Politiskt korrekt?

Kära bloggläsare,
Jag önskar Er alla ett riktigt Gott Nytt Kyrkoår och delger Er min predikan från Storkyrkan denna dag:

Politiskt korrekt är ett begrep som det gått mode i. Man kan säga att det politiskt korrekta är något som sägs eller hävdas och som ligger i tiden, som det s a s hör till att tycka och hävda i den tid och i det sammanhang man lever där den politiska strukturen sätter agendan liksom olika lobbyister och mediala påtryckningskanaler.

Kyrkan beskylls allt som oftast för att vara politiskt korrekt, särskilt av kritiska röster inifrån, bevarare som vill att kyrkan ska vara som den alltid har varit, att evangeliet ska ljuda som det alltid har ljudit. Beskyllningen handlar ofta om att kyrkan vänder kappan efter den politiska vinden, antingen på församlingsnivå, stiftsnivå eller på riksnivå. Främst har dessa beskyllningar haglat när frågan om samkönade äktenskap blev aktuell och kyrkan beslöt att möjliggöra för alla par, där en av parterna tillhör Svenska kyrkan, att få vigas fullt ut i kyrkans sammanhang och dessutom med juridisk giltig konsekvens. Men kyrkan kommer aldrig att låta sig fångas av det politiskt korrekta. Den tyska evangelisk lutherska kyrkan gick, under nazitiden i Tyskland, statens ärenden, åtminstone den officiella kyrkan. Då gav kyrkan röst åt nazismens djävulska drivkrafter. Men vi i den evangelisk lutherska traditionen säger: aldrig mer! Aldrig mer ska kyrkan ge röst åt de destruktiva krafterna som vill förtrycka. Aldrig mer får kyrkan stå på maktens sida kontra de svaga, kontra de trampade, kontra de marginaliserade, kontra dem som inte har möjlighet att tala för sin sak.

Kyrkan med sina biskopar, präster, diakoner och lekmän har bara en enda uppgift och det är att ge röst åt Jesus Kristus, att leva Hans evangelium, hans glädjebudskap och att förkunna detta i ord och handling. Det utmanar, för evangeliet är inte ett bedövningsmedel. Det är inte ett opium för folket, som Karl Marx beskyllde det för. Evangeliet utmanar och kan göra människor frustrerade därför att det inte alltid smeker vanans mönster medhårs.

Jesus kom till synagogan i Nasaret, den lilla byn upp i Galiléen där han hade växt upp, där han hade lekt, gått i Torahskola, där han lärde sig byggnadssnickararbetet av sin pappa, där han med sina föräldrar bevistat sabbatsgudstjänsten så många lördagar. Jesus var en from och praktiserande jude som levde judiskt, tänkte judiskt och handlade judiskt. Han grundade ingen religion. För honom var judendomen det viktiga, men samtidigt såg han sitt eget liv i ett speciellt perspektiv, med ett speciellt uppdrag. Den Gud som är himlens och jordens skapare, som genom Mose givit lagen, givit Torah, som fört Israels barn ut ur Egypten och lett folket från fångenskap till befrielse, som genom den väntade Messias skulle befria, ge ny syn, som skulle upprätta och låta ett nådens rike framstå, denna Gud mötte i Jesus själv på ett unikt sätt. Jesus hade nog synen på sig själv att han var Messias – det som Petrus bekände på Jesu fråga om vem lärjungarna ansåg att han var. Petrus sa: Du är Messias, den levande Gudens son. (Matt 16:16) Detta har också blivit kyrkans bekännelse fast med lite annorlunda ord. Vi säger: Sann Gud, och sann Människa. Men Jesus kom till sin barndoms synagoga i samband med sabbatsgudstjänsten. Han fick hedersuppdraget att läsa haftalahläsningen d v s profettexten och man räckte honom en bokrulle med profeten Jesaja där han läste från två ställen och vi har just hört orden också här i Storkyrkan.

När han hade läst satte han sig ner och förväntan på en predikan som skulle bära dem resten av veckan, låg i luften. Då höll han världens kortaste predikan: Idag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig. (Luk 4:21) och förvirringen och frustrationen bland åhörarna lät inte vänta på sig. Jesu budskap var sannerligen inte politiskt korrekt.

