torsdag 29 oktober 2009

Tack biskop Caroline!

I dag har vi firat mässa i Storkyrkan. Det gör vi varje torsdag. men just i dag var det speciellt. Biskop Caroline Krook ledde mässan, kontraktsprostarna, biskopens adjunkt, domkyrkokaplanen och jag assisterade tillsammans med en prästerlig represenmtant från Portsmouth stift i England (Stockholms stifts vänstift). Det blev en stark gudstjänst i vilken biskopen lade ned sina insigner. Under några dagar har Stockholms stift ingen biskop i aktiv tjänst. Den 8 november vigs Eva Brunne i Uppsala domkyrka.

Jag är glad för de 11 år (lite drygt) som jag haft biskop Caroline som biskop. Hon har varit fylld av omsorg, fylld av handlingskraft, fylld av tankar och idéer för att nå ut med evangeliet. Hon har haft (och har) ett öppet sinne för kulturens språk. För mig har hon alltid varit lätt att samarbeta med. Sen har hon sina svaga sidor, men det har vi alla. Det har varit 11 stimulerande år! Nu får vår biskop som är emerita i Stockholms stift men ändå alltid biskop vara med och bidra på andra sätt till Guds rike.

I kväll får vi lyssna till en konsert i Storkyrkan (kl. 19.00). S:t Göran och draken. Caroline har skrivit texten och Sven-david sandström har skrivit musiken. Det är (för en gångs skull) en gratiskonsert. Välkommen Du som läser denna blogg!

Sedan stundar Alla helgons dag och Alla själars dag. Det är viktigt att skilja mellan dessa bägge dagar, som ligger efter varandra. Vi svenskar blandar ihop helgon och våra anförvanter. Jag är övertygad om att ingen idag levande person har varit gift med ett kanoniserat helgon (man kan ha varit gift med ett helgon ur ett annat perspektiv - men det kanske mer säger något om äktenskapet). Våra nära och kära som gått före oss in i det stora gudsmötet får vi påminna oss om på söndag. I Storkyrkan tänder vi ljus för alla dom avlidit under året. men på lördag firar vi helgonen, för de är en del av vår tradition också som förebilder i tro och liv. Låt oss inspireras av dem. Mitt favorithelgon är Maximilian Kolbe. Om honom kan Du läsa mer på http://sv.wikipedia.org/wiki/Maximilian_Kolbe eller http://www.jewishvirtuallibrary.org/jsource/biography/Kolbe.html.

På måndag återkommer jag med nytt blogginlägg.

tisdag 27 oktober 2009

En annorlunda jubilar!

I dag har jag representerat Johan Fredrik Håhl och hans företrädare Johan Olof Wallin. Bägge var pastor primarius i Stockholm. Den ene på 1800-talet, den andre på 1900-talet, men de hade en sak gemensamt (förutom arbetet i Storkyrkoförsamlingen). De hade kopplingar till Nya begravningsplatsen ( nuvarande Norra begravningsplatsen). Johan Olof Wallin invigde begravningsplatsen 1827, den 9 juni och kunde bl a se till att de kroppar som förvarades i likkällaren vid Storkyrkan fick en hederlig begravning i helgad jord. Johan Fredrik Håhl kunde den 18 april 1909inviga ett ordentligt kremationskapell på kyrkogården trots att både kyrkomöte och ärkebiskop var motståndare till kremationer. Men Johan fredrik Håhl stod på sig och 80 år senare när krematoriet stängdes hade drygt 3000 personer kremerats.

Idag var vi en grupp från bland annat Stockholms kyrkogårdsnämnd, kyrkogårdsförvaltningen och Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbund (SKKF) som samlades i det jubilerande krematoriet. Vi fick höra ett långt anförande om kapellets historia, vi besökte en grav so i dagsläget rymmer ca 1000 urnor och vars monument nu var renoverat och vi kunde glädja oss över vad kremationskapellet betytt.

För den kristna trons livsinställning spelar detta med kremation eller jordbegravning ingen roll. Kroppen är ett skal som vi behöver under vår jordetid. Vår själ, vårt jag, vår djupaste identitet, får komma inför Gud - möta Gud ansikte mot ansikte i den yttersta domen som sker för var och en då tid och rum upphör.

