än värre: Ingen av oss vill väl tillbaka till strumpstickornas tid när desperata kvinnor försökte att på egen hand genomföra en bort med hjälp av strumpstickor eller andra ”instrument”.

Nej, mer information och stöd, nåd och barmhärtighet - det är vad som behövs.

Herre förbarma Dig!

onsdag 8 december 2010

Visst vill jag be med Er, men...

"Be med oss" uppmanar biskopen i Stockholms katolska stift Anders Arborelius, ärkebiskop Benjamin Atas i Syrisk-ortodoxa kyrkan, pastor Ulf Ekman från Livets ord och pastor Sten-Gunnar Hedin från Pingströrelsen i gårdagens nummer av tidningen Dagen (http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=237887). Det är roligt och viktigt när ledare från olika trostraditioner inom den kristna familjen går samman i upprop för angelägna saker och min första reaktion var entusiastisk. Man uppmanar till gemensam bön för livet och menar att vi alla ska fira Livets söndag nu på söndag. Det gör jag gärna men livet är inte enkelt och det vet ju de fyra kyrkoledarna också. Att be för livet blir i deras tapponing också till en protest mot dödsstraff, aktiv dödshjälp och abort.

Dödsstraf och aktiv dödshjälp vill jag också protestera mot men protesten mot abort har jag svårt att ställa upp. Fyra manliga kyrkoledare vill tala om hur många unga flickors liv ska vara. Visst ska kyrkan hålla fram etiska riktlinjer, visst ska kyrkan stå upp för människovärde, stå upp för livets skull i olika sammanhang men själva abort frågan är så mycket mer komplicerad. En ung flicka som är drabbad av ofrivillig graviditet och som vare sig vill eller kan ta emot ett barn - ska hon då tvingas till det? En kvinna som blivit utsatt för våldtäckt och blivit gravid - ska hon tvingas att föda ett barn? En familj med barn med grava funktionshinder och utvecklingsstörning, ska de tvingas ta emot ett nytt barn med kromosomförändringar? När börjar livet? Är det i konceptionsögonblicket? Är det när hjärtat börjar slå? Är det när fostret i princip kan räddas? Det är naturligtvis lätt att säga att livet börjar i konceptionsögonblicket och att liv aldrig får hindras. Då ska man heller inte använda preventivmedel. Påven har ju i och för sig sagt att det är tillåtet med kondomer i vissa speciella fall men regeln är fortfarande nej till preventivmedel. Livet måste alltid gå före också i det sexuella sammanhanget. Livet får inte stoppas. Med den synen är det följdriktigt att vara emot abort. Jag delar inte den synen.

Abort är inte något enkelt. Många unga flickor drabbas av ärr, inte i livmodern, men i själen. Det är inte bara att skrapa lite på en fysisk yta, man skrapar också lite på en inre själslig yta i många fall. Tankar efteråt kan ligga och mala. "Jag kunde ha haft ett barn i samma ålder som det som ligger i barnvagnen där borta." Processen är i många fall lång innan man beslutar sig för abort. Ingen vill abort men ibland är aborten det minst dåliga beslutet.

Låt oss be för alla kvinnor, unga och äldre, som är med om aborten. Låt oss be att de ska få styrka och glädje att gå vidare i livet, att deras inre ärr också kan leda till något gott, trots smärtan. Låt oss tillsammans stödja och uppmuntra klok preventivmedelsanvändning.

Biskop Anders, ärkebiskop Benjamin, pastor Ulf och pastor Sten-Gunnar, visst vill jag be med Er, men min bön kommer att vara modifierad. Jag vill be med Er för de kvinnor och barn som exploateras, som "på olika sätt missbrukas misshandlas och utsätts för förnedring". Jag vill be med Er att dödsstraff i alla länder må avskaffas. Jag vill be med Er att den aktiva dödshjälpen aldrig blir en verklighet i Sverige och att den synen får vara en syn som råder i vår mänskliga värld. Jag vill be, förhoppningsvis med er, för de kvinnor i olika åldrar som inte ser någon annan väg framåt än att vara med om en abort, att Gud ska vara med dem i deras smärta, att Gud ska leda dem vidare, att Gud ska ge dem styrka också i det svåra.

Amen!

måndag 6 december 2010

En vison som bär?

Jag hopppade in i kväll som samtalsledare på S:ta Katharinastiftelsen p gr av den ordinarie samtalsledarens insjuknande. Feber och förkylning ska man inte dela med sig av till andra. Att få leda samtalet var oväntat roligt (jag var ju så gott som helt oförberedd) och jag fick samtala med framtidsforskaren Lorentz Lyttkens och nationalekonomen Anne-Marie Pålsson. Samtalet handlade om visioner utifrån temat "Visionslöst land?" Diskussionen böljade fram och tillbaka men ganska tidigt slog Lorentz Lyttkens fast att en "fullt potent" vision bör omfatta följande 6 punkter:
1) Den har en transcendent dimension dvs. den är tidlös och går bortom det sakliga.
2) Den inbjuder till existentiell och moralisk mening.
3) Den antyder värden bortom tidens arenor.
4) Den lockar fram vår djupaste längtan.
5) Den är mångtydig och öppen för tolkningar och berör också bortom vår vardagliga sfär.
6) Den erbjuder extas och kan få människor att känna sig "utom sig" eller "bortom sig".

När jag lyssnade till utläggningen gällande dessa punkter kom jag att tänka på en stor visionär som förkroppsligade sin vision - Jesus själv. Hela hans tal om Guds rike är tidlös och går bortom allt det sakliga. Gudsrikestanken inbjuder till existentiell och moralisk mening. Den inte bara antyder utan också visar på värden bortom tidens arenor - det eviga livet och de tre grundrelationerna , d v s med Gud, med min medmänniska och med mig själv.Talet om Guds rike, när vi verkligen lyssnar på djupet, lockar fram vår djupaste längtan. Gudsrikestanken är på sätt och vis mångtydig även om kärleken är en huvudingrediens. I vissa sammanhang kan extasen komma till uttryck.

Visionen som bär är en Gudsrikesvision som inte handlar om en gudsstat med religiöst styre utan en vision där människovärdet är en självklarhet hos var och en, också det egna värdet, där var och en blir sedd, bekräftad och upprättad i det sammanhang som han eller hon lever i, där var och en ser att livet är större än livets gränser, att Gud är, vad teologen Paul Tillich en gång uttryckte: Den som djupaste berör oss.Visionen om Guds rike får konsekvenser både i de mellanmänskliga relationerna såväl som i miljö- och klimatsammanhang.

Men kyrkan måste våga tala tydligare om detta! Kyrkan måste våga tala högt och tydligt om Jesus, våga tala högt och tydligt om det som Jesus själv drev: Guds rike! Vi är ju bärare av denna vision, en vision som handlar om en bättre värld, en vision som inte bara handlar om ord utan om handling. Åter igen, se och bli sedd, bekräfta och bli bekräftad, upprätta och bli upprättad.Enkelt och fruktansvärt svårt på en gång men en vision och ett uppdrag som får bära oss och utmana oss.

Kyrkan får inte tiga för då sviker vi!

fredag 3 december 2010

Är Gud en man?

I början av 70-talet gjordes en undersökning om Svenska folkets Gudstro och Gudsuppfattning. En ung flicka skrev: "Gud är en gubbe med långt svart hår och svart skägg. Han sitter på ett moln. Men han finns inte." Många har genom tiderna tänkt på Gud som ett sorts manligt väsen, en himmelsk farbror, en sorts underbar morfar eller farfar som samtidgt är obegriplig eftersom han på något sätt är skyldig till allt ont i världen genom att tillåta det. På samma gång som man bekänt en sådan gudsbild har man också tagit avstånd från den. Gud kan inte vara så och om Gud nu är så, finns han inte.

Idag tänker vi nog knappast på Gud på det viset, åtminstone inte om vi är bekännande kristna. Gud är bortom alla mänskliga kategorier, större än allt, bortom alla bokstavskombinationer och själva ordet Gud är då inget annat än ett mänskligt försök att tala om det som bara går att förminska.

Ändå har vi ett maskulint patriarkalt språk i våra religiösa uttryckssätt, åtminstone i de mer formella. Vi talar ofta om Gud Fader, om Han och Honom. Hur kommer det sig? Naturligtvis är det nedärvda formuleringar. För våra trossyskon i generationer före oss, ända tillbaka till 1000-talet före vår tideräkning, var det naturligt att tänka sig den gudomliga makten som en maskulin makt även om det också fanns gudinnor, men inte på samma sätt i den judiska traditionen och inte heller så inom Kristendomen. Denna maskulina tradition har vi med oss också in i vår tid. Idag är vi dock mer medvetna om den, mer medvetna om att talet om Gud som Fader, som man, kan kännas främmande, delvis bortstötande. Vi är mer medvetna om behovet av ett inkluderande språk snarare än ett exkluderande. Och samtidigt fortsätter vi att bekänna att vi tror på Gud Fader allsmäktige, och vi ber: Vår Fader...

Jag menar inte att vi ska ändra på våra trosbekännelser. De är dokument som vi bär med oss som länkar i en lång kedja av bekännare. Vi ska inte heller ändra på Herrens bön, den har Jesus, inspirerad av rabbinsk tradition, själv lärt oss. Men samtidigt borde vi bli mer observanta på hur vi använder ordet han och Fader om Gud. Som man kan jag känna en stor samhörighet med Gud genom ett maskulint språk, men jag kan förstå om många kvinnor har svårt att känna den samhörigheten. Jag kan också förstå att många, som haft ett komplicerat fadersförhållande, känner fadd smak i munnen vid användandet av ordet Fader om den som ska vara så makalös.

