Bara för att jag älskar min egen hustru...

Prästerna Helena Edlund, Annika Borg och Christer Hugo går i två olika artiklar (Borgs och Hugos artikel finns här) till någon form av attack mot den typen av religionsdialog som ställer sig positiv till att Gud möter i andra religioner. Nej, man säger inte direkt så, men man talar på olika sätt om att tongivande företrädare för kyrkan krattar manegen för en annan religion. Och så ifrågasätter man detta och talar om att det har blivit utmanande att kalla sig kristen.

Vad är det att vara kristen? Jag har ställt frågan tidigare och svarat: Att vara kristen är att tro på Jesus Kristus, att tro att Gud har mött oss på ett unikt sätt i en historisk person (inkarnationen), att Jesus har undervisat i ord och handling och samlat lärjungar, att han har utmanat etablissemanget på ett sådant sätt att han dömdes till döden på ett kors, att han har dött men uppstått på tredje dagen från de döda och att han, genom den Heliga Anden, lever och verkar bland oss än idag. Så ungefär sammanfattas tron också i den apostoliska trosbekännelsens två sista artilar. Den första talar om Gud som alltings skapare och ursprung - en tanke som vi delar med både Islam och judendomen.

När jag bekänner mig till detta, vilket är viktigt för mig, säger jag ingenting om Guds begränsning. Gud kan mycket väl möta också på andra sätt och jag delar den bortgångne biskopen och bibelforskaren Krister Stendahls övertygelse att bara för att man älskar sin egen hustru behöver man inte hata alla andras. D v s, bara för att jag vill lovsjunga Jesus behöver inte det betyda att jag vill hindra min muslimske vän att lovsjunga Gud ur sitt perspektiv.

Jag tycker det är djupt beklagligt att de ovan nämnda prästerna, känner åtminstone två av dem som kloka och bra personer, ska rallarsvinga på det sätt som görs i deras artiklar. Visst, låt oss i vår kristna kyrkor och som kristna stå upp för Jesus, visa på vad han betyder för oss, visa på vår kärlek till honom, tala tydligt om honom och inte minst leva det han utmanar oss till. Men låt oss se på vår medbroder och medsyster muslimen och vår judiska medsyster och medbroder som just syskon. Vi har ju en och samme "Far". Det finns bara en Gud och Gud är en och samtidigt treenig såsom vi kristna förstår Gud.

I Koranen kan vi hitta fruktansvärda verser. Vi kan hålla fram det sämsta inom Islam och förfasa oss i ljuset av det bästa inom den kristna trosövertygelsen. Men varför ska vi göra det? Borde vi inte istället hålla fram det bästa inom Islam och jämföra med det bästa inom den kristna trosövertygelsen? Krister Stendahl underströk vikten av just detta. Det finns en del i Bibeln som handlar om tillspillogivning, underkastelse o s v som vi är många som har svårt för. Slaveriet, som Paulus försvarar, eller åtminstone inte vill förändra i väntan på Kristus, är vi också några som tar avstånd från. Ja, säkert kan den som vill, hitta fler saker i vår heliga skrift som vi har svårt att bejaka.

När vi talar om religionsdialog i Sverige, är det naturligtvis skillnad mot religionsdialog i mellanöstern. I Israel och Palestina är det inte så "enkelt" som i Sverige. Samtidigt finns det viktiga grupper. Biskop Munib Yunan i Jerusalem (ordf i Lutherska världsförbundet) samlar regelbundet företrädare för olika religioner för samtal. Kan han, kan vi. I ett multireligiöst och multikulturellt Sverige är det viktigt att föra denna dialog, att be tillsammans, att fira gudstjänst tillsammans så långt det är möjligt. Ofta är det Svenska kyrkan som tar initiativet, men jag är glad för det initiativet. Den nye rabbinen i Stockholm David Lazar anordnade en interreligiös sabbatsgudstjänst i Prideveckan vid vilken jag var inbjuden att säga några ord. Under samma festival var rabbinen i Storkyrkan och bad och läste text i samband med Kärlekens mässa. I den kommande gudstjänsten vid riksmötets öppnande kommer de tre monoteistiska religionerna vara företrädda. Det finns bara en Gud och Gud har många vägar men jag får vara stolt över och stå upp för och tydligt bekänna mig till den Vägen som heter Jesus Kristus.

