Burka, Niqab...kors?

Diskussion förs just nu i Sverige om detta med burka eller niqab. Ska muslimska kvinnor få gå klädda i dessa plagg? Burkan täcker hela kroppen sånär som att man kan ana ögon bakom ett nät i ansiktshöjd. Niqab är en dräkt som täcker allt utom ögonen. Ingen av våra partiledare (hur är det med Sverigedemokraterna?)tycks vilja lagstifta mot bärandet av dessa kläder. Det är rätt! Det måste få finnas en frihet att uttrycka sin religiösa övertygelse också i klädessammanhang. tack och lov har turbandiskussionen gällande SL:s personal ebbat ut för länge sedan och en SL-anställd kan idag bära turban ( t ex sikherna). I Frankrike, inte minst i skolsammanhang, verkar det betydligt tuffare. Där får man sannerligen inte gå klädd hur som helst. Inte ens ett kors får en elev bära synligt (åtminstone har man resonerat om att lagstifta just så, minns inte i skrivande stund om den lagen gått igenom). Religionsfrihet måste få innebära klädesfrihet. Samtidigt, och med risk för att säga emot mig själv, måste varje enskilt företag få avgöra hur man vill att personalen ska vara klädd. Somliga har uniformer, andra lägger sig inte i klädseln så länge den inte är extrem på något sätt. Man kan tänka sig att det finns sammanhang, företag, daghem etc. där man vill att personalens ansikten ska synas helt och fullt. Å andra sidan kan man tänka sig att det finns motsvarande platser där man inte bryr sig och där de som arbetar och de som tar emot omsorg, barn t ex, är vana vid att möta kvinnor som har täckta ansikten.

Låt oss ha ett öppet klimat i Sverige där både Niqab och kors får synas i olika offentliga sammanhang och låt oss aldrig glömma att bakom slöjor av olika slag döljer sig vanliga kvinnor som oftast av fri vilja valt att klä sig som de gör.

Börjar man förbjuda t ex Niqab i Sverige dröjer det säkert inte länge innan vi vandrar på franska vägar och anser att kors inte bör bäras synligt i skolan. Det luktar religiös intolerans.

Aftontankar efter en resa...

Så var vi åter från det Heliga Landet med erfarenhet av den förfärliga muren som klyver, hindrar, försvårar, omringar, förnedrar och med erfarenhet av att se och höra om de stora bosättningarna på ockuperat område. Hur kan man? Samtidigt måste israelerna få leva inom erkända gränser, inte ständigt vara hotade. Många av de kristna lämnar Palestina. De orkar inte vara kvar och inte heller i Israel. Den kristna närvaron är viktig, hur kan man skapa ett sådant klimat att de kristna stannar? Jerusalem kokar av olika åsikter, olika inriktningar, olika trosuppfattningar. Det finns inga enkla lösningar? Staden är den mångreligiösa staden. Vem har rätt? Vem har fel? Min tro är att ingen har rätt, ingen har fel. Gud har många vägar! Jag får vandra min väg, gå tidigt på morgonen till gravkyrkan, lyssna till de olika liturgiska sångerna, knäböja vid de kristnas allra heligaste plats, bedja till Jesus Kristus den korsfäste och Uppståndne. Sen kan jag ändå inte låta bli att också bedja vid Västra muren tillsammans med mina judiska bröder och systrar. Jag stod där och bad med huvudet lutat mot muren och jag kände åter igen en stor samhörighet med dem och med min judiska broder Jesus.

Vi var några som for upp till Galiléen. I två dagar åkte vi runt, såg de platser där Jesus sägs ha varit, mötte lärare och rektor i en kristen skola med många muslimer i Nasaret. Firade mässa på saligprisningarnas berg och vid Primatkyrkan. har Jeus varit på alla dessa platser? Vet inte och det är inte så viktigt. jag påminns om att Jesus undervisade, att Jesus delade ut bröd och fisk, att Jesus var en nasaré, att Jesus var en historisk person. Den påminnelsen är det viktigaste.