Hur kan vi då hantera det maskulina språket i vår bekännelsefromhet? Jag tror inte på ett uteslutande av det nedärvda. Tvärtom måste det få finnas kvar och också användas, precis som nu. Men vi behöver pröva på och träna på att uttrycka oss mer inklusivt i både liturgiska sammanhang och i förkunnelsesammanhang, visa på Guds storhet som sträcker sig bortom alla genusbegrepp. Gud är inte en man. Gud är inte en Fader, men Gud är såsom en Fader och en Moder, precis som det står i en av våra nattvardsböner. Gud är en himmelsk förälder och vi är alla Guds barn. Det handlar om omsorg, om gränslös kärlek, om någon som aldrig överger, om någom som delar vårt liv och delar vår död, och som vet vad det är att vara människa, att vara begränsad. Men det handlar också om tron på en Gud som, med prästen och författaren Christina Lövestams ord, är helig och varm, som ger kampglöd och identitet, en helande Gud som gör trasigt till helt, som stärker till medvetenhet.

En sådan Gud vill jag bekänna mig till och Jesus Kristus själv är just så. Han (jo, Jesus var en man) är den inkarnerade vars ankomst vi nu förbereder oss inför.

Gud ske pris!

söndag 28 november 2010

Politiskt korrekt?

Kära bloggläsare,
Jag önskar Er alla ett riktigt Gott Nytt Kyrkoår och delger Er min predikan från Storkyrkan denna dag:

Politiskt korrekt är ett begrep som det gått mode i. Man kan säga att det politiskt korrekta är något som sägs eller hävdas och som ligger i tiden, som det s a s hör till att tycka och hävda i den tid och i det sammanhang man lever där den politiska strukturen sätter agendan liksom olika lobbyister och mediala påtryckningskanaler.

Kyrkan beskylls allt som oftast för att vara politiskt korrekt, särskilt av kritiska röster inifrån, bevarare som vill att kyrkan ska vara som den alltid har varit, att evangeliet ska ljuda som det alltid har ljudit. Beskyllningen handlar ofta om att kyrkan vänder kappan efter den politiska vinden, antingen på församlingsnivå, stiftsnivå eller på riksnivå. Främst har dessa beskyllningar haglat när frågan om samkönade äktenskap blev aktuell och kyrkan beslöt att möjliggöra för alla par, där en av parterna tillhör Svenska kyrkan, att få vigas fullt ut i kyrkans sammanhang och dessutom med juridisk giltig konsekvens. Men kyrkan kommer aldrig att låta sig fångas av det politiskt korrekta. Den tyska evangelisk lutherska kyrkan gick, under nazitiden i Tyskland, statens ärenden, åtminstone den officiella kyrkan. Då gav kyrkan röst åt nazismens djävulska drivkrafter. Men vi i den evangelisk lutherska traditionen säger: aldrig mer! Aldrig mer ska kyrkan ge röst åt de destruktiva krafterna som vill förtrycka. Aldrig mer får kyrkan stå på maktens sida kontra de svaga, kontra de trampade, kontra de marginaliserade, kontra dem som inte har möjlighet att tala för sin sak.

Kyrkan med sina biskopar, präster, diakoner och lekmän har bara en enda uppgift och det är att ge röst åt Jesus Kristus, att leva Hans evangelium, hans glädjebudskap och att förkunna detta i ord och handling. Det utmanar, för evangeliet är inte ett bedövningsmedel. Det är inte ett opium för folket, som Karl Marx beskyllde det för. Evangeliet utmanar och kan göra människor frustrerade därför att det inte alltid smeker vanans mönster medhårs.

Jesus kom till synagogan i Nasaret, den lilla byn upp i Galiléen där han hade växt upp, där han hade lekt, gått i Torahskola, där han lärde sig byggnadssnickararbetet av sin pappa, där han med sina föräldrar bevistat sabbatsgudstjänsten så många lördagar. Jesus var en from och praktiserande jude som levde judiskt, tänkte judiskt och handlade judiskt. Han grundade ingen religion. För honom var judendomen det viktiga, men samtidigt såg han sitt eget liv i ett speciellt perspektiv, med ett speciellt uppdrag. Den Gud som är himlens och jordens skapare, som genom Mose givit lagen, givit Torah, som fört Israels barn ut ur Egypten och lett folket från fångenskap till befrielse, som genom den väntade Messias skulle befria, ge ny syn, som skulle upprätta och låta ett nådens rike framstå, denna Gud mötte i Jesus själv på ett unikt sätt. Jesus hade nog synen på sig själv att han var Messias – det som Petrus bekände på Jesu fråga om vem lärjungarna ansåg att han var. Petrus sa: Du är Messias, den levande Gudens son. (Matt 16:16) Detta har också blivit kyrkans bekännelse fast med lite annorlunda ord. Vi säger: Sann Gud, och sann Människa. Men Jesus kom till sin barndoms synagoga i samband med sabbatsgudstjänsten. Han fick hedersuppdraget att läsa haftalahläsningen d v s profettexten och man räckte honom en bokrulle med profeten Jesaja där han läste från två ställen och vi har just hört orden också här i Storkyrkan.

När han hade läst satte han sig ner och förväntan på en predikan som skulle bära dem resten av veckan, låg i luften. Då höll han världens kortaste predikan: Idag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig. (Luk 4:21) och förvirringen och frustrationen bland åhörarna lät inte vänta på sig. Jesu budskap var sannerligen inte politiskt korrekt.

Kyrkans uppdrag idag i 2010-talets Stockholm är att leva dessa ord om frihet för de fångna, syn för de blinda, om glädjebudet för de fattiga, om de förtrycktas frihet. Kyrkans uppgift är att bära ut evangeliet, det glada budskapet om Jesus Kristus, försonaren och befriaren, på ett sådant sätt att människors liv förändras, att strukturer förändras. Vi ska leva orden i ett samhälle som ser så annorlunda ut än det gjorde i Nasaret på Jesu tid. Vi ska leva dem i ett samhälle som är högteknologiskt, mångkulturellt, multireligiöst, med förtryck av annat slag, med människor som på andra sätt är marginaliserade, med andras och egna blinda ögon. Men Jesu ord manar till ett engagemang för livets skull, för kärlekens skull, för Guds skull och tydligast för medmänniskans skull. Därför förstår kyrkan budskapet i Nasarets synagoga som en uppmaning att vara med och ge röst åt de fattiga, att vara med och på olika sätt påverka ekonomisk fördelning både på hemmaplan och bortaplan, vara med och ge människor en möjlighet att leva ett värdigt liv där det också kan ta sig uttryck i påverkan av stadsplaneplaneringar så att 3000 hemlösa i Stockholm har en chans till annat tak över huvudet än källare, trappuppgångar och brovalv. Det handlar också om att ge kunskap, både baskunskap genom stöd till utbildning, men också djupare kunskap om Gud och Guds verklighet som är vår verklighet.

Befrielse för de fångna talade Jesus om. Den befrielsen handlar idag om att stödja de marginaliserade i vårt svenska samhälle, att stå upp för alla som drabbas av eller riskerar att drabbas av hatbrott p gr av etnisk, religiös eller sexuell identitet. Kyrkans röst får inte och kommer inte att tystna. Men också till alla andra, till Dig och mig, säger Jesus: Kom ut! Kom ut ur dina förförståelsers garderob! Våga ta emot evangeliet i Ditt eget hjärta och våga låta det forma Ditt eget liv! Också Du och jag behöver befrielse.

Syn för de blinda vill Jesus ge. Vi behöver den synen. Vi behöver få öppnade ögon så att vi ser våra medsysystrar och medbröder oavsett om det är i tunnelbaneuppgången i Gamla Stan, vid Stureplan eller någon helt annan stans. Men vi behöver också få upp ögonen för vårt eget liv, se vårt eget värde, se att vi, Du och jag är gränslöst älskade, oändligt värdefulla, oavsett allt – ett värde och en kärlek som ingen och ingenting kan ta ifrån Dig eller mig.

Ge de förtryckta frihet, säger Jesus (Luk 4:29). Vi kristna kan aldrig sluta att stå upp för människors lika värde, stå upp för mänskliga rättigheter, stå upp för en mänsklig hållning där ordet svensk är ett begrepp för ett regnbågsfolk med många etniska bakgrunder. Vi kristna får inte tiga när antisemitismen och rasismen sticker upp sina fula trynen oavsett om det sker i Skåne eller i riksdagen. När flyktingar gömmer sig i rädsla för att skickas tillbaka till osäker framtid eller ofta till säkert fängelse eller säker död, måste Kyrkan med stort K samlas och höja rösterna för våra bröders och systrars skull. Det handlar inte om det politiskt korrekta utan om uppdraget att förkunna evangeliet, att leva evangeliet, ett evangelium som har med vardagslivet att göra.

Nådens år från Herren, talar Jesus om. Begreppet ”nådens år” dektós på nytestamentlig grekiska, betyder egentligen behagligt, väl mottagen och var året som Gud hade utvalt för att visa sin frälsning. Detta år var tänkt att firas vart 50 år i den israeliska traditionen under gammaltestamentlig tid. Tanken var att åkrarna under det året skulle ligga i träda, människor skulle återvända till sina hem, skulder skulle kvittas och slavar friges. Man vet inte om detta år levdes fullt ut, men Jesus anknyter till det och ger det en djupare mening. Det handlar om Guds nåd, Guds nåd för var och en i det innevarande.