Ibland kan man höra människor som vid sin anhörigas kista säger t ex: "Sov gott lilla mamma". Men jag menar att mamma inte alls sover. Hon har fått möta Gud, ställas inför den yttersta domaren, ställas inför Honom som dött och uppstått för oss - och det är något helt annat och helt oberoende av kremering eller förruttnelse Resultatet är i princip det samma. Av jord har Du kommit, jord blir Du åter.

En värdigt genomförd kremering är oerhört viktigt. Det sker idag vid våra krematorier, både de större och mindre. Tack alla ni som arbetar med detta, som orkar ta hand om våra döda anförvanter!

Tack för denna dags jubilerande ute vid Norra krematoriet! För mig var det hedersamt att få vara med och representera mina två initiativrika och modiga företrädare!

måndag 26 oktober 2009

Nu är beslutet fattat!

Så är jag åter i bloggvärlden, denna märkliga värld där jag som bloggare når ut till så många. Bloggvärlden, Facebook, e-post, hemsidor - det är den snabba världen där alla uppdateringar alltid känns sena, en värld där det senaste nytt redan är gammalt. Så snabbt det går - och var går gränsen för den snabbhet vi mäktar med? En liten reflektion efter att ha levt utan bloggande några dagar.

Vad som också har hänt sedan jag bloggade senast är att Rebecka och Matilda (som jag känner sedan länge) får gifta sig i kyrkan fullt ut - precis som andra brudpar. Jag gläder mig över att diskrimineringens tid nu är över! Jag gläder mig över att två av samma kön kan stå framför altaret omgivna av sina familjer och vänner och svara JA! Jag gläder mig över att det inte längre kommer att göras någon åtskillnad mellan heterosexuell kärlek och homosexuell kärlek! Där kärlek sker, sker något heligt, sa min företrädare Ludvig Jönsson i sitt postumt utgivna "Kärlekens manifest". Jag har i alla mina blogginlägg gällande samkönade vigslar hävdat att det viktigaste av allt är att alla par oavsett allt behandlas lika. Nu har Svenska kyrkan fattat sitt beslut. Nu får vi glädjas med våra homosexuella syskon, öppna våra kyrkor för samkönade vigslar i enlighet med den ordning som kommer att gälla i Svenska kyrkan.

Visst kommer en del präster att inte vilja viga. Det får vi respektera, men varje brudpar ska ha rätt att vigas i sin församlingskyrka av en präst som gläder sig över deras kärlek. I Storkyrkan och S:t Jacobs kyrka i Stockholms domkyrkoförsamling öppnar vi med glädje för alla vigslar.

Vi kan fortfarande ha tankar om beslutsgång och beslutsinnehåll i kyrkomötesbeslutet men diskussionens tid är nog förbi i just detta ämne. Svenska kyrkan har fattat sitt beslut - med det beslutet får vi vara lojala helt och fullt.

Rebecka och Matilda, jag gläds fullt ut med Er!

onsdag 21 oktober 2009

Åter i bloggvärlden på måndag den 26 oktober.

Enhetens väg

I dag har 89 namn stått på talarlistan i ett enda ämne vid kyrkomötet i Uppsala. Ämnet är frågan om äktenskap för homosexuella. Staten har fattat beslutet att införa lika möjlighet för alla att ingå äktenskap, oavsett kön. Nu måste Svenska kyrkan hantera detta faktum.

Om Svenska kyrkan genom kyrkomötesbeslut i morgon fattar beslutet att alla, oavsett kön, ska kunna vigas i kyrkan genom en gudstjänstordning som kommer att återfinnas i Svenska kyrkans kyrkohandbok och som kommer att vara både ett uttryck för Svenska kyrkans bekännelse och dessutom en civilrättsligt giltig handling, väljer kyrkan en väg som naturligtvis kommer att upplevas som ett stöd för alla homosexuella och glädja ofattbart många människor. Samtidigt väljer då Svenska kyrkan att gå sin egen väg, att strunta i de allra flesta andra trossamfund. Svenska kyrkan kommer att vara en isolerad ö och en ö som dessutom är bebodd av grupper och individer med helt skilda åsikter. Risken är att denna ö kommer att ha murar uppbyggda - en splittringens ö.