Tina Haettner Blomquist var vår guide i Galiléen. Hon var strålande och många goda samtal fördes om viktiga ting. Tack Tina för fantastiska dagar!!

Nu är jag hemma igen tillsammans med alla andra i resesällskapet. Jag önskar att Stockholms domkyrkoförsamling ska än mer bli en dialogförsamling där religionsdialog, ekumenisk dialog och annan typ av dialog ska stå högt i kurs.

Stockholms domkyrkoförsamling är i år för första gången medansvarig för Pridehouseverksamheten under Pridefestivalen. Det handlar om seminarier i Kulturhuset. Ett sådant ansvar är också en del i dialogtänkande.

Världen är komplicerad! Men har det någonsin varit bättre?

En mosaik snarare an smaltdelgel!

Sadan ar staden Jerusalem. Den bestar av olika trosinriktningar, olika religioner, olika livsasksadningar. Det mesta tycks finna plats har. Den gamla staden ar indelad i kvarter -judiska, muslimska, kristna och armeniska. Samtidigt gar bosattningar och helgedomar in i varandras kvarter. Konflikter ar verklighet trots (eller tack vare)tron pa en gemensam Gud. Daniel Rossing som ar ledare for Jerusalem center for Christian-Jewish dialogue, talar om att vi hela tiden lever 'in between' himmel och jord, himmel och helvete, ost och vast, datid och framtid, minoritet och majoritet. Jerusalem maste 'hanteras' utifran denna plats/hallning av 'in between' - mitt emellan. Det handlar inte om att alla ska vara pa samma satt. Det handlar om dialog, respekt och se hur man paverkas av dessa olika 'delar' av datid och framtid, ost och vast etc, etc. Jerusalem ar baed en sorts mosaik och ett laboratorium. Ja, sannerligen ett laboratorium - ett klassrumslaboratorium dar man lar sig pa olika satt men kanske anda mer och mer. Den judiske direktorn talade om Gravkyrkan som den mest fantastsiska lektionssal for just denna 'in between-hallning.' Sa manga olika ar dar, sa manga olika tillber samtidigt pa olika satt men anda, det fungerar. Vad kan det lara oss i Stockholm om ekumenik, om interreligios dialog? Mitt svar ar: Mycket!

Christmas church

I torsdags motte (beklagar att jag skriver fran en dator dar jag inte har tillgang till prickar och ringar for de typiskt svenska vokalerna)vi de ekumeniska foljeslagarna vid muren som skiljer Jerusalem fran Betlehem. Vi fick hora om edras viktiga arbete som handlar om att stotta palestinierna och genom sin narvaro vara vittnen om vad som sker vid muren och inne vid sparrarna och kontrollerna. Efter att ha gatt igenom till andra sidan fortsatte vi till Christmas church som ar den lutherska kyrkan i Betlehem dar vi bl a traffade Inger Jonasson som ar med och driver ett kulturcentrum som tillhor den lutherska forsamlingen, ett centrum for konst, film och mycket annat. Under belagringen betydde detta center valdigt mycket. Svenska kyrkan ar med och stoder centrat ekonomiskt. Vi besokte ocksa den Gode Herdens skola som ar en flickskola fran lekskolealdern upp till gymnasiet. Mestadels muslimska flickor gar dar. Betlehem ar ju i stort sett en muslimsk stad. Sa manga kristna valjer att lamna Palestina. Man ser inte att man har en framtid i det landet. Nar vi traffade biskop Munib talade han om vikten av att de kristna ska stanna kvar. Palestina och Israel far inte forvandlas till ett kristet 'Skansen' med kyrkor och minnesplatser utan vara ett land dar heligheten ligger i att det finns manniskor som lever sin kristna (och judiska och muslimska) tro.

Igar var vi nagra som gickk upp tidigt pa morgonen och var vid gravkyrkan for att komma in i sjalva gravavdelningen. Den inre kyrkan stangdes nar vi kom for man skule fira massa men vi vantade utanfor och tittade pa andra kyrkor i kyrkan under tiden. Vi satt och mediterade utanfor sjalva gravdelen (alltsa den plats dar Jesus dog och uppstod). Vi horde manga olika typer av liturgier pa en gang. Det var en marklig kansla av olikhet och likhet pa en gang. Allt fick plats i samma sammanhang. En fantastisk ekumenisk vision.