Den djupt alkoholiserade slavskepparen Jon Newton som blev präst och psalmdiktare skrev: Jag kom ur tvivel, mörka djup, ur vanmakt och ur skam. Den nåd som bar mig intill nu ska bära ända fram. (Sv.Ps 231:3) "Amazing grace". Han som talar om nådens år i Nasarets synagoga är nådens Herre. Han är vår medbroder, som delat och delar vårt liv, som stått upp för den gudomliga kärleken och som i sin död och sin uppståndelse visat att ingenting kan stoppa den kärleken – inte ens döden.

Jesus Kristus är den som vill liv och ger tro och Du och jag får öppna oss för Honom och låta Honom befria oss från det som trycker oss och förtrycker oss. Tillsammans få vi så stå upp för friheten, den nya synen, glädjebudet till de fattiga, nådens år som kan bli nådens liv. Det är inte politiskt korrekt – men gudomligt korrekt och Jesus själv kommer till sörjande hjärtan och livet får annan gestalt. Han kommer i makt att regera tills Gud ut i alla blir allt. (Sv.Ps 108:5) Och då törs vi säga:

Ära vare Fadern och Sonen och den Heliga Anden. Såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet. Amen

tisdag 23 november 2010

Paulus, hans teologi och vi själva.

I Storkyrkans samlingsrum (ingång genom huvudingången) 18.00 Paulus, hans teologi och vi själva III. Onsdagen den 24/11.

Bibelseminarium (studium och samtal) med efterföljande andakt.

VÄLKOMNA!

Nya slottet Bjärka Säby

Jag har varit på domprost- och domkyrkokaplanskonferens. Det är alltid roligt att träffa kollegor, dela erfarenheter, diskutera gemensamma ämnen, fira gudstjänster, lyssna till föreläsning och se något spännande. Denna gång var vi i Linköping och då passade vi på (mycket planerat) att besöka "Nya Slottet Bjärka Säby" där Peter Halldorf leder en andlig gemskap. Det var fantastiskt att vara där, att få be Vesper i deras kyrka, att få andas in den Heliga Andens närvaro och känna att det som äger rum på detta ställe är en andlig källa som är bortomkonfessionell. Jo, det finns regler och ordningar också där, men Anden har sprängt fikyrkligt, kyrkligt, katolskt och ortodoxt som beteckningar och allt blandas i en gudomlig mix.

Normalt sett skulle jag vara mycket tveksam till något sådant och jag tycker att sann ekumenik är när en svenskkyrklig får vara svenskkyrklig, en katolik får vara katolik, en pingstvän får vara pingstvän och så möts man i gudstjänstliv där alla kan delta, man möts i ett delande i full respekt för olikhet och i glädje över det man har gemensamt.

Men just på Bjärka Säby i det nya slottet där sker ett gudomligt övertramp. Det är som om Gud inte längre brydde sig om de olika kyrkorna just där. Andens vind blåser friskt och den andliga gemenskapen som vi kunde känna en doft av (inte bara en doft av god mat) känns sund.

Jag tackar Gud för denna andliga källa! (http://www.nyaslottet.se/)

Ps: Nu kommer jag inte att skriva förrän efter 1:a advent så därför önskar jag alla mina läsare ett riktigt Välsignat Nytt Kyrkoår!

söndag 21 november 2010

Vem hör bön?

Att bedja är oerhört viktigt i ett kristenliv. Bönen är hjärtats stilla samtal med den vi vet älskar oss, säger Teresa av Avila. Att få vara stilla och be, i tacksamhet, i behov av hjälp, i behov av förlåtelse, det är en del av det kristna livets andning. Svenska kyrkan håller fram bönens möjligheter under detta bönens år och man kan skriva sin bön, om man vill det, på Svenska kyrkans hemsida - böner som sedan bärs fram i våra domkyrkor.

Men det viktiga är inte att skriva ned sin bön. Det viktiga är hjärtats samtal med Gud. Därför blir jag en aning "trött" när jag ser reklamen på tunnelbanan i Stockholm där man ser håriga armar och händer med lite småsmutsiga naglar som håller en mobiltelefon i en sorts bönehållning och där det talas om att man kan sms:a sin bön till Svenska kyrkans hemsida för en kostnad av ett sms och att man får vara anonym. På hemsidan publiceras bönerna från sms:en. Men om man inte har en mobiltelefon eller dator (många äldre människor har det på det viset) kommer då inte bönen fram? Och vem ska bönen nå? Måste den gå via hemsidan eller är det viktiga att Gud faktiskt har uppmanat oss att be - att bön är meningsfullt?

Jag förstår att min älskade kyrka vill hålla fram bönens betydelse, och det är väldigt viktigt och bra. Men ibland kan reklam för dylika ting mer skapa frågor som inte var meningen och i absolut värsta fall skapa ett sorts löjets skimmer. Vem hör bön? Svenska kyrkans webbsida publicerar dem. Och en del av dem återfinns i en nyutkommen bok. Men det viktigaste är själva svaret på frågan:

Gud hör bön!

torsdag 18 november 2010

Så älskade Gud världen att han sände en bok..?

Idag har jag varit på prostmöte i Stockholms stift i den nyrenoverade, ljusa och trevliga biskopsvåningen. Där satt kontraktsprostar, stiftsprost, stiftsdirektor, biskop och domprost och samtalade om viktiga ting. Vi gör så två gånger per termin - delar, diskuterar och samtalar och fattar en del beslut inom ramen för våra mandat. I dag hade vi dessutom besök av Lennart Möller som är ordförande i Jesusmanifestationen. Han berättade om bakgrund, mening och upplägg för denna stora samling och avslutade med att också vittna något från sin egen medicinska forskning kopplad till Bibeln. Jag minns inte riktigt det hela men det handlade om DNA-forskning som gjort det möjligt att härleda Kohaniterna (den prästerliga gruppen) på ett sådant sätt i de gammaltestamentliga texterna att summan av Kardemumman var att Bibeln var sann - i alla fall hela Gamla testamentet.

Måste Bibeln vara sann? Måste allt kunna vetenskapligt beläggas som står i Bibeln? Och vad är sanning? En av de mest omdiskuterade bibeltexterna är just skapelseberättelserna i 1:a Mosebok. Jo, de är två stycken och dessutom ganska olika. För många kristna är det viktigt att de uttrycker en sorts vetenskaplig sanning, att man inte räknar bort dem när man vetenskapligt talar om jordens och arternas tillkomst. En del kristna har behov av att tala om de 6 skapelsedagarna som år i stället för dagar, kanske tusentals år. Man har behov av att visa på att ordningen för skapelsen stämmer också vetenskapligt och det har skrivits, om inte hyllmetrar, så i alla fall många böcker om detta.

Jg vet inte i vilken fåra jag befinner mig i när jag säger att Bibelns skapelseberättelser inte alls vill säga hur det gick till utan bara att det gick till, att det går till. Att Gud är skaparen och att Gud har skapat allting gott. Sedan tror jag att vi mycket väl kan härstamma från apor, att Darwins teorier ännu inte är helt kullkastade, att det också handlar om ett pulserande universum som expanderar och som har sin utgångspunkt i den okända stora smällen (Big bang). Varför måste man bolla ut det ena mot det andra? Humanisterna har en tendens att göra just detta och jag kan inte förstå varför inte dessa sätt att uttrycka tillkomsttorier inte skulle kunna vara parallella? Jag kan mycket väl säga att skapelseberättelserna är sanna fast på ett annat plan ungefär som jag kan säga till hustrun att hon är som en ljuvlig ros. Hon ser sannerligen inte ut som en ros i sitt ansikte. Då skulle hon se rätt förfärlig ut och ha stora hudproblem. Men orden som jag kan rikta till henne vill säga något om henne, säga något om hurdan hon är.
Bibelns skapelseberättelser vill tala om den underbara skapelsen och den underbara skaparen. De vill tala om att livet har en mening och att vi behöver stanna upp och påminna oss om skapelsens skönhet och skörhet och påminna oss om Skaparen, åtminstone en dag i veckan.

Nej, låt oss inte jaga efter vetenskapliga bevis för olika saker i Bibeln. Det finns teorier och motteorier. Låt istället Bibelns texter få tala in i Ditt och mitt hjärta! Låt dem få tala om Gud, om skapelsen, om människan på ett sådant sätt som påverkar vårt sammanhang idag.

Gud sände inte en bok (tack och lov säger jag, trots att jag tillhör en förlagsfamilj). Gud, skaparen, blev tydlig i en människa. Det får vi inte glömma bort. Det håller att leva på och det håller att dö för.

söndag 14 november 2010

Gud är inte kristen!

Jo, jag menar verkligen detta och bekänner det. Gud är inte kristen! Hurdan är då Gud, den Gud som jag nästan varje söndag (och många andra dagar också) högt bekänner min tro till? Ordet Gud är egentligen bara en bokstavskombination för den obeskrivbare. I den judiska, mer konservativa (kanske ortodoxa) traditionen skriver man inte ut ordet Gud utan skriver G-d för att inte missbruka Namnet. Likaså uttalar man aldrig de fyra konsonanterna JHVH när de står i den nyss skrivna kombinationen. Man vill inte missbruka Namnet. Istället läser man och uttalar ordet adonai som betyder Herre eller min Herre. Allt detta vill också ge uttryck åt att den Gud jag bekänner mig till aldrig går att fånga in, aldrig går att beskriva, aldrig går att definiera. Gud är, med våra muslimska systrars och bröders bekännelse, större. Alla försök att tala om hurdan Gud är förminskar Gud. Nya Testamentet ger egentligen bara tre direkta beskrivningar av Gud: Gud är ljus ( 1Joh 1:5), Gud är Ande (Joh 4:24) och Gud är kärlek (1 Joh 4:8, 1 Joh 4:16). Men dessa beskrivningar är i sig så stora att det inte går att fånga in dem.