Kyrkans uppdrag idag i 2010-talets Stockholm är att leva dessa ord om frihet för de fångna, syn för de blinda, om glädjebudet för de fattiga, om de förtrycktas frihet. Kyrkans uppgift är att bära ut evangeliet, det glada budskapet om Jesus Kristus, försonaren och befriaren, på ett sådant sätt att människors liv förändras, att strukturer förändras. Vi ska leva orden i ett samhälle som ser så annorlunda ut än det gjorde i Nasaret på Jesu tid. Vi ska leva dem i ett samhälle som är högteknologiskt, mångkulturellt, multireligiöst, med förtryck av annat slag, med människor som på andra sätt är marginaliserade, med andras och egna blinda ögon. Men Jesu ord manar till ett engagemang för livets skull, för kärlekens skull, för Guds skull och tydligast för medmänniskans skull. Därför förstår kyrkan budskapet i Nasarets synagoga som en uppmaning att vara med och ge röst åt de fattiga, att vara med och på olika sätt påverka ekonomisk fördelning både på hemmaplan och bortaplan, vara med och ge människor en möjlighet att leva ett värdigt liv där det också kan ta sig uttryck i påverkan av stadsplaneplaneringar så att 3000 hemlösa i Stockholm har en chans till annat tak över huvudet än källare, trappuppgångar och brovalv. Det handlar också om att ge kunskap, både baskunskap genom stöd till utbildning, men också djupare kunskap om Gud och Guds verklighet som är vår verklighet.

Befrielse för de fångna talade Jesus om. Den befrielsen handlar idag om att stödja de marginaliserade i vårt svenska samhälle, att stå upp för alla som drabbas av eller riskerar att drabbas av hatbrott p gr av etnisk, religiös eller sexuell identitet. Kyrkans röst får inte och kommer inte att tystna. Men också till alla andra, till Dig och mig, säger Jesus: Kom ut! Kom ut ur dina förförståelsers garderob! Våga ta emot evangeliet i Ditt eget hjärta och våga låta det forma Ditt eget liv! Också Du och jag behöver befrielse.

Syn för de blinda vill Jesus ge. Vi behöver den synen. Vi behöver få öppnade ögon så att vi ser våra medsysystrar och medbröder oavsett om det är i tunnelbaneuppgången i Gamla Stan, vid Stureplan eller någon helt annan stans. Men vi behöver också få upp ögonen för vårt eget liv, se vårt eget värde, se att vi, Du och jag är gränslöst älskade, oändligt värdefulla, oavsett allt – ett värde och en kärlek som ingen och ingenting kan ta ifrån Dig eller mig.

Ge de förtryckta frihet, säger Jesus (Luk 4:29). Vi kristna kan aldrig sluta att stå upp för människors lika värde, stå upp för mänskliga rättigheter, stå upp för en mänsklig hållning där ordet svensk är ett begrepp för ett regnbågsfolk med många etniska bakgrunder. Vi kristna får inte tiga när antisemitismen och rasismen sticker upp sina fula trynen oavsett om det sker i Skåne eller i riksdagen. När flyktingar gömmer sig i rädsla för att skickas tillbaka till osäker framtid eller ofta till säkert fängelse eller säker död, måste Kyrkan med stort K samlas och höja rösterna för våra bröders och systrars skull. Det handlar inte om det politiskt korrekta utan om uppdraget att förkunna evangeliet, att leva evangeliet, ett evangelium som har med vardagslivet att göra.

Nådens år från Herren, talar Jesus om. Begreppet ”nådens år” dektós på nytestamentlig grekiska, betyder egentligen behagligt, väl mottagen och var året som Gud hade utvalt för att visa sin frälsning. Detta år var tänkt att firas vart 50 år i den israeliska traditionen under gammaltestamentlig tid. Tanken var att åkrarna under det året skulle ligga i träda, människor skulle återvända till sina hem, skulder skulle kvittas och slavar friges. Man vet inte om detta år levdes fullt ut, men Jesus anknyter till det och ger det en djupare mening. Det handlar om Guds nåd, Guds nåd för var och en i det innevarande.

Den djupt alkoholiserade slavskepparen Jon Newton som blev präst och psalmdiktare skrev: Jag kom ur tvivel, mörka djup, ur vanmakt och ur skam. Den nåd som bar mig intill nu ska bära ända fram. (Sv.Ps 231:3) "Amazing grace". Han som talar om nådens år i Nasarets synagoga är nådens Herre. Han är vår medbroder, som delat och delar vårt liv, som stått upp för den gudomliga kärleken och som i sin död och sin uppståndelse visat att ingenting kan stoppa den kärleken – inte ens döden.