Så Helena Edlund, Annika Borg och Christer Hugo, vi har en monoteistisk tro samtidigt som vi bekänner oss till treenigheten. Det är en del av det kristna mysteriet. Det får ni och vi andra som vill kalla oss kristna stå upp för och vara tydliga med. Så uppfattar vi den ende Guden. Därför kan vi säga med Martin Luther och ur vårt perspektiv med ord som får gälla för oss som kristna med vår kristna tolkning: Kristus endast, tron endast, nåden endast, Bibeln endast, all ära endast åt Gud. Men Krister Stendahls generositetsprincip både kan och måste få råda utan att vi på något sätt skulle förminska vår Herre och Mästare. Som sagt:

Sole Deo Gloria!

För barnens skull!

Jag har tidigare bloggat om skilsmässostatistiken. Mellan 50-70% av alla ingångna äktenskap (särkönade handlar det om och statistiken hänför sig till tiden innan möjligheten för samkönade par att ingå äktenskap) leder till skilsmässa. Många par har, genom åren, suttit i mitt tjänsterum och bedyrat att de älskar varandra hett och innerligt och att de absolut ska vara gifta tills den fysiska döden skiljer dem åt. Och visst menar de verkligen det i det ögonblicket. Visst har de den hundra procentiga intentionen när de sedan står där i sin bröllopskyrka och svarar JA och upprepar att de tar varandra till äkta makar och ska vara trogna varandra i mörka och ljusa dagar. Visst, de menar allt och är övertygade att det ska gå, att just de ska klara det. Och ändå blir det inte alltid så. Skilsmässostatistiken är så skrämmande!. Och vilka är det som kommer i kläm? Naturligtvis paret, naturligtvis de som finns runt paret i form av släkt och vänner. Men de som verkligen kommer i kläm, de som verkligen drabbas av skilsmässans elände är barnen. Barn behöver en trygg och kärleksfull uppväxtmiljö där de kan utvecklas till att bli goda samhällsmedborgare med tryggheten att vara dem de är, med vetskap om att de har rätten att välja sin egen livsväg så länge de inte skadar sig själva eller någon annan. Drömmen för oss alla är att barn ska växa upp övertygade om att kärleken är starkare än hatet, det kreativa viktigare än det destruktiva och de sedan födelsen står i det godas tjänst. För mig som troende och praktiserande kristen är drömmen att barn ska växa upp i vetskap om att de är gränslöst älskade också av Gud, att deras värde inte handlar om betyg, om vilka vänner de har, om vilka prylar som finns i deras hem och familjens ekonomiska situation utan om  att de är dem de är.

Som kyrka måste vi därför vara med och på alla sätt stödja relationer där det ovanstående positiva kan vara möjligt. Barn som växer upp i äktenskap, oavsett om paret är samkönat eller särkönat, men där paret älskar varandra och sitt barn och som tillsammans vill skapa en miljö för barnet där det ovan skrivna realiseras, dessa barn torde i långa loppet ha bättre förutsättningar att bli harmoniska medmänniskor än de barn som i särkönade äktenskapstragedier drabbas av skilsmässans elände.

Nu menar inte jag att alla särkönade äktenskap leder till skilsmässa och att alla samkönade äktenskap är lyckade. Det senare vet jag för lite om, men det jag vill hävda i detta blogginlägg är att kyrkan borde stå upp för regnbågsfamiljer där barn växer upp i trygghet med två mammor eller två pappor eller två mammor och två pappor. Svenska kyrkan borde än mer utveckla äktenskapsrådgivning och äktenskapsstöd både före och efter själva vigseln. Vi behöver mer kunskap gällande äktenskap i regnbågsfamiljesammanhang och jag är glad över att kyrkomötet har uppmanat stiften att utveckla kunskapen i HBTQ-frågor.

Jag skriver nu inte detta utifrån ett politiskt korrekt perspektiv (tänk att de konservativa kristna alltid slungar ut detta när det handlar om trostolkningsskillnader eller om andra saker de ogillar hos medkristna). Jag skriver detta utifrån övertygelsen att kärleken och tryggheten i en relation alltid måste stödjas, att skilsmässan är ett ont som ibland dessvärre är nödvändigt men att kyrkan måste stå upp för och stödja goda familjekonstellationer oavsett allt. Vi ska därför, med kärleken som vapen, bekämpa skilsmässostatistiken! Vi ska göra det för parets skull, för samhällets skull men framför allt för barnens skull.