Många kristna har hävdat att den sanna bilden av Gud ges genom kristendomen. På sätt och vis kan jag förstå det, sett med kristna glasögon, och sett i ljuset av inkarnationen. Gud möter oss på ett unikt sätt i en historisk person, en person som genom sitt liv, sin död och sin uppståndelse vill visa oss hurdan Gud är. Och samtidigt: Gud är större. Gud är större än summan av alla religioner. Gud är större än summan av alla försök att tala om hurdan Gud är. Gud är alltid större.

Därför kan vi inte säga att Gud skulle vara kristen, eller tala om den kristna guden till skillnad från den muslimska eller judiska guden. Det finns bara en Gud. Till och med många hinduer säger att det bara finns en enda Gud. Gud är bortom alla våra definitioner, bortom alla våra mänskliga försök att nalkas Gud.

När vi säger att vi tror på Gud, handlar det om en längtan efter den ogripbare, en längtan efter den som är, som är i varje nyfött ögonblick, som var innan tiden blev till och som är när tid och rum har upphört.

I denne ende/enda Gud kan vi alla förenas, likt solens strålar, i en barnteckning, som kommer närmre och närmre varandra ju närmre solen de kommer för att sedan smälta samman i solen.

Gud är inte kristen, men jag är kristen och mer om det vill jag skriva senare.

onsdag 10 november 2010

Kristallnatten - och dagens antisemitism.

1938 - den 9 november krossades judiska skyltfönster, synagogor brändes, judar förföljdes och dödades, en natt som var ett sorts litet "gen.rep." inför förintelsen. Fasansfullt! Obeskrivligt djävulskt!

I går genomfördes en åminnelsehögtid i tre delar. Den första var i S:t Jacobskyrka där texter och sång framfördes. Den andra var i S:ta Eugeniakyrkan (katolsk) där nuntien höll tal och en saxofonist spelade. Den tredje delen var i Stockholms stora synagoga där olika tal och musik blandades. Det blev en värdig manifestation mot våld, mot antisemitism, mot det som vill bryta ned. Judar och kristna var tillsammans över alla gränser som systrar och bröder.

För mig är det viktigt att vara med i ett sådant sammanhang. Om Hitler hade kommit till Sverige hade inte jag funnits och inte mina föräldrar heller. Pappa var jude. Mamma är inte judinna men var gift med en jude. Det räckte naturligtvis för att tillhöra den grupp som skulle förintas. Mamma utbildade sig till sekreterare för att kunna försörja pappa, ifall Hitler hade kommit och ppapa hade varit tvungen att gömma sig.

Antisemitismen finns också idag. Den är inte historia. Den är fortfarande nutid. Vi måste göra allt vi kan för att bekämpa antisemitismen och rasismen i alla dess former. Låt oss, oavsett kyrkotillhörighet, oavsett religionstillhörighet, oavsett partitillhörighet, oavsett andra typer av övertygelser, tillsammans stå upp för ett samhälle som är mångkulturellt, mångreligiöst och där kors, kipa och schal och andra religiösa symboler från de stora världsreligionerna kan bäras med stolthet.

Låt oss tillsammans kämpa för ett gränsöverskridande syskonskap! Jesus påminde om just detta när han uttryckte den Gyllne regeln med en positiv formulering: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger. (Matt 7:12 ). Så:

Stoppa antisemitismen och rasismen i dagens Sverige!

måndag 8 november 2010

Stoppa utvisningen till Irak!

Många kristna i Irak har det fruktansvärt. Terrordådet i Bagdad är ett exempel. På min blogg vill jag uppmärksamma deras situation och också möjliggöra ett undertecknande av protestlista mot utvisning av kristna Irakier. Tidningen Dagen har en sådan lista http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=233762 och Du kan genom denna länk skriva under listan. Det har jag gjort!

Gud - men vart tog Kristus vägen?

I slutet av september deltog jag i ett panelsamtal på S:ta Katharinastiftelsen (Sturegatan 54) i Stockholm. Det blev ett spännade samtal om Jesus och Kristus - ett samtal som jag har svårt att återge annat än som en länk till kunskpaskanalen där alltihop finns som ett tv-program.
Länken är http://www.ur.se/play/160431.

Kommentera gärna!

Biskop Gene Robinsson i USA avgår i förtid

Jag läste just på Kyrkans tidnings hemsida att den episkopale och öppet homosexuelle biskopen Gene Robinsson avgår i förtid. Dödshot och spänningar inom en anglikanska kyrkofamiljen blev för mycket för honom och hans make.

Detta är den kristna kärleken: dödshot och spänningar med utfrysning beroende på sexuell identitet. Jag hoppas och ber att min egen biskop inte ska utsättas för liknande. Det är ett avskyvärt beteende som borde fördömas av alla. Kyrkans uppgift borde vara att predika och leva evangeliet och bygga upp Guds rike, drivna av den Heliga Anden, kärlekens Ande - inte hatets och våldets ande.

Jag kan bara djupt beklaga hans avgång!

torsdag 4 november 2010

Tro och vetande i helgontid.

Vad är egentligen en tro på Gud? Måste man tro på ett visst sätt? Måste man tro på det som står i Bibeln? Måste man tro på trosbekännelsens alla formuleringar? Dessa frågor är vanliga bland många människor som längtar efter någon form av gudsrelation men som inte är beredda att kalla sig kristna så länge som kristendomen presenteras som ett trospaket där det gäller att dunka in ett antal givna sanningar.

För mig handlar tron kanske inte främst om att "tro rätt" utan snarare om att ta sin Gudslängtan på allvar. Tron blir då snarare en sorts relation till Gud, en relation som inte bestäms av fyrkantiga staket uppspikade av dem som vet hur det ska vara. Nej, tron på Gud är just så generös som Gud själv. Den kan se olika ut och får vara olika. Tron handlar inte om att veta, att finna den sakliga och objektiva sanningen. Tron är snarare att våga treva sig fram, att pröva olika tankar, att brottas med Gud där bara Gud kan bedöma brottningsmatchens uppriktighet.

Kristen tro då? Vad är det? Kanske samma sak! Som kristen får jag brottas med Kristus, med Jesus själv. Kristen tro är inte att veta hur det verkligen är i förhållande till andra som inte vet det. Nej, kristen tro är större än så. Den handlar om att vilja följa Kristus, att vilja säga att "Jag är beredd att vandra ett stycke med Jesus, lära av Honom, lyssna till Honom, öppna mig för Honom".

Det var det som helgonen gjorde. De får vara vår förebild.

onsdag 3 november 2010

Måltiden som rit!

I morgon, torsdagen den 4 november kl 18.15, börjar ett seminarium i S:t Jacobs kyrka. Stefano Catenacci som är chefskock på Operakällaren, Eva Aperia församlingspedagog i judiska församlingen och undertecknad ska samtala om måltiden som rit utifrån den egna bakgrunden. Måltiden på en restaurant kan nästan vara rituell i vissa sammanhang. Vad finns det för skäl att ha en sådan måltid? Vem skapar riten? Är det restauranten? Är det gästen? Vad betyder måltiden mer än en ren smakupplevelse?
I det judiska perspektivet - vad betyder måltiden där? Pesach, sabbat o s v. Judendomen är en av de mest matinriktade religionerna där de olika måltiderna har olika betydelse.

I den kristna traditionen finns den stiliserade judiska påskmåltiden i form av nattvarden. Många ungdomar tycker att detta med mässan är fantastiskt - vad betyder den? Mystiken - vilken betydelse har den i mottagandet av nattvarden? Begravningskaffen - en sorts rit i sorgens sammanhang.

Välkomna att vara med! Gratis inträde!

Redan kl 17.30 firar vi en enkel kvällsmässa i S:t Jacobs kyrka. Mässan följs omedelbart av ovanstående seminarium.

söndag 31 oktober 2010

Pilgrimsresa

Nu har jag varit med min bror i det Heliga Landet. Vi har gjort en kristen turistresa. Jo, jag har varit där många gånger, men att få göra det med min bror var en stor upplevelse, en resa på flera plan. Vi har rest i Jesu fotspår och jag frågade min icketroende bror hur han upplevde det hela. Han såg det som en intressant historisk resa. Och visst har det varit historia, religionshistoria och det Heliga Landet, är fyllt av sådan historia. Liksom svår nutida historia. Yad Vashem och Betlehem upplevde vi samma dag. Det är två storheter som kräver och tar mycket energi. Yad Vashem är förintelsemuseet där vi som kommer från judisk bakgrund inser att våra föräldrar skulle ha transporterats bort om Hitler hade tagit över Sverige. Museet är nödvändigt. Förintelsen får aldrig glömmas och inga andra krig kan jämföras med detta industriella helvete. Och sedan ned till muren mellan Jerusalem och Betlehem där Palestinierna tidvis och oftast behandlas under all kritik av Israelisk militär. Det är två obegripliga och ojämförbara storheter som vi ändå mötte och måste förhålla oss till.
Hot och försvar där identiteten är den som är hotad. Israel som land. Palestina som eget land. Kan en tvåstatslösning komma till stånd? Kan Israel sluta att bygga på ockuperad mark? Bosättarrörelsen försvårar den politiska lösningen. Kommer president Abbas att klara av att leda Palestina i framtiden?