Jag har hela tiden hävdat i skrift och tal att olika och lika måste behandlas lika. Svenska kyrkan står inför ett oerhört viktigt beslut och kan välja att inte diskriminera någon genom att man behandlar både samkönade och särkönade par på helt och hållet samma sätt. Alla par, oavsett kön, ska ha möjlighet att få kyrkans välsignelse över sitt civilrättsligt ingångna äktenskap. Inget par ska hindras eller på annat sätt diskrimineras utifrån sin sexuella identitet. Alla ska behandlas lika och med respekt. Först går man till den civilrättsliga myndigheten och ingår äktenskap, sedan kan man komma till kyrkan och fira en stor och härlig välsignelsegudstjänst där löften och ringar, texter och sånger, vita klänningar och mörka kostymer (eller frack), orgel och solister, tärnor och näbbar, ja allt det som många drömmer om, ska kunna förekomma. Välsignelsegudstjänsten ska återfinnas i Svenska kyrkans handbok och därmed vara en del av Svenska kyrkans bekännelse. Detta är en väg framåt.

Med detta har svenska kyrkan understrukit att man inte går i några statliga ledband alls. Det är bra att kyrkan står upp för apatiska barn gent emot statsmakten. Det är bra att kyrkan reagerar mot det ena efter det andra av riksdagsbeslut och diskussioner. Det ska vi göra och det visar att vi är en kritisk och viktig röst i vårt samhälle. Men kyrkan måste någon gång våga ta konsekvenserna fullt ut av relationsförändringen år 2000. Låt oss skiljas från staten och låt oss markera vår vilja att göra detta också genom ett beslut om att inte ansöka om juridisk vigselrätt.

Kyrkans uppgift är att bära ut evangeliet. Det har inget med juridik att göra. Kyrkohistoriskt är det också en ganska sen konstruktion att förena välsignelse och juridisk betydelse. Evangeliet bär! Evangeliet om den ofattbara och gränslösa kärleken är starkare än all juridik - tack gode Gud!

Låt oss inte vara ekumeniskt blinda och döva! Må kyrkomötet välja den väg som bidrar till enheten snarare än till splittringen - enhetens väg! Till detta är vi kallade av Jesus Kristus själv!
"Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig." (Joh 17:21)

måndag 19 oktober 2009

Varg i fårakläder.

Visst har Sverige en grundlagsskyddad demokrati. Visst innebär den bland annat en likaledes grundlagsskyddad rätt att hävda sin egen åsikt så länge man inte hetsar mot folkgrupp. Men, oron inom mig stiger kraftigt när jag läser i dagens morgontidning om Sverigedomkraternas nya medvind i opinionsundersökning. Än mer bekymrad blir jag när jag läser om deras partikonferens som hölls i helgen där kritik mot "massinvandring" framhölls, där slogans i stil med "ett folk, ett land, en nation" applåderades Den nationalism som tycks vara en av pelarna i deras tänkesätt har en doft (eller stank) av nationalsocialism.

För mig ryms inte detta människofientliga synsätt i den kristna tron. För den kristna tron finns inte mörkhyade, vita, färgade, etc. För den kristna tron finns bara människor, bröder och systrar från olika håll i världen, bröder och systrar som har att dela på moder jord, som har att dela rättvist på jordens resurser, som har att leva kärlekens ideal tillsammans. I psalmen 102 i den Svenska Psalmboken står det: "Öster, väster, norr och söder, korsets armar överskygga, alla äro våra bröder som på jorden bo och bygga".

Sverige har råd att ha en generös invandringspolitik. Sverige har råd i att vara ett multikulturellt och multireligiöst föregångsland. Generositet undanröjer rädsla. Småskurenhet skapar fruktan, skapar misstro, skapar ett de-vi-samhälle med några innanför och andra utanför.