Tuve Skånberg och Rolf Åbjörnson går i fredagens nummer av tidiningen Dagen till storms mot de Kristdemokrater som står upp för det som ligger i linje med det ovan skrivna. RFSL delade ut årets Regnbågspris till de tre KD-politkerna  Magnus Kolsjö, Erik Slottner och Caroline Szyber. Jag gläder mig över att KD har sådana som vågar stå upp för rätten att som homosexuell bedömmas lika inför lagen, med lika möjlighet att adoptera barn. Som sagt, det viktiga är, liksom i alla adoptionssammanhang, att familjen är lämplig och det lämpliga ligger i hög utsträckning i det som jag skissartat skrivit om ovan.

Heja Kolsjö, Slottner och Szyber!

Trots allt!

Hur kan vi alls tro på en Gud när världen ser ut som den gör? Hur kan vi tro på en Gud när så många barn dör varje dag av svält? Hur kan vi tro på en Gud när massakern på Utöja kunde ske? Hur kan vi tro på en Gud när bomber och missiler drabbar skoningslöst runt om? Hur kan vi tro på en Gud när världen stundtals ser ut som ett helvete?

Vore det inte bättre att försöka inse att allt tal om Gud är meningslöst? Vore det inte bättre att inse att vi är totalt utlämnade åt oss själva, vår egen förmåga att skapa vår tillvaro, vår egen förmåga att göra världen bättre. Gud är då död, eller snarare, allt gudstal är dött och vi som tidigare bekänt oss som kristna kan möjligen ropa: "Min Gud, min Gud, varför har Du övergivit mig?"

Men är inte detta destruktionens tankar, de djävulska tankarna? Är det inte just så som "frestaren" vill att vi ska tänka. T o m Jesus tänkte så på korset i sitt övergivenhetsrop.

Vi som Kyrka måste visa på den Gud som delar smärtan. Vi som kristna måste än mer sätta vår lit till den Gud som finns i det mänskliga helvetet. Vi som kristna måste våga dela med varandra Guds närvaro i det meningslösa, i det ofattbara, i det tomma. Det finns ingen mening med svälten. Det finns ingen mening med massakern på Utöja, det finns ingen mening när oskyldiga människor dödas. Det finns bara det svarta, det ofattbara, den ogripbara sorgen, smärtan som inte går att formulera.

Vi måste våga formulera meningslösheten och inte hävda att det finns en mening med allt. Och samtidigt, också där är Gud. Jesus fick inget svar på sitt rop när han hängde på korset. Men uppståndelsen ägde rum - ett svar som vi får luta oss mot.

Trots allt!

Andlig klarsyn?

Just nu sitter jag och stirrar ut över den lokala fjärden och njuter av lite vågskvalp, halvklar himmel och båtar som går förbi. Skärgården är en underbar del av Guds skapelse och jag har förståelse för alla som säger att de möter Gud i naturen även om jag menar att det inte räcker om man vill leva ett kristet liv.

På söndag ska jag predika i Storkyrkan igen. Dte är fantastiskt att få predika i den kyrkan där den svenska reformationen har sin vagga. Olaus Petris gravsten finns rakt under predikstolen och under hans tid i Storkyrkan predikade han från en korg som hängde på samma pelare där predikstolen nu finns. Andlig klarsyn är temat för den kommande veckan. Temat är utmanande. Det är så lätt att säga att andlig klarsyn handlar om att läsa Bibeln 'som det står'. Bibeln ska inte tolkas säger en del evangelikala präster. Bibeln ska läsas och tas in utan tolkning. Men vad betyder det? Å andra sidan om man nu tolkar bibeltexter, vilken tolkningsnyckel är användbar och varför?