Det Heliga landet - vad är heligt? Är platserna heliga? Är stenarna heliga? För mig är det Heliga Landet heligt därför att Gud är så påtagligt närvarande genom människorna, genom de som ber i Al Aqsamoskén, genom de som ber vid Västra muren och i synagogorna, genom dem som ber i de olika kyrkorna. Det är människorna som gör landet heligt. Politiken som förs är inte helig. Muren med taggtråd och omänsklig behandling är inte helig. Men Israelen och Palestiniern och alla de övriga som finns i landet är heliga därför att de genom sin religionsutövning där människorna i full respekt för andras tro lever sin egen religion vittnar om den ende Gudens närvaro.

För min bror och mig var det en viktig resa. Han fick en aning av det gudomliga på ett för honom helt nytt sätt och jag fick återvända till en plats som betyder så mycket för mig.

torsdag 21 oktober 2010

SEMESTER!

Jag har semester och är åter i bloggossfären den 31/10 om inte förr.

Det är bättre att en man dör för folket...?

"Ni fattar inte att det är bättre för er att en enda människa dör för folket än att hela folket går under." Detta sa översteprästen Kajafas och syftade på Jesus. (Joh 11:50). Men kan man applicera detta också på situationen i Afghanistan? Idag träffas utrikesminister Carl Bildt och oppositionsledaren Mona Sahlin för att resonera om vårt militära deltagande i Afghanistan. Under den gångna helgen dödades en svensk soldat och i början av veckan skottskadades två svenska soldater. Är det verkligen vår uppgift att sända unga män och kvinnor in i ett livsfarligt område för att vara med och skapa stabilitet? Ja, säger många, inklusive vår regering. Det är viktigt att vi är där och den som leken ger får leken tåla. De inblandade i insatsstyrkorna måste finnas kvar så att inte Talibanerna och andra tar över och skapar kaos och militär och religiös diktatur. Vi måste värna demokratin, stabiliteten, friheten, möjlighet till utveckling. Och det finns så många goda argument.

Och samtidigt: riskerar inte insatserna att implodera, som Kyrkans tidnings ledare skriver idag (http://www.kyrkanstidning.se/ledare_och_debatt/ledare/insatsen_i_afghanistan_hotar_att_implodera_0_15207.news.aspx?) Den stora insatsen blir att försvara de egna soldaterna. Vi far utomlands för att försvara oss själva. Mot vilka? Vilka militära krafter i Afghanistan hotar oss? De goda argumenten för att vara kvar krackelerar om det mest blir ett försvar för de egna. Å andra sidan? Om vi lämnar, om fler lämnar - vad händer då med civilbefolkningen i landet? Vart tar demokratin vägen? Lämnar vi landet till fundamentalistisk diktatur? Klarar den Afghanska regeringen och presidenten att hålla stånd själva?

Hur många svenska soldater är freden värld? Hur många kistor ska skickas hem och döda soldater få postum hedersbetygelse innan Sverige drar sig tillbaka? Hur många svenskar ska dö för folket i Afghanistan?

Frågorna är fruktansvärt svåra. Jag har inte hela bilden, inte all fakta, inte så stor kunskap i detta. Men, personligen undrar jag och anar mitt eget svar när jag ser kistan på flygplanets transportband.

tisdag 19 oktober 2010

Inskränkt eller generös?

Är Svenska kyrkan inskränkt eller öppen? Den debatten har förts på kommentarerna till ett av mina blogginlägg. Det är så lätt att säga att en kyrka är inskränkt så fort den har en uppfattning, en profil, en övertygelse som inte stämmer överens med den andres uppfattning. Jag kan tycka att andra trossamfund kan ha en inskränkt syn i vissa frågor därför att jag och min kyrka har en annan syn. Men ärligt talat, hur långt kommer man med det resonemanget. Vi må framföra olika påståenden om hur den andre är, vi må måla upp den andres kyrka, den andres tro i svart-vita färger, men vi måste komma ihåg att vi målar utifrån, bedömer utifrån och ser inte alltid nyanserna, ser inte inifrån. Låt oss se på varandra med respekt, låt oss samtala med varandra i nyfikenhet över den andres åsikter, den andres trosuppfattning i glädje över vår egen.

Själv är jag glad över en kyrka som så tydligt tar ställning för samkönade äktenskap, som så tydligt tar ställning för de marginaliserade i samhället, som så tydligt tar ställning för människovärdesprincipen som talar om alla människors lika värde och som gör allt detta på en god biblisk grund. I fler och fler kyrkor av reformatorisk tradition väcks dessa frågor och fler och fler röster höjs runt om i världen för att man ska gå samma väg som Svenska kyrkan. Här har vi varit en förebild.

Men, och det är viktigt, som kyrkotillhörig behöver man inte dela kyrkans syn på något. Varje kyrkotillhörig har rätt att tro som vederbörande vill. Det är en generös hållning som vi delar med många (kanske de flesta trossamfunden). Däremot måste en prästkandidat eller dioakonkandidat hålla sig till Svenska kyrkans lära och liv såsom den återges i bekännelseskrifterna och tolkas av kyrkoordningen. Svenska kyrkans präster och diakoner kan kort sagt och draget till sin spets, riskera att förlora uppdraget att vara präst eller diakon om vederbörande bryter mot det som stadgas i kyrkoordningen. Det finns alltså begränsningar för vigningstjänsterna inom Svenska kyrkan. Det gäller också biskopsämbetet. Men detta är inte konstigt, det återfinns också i andra episkopala kyrkor inklusive den katolska. Någon ordning måste det ju vara...

Liksom i den Romersk katolska kyrkan ryms det många olika linjer i vår kyrka men liksom i den Romersk katolska kyrkan finns det saker som måste uppfyllas för att man ska diakon- och/eller prästvigas.

I Svenska kyrkan, som jag känner inifrån är det högt i tak - men det finns ett tak.
Men det viktiga kanske inte är själva taket utan den mångfald, den glädje, den möjlighet, den utmaning, den gemenskap, de svårigheter, de sorger, det hopp, som ryms under taket.

Tack gode Gud för Svenska kyrkan!

söndag 17 oktober 2010

Inter faith centre

Jag har varit med min biskop och stiftstyrelsen i London på studieresa. Som domprost är man biskopens ersättare i stiftstyrelsen och då får man vara med också på denna typ av upplevelse. Det var en mycket lyckad resa där vi talade om många olika saker, skrattade med varandra (sådant svetsar samman) och delade olika ting.

Ett av de besök vi gjorde var vid London Inter Faith Centre. Centret har som devis "True to self and open to others" (http://londoninterfaith.org.uk/). Centret är en plats där man möter människor av annan tro, lyssnar, lär, delar och är trogen sin egen identitet. Jag gladdes verkligen över att få komma dit. Religionsdialog i respekt, där det inte handlar om att försöka omvända varandra (för vem kan det i slutänden på ett respektfullt sätt), är så ofattbart viktigt. I den goda religionsdialogen berättar man för varandra om sin tro, sin övertygelse, man lyssnar till den andre i en sådan öppenhet som är beredd att lära, att inspireras. Dessa center, som finns också i Stockholm (i S:t Jacobs församlingshus) är nödvändiga i ett multireligiöst samhälle. Men en grundläggande hållning i religionsdialogen är att vi som kristna inte är generade över att vi är kristna. Den anglikanske prästen och dirketorn Fergus Capie talade mycket om den kristna genansen, där vi inte vågar tala högt om vår tro på Jesus, där vi inte vågar stå för vår inkarnationsövertygelse och vår uppståndelseövertygelse utan där vi snarare försöker vara lite försiktiga i en sorts missriktad respekt. Visst ska vi ha respekt för varandra men den respekten får inte ske på bekostnad av vår egen tro, vår egen övertygelse. Det är ingen som gläds över att någon annan inte vågar hålla fram sin tro, sin tradition.

Jag tänker ibland på programmet "Partaj" som gick i TV på 70-talet. Jarl Borsén var då utklädd till en svenskkyrklig präst och så stod han är och sa lite lamt: "Förlåt om jag ser lite religiös ut, men jag har ont i magen". Så får det inte bli. Vi måste höja våra röster för att höras - också som kristna i ett multikulturellt sammanhang. London Inter Faith Centre var oerhört inspirerande.

Att vara sann mot sig själv och öppen mot andra innebär också att våga tala om svåra saker, om frälsningsvägar, om Guds vägar, om Jesu betydelse som hela världens frälsare i förhållande till andra övertygelser. Mycket finns att säga, mycket finns att dela och den kristna tron rymmer här också många tolkningsmodeller och synsätt.

Det märks på många sätt.

...också på denna lilla blogg.

onsdag 13 oktober 2010

Inget ont som inte har något gott med sig.

Det är naturligtvis inte Sverigedemokraternas fel att de valts in i riksdagen. Det är de hundratusentals väljarna, de dryga 5 procenten, som orsakat detta. Vi är många som var oerhört besvikna på valnatten och vi är många som med förtvivlan och frustration i en osalig blandning reagerade när de tågade ut ur Storkyrkan under biskop Eva Brunnes predikan om mänskliga rättigheter.

Men, inget ont som inte har något gott med sig. Kanske kan Sverigedemokraterna ofrivilligt bidra till att tonen mellan de bägge blocken blir mer nyanserad, att de hårda orden minskar i antal, att samförstånd snarare än motstånd kan bli en linje. Gårdagens budgetdebatt signalerade, enligt Dagens Nyheter, något i den stilen även om Vänsterpartiets Ulla Andersson tydligen dundrade på. Men kanske, kanske kan man förenas i en god väg framåt för Sverige i öppenhet med samförstånd kring många olika frågor. Kanske, kanske kan flyktingpolitiken också bli bättre. Allt annat vore att spela på samma planhalva som Sverigedemokraterna. Och vem vill vara på den planhalvan?

söndag 10 oktober 2010

Mer kristendomskunskap i skolan?