Alla ar har!

Jo, sa kanns det! Alla trossamfund finns pa plats i Jerusalem. Sedan anar jag att det inte ar pa det viset. Men inte minst de kristna kvarteren i gamla Jerusalem sjuder av olika kristna som tillber sin fralsare. Gravkyrkan torde nog vara den enda kyrkan i varlden som har sa manga trossamfund representerade i en och samma kyrka. Och det tycks rada nagon sorts harmoni. Tva muslimska familjer har hand om kyrknyckeln. En familj forvarar den och en familj far hamta nyckeln och lasa upp pa morgonen.

I Gravkyrkan kanns det verkligen att det som ar det viktiga ar att Jesus dott och uppstatt. Det delar man och samsas om pa samma plats.

Men situationen i Jerusalem ar samtidigt knepig. Vem ska bo var? Vem var dar forst? Vems hus ar det?

Vadret ar delvis bedrovligt. Det regnar. Typiskt, nar det var bra vader fram tills denna mandag. Men man har bett om regn och Gud hor bon. Tack och lov!

Jerusalem.

Nu har jag kommit till Svenska teologiska institutet. I all hast skriver jag fran en dator i institutets bibliotek - en dator som saknar typiskt svenska vokaler. Darav stavar jag en aning konstigt. Det ar speciellt att vara i den heliga staden dar Gud ar sa pataglig. Kristna, judar, muslimer samasas i staden. Har kanns det verkligen tydligt att det bara finns en Gud och det ar Gud.
Svenska teologiska institutet ar ett dialoginstitut med klar kristen profil och grund. Jesus Kristus ar centrum fo institutet och utifran lovsangen till Jesus for man dialog med andra inriktningar, andra trostraditioner i omsesidig respekt. Ack sa viktigt!

Se, vi går upp till Jerusalem!

I dag har jag varit i Djursholms kapell och firat högmässa. Jag blir inbjuden ca 1 gång per år och kommer med glädje. Kapellkören sjöng och kapellvärd läste text och sedvanligt skötte Ingmar och Inrid von Heine det hela utmärkt. De styr med varm, fast och vänlig hand gudstjänstlivet i kapellet. Det är bara att tacka Gud för deras engagemang och för alla andras engagemang för att få detta fina kapell så levande. Jag anar att Danderyds församling är glad för kapellstiftelsens insatser.

På eftermiddagen var det dags för den första högmässan i S:t jacob på länge. Storkyrkan är stängd och allt gudstjänstliv har flyttats ned till S:t Jacob. I går firade vi en fin förbönsmässa där lilla Alice döptes och idag var det alltså dags för högmässa enligt "konstens alla regler". Vår ungdomskör sjöng under Mikael Wedars ledning. Oh, så underbart de sjöng!!! Evangelietexten handlade om kvinnan vid Sykars brunn, en text som handlar om att Jesus kan förvandla vårt eget liv, ge oss ny syn på oss själva och ny syn på Honom. Det är en fantastisk text och oerhört utmanande.

I morgon bitti är det dags att fara till Jerusalem. Jo, vi är ett gäng präster och andra medarbetare från Stockholms domkyrkoförsamling som ska fara för att fördjupa församlingens profil av religionsdialog och ekumenik. Vi bor på Svenska teologiska institutet och kanske kommer jag att blogga från Jerusalem, tankar som väcks i den stad där tre religioner ska samsas. Det är sannerligen en knepig stad och underbar på en gång. Den är knepig därför att den ständigt påminner om spänningen mellan palestinier och israeler. Muren finns där fysiskt påtaglig och skyddar mot självmordsbombare och andra terrorister samtidigt som den inkräktar på palestinsk mark. Det är sannerligen inte enkelt att förstå dess existens. Så många oskyldiga människor drabbas av den israeliska militärens obegripliga behandling av vanliga civila, och samtidigt, åter igen - muren har gjort att självmordsattentaten minskar. Varje mynt har två sidor. Nu ska vi i vilket fall igenom muren, igenom spärrarna på Jerusalemssidan för att komma till Betlehem. Det är med stor glädje jag far till det Heliga Landet och jag hoppas att denna resa ska bära frukt i vår församling.