Jesus Kristus är den som vill liv och ger tro och Du och jag får öppna oss för Honom och låta Honom befria oss från det som trycker oss och förtrycker oss. Tillsammans få vi så stå upp för friheten, den nya synen, glädjebudet till de fattiga, nådens år som kan bli nådens liv. Det är inte politiskt korrekt – men gudomligt korrekt och Jesus själv kommer till sörjande hjärtan och livet får annan gestalt. Han kommer i makt att regera tills Gud ut i alla blir allt. (Sv.Ps 108:5) Och då törs vi säga:

Ära vare Fadern och Sonen och den Heliga Anden. Såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet. Amen

Paulus, hans teologi och vi själva.

I Storkyrkans samlingsrum (ingång genom huvudingången) 18.00 Paulus, hans teologi och vi själva III. Onsdagen den 24/11.

Bibelseminarium (studium och samtal) med efterföljande andakt.

VÄLKOMNA!

Nya slottet Bjärka Säby

Jag har varit på domprost- och domkyrkokaplanskonferens. Det är alltid roligt att träffa kollegor, dela erfarenheter, diskutera gemensamma ämnen, fira gudstjänster, lyssna till föreläsning och se något spännande. Denna gång var vi i Linköping och då passade vi på (mycket planerat) att besöka "Nya Slottet Bjärka Säby" där Peter Halldorf leder en andlig gemskap. Det var fantastiskt att vara där, att få be Vesper i deras kyrka, att få andas in den Heliga Andens närvaro och känna att det som äger rum på detta ställe är en andlig källa som är bortomkonfessionell. Jo, det finns regler och ordningar också där, men Anden har sprängt fikyrkligt, kyrkligt, katolskt och ortodoxt som beteckningar och allt blandas i en gudomlig mix.

Normalt sett skulle jag vara mycket tveksam till något sådant och jag tycker att sann ekumenik är när en svenskkyrklig får vara svenskkyrklig, en katolik får vara katolik, en pingstvän får vara pingstvän och så möts man i gudstjänstliv där alla kan delta, man möts i ett delande i full respekt för olikhet och i glädje över det man har gemensamt.

Men just på Bjärka Säby i det nya slottet där sker ett gudomligt övertramp. Det är som om Gud inte längre brydde sig om de olika kyrkorna just där. Andens vind blåser friskt och den andliga gemenskapen som vi kunde känna en doft av (inte bara en doft av god mat) känns sund.

Jag tackar Gud för denna andliga källa! (http://www.nyaslottet.se/)

Ps: Nu kommer jag inte att skriva förrän efter 1:a advent så därför önskar jag alla mina läsare ett riktigt Välsignat Nytt Kyrkoår!

Vem hör bön?

Att bedja är oerhört viktigt i ett kristenliv. Bönen är hjärtats stilla samtal med den vi vet älskar oss, säger Teresa av Avila. Att få vara stilla och be, i tacksamhet, i behov av hjälp, i behov av förlåtelse, det är en del av det kristna livets andning. Svenska kyrkan håller fram bönens möjligheter under detta bönens år och man kan skriva sin bön, om man vill det, på Svenska kyrkans hemsida - böner som sedan bärs fram i våra domkyrkor.

Men det viktiga är inte att skriva ned sin bön. Det viktiga är hjärtats samtal med Gud. Därför blir jag en aning "trött" när jag ser reklamen på tunnelbanan i Stockholm där man ser håriga armar och händer med lite småsmutsiga naglar som håller en mobiltelefon i en sorts bönehållning och där det talas om att man kan sms:a sin bön till Svenska kyrkans hemsida för en kostnad av ett sms och att man får vara anonym. På hemsidan publiceras bönerna från sms:en. Men om man inte har en mobiltelefon eller dator (många äldre människor har det på det viset) kommer då inte bönen fram? Och vem ska bönen nå? Måste den gå via hemsidan eller är det viktiga att Gud faktiskt har uppmanat oss att be - att bön är meningsfullt?