Jo, jag vet att jag skrivit om detta ämne tidigare. Det borde vara mer kristendomskunskap i skolorna och nu har regeringen fatt beslut om detta. Det är ju glädjande..eller? Jo, det är klart att jag vill att svenska barn och ungdomar ska lära sig mer om den i Sverige dominerande livsåskådningen. På så många olika sätt påverkas vi av vad kristendomen gjort och gör. Alla behöver en god kunskap om vad kristen trostolkning kan innebära (det finns ju som bekant flera kristna trostolkningar). Men samtidigt får vi inte glömma bort att våra barn och ungdomar (och vi vuxna) behöver mer kunskap om vad Islam (med många olika tolkningsmöjligheter) och Judendom kan innebära. Vi behöver större förståelse för vad Hinduismen och Buddismen innebär. Vi möter också dem i Sverige. Kanske är det så att religionskunskapen borde beredas något större plats i undervisningen för att möjliggöra både bredare kunskap om kristendomstolkningar och kunskap om de andra stora religionerna.

Religionens roll i vår värld är ju både stor och viktig, på gott och på ont. Många konflikter har religiösa under- och övertoner. Vi behöver förstå mer av dessa "toner" för att minska hat och utanförskap.

tisdag 5 oktober 2010

Sverigedemokraterna och evangeliet

I dag predikade biskop Eva Brunne i Riksmötesgudstjänsten i Storkyrkan. Medverkade gjorde också Pater Matthias Grahm från katolska Marie bebådelsekyrkan i Stockholm och församlingsföreståndare Niklas Piensoho från Filadelfiakyrkan, domkyrkokaplan Kristina Ljunggren och jag själv. D v s vi medverkade med texter, böner och predikan. Domkyrkoorganisten Gustaf Sjökvist ledde Storkyrkans kör och biträdande domkyrkoorganisten Mattias Wager spelade orgel. Så långt var allt frid och fröjd.

Biskopen höll en strålande predikan som var väl grundad i Bibelordet med ett tydligt bibliskt budskap om människors lika värde, om rätten att bli behandlad som alla andra, kort sagt om mänskliga rättigheter i Sverige. Hon var oerhört tydlig och uppmanade riksdagens ledamöter att inte falla offer för motsatta åsikter i just dessa allmänmänskliga sammanhang. Hennes predikan återfinns på http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?di=698910.

Sverigedemokraterna reste sig successivt upp från sina platser i kyrkan under biskopens predikan. Det gick inte att ta miste på att de både ville synas och höras. De marscherade ut ur kyrkan under pågående gudstjänst utan att deras partinamn var nämnt.

Det säger allt om vad de står för. Det säger allt om deras förhållande till evangeliets budskap om alla människors lika värde. Det kom en doft av brunt som tack och lov bemöttes med en stor och varm applåd när biskopen hade avslutat sin predikan.

Kyrkan kommer alltid att hävda människovärdets helgd, alltid hävda att vi borde ha en öppen och generös flyktingpolitik, alltid hävda att vi inte ska spela ut olika grupper i samhället mot varandra. Vi har råd att ta hand om barn, ungdomar, arbetslösa, pensionärer och andra och flyktingar i en ännu större flyktingkvot. Åter igen! Vi har råd!

Sverigedemokraterna talar tydligt med sitt trampande ut ur kyrkan. Det är säkert bra. Det bekräftar det som alla talar om.

IVF! - För livets skull!

Nobelpriset i medicin går i år till den brittiske läkaren och forskaren Robert Edwards! Invitrofertilisering, d v s provrörsbefruktning är hans upptäckt. Det är ett helt riktigt val av nobelpristagare menar jag. Så många par har tack vare provrörsbefruktning kunnat få barn. Jag har på nära håll följt ångesten hos en individ, ångesten och sorgen som tack vare lyckad provrörsbefruktning vändes till stor glädje. Säkerligen kan man hitta aspekter på provrörsbefruktning som ur religiöst perspektiv kan vara tveksamma men används invitrofertiliseringen endast som en befruktningsmöjlighet, har jag svårt att se denna upptäckt annat som en välsignelse. Denna möjlighet utesluter naturligtvis inte andra sätt att få barn där adoption är ett sätt, fosterbarn ett annat sätt och naturligtvis befruktning genom samlag ytterligare och det allra vanligaste sättet.

Provrörsbefruktning blir och är en viktig möjlighet - för livets skull!

Grattis till Robert Edwards för ett välförtjänt Nobelpris!

måndag 4 oktober 2010

Riksmötesgudstjänsten.

Så var det då dags! Under stark säkerhetsbevakning kommer sedvanligt Riksmötesgudstjänsten att firas imorgon kl 12.30 tillsammans med många riksdagsledamöter, folk från hovstaterna, kungafamiljen och naturligtvis den omvalde talmannen.

Jag gläder mig över att min biskop Eva Brunne ska predika, att pater Matthias Grahm och församlingsföreståndaren i Filadelfiakyrkan Niklas Piensoho ska läsa texter, att Storkyrkans kör sjunger under ledning av vår domkyrkoorganist Gustaf Sjökvist och att den biträdande domkyrkoorganisten Mattias Wager sitter vid orgeln. Därtill kommer en militärmusikkår att spela. Ja, det är en viktig gudstjänst och trots att kyrkan har separerat från staten sedan tio år tillbaka gläder jag mig över att riksdagen och de övriga hörsammar vår inbjudan och kommer till Storkyrkan för att be, ta in både de lästa bibelorden, lyssna på predikan, sjunga psalmerna (90 och 288) och lyssna på körsång. Denna gång har vi ekumeniska inslag i gudstjänsten och inte interreligiösa inslag. Det beror inte på något annat än att vi har interreligiösa inslag vartannat år.

Det är en knepig parlamentarisk situation och jag ber verkligen om Guds ledning för både vår regering och riksdag.

Jag hoppas att alla partier kommer att vara representerade i kyrkan. Evangeliet kommer både i inledningsorden och med största sannolikhet också i predikan att vara glasklart. Så ska det var. Kyrkans uppgift är att vara ett salt. Den uppgiften lever vi och ska vi leva än mer.

söndag 3 oktober 2010

Tala om eller med?

I dag på Mikaelidagen sa jag följande inledande ord i min predikan: Vi lever alldeles påtagligt i en värld där ont och gott står i strid mot varandra och där det onda, det destruktiva har en förmåga att nästla sig in i våra system. När riksmötet öppnar på tisdag har 20 riksdagsplatser intagits av Sverigedemokraterna, ett parti vars politik har sin ursprungligaste grund i nynazismen och vars syn på medmänniskan strider kraftfullt mot den kristna tron. För oss, nya destruktiva tongångar, kommer ofrånkomligen att höras än mer i den politiska debatten. Nu går det inte längre att tiga, att blunda med både ögon och öron. Vi som vill kalla oss kristna och alla andra människor av god vilja måste stå upp för syskonskap, medmänsklighet och en generös hemmahörighet.

I morgon väljs en ny talman - rikets främste företrädare i rang efter kungen. Ska detta ske med stöd eller utan stöd av Sverigedemokraterna? Det ger sig. Kanske är det så att detta med att inte ta i dem med tång är ett uttryck som nu ångras. K G Hammar, vår förre ärkebiskop, påminde mycket klokt om att man visst ska tala med Sverigedemokraterna men att man inte ska ta i deras politik äns med tång.

Jag tycker personligen att det skulle vara svårt att vara talman i vetskap om att de främlingsfientliga har stöttat valet. Björn von Sydow sa nej på frågan om han ville ställa upp. Det hedrar honom. Men trots allt sitter nu SD i riksdagen med 20 ledamöter. Trots allt är det bättre att ta debatt med dem än att enbart tala om dem. Vi får se vad som händer de närmaste 4 åren.

Men må vi som vi kalla oss kristna fortsätta att kämpa för ett mångkulturellt och mångreligiöst samhälle med en generös flyktingpolitik. Låt inga spela ut olika grupper i samhället mot varandra! Vi har råd att låta en öppen och generös inställning råda.

Det blir nu spännande i morgon att se vem som blir talman och på tisdag att lyssna till Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring.

torsdag 30 september 2010

Rik!?

Det lilla ordet väcker många känslor. "De rika, det vet man väl hur de är!" De rika, kan man läsa om i boken "Den nya överklassen. En bok om Sveriges ekonomiska elit." I den boken (som jag inte har läst) finner man säkert beskrivningar av en mängd rika människors liv och livssätt. Men vad är det att vara rik? Naturligtvis handlar det om att ha en förmögenhet som på många olika sätt underlättar. Pengar är viktiga i en människas liv. Så är det, alldeles ofrånkomligt, oavsett om man bor i ett kloster med egendomsgemenskap eller om man lever ute i samhället. Men det finns en annan rikedom som är nog så viktig - den inre rikedomen som inte går att skaffa via börsen eller via andra materiella investeringar.

Ibland fastnar vi i det materiella, fokuserar på det materiella - jag med. Men livet har också andra värden. Och kanske är det så att den djupaste rikedomen har med det andliga livet att göra. När livet gör oss illa håller sällan de materiella rikedomarna. När äktenskap krackelerar hjälper det inte att ha mycket pengar i plånboken. Äktenskapet blir inte mer helt för det. När man förlorar en nära och kär blir inte den avlidne mer levande bara för att det finns pengar. När man förlorar jobbet (som ju inte bara handlar om att tjäna pengar) hjälper det inte med en förmögenhet. Jo, det hjälper därför att jag kan överleva, men det hjälper inte mot den relationella fattigdomen, fattigdomen som handlar om att ha ett arbete att gå till, att vara någon sett ur arbetsmarknadsögon och inte bara en av de arbetslösa.