Se, vi går upp till Jerusalem...

Jag drömmer också om en kyrka i tiden!

Generalsekreteraren i Equmenia Patric Forsling skrev en bra artikel i gårdagens nummer av den utmärkta tidningen Dagen! (http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=199377) Han drömmer om en ny kyrka där Jesus Kristus är i centrum men där inte allt måste vara som det alltid varit. Jag delar inte alla Patrics tankar, men drömmen om en kyrka där människor känner sig hemma, där man nås av ett existentiellt tilltal som bär, som berör, där Jesus Kristus är tydlig och där kyrkan och dess budskap blir som en magnet är viktig. Den kyrkan drömmer jag om. Jo, jag vet att S:ta Clara kyrka fylls varje söndag liksom Allhelgonakyrkan och det är fantastiskt roligt. Men, jag drömmer om att kyrkan eller kyrkorna (andra trossamfund också) ska bli platser där man är hemma och att det som man tar emot "hemma" ska bära när man arbetar, när man träffar andra människor etc, etc. Kort sagt drömmer jag om en kyrka där dess medlemmar med stolthet i rösten säger: "jag är kristen".

Vad kan vi som finns i kyrkans sammanhang göra idag? Vara trogna våra kyrkor, stödja, inspirera, bedja, finnas med, älska den trots dess brister. Vi som förkunnar på olika sätt måste fundera över vad vi säger så att förkunnelsen blir angelägen för dem som kommer, angelägen för våra grannar, angelägen för dem vi möter ute i samhället på olika sätt. Låt oss se hur vi tillsammans kan skapa en Kyrka (med stort K för att det handlar om kristenheten i Sverige) som är angelägen för många, många.

Vägen framåt heter ora et labora! Bed och arbeta! Men tillsammans och gärna över trossamfundsgränser för att se hur vi kan stödja och inspirera varandra.

Idag träffade jag en metodistpastor, en katolsk präst och en missionspastor och med oss per telefon hade vi en pingstpastor. Vi talade om att bilda ett regionalt ekumeniskt råd just för att dela våra tankar, dela våra smärtor, inspirera varandra och inspirera andra, fira gudstjänst ihop, göra mer spektakulära saker ihop. Vi tror inte på samma sätt, vi tolkar inte på samma sätt, men den ömsesidiga kärleken gör att ingenting kan skilja oss åt. Det är fantastiskt! Tack kära syskon i Kyrkans gemenskap!

En kyrka i tiden måste också bry sig om de som finns långt borta. Haitis katastrof är fasansfull, fullständigt fasansfull!! Jag hoppas att Svenska kyrkans internationella arbete kommer på plats så snart som möjligt med resurser. Men jag vet ju, som gammal lutherhjälpare, att även om kyrkan inte är snabbast på plats så är kyrkan på plats också då alla tv-kameror slocknat. Att långsiktigt finnas på plats och hjälpa och stödja är livsviktigt - för en kyrka i tiden.

Bland tops och svampar.

Jo, så skulle säkerligen en rubrik kunna formuleras om man skulle skriva en bok om renoveringen i Storkyrkan. Så många olika material kommer att användas för att få kyrkan riktigt fin. Urban Ullenius ateljéer AB är generalentreprenör och har sitt säte i Sunne i Värmland. Värmlänningar är ett klokt släkte vet jag som är gift med en.