Jag menar att Bibeln måste tolkas in i vår egen tid, in i vårt eget sammanhang och in i människors liv för att bli begriplig och angelägen. Guds Ord är intet statiskt. Guds ord finns i Bibeln som ett tilltal och min uppgift som präst är att hjälpa människor att både kunna höra och läsa detta tilltal. Tolkningsnyckeln som åtminstone jag tycker är viktig är det dubbla kärleksbudet Vad betyder den enskilda bibeltexten in i en människas liv sedd ur det dubbla kärleksbudets lins? Du ska älska Gud över allting och din nästa son Dig själv. Att läsa Bibeln med de glasögonen hjälper oss att se att Bibelordet ha med vårt eget liv att göra. Men det krävs vägledning och därför benövs präster som kan vägleda genom förkunnelse och undervisning.
Andlig klarsyn kan då handla om en vilja att brottas med texten, borra i den för att försöka se vad den kan säga mitt i mitt eget liv, fyllt av glädjeämnen och bekymmer. Andlig klarsyn handlar inte om att ha alla svaren, att vara tvärsäker. Andlig klarsyn kan handla om att se att Gud har många sätt att uttrycka sig på, att Gud har många vägar, att Gud kan tala på olika sätt i olika sammanhang och till olika personer.

Men, för mig som kristen handlar också andlig klarsyn om att se på Jesus och med Guds Andes hjälp se att Jesus är den som är min Herre, att Jesus är den som jag ska följa, att Jesus är den som jag får berätta om, vittna om för den eller de som vill lyssna.

Andlig klarsyn kanske till sist handlar om att se att Gud är mångfaldens Gud, hela skapelsens Gud, den ende/enda Guden som möter bortom min fattningsfömåga och som möter i mänsklig gestalt.

På söndag firar vi sedvanligt högmässa. I brödets och vinets mysterium möter vi Jesus Kristus själv. Han är där. Andlig klarsyn kan handla om att ana den gudomliga närvaron i det ofattbara. För Dig utgiven! För Dig utgjutet!

Tack gode Gud att Du som är mångfaldens Gud möter mig också i det enkla och vanliga - i en liten bit bröd och i en liten klunk vin, fast jag inte begriper det. Amen

"..såsom dig själv"

I torsdags var jag på ett seminarium med bland annat rabbinen David Lazar, riksdagsledamoten Barbro Westerholm, representanter för HBTQ-rörelsen. Ämnet handlade om transgenderfrågor. Det kan hända, och det har hänt (ca 590 personer mellan 1992-2009) att man känner att man har fel kropp, att kropp och djupaste identitet inte stämmer överens. Man kan vara född med en kvinnas kropp men känna att man är man och tvärtom. Frågan som då inställer sig är: Kan man få hjälp med könskorrigering? Idag är svaret Ja. Men... om Du vill byta kön måste Du också ta konsekvenserna. Du får under inga omständigheter bli gravid. Du måste steriliseras. Detta säger Sveriges lagstiftning idag. Om Du som kvinna vill bli en man men samtidigt ha kvar förmågan att få ett barn, d v s om Du vill bli juridiskt sett en man, måste Du antingen ha passerat klimakteriet eller steriliseras.

Normalt sett kan inte en man bli gravid. Det är vi vana att tänka sedan årtusenden. Thomas Beatie från USA var tidigare kvinna. I USA och många andra länder behöver den som könskorrigeras inte steriliseras. Thomas Beaties fru kunde p gr av en cansersjukdom inte föda barn men paret ville så gärna ha barn, biologiska barn, och möjligheten fanns. Thomas blev gravid tre gånger och födde familjens barn.

Vi är ovana och kanske tänker man spontant att någon sorts ordning måste det väl vara. Män kan inte få barn. Men vem säger att det inte skulle kunna vara möjligt att låta män föda barn? Gud skapade människan till sin avbild enligt 1:a Mosebokens första kapitel. De hebreiska ord som talar om man och kvinna kan också betyda manligt och kvinnligt. Till manligt och kvinnligt  skapade han dem. ((1 Mos 1:26-27). Alltså; Gud skapade människan med den inneboende kvinliga respektive manliga möjligheten. Det är som mänsklighet vi är Guds avbild med hela det spektrat av sexuella identiteter och individdefinitioner som återfinns i vårt samhälle. HBTQ, hetrosexuella, a-sexuella etc, människor som har bytt juridiskt kön, människor som har genomgått könskorrigering, människor som är på väg in i en ny identitet som hon, han eller hen och alla vi som är de vi är sedan födelsen; alla vi är tillsammans Guds avbild.

Jesus påminner oss om det dubbla kärleksbudet som talar om att vi ska älska vår nästa som oss själva. Att älska sig själv är svårt för den som finner att man inte får vara sig själv, får vara den man djupast sett är, och vara det utan att straffas av svensk lagstiftning, med tvångssterilisering som straffsats.