Det finns en rikedom som vi kan ta med oss var vi än går, hur vi än har det och t o m när vi är döda. Den rikedomen handlar om gudsgemenskap, om att fördjupa vår relation med Gud, att fördjupa vår relation med Jesus själv, att se med Guds ögon på vår omgivning. Rikedom i gudomligt perspektiv är en helt annan typ av rikedom som är okänslig för börskonjunkturer, som är okänslig för det mesta i tillvaron därför att det är en rikedom som övergår allt förstånd.

Jag kan ibland, i de mest klarsynta stunderna, tacka Gud, att jag, trots att jag har det väl ställt, har en större rikedom i min relation till Jesus Kristus. Att jag får leva mitt liv med Honom och fördjupa den relationen, det är en rikedom som kan tyckas ofattbar i sekulära ögons perspektiv, men som är något som övergår allt förstånd. Det handlar om att vara rik med en rikedom som håller också in i och genom döden.

onsdag 29 september 2010

Mammon? Gud?

Just nu talas det om HQ:s stämma på biografen Skandia (där Wall-Street 2 tydligen också visas). Det skrivs om Mats Qvibergs tårar och om hans sorg över den rådande situationen och om alla frågor hur det kunde gå så fel. Det är så lätt att utse någon till syndabock och det är lika lätt att skylla ifrån sig. Adam skyllde på Eva, Eva på ormen. Men som ledare i olika sammanhang har man ett ansvar. Det är sannerligen inte enkelt och oftast är det lättare att vara ledare, lättare att veta vad som borde gjorts eller ska göras om man inte är i chefs- eller ledarställning. Det är lättare att spela ishockey framför TV:n än att vara nere på rinken. Men samtidigt...

Idag skriver Dagens Industri om Vatikanbankens chef som misstänks för pengatvätt. Hur det är med den saken är inte utrett, men i de allra "heligaste" sammanhangen finns också tendenser till fel fokus.

När det gäller ekonomisk förvaltning och när det gäller förmögenhetshantering är det så lätt att bli fartblind, att bara vilja öka farten hela tiden och så ser man inte de farliga kurvorna, nonchalerar trafikriskerna. Man kan inte tjäna både Gud och mammon, säger Jesus. Och samtidigt talar han om hur en klok man använde sig av den ohederlige mammon för att göra något bra:

Ja, jag säger er: använd den ohederliga mammon till att skaffa er vänner som tar emot er i evighetens hyddor när mammon lämnar er i sticket. (Luk 16:9)

Om ni inte har varit trogna i fråga om den ohederliga mammon, vem vill då anförtro er det som har verkligt värde? (Luk 16:11)

Svepningen har inga fickor, säger ett uttryck. Det handlar om att se på sina tillhörigheter, se på sina ekonomiska möjligheter i ljuset av evigheten. Man kan inte köpa sig in i himlen men man kan på olika sätt vara med och skapa en bättre värld utifrån de ekonomiska möjligheter man har.

Pengar är i sig inte något skamligt. Tvärtom är vi alla beroende av dem under vår levnad. Men frågan är i slutänden var vi har vårt fokus. Är det på mammons betydelse i vårt liv eller är det på Guds betydelse i vårt liv?

Utifrån min egen situation och familjetillhörighet har jag haft anledning att mången gång fundera över dessa frågor och mången gång ta ställning i konkreta situationer. Jag vet inte om jag har lyckats. Det är alltid lättare att inse hur jag borde ha gjort eller ha åsikter om hur andra borde göra. I slutänden är det Guds sak att bedöma.

tisdag 28 september 2010

Mässan - ett dragplåster.

Tillbaka igen i Stockholm efter bokmässan. Det var sedvanligt väldigt roligt att vara där, gå på seminarier, lyssna till monterprogram, titta på böcker, köpa böcker träffa kända och okända människor. Och jag var inte själv... Nu hade jag väl aldrig trott att det skulle vara få personer närvarande men när jag under lördagen från en rulltrappa stirrade ut över mässans nedre våning såg jag en myrstack av människor. Det var fullkomligt hejdlöst många som var där och människor i alla åldrar. Alla ville ta del av det som fanns att ta del av. Och man var beredd att köa och trängas. Min första tanke var: "Hur ska jag komma fram med så många människor som står i vägen?" Min andra tanke var: "Tänk att så många människor är kulturengagerade, intresserade av böcker, av tidningar, av musik. Det är så roligt!" Mässan har verkligen blivit ett dragplåster för den vanliga kulturälskaren.

I kyrkans sammanhang har vi också mässan, men ibland skrämmer den mer än attraherar (tyvärr!) Många säger eller tänker kanske: "Oh nej, är det nattvard idag? Jag som inte är så religiös." eller "jag har inte förberett mig rätt", eller "jag är inte värdig". jag skulle önska att mässan, nattvarden, skulle kunna vara något både högtidligt och vardagligt på en gång. Högtidligt därför att det är Kristus själv som vi tar emot i brödets och vinets gestalt. Han är där. Det är Kristi kropp och blod på ett för oss alla mystiskt (med koppling till mystik snarare än något konstigt) sätt. Det konsekrerade (förvandlade) brödet och vinet symboliserar inte Kristi kropp och blod. Det är Kristi kropp och blod enligt luthersk bekännelse.

Vardagligt skulle det vara därför att mässan borde finnas var dag som en kraftkälla, som en rastplats vid vägen. På sommaren har vi det så i Storkyrkan och i somras fungerade det alldeles utmärkt och många (inte minst turister) hittade dit. Men det skulle också vara vardagligt i den bemärkelsen att alla och en var skulle känna att man var välkommen att ta emot detta kärlekstecken från Gud. Det handlar inte om att vara värdig. Det handlar inte om att tro rätt. Det handlar inte om en massa måsten. Det handlar snarare om nåd, nåd och kärlek, nåd och upprättelse.

Jag drömmer om att det i våra kyrkor skulle vara som på bokmässan. Folk skulle krylla och det skulle vara människor av alla åldrar. Man skulle vilja vara där, vara med, ta emot, öppna sig för Ordet som blev människa, Ordet som blev påtagligt i en liten bit oblat och lite vin.

En utmaning är att hitta till mässan! Välkomna till Storkyrkan på torsdagar, lördagar och söndagar och till S:t Jacobs kyrka på torsdagar och söndagar.

Jag skulle önska att mässan i kyrkan var ett dragplåster, likt mässan i Göteborg fast oftare!

torsdag 23 september 2010

Mot Mekka igen!

Nja, kanske inte Mekka men dock bokmässan. I morgon bitti far jag iväg till Göteborg för att vara med om årets bokmässa. Det är lika roligt och tröttande varje gång. För oss som älskar boken som en reell produkt (inte som läsplattevariant) är bokmässan ett Mekka. Att få gå där, titta bläddra, prata, köpa, det är fantastiskt. Jag gläder mig mycket! Hoppas att jag stöter på Dig där, du som läser min blogg. Det är alltid roligt att byta ett ord eller två i verkligheten och inte bara bland kommentarerna till mina inlägg.

Snart bär det av! Mot Mekka - igen!

Sverige demokraternas budskap strider mot den kristna grundtanken.

Man kan inte både vara Sverigedemokrat och kristen, enligt min mening. Deras syn på invandrare och flyktingar strider mot skapelsebudskapets hela grundläggande innehåll.

Vi är skapade av Gud. Vi är Abrahams barn. Vi har samma ursprung oavsett om vi är muslimer, judar eller kristna, ateister eller hinduer eller buddister o s v. Som skapade av Gud har vi ett gränslöst värde som ingen och ingenting kan ta ifrån oss. Gud är hela tillvarons skapare. Gud är den som ger allt och alla i tillvaron ett värde. Allt är heligt därför att Gud har skapat allting gott. Sedan har människan profanerat det heliga. Men oavsett etnisk härkomst, hudfärg, sexuell identitet, trosövertygelse är vi gränslöst älskade, har ett gränslöst värde och har dessutom ett ansvar för varandra. Jesus säger: " Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. ” (Joh 13:34)

Att älska handlar inte bara om ord utan också om handling, en handling där vi ser varandra, ser och bryr oss om. Flyktingen som gömmer sig i Sverige får vi se och bry oss om. Ge honom/henne/dem amnesti. Låt dem få vara kvar i vårt land! Låt dem få känna att de kommit hem och får vara här med den kultur som är deras! Den ryms också i Sverige! De ska känna till svensk kultur, leva efter svenska lagar och helst kunna kommunicera med oss andra på ett begripligt språk. Men låt dem få känna att Sverige är deras nya hemland!

Vi hör ihop! Det är en av de viktigaste fundamenten i den kristna tro. Vi är älskade och hör ihop! Vi har ett gränslöst värde och hör ihop. Det gäller Jimmy Åkesson och det gäller den muslimske flyktingen som gömmer sig. Vi måste tala högt och tydligt om detta - än mer i dessa tider sedan ödesvalet den 19 september.

Vi måste högt och tydligt konstatera att Sverige demokraternas budskap strider mot den kristna grundtanken!

söndag 19 september 2010

Nu gäller det!

Med det valresultat som tycks vara aktuellt sent denna valdag måste vi kristna än mer stå upp för människovärdet, stå upp för kärleken som spränger gränser, stå upp för mångfalden och det mångkulturella. Valresultatet där Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen är bedrövligt! Nu gäller det att på alla sätt och med alla människor av god vilja, värna det multietniska, multikulturella, multireligiösa samhälle som vi lever i. I en av Svenska kyrkans psalmer står det: "Varken tro eller ras eller namn sätter gränser. Jag är där." (Svenska psalmboken 97). Låt oss värna om detta! I Jesu efterföljd.