Många frågor kom naturligtvis i samband med den presskonferens vi hade i Storkyrkan igår. Varför gör vi denna renovering? Är det för att det ska bli fint till det kungliga bröllopet? Självklart! Vi vill att kyrkan ska vara riktigt vacker, så ursprungligt vacker som möjligt när kronprinsessan och Daniel Westling gifter sig. Det är nog den allra största vigseln som ägt rum under de senaste hundra åren och då vill vi ju gärna att kyrkan ska vara så vacker som möjligt. Men vi vill också att kyrkan ska vara vacker för alla dem som söker sig till vår katedral, som vill komma in och titta på silveraltaret, på S:t Göran och draken, på Vädersolstavlan, på kungsstolarna och predikstolen. Storkyrkans inventarier är ju turistmagneter och vi hälsar alla turister varmt välkomna till vår underbara kyrka. Men vi vill också göra kyrkan riktigt fin för alla dem som söker sig till det heliga rummet. För visst är Storkyrkan en kulturbyggnad. Visst är hela katedralen en turistdragare men främst av allt är det ett heligt rum som med all sin glans och i all sin glans visar på Gud som möter i Jesus Kristus.
När jag talade till media underströk jag att kyrkan också, och än bättre genom renovering, rengöring och komplettering, ska förkunna genom sin arkitektur - förkunna budskapet om Gud, skaparen, gud Frälsaren, Gud Livgivaren. Det finns alltså så många aspekter på varför vi gör detta.

Men, och det ska verkligen erkännas, vi skulle inte haft den ekonomiska möjligheten om inte kronprinsessan och den blivande prinsen valt Storkyrkan som sin vigselkyrka.

14 miljoner kronor kostar hela renoveringsarbetet inkluderande komplettering av belysning, orgelkomplettering och högtalarkomplettering. Det är en stor summa pengar och samtidigt en liten summa med tanke på allt som ska göras och med tanke på alla experter som är indragna i arbetet. Som mest kommer kanske 25 personer samtidigt att arbeta inne i kyrkan - en kyrka som verkligen kommer att vara fylld av byggnadsställningar från golv till tak.

Vi har fått 12 miljoner kronor från kyrkoantikvarisk ersättning, 3,4 miljoner kronor har vi fått i kyrkobyggnadsbidrag och 1, 6 miljoner kronor har vi själva kunnat skrapa fram genom en fond som vi har för Storkyrkans förskönande. Det är en donation som vi fått för många år sedan och som vi nu (och även tidigare) har haft och har stor glädje av.

Nu gläds jag över att S:t Jacob blir vår gudstjänstkyrka t o m den 1:a maj. Vi kommer att fira mässa på torsdagar (kl 12.00 med biskopen som huvudcelebrant), 11.00 på lördagar (förbönsmässa som ibland inkluderar barndop i själva mässan) och högmässa på söndagarna kl 15.00. Kl 18.00 firar ICS (International Church of Stockholm) mässa på engelska. ICS verksamhet är vår engelskspråkiga verksamhet dit alla oavsett landstillhörighet är välkomna.
F o m den 2.a maj öppnar Storkyrkan igen för gudstjänster och konserter även om inte allt arbete med renoveringen är färdigt. S:t Jacobs kyrka fortsätter även sedan att fira mässa på söndagar och i andra sammanhang.

Men alltså, redan nu:

Kom och var med oss andra i S:t Jacob!

Vigning och stängning,

Nu är de vigda! En diakon och nio präster. Biskop Evas första prästvigning blev oerhört fin. Jag gläder mig med de nya prästerna och den nya diakonen. Det var olika mottagningar efteråt och själv var jag i Riddarhuset där en av de nyprästvigda, Anette, hade sin mottagningslunch. Jag var hedersamt placerad vid den nyprästvigdas vänstra sida. Jag har ännu inte, trots att jag varit domprost i över tre år och varit med på ett antal prästvigningar, lärt mig att rollen domprost är högt upp i den kyrkliga hierarkin. Det blev naturligtvis väldigt trevligt med god mat och många fantastiska tal. Jag önskar Anette all välsignelse i hennes prästgärning!