Om vi som kristna och kyrka ska kunna leva budet om att älska vår nästa så måste det vara vår nästa som hon, han, hen vill definiera sig, inte som vi bestämmer att vederbörande ska definiera sig. Och nu talar jag utifrån ett genderperspektiv - inga andra perspektiv i detta resonemang. Jag förstår att detta är en svår fråga och vi har alltför lite samtalat om detta i kyrkans sammanhang. 2007 svarade Sveriges Kristna Råd på en remiss och svaret var snabbt och kanske alltför oreflekterat. Man stödde tanken på tvångssterilisering. Låt oss tänka igen. Låt oss samtala öppet och förhoppningsvis komma fram till samma resultat som Socialstyrelsen, de flesta riksdagspartier och vad många länders regeringar har fastslagit, nämligen att ingen sterilisering alls ska vara nödvändig. Socialstyrelsen skriver i sin utredning:

Kravet på att den som ansöker om ändrad könstillhörighet ska vara steriliserad

eller på annat sätt sakna fortplantningsförmåga ska tas bort.

Det ska vara tillåtet att frysa ner könsceller på samma villkor som ges

andra patientgrupper.

Låt oss ge varandra och andra möjligeheten att älska vår nästa såsom oss själva!

Happy Pride!

Så har Pridefestivalen börjat. Jag var uppe tidigt, inte på grund av festivalen utan på grund av att jag skulle promenera en halvtimme in till Ropsten från Lidingö. När jag gick över bron kördes jag ikapp av Lidingötåget som hade prideflaggan på vagnarna och i Ropsten såg jag SL-bussarna med prideflaggan och sedan naturligtvis på många flaggstänger inne i city. När jag såg alla dessa flaggor tänkte jag att det är fantastiskt! Sverige är fantastiskt! Vi har ett tämligen öppet klimat där vi alla kan få finnas tillsammans, där vi kan påminna varandra om att vi är olika och får vara olika. Vi får påminnas om att mångfald är något vackert.

Och samtidigt sker fortfarande hatbrott! Fortfarande är det många som inte vågar "komma ut" vare sig hemma, eller i andra sammanhang. I många församlingar får man smyga med sin identitet, man blir stämplad som syndare (jo vi är alla syndare, en skara förlåtna syndare, för att citera Bo Giertz) p gr av sin sexuella identitet. Men fundamentalisterna får naturligtvis hävda att jag och många med mig har fel när vi säger att Gud är mångfaldens Gud. Gud är hela skapelsens Gud! Mina systrar och bröder som är homo- eller bisexuella eller transpersoner eller queer eller heterosexuella eller asexuella eller.. är en del av Guds skapelse! Gud skapade inte den heterosexuella människan. Det har jag både sagt och skrivit tidigare. Gud skapade människan.

Vad jag drömmer om är en kyrka där öppenhet och det inkluderande kan få vara verklighet fullt ut. Jag drömmer om en kyrka där vi inte syndastämplar varandra. Jag drömmer om en kyrka där vi alla kan verka och leva stolta över vår gemensamma Herre. Han/ Hon är kärleken! Vår Gud (som är allas Gud) möter oss var och en i Jesus Kristus och vill befria oss, upprätta oss och visa på vårt människovärde som är gränslöst. Du är älskad som den Du är! Låt oss lämna helvetet åt Gud. Det är Guds sak att ta hand om oss. Vi ska inte hålla på och döma varandra och hota med helvetets pina. Låt oss istället fokusera på kärlekens Herre - Jesus Kristus - och lära av honom. Han påminner oss om det dubbla kärleksbudet. Låt oss sträva efter att dagligen och stundligen leva det.
Många kom till Queermässan idag i S:t Jacobs kyrka. Många gick fram till nattvardsbordet. Många tog emot Jesus Kristus själv i brödets och vinets gestalt. Jag gladde mig så och tänkte: "Ja just det. Här vid nattvardsbordet hör vi alla hemma, inte som dem som andra tycker att vi borde vara utan som den vi är". Tack gode Gud för mina bröder och systrar i HBTQ-sammanhanget! Tack att jag som hetero får vara med i en öppenhet som svetsar samman! Flaggan sitter nu på S:t Jacobs kyrkas torn. Det är en viktig markering!

Kyrkan finns närvarande också i ett tält i Kungsträdgården. Välkommen in och pröva Dina tankar i en test, samtala, få ett kärlekskort etc!
Happy Pride!