En varg i fårakläder - det är vad Sverigedemokraterna tycks vara. "Full strid för folk och nation" - ja gärna med just en nation där vi har råd med generositet, där mångfald snarare än enfald får råda, där judar, muslimer, kristna, hinduer, buddister, ateister får leva tillsammans, där olika högtider från olika traditioner kan få firas, där olika hudfärg och olika kulturer (som inte handlar om kvinno- eller barnförnedring eller misshandel etc, etc) kan leva i en god syskongemenskap.

Gärna full strid för folk och nation utifrån ett sådant multisynsätt.

Men jag anar att detta inte är vad Sverigedemokraterna förespråkar...

söndag 18 oktober 2009

Vilken fest!

I dag var jag med och tog emot den nya tyska kyrkoherden Susanne Blatt. Det var en stor högtidsmässa som vi firade i Tyska kyrkan med bl a biskop Caroline Krook som mottagande och välkomnande biskop. Susanne predikade (jag förstod knappt något beroende på att jag bara har ett års skoltyska i ryggsäcken) och celebrerade mässan. Efter gudstjänsten med flera tal var det mottagning i församlingshuset. Det var glatt, det var gott (bubbel och snittar) och det var varmt (hjärtevärme). Kort sagt en verklig fest! Jag gläder mig åt att Susanne nu är en av herdarna på Stadsholmen. Hon har ganska lång erfarenhet av Sverige, Hon är prästvigd för Svenska kyrkan och har tjänstgjort i flera församlingar och talar därför strålande svenska. Det underlättar betydligt för mig i min kommunikation med henne. Välkommen Susanne!

Festen fortsatte kl. 15.00 fast då i Storkyrkan. Det vill säga - det var körfest. Stockholms domkyrkoförsamlings gosskör, ungdomskör och S:t Jacobs kammarkör sjöng MAKALÖST i en konsert som jag verkligen gläder mig över. ja, våra körkonserter och orgelkonserter är verkligen av hög kvalitet och jag vill rekommendera alla mina bloggläsare att besöka dem. Programmen finns på http://www.stockholmsdomkyrkoforsamling.se/page.php?p=203 och http://www.stockholmsdomkyrkoforsamling.se/page.php?p=403.

Läs, köp och kom!

Dagens konsert hette "Körfest i katedralen" och det var verkligen en körfest!

torsdag 15 oktober 2009

Positiv ateism?

Jo, det är just det jag eftersöker. Jag skulle önska att Humanisterna presenterade en positiv ateism där man redogör för allt det goda med en ateistisk livssyn utan att angripa andra trosåskådningar. Varför ska man vara ateist? Vad är det som är så bra med det? Hur understryks människovärdet i den ateistiska grundsynen? Bygger människovärdet på en mänsklig överenskommelse eller finns det något annat som stödjer tanken på varje människas unika värde? Vari ligger livets mening i det ateistiska sammanhanget? På vilket sätt hjälper en ateistisk livssyn enligt humanisterna en människa till ett ännu bättre, ännu mänskligare liv?

Jag skulle med glädje hälsa en seriös diskussion där vi skulle sitta tillsammans inte för att fördömma varandra (jag tror inte på fördömanden av det slaget, de är sällan konstruktiva),inte för att försöka omvända varandra, men för att dela, att jämföra, att hitta olikheter och likheter, för att undanröja missförstånd och felaktiga uppfattningar om varandra. Jag skulle vilja förstå mer vad ateismen kan ge en människa idag som söker en livsmening, som söker något som bär, också i livets svåra stunder, som håller att leva på och som håller att dö för? Det är säkert ganska lätt för Er Humanister att fomulera ett antal positiva påståenden (gärna med några kommentarer) som svar på mina frågor.

Bästa humanister/ateister hör av er, gärna via denna blogg så fler kan läsa det ni skriver! Det är mycket viktigare än uppmaningar till avdop, utträden ur Svenska kyrkan, ifrågasättande av föräldrars rätt att låta det egna barnet tillhöra Svenska kyrkan! Det måste ju finnas positiva saker hos ateismen som kan vara ett värdigt alternativ till andra livsåskådningar?

Eller..?

söndag 11 oktober 2009

Fredspristagaren i Storkyrkan?