I morgon stänger vi Storkyrkan. Ja, egentligen har vi redan gjort det. I skrivande stund är porten stängd och kommer inte att öppnas för allmänheten förrän den 2 maj. Nu ska här rengöras, renoveras, kompletteras o s v. Det kommer att bli fantastsikt. I morgon bitti 09.15 talar jag i TV 4:as morgonprogram. De ska sända direkt från Storkyrkan. Rengöringen och själva processen tycks vara medialt intressant.

Vikten av humor och lyskraft.

Jag är just hemkommen från middag med biskop Eva, prästkandidaterna, deras anhöriga och assistenter samt några övriga gäster. Det var en väldigt trevlig middag där jag var hedersamt placerad på biskopens vänstra sida. Det tarvade tacktal och jag är glad för mina judiska syskon och deras humorskatt ur vilken jag öste upp en historia som kunde glädja. Teologen Harvey Cox sa i ett sammanhang att där skratt och hopp har upphört, där har människan slutat att vara människa. De orden återkommer jag ofta till för just humorn, den underfundiga, den djupa, den distanserande och den nära är så ofattbart viktig.

I morgon firar vi prästvigningsmässa i Storkyrkan. Det blir biskop Evas första prästvigning som biskop. Jag gläds med henne. Nio präster och en diakon ska vigas in i det livslånga uppdraget, in i att vara ordets förkunnare och sakramentens förvaltare.

I en värld som ser ut som den gör har vi inte råd att diskutera om det ska vara kvinliga präster och biskopar i Svenska kyrkan eller inte. Det finns bara en sak som är viktig och det är att evangeliet bärs ut, att människor blir sedda, blir bekräftade, blir upprättade av evangeliet. I Svenska kyrkan har vi ett prästämbete öppet för kvinnor och män och ett biskopsämbete öppet för kvinnor och män. Men det är Gud som kallar och kyrkan som på Guds uppdrag bekräftar kallelsen. Att bli prästvigd är att bli sänkt ned i evangeliet som i en brunn, nedsänkt för att helt leva av och för detta stora.

Jag höll tal till kandidaterna vid lunchen efter präst- och diakonexamen. Där sa jag följande ord:

Vi lever just nu i Trettondagstiden. Vi talar om stjärnan – konstellationen av Jupiter och Saturnus, den mytomspunna, den omtalade. Kanske kan stjärnan få vara vår förebild. Den lyste så att stjärntydarna hittade vägen fram, fram till Gud i mänsklig gestalt. Ni får vara stjärnor i den bemärkelsen i de församlingar som ni kommer till och är i. Ni får vara lysande men bara för att visa vägen till barnet, lysande i själavård, lysande i förkunnelsen, lysande i sakramentsförvaltning. Men ni får också minnas att ni inte kan lysa av egen kraft. Ni är inga solar för det finns bara en sol som ger er lyskraft och det är Kristus själv. Så hämta kraften från Honom – lys av Hans lyskraft och led människor vidare.

Du som läser denna blogg får också vara en stjärna och lysa i kraft av solen Kristus.

Ska jag söka pastorstjänsten?

Jag har varit i Värmland några dagar och blivit ompysslad av svärmor med god mat och annat i en underbar miljö på en gård i de djupa Värmländska skogarna inte så långt från Rudskoga. Jag har läst Cecilia Wadsteins strålande bok om själavård och läst prästkandidaters och diakonkandidats alster utifrån den boken - också det stimluerande medan kylan blev allt starkare ute. Sämre kan man ha det.

Jag besökte min Missionsförsamling. Jo jag säger "min" därför att jag känner mig mer och mer hemma där. Nysund-Rudskogas Missionsförsamling med den av församlingsmdlemmarna bygda kyrkan i Åtorp. Det har varit en väl fungerande församling med en pastor som varit där i 13 år. Plötsligt slutade han - inte p gr av någon konflikt men för att han troligen (enligt hörsägen) kände att det var dags att gå vidare, dags att se andra vyer. Nu är tjänsten ledig. Ska jag söka den? Jag trivs ju där, åtminstone de få gånger per år jag är där.