Jag förstår att min älskade kyrka vill hålla fram bönens betydelse, och det är väldigt viktigt och bra. Men ibland kan reklam för dylika ting mer skapa frågor som inte var meningen och i absolut värsta fall skapa ett sorts löjets skimmer. Vem hör bön? Svenska kyrkans webbsida publicerar dem. Och en del av dem återfinns i en nyutkommen bok. Men det viktigaste är själva svaret på frågan:

Gud hör bön!

Så älskade Gud världen att han sände en bok..?

Idag har jag varit på prostmöte i Stockholms stift i den nyrenoverade, ljusa och trevliga biskopsvåningen. Där satt kontraktsprostar, stiftsprost, stiftsdirektor, biskop och domprost och samtalade om viktiga ting. Vi gör så två gånger per termin - delar, diskuterar och samtalar och fattar en del beslut inom ramen för våra mandat. I dag hade vi dessutom besök av Lennart Möller som är ordförande i Jesusmanifestationen. Han berättade om bakgrund, mening och upplägg för denna stora samling och avslutade med att också vittna något från sin egen medicinska forskning kopplad till Bibeln. Jag minns inte riktigt det hela men det handlade om DNA-forskning som gjort det möjligt att härleda Kohaniterna (den prästerliga gruppen) på ett sådant sätt i de gammaltestamentliga texterna att summan av Kardemumman var att Bibeln var sann - i alla fall hela Gamla testamentet.

Måste Bibeln vara sann? Måste allt kunna vetenskapligt beläggas som står i Bibeln? Och vad är sanning? En av de mest omdiskuterade bibeltexterna är just skapelseberättelserna i 1:a Mosebok. Jo, de är två stycken och dessutom ganska olika. För många kristna är det viktigt att de uttrycker en sorts vetenskaplig sanning, att man inte räknar bort dem när man vetenskapligt talar om jordens och arternas tillkomst. En del kristna har behov av att tala om de 6 skapelsedagarna som år i stället för dagar, kanske tusentals år. Man har behov av att visa på att ordningen för skapelsen stämmer också vetenskapligt och det har skrivits, om inte hyllmetrar, så i alla fall många böcker om detta.

Jg vet inte i vilken fåra jag befinner mig i när jag säger att Bibelns skapelseberättelser inte alls vill säga hur det gick till utan bara att det gick till, att det går till. Att Gud är skaparen och att Gud har skapat allting gott. Sedan tror jag att vi mycket väl kan härstamma från apor, att Darwins teorier ännu inte är helt kullkastade, att det också handlar om ett pulserande universum som expanderar och som har sin utgångspunkt i den okända stora smällen (Big bang). Varför måste man bolla ut det ena mot det andra? Humanisterna har en tendens att göra just detta och jag kan inte förstå varför inte dessa sätt att uttrycka tillkomsttorier inte skulle kunna vara parallella? Jag kan mycket väl säga att skapelseberättelserna är sanna fast på ett annat plan ungefär som jag kan säga till hustrun att hon är som en ljuvlig ros. Hon ser sannerligen inte ut som en ros i sitt ansikte. Då skulle hon se rätt förfärlig ut och ha stora hudproblem. Men orden som jag kan rikta till henne vill säga något om henne, säga något om hurdan hon är.
Bibelns skapelseberättelser vill tala om den underbara skapelsen och den underbara skaparen. De vill tala om att livet har en mening och att vi behöver stanna upp och påminna oss om skapelsens skönhet och skörhet och påminna oss om Skaparen, åtminstone en dag i veckan.

Nej, låt oss inte jaga efter vetenskapliga bevis för olika saker i Bibeln. Det finns teorier och motteorier. Låt istället Bibelns texter få tala in i Ditt och mitt hjärta! Låt dem få tala om Gud, om skapelsen, om människan på ett sådant sätt som påverkar vårt sammanhang idag.

Gud sände inte en bok (tack och lov säger jag, trots att jag tillhör en förlagsfamilj). Gud, skaparen, blev tydlig i en människa. Det får vi inte glömma bort. Det håller att leva på och det håller att dö för.

Gud är inte kristen!