Man må tycka vad man vill, man må bli glad, upprörd, förvånad - men nu är det så att USA:s president Barack Obama har fått Alfred Nobels Fredspris. Det har funnits en tradition att fredspristagare har haft ett anförande i Storkyrkan. Jag vet inte om det är möjligt men det vore fantastiskt om Barack Obama, när han är i Sverige och hälsar på kungen, också ville komma över till "grannen på andra sidan Slottsbacken". Jag skulle önska en fredsgudstjänst med presidenten som talare. Det skulle vara viktigt för Sverige (och världen) att få höra honom också från Storkyrkans predikstol säga något om vad fred betyder och vad vi som kristna kan göra för att bidra till detta.

Jag kommer att vända mig till protokollschefen vid utrikesdepartementet så får vi se vad som händer. Ibland kan till synes omöjliga saker bli möjliga.

Ske Guds vilja!

fredag 9 oktober 2009

Tankar om Stockholms domkyrkoförsamling 2.

Så var det dags för utlovade tankar om Stockholms domkyrkoförsamlings andra kyrka - S:t Jacobs kyrka. Just nu är den stängd för rengöring. Ullenius Ateljeer AB gör ett fantatstiskt arbete och kyrkan kommer att bli strålande ren - ja strålande förhoppningsvis på många olika sätt. Den 1.a advent slår vi upp portarna till S:t Jacobs kyrka. Då kommer "Bered en väg för Herran" att ljuda, kyrkan att åter tas i bruk, Guds Ord förkunnas och sakramentet förvaltas (det blir naturligtvis nattvardsmässa). Men sen då, dagen efter och alla andra dagar efter första Advent. Då står den där, den underbara 1600-talskyrkan i Kungsträdgpården, nära scenen där all sköns musik ljuder och alla möjliga talare talar. Då står den där, S:t Jacobs kyrka, nära caféer och restauranger, nära operahus och museer, nära riksdagshus och varuhus, nära bankpalats och advokatbyråer. Då står den där och vad är dess funktion när 1:a advent är över? Vad är min dröm, min vision om S:t Jacob?

Mitt i bullret, mitt i stressen, mitt i höghastighetssamhällets ofrånkomliga krav mitt i citykärnan finns S:t Jacob som ett rum att komma in och Andas i. Jo, jag skriver Andas med stort A för att det handlar om Anden.

Jag drömmer om och vill förverkliga en kyrka som åtminstone någon dag i veckan kan vara öppen på morgonen för att man på väg till sitt arbete eller till något annat ska kunna slinka in, tända ett ljus, bedja, kanske byta ett ord med en präst, kanske dricka en snabb kopp kaffe.

Jag drömmer om och vill förverkliga en kyrka som har öppet på lunchtid för att de som finns i närheten ska ha ett rum som inte handlar om att köpa, att bedriva affärsverksamhet, att tjäna pengar, ett rum där man kan få lyssna till tystnad, men också lyssna till musik, kanske en andakt, kanske ett samtal.

Jag drömmer om och vill förverkliga en kyrka där mässan är viktig - nattvardens bröd och vin som är ett konkret uttryck för Guds gränslösa kärlek - mässor där vi kommer nära varandra utan att utesluta andra.

Jag drömmer om och vill förverkliga en kyrka där dialog i alla dess former också står högt i kurs, inte minst religionsdialogen med Stockholms stifts centrum för religionsdialog inhyst i S:t Jacobs församlingshus. Där finns detta centrum redan nu.

Jag drömmer om och vill förverkliga en kyrka där konstutställningar och filmvisningar kan finnas och förekomma i själva kyrkorummet, utställningar och filmer som utmanar, som får oss att våga ställa existentiella frågor som själva kyrkorummet vill ge ett möjligt svar på.

Jag drömmer om och vill förverkliga en kyrka där Gud - stavad med stort G - kan tillbedjas på flera olika sätt så länge det sker i full respekt för själva rummets tradition och grund.