Nej, naturligtvis kommer jag inte att söka den tjänsten. Jag trivs verkligen med att vara domprost i Stockholm med allt vad det innebär av det stora och det lilla. men jag vill uppmuntra alla tänkbara missionspastorer att söka tjänsten i den mån den inte blir tillsatt med någon av dem som redan sökt. Det är en spännande församling där mycket sker.

Det är roligt ändå att faktiskt på allvar, som präst i Svenska kyrkan, kunna fundera på, om jag skulle vara pastor i Missionskyrkan. Antagligen skulle det gå med lite processande och kompletterande av diverse kurser. Jag är ju t ex inte så slängd i Missionskyrkans historia. Samtidigt skulle jag också sakna det som är så typiskt för Svenska kyrkan och inte minst i Stockholms domkyrkoförsamling: liturgin, sakramentscentrering etc, etc. Men å andra sidan gläder jag mig över att Svenska Missionskyrkan nu är en systerkyrka till Svenska kyrkan. Vi står nära varandra och får på olika sätt stötta varandra.

Nu är det fem minuter kvar av den 7 januari. I morgon är det präst och diakonexamen i Storkyrkans själakor. Sedan ska kandidaterna äta lunch hemma hos domprostparet tillsammans med biskop och domkapitel. Det blir roligt. Jag har, som sagt, läst deras pm som de skrivit gällande själavård och ser fram emot samtalen imorgon. Bed för dem (nio präster och en diakon) och kom till Storkyrkan på söndag och var med på vigningsmässan kl 11.00.

Som sagt: Jag söker inte pasotorstjänsten. Jag trivs med att vara "pastor primarius" (!).

Cyberrymdspaus

Nu skall ja ta en bloggpaus men är åter i cyberrymden med nya inlägg senast den 7 januari.

I Jesu namn?

Det känns nästan högtidligt att skriva årets första blogg. Nu är det 10-tal. 00-talets tid är förbi för denna gång och jag lär aldrig uppleva det mer och inte Du heller. Men låt oss leva i det innevarande för gårdagen är förbi.

Vi firade nyår hos min syster och svåger med syskonbarn och respektive och journalistisk närvaro m fl. Det blev en lyckad kväll som slutade hos dem när sista raketen i stadens fyrverkeri slocknat. Då var det dags för en vandring längs med Strandvägen där väldigt många människor vistades mitt i natten. Det var folkfest... och ett nytt decenium.

Idag har jag firat mässa med biskop Eva som predikant och kyrkoherdar och präster från hovförsamlingen, tyska församlingen, finska församlingen och domkyrkoförsamlingen. Det blev en väldigt lyckad första mässa för året. Temat var, som för alla i Svenska kyrkan, "I Jesu namn". Efter mässan gick alla hem till hustrun och mig och åt lunch. Gott, glatt och lagom rörigt blev det när 26 personer samsades vid borden. Tack Lena H som hade varit behjälplig liksom hustrun!!

I Jesu namn, ja så vill jag leva detta kommande år. men vad innebär det? Att leva som Jesus säger? Men vad innebär det? Hur ska jag förstå det? Kanske handlar det om det bud Jesus har gett sina lärjungar och gett oss. Han säger: Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar, om ni visar varandra kärlek.” (Joh 13:34-35)
Då får jag ta kärlekens initiativ - hela tiden. Det är sannerligen en utmaning. Jag kan inte säga att jag alltid klarar det. Tvärtom faller jag för motsatsen med jämna mellanrum. Men Guds nåd är var morgon ny poch jag får börja om. Tack och lov! I Jesu namn, handlar kanske också om att leva mitt liv tillsammans med mina medkristna så att vi alltid har Jesus mitt ibland oss. Det är också en utmaning, men har man det smittar det - och just den smittan vill jag gärna sprida vidare.

"I Jesu namn" handlar också om att verka för fred och försoning, att se att vi alla hör samman oavsett tro. "I Jesu namn" får vara mina tolkningsord och grundord för detta nya år och låta det stå som en reubrik över varje ny dag.

I Jesu namn får vi ta ett steg vidare in i varje enskilt nu.