En gudomlig kraftkälla.

Jag är just hemkommen från en av kyrkorna i mitt Värmlandspastorat - Visnums Kils kyrka. Vi var några få som var samlade till högmässa - ca 7 personer förutom vaktmästarn, kyrkomusikern och prästen. Men vi var där och vi sjöng, bad, lyssna ill Bibeltexter och förkunnelse och tog emot Kristus själv i brödets och vinets gestalt och stunden och platsen var helig. Det är klart att det alltid är roligt att vara många i gudstjänstsammanhanget. I Storkyrkan har vi denna sommar varit fler som firat gudstjänst än vanligt. Drygt 130 personer har det ofta varit en vanlig sommarsöndag. Det är fantastiskt! Men samtidigt är inte himlen mer närvarande, Jesus mer närvarande, än då det är 7 personer + de som har betalt för att vara där. Och kanske är det viktigaste av allt att få vara med om något där vi får ana det Heligas närvaro, vara på en plats, i ett sammanhang, uppleva och höra något som får en att känna och tänka: Hit vill jag komma tillbaka! I dagens gudstjänst fanns en innerlighet som betydde mycket för mig.

Någon har format följande påstående: "Stoppa plågsamma gudstjänstförsök!" Det uplevde jag inte idag. Tack till pastorsadjunkten, musikern, sångsolisten och vaktmästaren som bidrog till allt det nämnda!

Gudstjänsten blev en kraftkälla som bär mig vidare i dag på valdagen och den kommande veckan. Vi behöver denna typ av kraftkällor - gudomliga kraftkällor och där är gudstjänsten verkligen livsviktig och får aldrig bli något plågsamt försök.

lördag 18 september 2010

Döden och livet.

Det är temat för morgondagen och den kommande veckan i Svenska kyrkans liv. Jag har både skrivit tidigare på denna blogg och sagt i olika sammanhang att vi borde leva våra liv med döden som relief. Det är så oerhört lätt att leva som om vi hade all tid och allt liv i världen, som om vi vore odödliga. "Tänk på att du är dödlig", sa slaven till kejsaren på hans vagn. Hur ofta tänker vi själva på det? Ibland kanske och då när vi drabbas, drabbas av förlustens sorg, drabbas av svår sjukdom. Men vi skulle behöva påminna oss än mer om vår dödlighet, att vårt liv, vår tid här på jorden är begränsad. Då skulle olika "viktiga" ting få annat perspektiv. Då kanske vi inte skulle käbbla så mycket? Jesus uppväckte änkans son i Nain. Det får vi höra om i morgon i Svenska kyrkans huvudgudstjänster. (Texten återfinns i Lukasevangeliet 7:11-17). Vi skulle behöva bli återuppväckta också vi, återuppväckta från det egoistiska och introverta liv som många av oss ( jo då; också jag) lever. Vi skulle behöva bli återuppväckta till att se vår medmänniska oavsett vilken politisk åskådning eller etnisk tillhörighet vederbörande har. Vi skulle behöva bli återuppväckta till ett kärlekens synsätt både på andra och på oss själva. Men hur?

För mig är det solklart. Att anta Jesu utmaning och följa Honom, att fördjupa relationen med Honom, att lyssna till Honom, tala till Honom, se Honom i min medmänniska och inse att allt det jag gör mot en av dessa mina minsta medmänniskor, det jag jag för Jesus själv.

Tänk om jag kunde leva så! Jag vill leva så! Men jag misslyckas, dagligen och stundligen. Jag vill gå från död till liv, men jag tycks klamra mig fast i döden. Då finns egentligen bara tilliten kvar, tilliten till nåden, tilliten till Honom som varit i dödens land långt före mig, som möter mig där och ger mig en chans till, och en till, och en till... därför att Han visat att döden och min egen fångenskap i den inte har sista ordet. Och i benådade ögonblick glimmar livet till, ja Livet med stort L.

Ps: I morgon går jag till min vallokal i Gamla stan och röstar. Nu har jag bestämt mig, men det har inte varit lätt. Alla riksdagspartierna har kloka tankar och egentligen skule jag vilja sätta ihop det optimala partiet med delar av allas. Och vem vill inte det egentligen..? Men i morgon röstar jag och sen blir det spännande att se hur det går. Måtte det bara bli befintliga riksdagspartier som kommer till uppropet den 4 oktober!

torsdag 16 september 2010

Glöm inte att rösta på söndag!

Jo, det är viktigt att alla vi som har rösträtt går iväg (i den mån det inte redan är gjort) och röstar på söndag! Och rösta då på något av de partier som redan sitter i riksdagen - inte på något annat. Ni förstår säkert vad jag menar. Det är viktigt med en regering som värnar om ett multikulturellt och faktiskt också multireligiöst Sverige där jag som kristen fullt ut får leva min kristna tro och mina judiska och muslimska systrar och bröder får leva sin tro. Låt oss värna och arbeta för än en mer öppen och generös flyktingpolitik. Jag har skrivit det förut och jag skriver det igen: Vi har råd! Sverige har råd att vara generös. Vi har råd att både dansa kring midsommarstång och fira Ramadan, att fira jul och fira Chanukka. Jag är stolt över att vara en bekännande kristen i en stad och ett land där andra religiösa utövare och ateister kan få leva sin övertygelse helt och fullt i respekt för oliktänkande. Låt oss värna om detta och rösta rätt på söndag!

I övrigt vill jag tacka Elisabeth Sandlund för din utmärkta utveckling av tidningen Dagen. Jag sörjer över att Du p gr av omorganisation och ägarfrågor byter roll och blir skribent och opinionsbildare istället! Men jag gläds över att Du är kvar även om vi inte alltid har samma åsikter. Men vem har man det med! Tack Elisabeth! Det blir spännande att följa Dagen och se vad som händer.

söndag 12 september 2010

Det viktigaste valet!

Jo, så framställs naturligtvis det kommande riksdagsvalet (och kommun- och landstingsvalet) den 19 september. Det är klart att jag ska gå iväg till Storkyrkoskolan och rösta. Jag kommer att lägga min röst på något av de stora demokratiska partierna som inte är främlingsfientliga och jag hoppas att det blir en tydlig valseger för demokratin och mänskliga rättigheter, en tydlig seger för de som har det svårt i tillvaron, en tydlig seger för ett Sverige som vi alla kan vara stolta över. När jag nu har sett Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin i den debatt som avslutades för en halvtimme sedan är jag inte säker på att jag blivit så mycket klokare på vad jag ska rösta. Bägge har vettiga tankar, både Alliansen och de Röd-Gröna kommer antagligen att regera ansvarsfullt och med ett brett tänkande och agerande. Jag måste verkligen fundera dessa sista dagar vilka som väger över för min del och jag anar vad min äldsta dotter skulle råda mig till... Kanske får jag prata mer med henne. Mina döttrar är kloka personer med ett humanistiskt tänkande och stort socialt medvetande. (Så skriver den stolte fadern och naturligtvis alldeles objektivt :-))

Det finns ett vägval i kyrkans sammanhang också - ett vägval som för mig kommit att bli tydligare och tydligare. Vägvalet handlar om Jesus. Vi talar för lite om vad Jesus betyder i våra liv och vad Jesus kan betyda i andras liv. Min biskop Eva Brunne har på ett förtjänstfullt sätt myntat uttrycket att "Kyrkan ska tala tydligt om Jesus". Det kan man naturligtvis göra på många olika sätt. Men ett sätt är kanske att inte dölja Jesus bland fina formuleringar om Gud eller höga formuleringar om Kristus. Kristus är en titel (den smorde). Men den som är Kristus hette Jesus (eller Josua på hebreiska). Det var inte Kristus som föddes i Betlehem. Det var Jesus. Det var inte Kristus som döptes i Jordanfloden, det var Jesus. Det var inte Kristus som gjorde sådant som uppfattades som underverk, det var Jesus. Det var inte Kristus som undervisade. Det var Jesus. Det var inte Kristus som förråddes av Petrus och Judas, det var Jesus. Det var inte Kristus som pinades under Pontius Pilatus, korsfästes och dog. Det var Jesus. Det var inte Kristus som uppstod från de döda. Det var Jesus. Men Han är Kristus. Han är den smorde. Han är Gud och naturligtvis kan man därför säga att det var Kristus som gjorde allt det nämnda. Poängen i detta inlägg är att hålla fram Jesus. Vi måste tala mer om Jesus, tala mer om vad Jesus kan betyda i en människas liv, våga dela med varandra vad Jesus betyder i våra liv. Vi ska inte dunka Jesus i huvudet på varandra, men vi ska inte heller blygas för Honom. I respekt för oliktänkande och oliktroende borde vi stå upp än tydligare för kyrkans Herre. Sen kan det betyda olika saker beroende på vilken teologisk tolkningstradition man känner sig hemmahörig i. Men låt oss ändå, med många tungors ljud, tala om vår Herre, vara tydliga om vår Herre.

Jag ska sitta i en panel på S:ta Katharinastiftelsen och tala tillsammans med teol. doktor Susanne Wigorts Yngvesson om "Gud -men vart tog Kristus vägen?". Det ska vi göra den 30 september kl 19.00 (Sturegatan 54 i Stockholm - Välkomna!). Men egentligen kanske temat borde vara: "Gud - men vart tog Jesus vägen?"

Kyrkan måste tala tydligt om Jesus! Det är viktigt i vårt mångreligiösa, mångkulturella och sekulariserade land! Jesus själv får bli det viktigaste valet som har med hela vårt liv att göra, som har med hela vårt samhälle att göra.