Jo, jag menar verkligen detta och bekänner det. Gud är inte kristen! Hurdan är då Gud, den Gud som jag nästan varje söndag (och många andra dagar också) högt bekänner min tro till? Ordet Gud är egentligen bara en bokstavskombination för den obeskrivbare. I den judiska, mer konservativa (kanske ortodoxa) traditionen skriver man inte ut ordet Gud utan skriver G-d för att inte missbruka Namnet. Likaså uttalar man aldrig de fyra konsonanterna JHVH när de står i den nyss skrivna kombinationen. Man vill inte missbruka Namnet. Istället läser man och uttalar ordet adonai som betyder Herre eller min Herre. Allt detta vill också ge uttryck åt att den Gud jag bekänner mig till aldrig går att fånga in, aldrig går att beskriva, aldrig går att definiera. Gud är, med våra muslimska systrars och bröders bekännelse, större. Alla försök att tala om hurdan Gud är förminskar Gud. Nya Testamentet ger egentligen bara tre direkta beskrivningar av Gud: Gud är ljus ( 1Joh 1:5), Gud är Ande (Joh 4:24) och Gud är kärlek (1 Joh 4:8, 1 Joh 4:16). Men dessa beskrivningar är i sig så stora att det inte går att fånga in dem.

Många kristna har hävdat att den sanna bilden av Gud ges genom kristendomen. På sätt och vis kan jag förstå det, sett med kristna glasögon, och sett i ljuset av inkarnationen. Gud möter oss på ett unikt sätt i en historisk person, en person som genom sitt liv, sin död och sin uppståndelse vill visa oss hurdan Gud är. Och samtidigt: Gud är större. Gud är större än summan av alla religioner. Gud är större än summan av alla försök att tala om hurdan Gud är. Gud är alltid större.

Därför kan vi inte säga att Gud skulle vara kristen, eller tala om den kristna guden till skillnad från den muslimska eller judiska guden. Det finns bara en Gud. Till och med många hinduer säger att det bara finns en enda Gud. Gud är bortom alla våra definitioner, bortom alla våra mänskliga försök att nalkas Gud.

När vi säger att vi tror på Gud, handlar det om en längtan efter den ogripbare, en längtan efter den som är, som är i varje nyfött ögonblick, som var innan tiden blev till och som är när tid och rum har upphört.

I denne ende/enda Gud kan vi alla förenas, likt solens strålar, i en barnteckning, som kommer närmre och närmre varandra ju närmre solen de kommer för att sedan smälta samman i solen.

Gud är inte kristen, men jag är kristen och mer om det vill jag skriva senare.

Kristallnatten - och dagens antisemitism.

1938 - den 9 november krossades judiska skyltfönster, synagogor brändes, judar förföljdes och dödades, en natt som var ett sorts litet "gen.rep." inför förintelsen. Fasansfullt! Obeskrivligt djävulskt!

I går genomfördes en åminnelsehögtid i tre delar. Den första var i S:t Jacobskyrka där texter och sång framfördes. Den andra var i S:ta Eugeniakyrkan (katolsk) där nuntien höll tal och en saxofonist spelade. Den tredje delen var i Stockholms stora synagoga där olika tal och musik blandades. Det blev en värdig manifestation mot våld, mot antisemitism, mot det som vill bryta ned. Judar och kristna var tillsammans över alla gränser som systrar och bröder.

För mig är det viktigt att vara med i ett sådant sammanhang. Om Hitler hade kommit till Sverige hade inte jag funnits och inte mina föräldrar heller. Pappa var jude. Mamma är inte judinna men var gift med en jude. Det räckte naturligtvis för att tillhöra den grupp som skulle förintas. Mamma utbildade sig till sekreterare för att kunna försörja pappa, ifall Hitler hade kommit och ppapa hade varit tvungen att gömma sig.

Antisemitismen finns också idag. Den är inte historia. Den är fortfarande nutid. Vi måste göra allt vi kan för att bekämpa antisemitismen och rasismen i alla dess former. Låt oss, oavsett kyrkotillhörighet, oavsett religionstillhörighet, oavsett partitillhörighet, oavsett andra typer av övertygelser, tillsammans stå upp för ett samhälle som är mångkulturellt, mångreligiöst och där kors, kipa och schal och andra religiösa symboler från de stora världsreligionerna kan bäras med stolthet.

Låt oss tillsammans kämpa för ett gränsöverskridande syskonskap! Jesus påminde om just detta när han uttryckte den Gyllne regeln med en positiv formulering: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger. (Matt 7:12 ). Så:

Stoppa antisemitismen och rasismen i dagens Sverige!

Stoppa utvisningen till Irak!