Jag drömmer om och vill förverkliga en kyrka där konsertant musik med våra körer får vara en av hörnstenarna i den rengjorda kyrkan, där vår fantastiska orgel får fortsätta att ljuda vid många olika tillfällen - både vid lunchtid och andra tider.

Jag drömmer om och vill bidra till att Evangeliet förkunnas på ett sätt som blir angeläget för dem som inte är så vana vid kyrkans tro och tradition.

Jag drömmer om en kyrka som är tydlig - tydlig med Jesus Kristus - utan att vara exkluderande. Också till detta vill jag bidra.

Från och med första Advent vill jag, tillsammans med ideella medarbetare, tillsammans med förtroendevalda, tillsammans med anställda och framför allt tillsammans med alla andra och Dig vara med och successivt förverkliga S:t Jacobs kyrka som en plats där man verkligen kan Andas.

torsdag 8 oktober 2009

Avdop och dop

I tidningen Dagen (http://www.dagen.se/) har jag idag skrivit en debattartikel om avdop som Unga humanister Väst bedrev på bokmässan. Det är naturligtvis också ett argumenterande för dopet. Jag publicerar här det jag skickade in till tidningen Dagen:
Avdop – en omöjlighet! Jag var på bokmässan i Göteborg och gladdes över den mångfald som samsades i mässhallarna. Där fans de stora bokförlagen monter vid monter med de små förlagen. Där fanns muslimska grupper tillsammans med kristna förlag. Där fanns månadstidningar och dagstidningar och mycket annat i en god och härlig blandning med respekt för olikhet och mångfald. Med ett undantag – Unga Humanister Väst. De erbjöd i sin monter möjlighet till avdop genom ett läst ritual, vattenbegjutning och avtorkande med hårtork – ett ritual som väldigt lätt kunde tolkas som ett direkt angrepp mot de olika kyrkornas doptradition. Man måste ha respekt för andras trosövertygelser även om man inte delar dem och så länge de inte ger uttryck för en människofientlig livsåskådning. Samtidigt finns det gränser för vad man som kristen stillatigande kan acceptera och den gränsen, menar jag, är nådd och näst intill överträdd av Unga Humanister Väst när man på bokmässan helt respektlöst lanserade ett avdopsritual.
Jag utgår från att Unga Humanister Väst är seriösa och inte vill skoja i största allmänhet utan vill visa respekt för alla människor oavsett allt. Jag utgår också från att samma organisation tror på avdopet. Men frågan är: Vad är det som sker? Kan man alls bli avdöpt, göra dopet ogjort? Dopet är ett kärlekstecken från Gud. Det lilla barnet (liksom den vuxne – även Humanisten) är oändligt älskad av Gud. Det är dopet ett tecken på – inte starten på, såsom vi lär i Svenska kyrkan. Det som sker när ett barn döps är att det tas upp i Svenska kyrkan liksom det tas upp i den världsvida kristna kyrkan som består av alla döpta genom alla tider. Men barnet kan också anmälas in i Svenska kyrkan utan att döpas därför att föräldrarna tycker att barnet ska få välja självt om det vill bli döpt eller inte. Det är också mycket vanligt att man döps under sin konfirmandtid.
Den lilla bebisen får i dopet veta att han eller hon aldrig någonsin är övergiven av Gud, oavsett allt. Dopet registreras i kyrkans dopbok. Dopet kan aldrig göras ogjort. Det kan aldrig suddas ut, som om Guds kärlek skulle upphöra. En gång döpt – alltid döpt. Inga avdop i världen kan ändra på den saken. Sedan kan man ta avstånd från sitt dop i den bemärkelsen att man inte konfirmeras, att man lämnar Svenska kyrkan, att man inte bekänner sig som kristen, att man inte tror på Gud.
I Svenska kyrkan menar vi att vårdnadshavarna har ansvar för barnets fostran. Den goda föräldern vill ge det som vederbörande tycker är bäst för sitt barn. I olika familjer har man olika åsikter om vad som är bäst i förhållande till dopet. Men många väljer fortfarande att låta döpa sina barn. Kyrkan välkomnar detta därför att det ger oss en möjlighet att visa på dopets teologiska grundtes: oändligt älskad och aldrig någonsin övergiven. Alla föräldrar som jag mött i dopsammanhang, oavsett egen livsåskådning, har glatt sig över denna sammanfattande teologi. Detta betyder mycket för dem utan att de behöver precissera varför. Man är också glad över barnets medlemskap i samma kyrka som man själv tillhör. Familjen hör ihop också i kyrkans sammanhang. Unga Humanister Väst är kritiska till dopet som medlemsgrundande och menar att barnet självt måste få välja. Om barnet har öppna och kloka föräldrar lyssnar de naturligtvis till den ungdom som, efter eget moget ställningstagande, vill gå ur kyrkan och skriver under barnets utträdesblankett i godkännande syfte. Ingen får tvingas att vara kvar mot sin egen bestämda vilja. Men oavsett om man lämnar Svenska kyrkan kan dopet aldrig göras ogjort – hur mycket man än försöker påstå det från Unga humanister Väst.
I en värld som ser ut som den gör med många unga människor som skär sig i desperation över sin egen livssituation, som tar sitt liv i förtvivlan, som lever i miljöer där de inte är sedda, respekterade och upprättade, har de kristna trossamfunden, inklusive Svenska kyrkan, mycket att ge av kärlek och omsorg. Det är en kärlek och omsorg som handlar om att de är älskade oavsett allt, oavsett vad de gör, vad de har, vilka de umgås med o s v. Just detta vill dopet uttrycka. Därför är dopet så viktigt. Och Svenska kyrkan får vara ett hem där också rättigheten finns att ”flytta hemifrån” i myndig ålder eller med föräldrarnas medgivande. Till Lars Karlsson och alla andra från Unga humanister Väst vill jag därför säga: Stäng av hårtorken och satsa på seriösa samtal och diskussioner istället! Det är respektingivande!

måndag 5 oktober 2009

Kyrkans roll i samhället

Under ovanstående rubrik var jag inbjuden till en Rotaryklubb som talare. Med kyrkan menade inbjudaren naturligtvis Svenska kyrkan men en del av det jag sa kan säkert delas av flera samfund. Naturligtvis är jag genomsyrad av idén om att kyrkans huvuduppgift är att bära ut evangeliet om Gud som möter oss på ett unikt sätt i Jesus Kristus. Utifrån den bärande teologiska grundtanken menar jag att kyrkans roll i samhället är att:
  1. Vidga vyerna. Vi lever i ett större sammanhang. Allt hänger inte på vår egen duglighet. All reduktionism gällande människan är livsfarlig. Vi kan inte få totalt grepp om vår tillvaro. Kyrkans uppgift är att påminna om att tillvaron hela tiden är större och att människan är, med Harry Martinssons formulering, en liten blåsa i Guds Andes glas.
  2. Vara värdepåminnare. Människan, Du och jag, har ett värde som är oberoende av vad vi har, vad vi gör, vad vi säger, vad vi förmår. Vi är oändligt älskade, oändligt värdefulla bara för att vi är. Det har vi oerhört svårt att ta till oss. Därför behöver kyrkan tjata om detta. Tjatet sker på det dubbla kärleksbudets grund. Det dubbla kärleks budet säger i sin andra mening att Du ska älska Din nästa som Dig själv. Om vi alls ska kunna älska någon annan, om vi alls ska kunna se något positivt hos den andre, måste våga se och förmå ta in och acceptera vårt eget värde. Först därefter kan vi älska vår nästa.
  3. Vara etikgivare. En utmanande och spännande etik handlar om att vara först att älska, att ta kärlekens initiativ, att älska sin medmänniska och ta fasta på det goda hos henne snarare än det som irriterar. Det handlar om att älska alla, inte bara dem som står oss nära, inte bara dem som vi har lätt att förstå, lätt att tycka om etc, utan älska alla. Det handlar om att älska sin nästa som sig själv (vilket jag ju redan kommenterat). Det handlar om att göra sig till ett med sin nästa, att se ur den andres perspektiv, att förstå ur den andres synvinkel, att vandra tillsammans med den andre på hans eller hennes väg. Så handlar det också om att se Jesus i sin medmänniska, se att i varje människa som jag möter, möter Jesus själv. Vad helst jag då gjort mot en av de minsta har jag gjort mot Jesus. Det sista handlar om att älska sina fiender. Det är nog den mest typiska kristna etiken. Jag känner inte till någon annan religion som så tydligt talar om att vi ska älska våra fiender och be för dem som förföljer oss. Detta håller Jesus fram i Bergspredikan.
  4. Vara kulturkommunikatör. 99 språk och inga trösklar. De orden myntade vi i Stockholms domkyrkoförsamling när vi arbetade med kultur, arbetslivsfrågor, kommunikationsfrågor och ungdomsfrågor. Kyrkan ska kommunicera genom bildkonsten, genom musiken, genom filmen, genom teater, genom dansmen allt syftar egentligen enbart hän mot Kristus. Allt ska peka på Kristus, förkunna Kristus på ett eller annat sätt.
  5. Vara salt. Ni är Jordens salt säger Jesus i Matteusevangeliet (Matt 5:13). Det handlar om att vara med och påverka, att vara politisk. Kyrkan ska just vara politisk, yttra sig i politiska frågor utifrån evangeliet. Kyrkan ska dock inte vara politiserad, men vara en röst för de marginaliserade, för dem som är utanför samhällets strukturer, för de som inte har någon annan röst.