Många kristna i Irak har det fruktansvärt. Terrordådet i Bagdad är ett exempel. På min blogg vill jag uppmärksamma deras situation och också möjliggöra ett undertecknande av protestlista mot utvisning av kristna Irakier. Tidningen Dagen har en sådan lista http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=233762 och Du kan genom denna länk skriva under listan. Det har jag gjort!

Gud - men vart tog Kristus vägen?

I slutet av september deltog jag i ett panelsamtal på S:ta Katharinastiftelsen (Sturegatan 54) i Stockholm. Det blev ett spännade samtal om Jesus och Kristus - ett samtal som jag har svårt att återge annat än som en länk till kunskpaskanalen där alltihop finns som ett tv-program.
Länken är http://www.ur.se/play/160431.

Kommentera gärna!

Biskop Gene Robinsson i USA avgår i förtid

Jag läste just på Kyrkans tidnings hemsida att den episkopale och öppet homosexuelle biskopen Gene Robinsson avgår i förtid. Dödshot och spänningar inom en anglikanska kyrkofamiljen blev för mycket för honom och hans make.

Detta är den kristna kärleken: dödshot och spänningar med utfrysning beroende på sexuell identitet. Jag hoppas och ber att min egen biskop inte ska utsättas för liknande. Det är ett avskyvärt beteende som borde fördömas av alla. Kyrkans uppgift borde vara att predika och leva evangeliet och bygga upp Guds rike, drivna av den Heliga Anden, kärlekens Ande - inte hatets och våldets ande.

Jag kan bara djupt beklaga hans avgång!

Tro och vetande i helgontid.

Vad är egentligen en tro på Gud? Måste man tro på ett visst sätt? Måste man tro på det som står i Bibeln? Måste man tro på trosbekännelsens alla formuleringar? Dessa frågor är vanliga bland många människor som längtar efter någon form av gudsrelation men som inte är beredda att kalla sig kristna så länge som kristendomen presenteras som ett trospaket där det gäller att dunka in ett antal givna sanningar.

För mig handlar tron kanske inte främst om att "tro rätt" utan snarare om att ta sin Gudslängtan på allvar. Tron blir då snarare en sorts relation till Gud, en relation som inte bestäms av fyrkantiga staket uppspikade av dem som vet hur det ska vara. Nej, tron på Gud är just så generös som Gud själv. Den kan se olika ut och får vara olika. Tron handlar inte om att veta, att finna den sakliga och objektiva sanningen. Tron är snarare att våga treva sig fram, att pröva olika tankar, att brottas med Gud där bara Gud kan bedöma brottningsmatchens uppriktighet.

Kristen tro då? Vad är det? Kanske samma sak! Som kristen får jag brottas med Kristus, med Jesus själv. Kristen tro är inte att veta hur det verkligen är i förhållande till andra som inte vet det. Nej, kristen tro är större än så. Den handlar om att vilja följa Kristus, att vilja säga att "Jag är beredd att vandra ett stycke med Jesus, lära av Honom, lyssna till Honom, öppna mig för Honom".

Det var det som helgonen gjorde. De får vara vår förebild.

Måltiden som rit!

I morgon, torsdagen den 4 november kl 18.15, börjar ett seminarium i S:t Jacobs kyrka. Stefano Catenacci som är chefskock på Operakällaren, Eva Aperia församlingspedagog i judiska församlingen och undertecknad ska samtala om måltiden som rit utifrån den egna bakgrunden. Måltiden på en restaurant kan nästan vara rituell i vissa sammanhang. Vad finns det för skäl att ha en sådan måltid? Vem skapar riten? Är det restauranten? Är det gästen? Vad betyder måltiden mer än en ren smakupplevelse?
I det judiska perspektivet - vad betyder måltiden där? Pesach, sabbat o s v. Judendomen är en av de mest matinriktade religionerna där de olika måltiderna har olika betydelse.

I den kristna traditionen finns den stiliserade judiska påskmåltiden i form av nattvarden. Många ungdomar tycker att detta med mässan är fantastiskt - vad betyder den? Mystiken - vilken betydelse har den i mottagandet av nattvarden? Begravningskaffen - en sorts rit i sorgens sammanhang.

Välkomna att vara med! Gratis inträde!

Redan kl 17.30 firar vi en enkel kvällsmässa i S:t Jacobs kyrka. Mässan följs omedelbart av ovanstående seminarium.