Allt syftar till att uttrycka tron på Jesus Kristus som är Vägen, Sanningen och livet för oss kristna. Kyrkan har en agenda i allt det den gör.

Om så inte vore fallet skulle kyrkan inte ha någon roll i samhället.

fredag 2 oktober 2009

Good Foundation - en frälsarkrans!

Visst har var och en sin egen verklighet, sina egna problem, sin egen livssituation. Jag kan ibland gnälla över saker som irriterar mig, jag kan bli arg över teknik som inte fungerar och mycket annat, men vad är väl detta mot en annan verklighet - drogberoendets verklighet där död och liv verkligen blir tydliga kontraster.

Idag har jag varit och besökt ett i allra högsta grad Gudabenådat ställe - ett särskilt boende för tunga missbrukare där medicinen som används för rehabilitering är den Heliga Anden. Good Foundation heter "förvandlingshemmet" och visst sker förvandling. Tunga narkotikamissbrukare, våldsbrottslingar och andra har en chans till ett nytt liv. 8 rum/lägenheter finns på detta ställe som leds av Seppo och hans personal. Jag är djupt rörd. Stark kristen tro möter de som kommer dit. Så många blir förändrade, förvandlade. Ett visst samarbete sker med sociala myndigheter i Stockholm medan andra myndigheter på andra håll i landet har ställt sig negativa. På Good Foundation handlar det inte om blanketter. Där handlar det om bön, om omsorg, om god mat, om vänskap och om Gud i allt detta. När jag hör om några killars liv och erfarenhet påminns jag åter igen väldigt tydligt om att jag inte har något att klaga över eller gnälla om. Men tänk att det finns en möjlighet även för den tunge narkomanen att få börja om, att få börja ett nytt liv. Jo, jag vet att det också finns andra ställen som är bra, men just detta har jag besökt och är djupt gripen av och tror på.

Den spiritualitet som präglar Good Foundation är naturligtvis karismatisk, påverkad av pingstkarismatik. Jag är inte karismatiker i den bemärkelsen. det vet ni som följt min blogg under en längre tid. Men i detta sammanhang måste den Heliga Anden få verka på ett karismatiskt sätt. Gud vet vad Gud gör - och på Good Foundation är Gud i allra högsta grad verksam.

Du som läser min blogg, gå in på Good Foundations hemsida och läs mer själv (http://www.3hem.se/). Deras arbete är otroligt viktigt, ja livsviktigt. Stöd det gärna genom kollekter och andra gåvor.

Den livboj som hänger vid badstränder eller sitter på bryggor eller finns i båtar kallas ibland för frälsarkrans och kan kastas till människor som håller på att drunkna, som en räddande möjlighet. Good Foundation är bildligt talat en frälsarkrans för den som bokstavligt talat håller på att drunkna av drogernas flodvåg.