tisdag 29 juni 2010

Livets skönhet och skörhet.

Jag har semester och är i skrivande stund i skärgården. Det är underbart att få släppa allt, både det glädjefyllda och det mer tunga och bara vara, njuta av skapelsens skönhet! Se på liljorna på marken, se på himlens fåglar, manar Jesus i Midsommardagens predikotext. Allt det vackra jag ser påminner mig om Guds kärlek till mig, är ett Guds tilltal till mig. Det är skönt att bara få vara, få läsa, få äta och dricka och faktiskt också bada fast det bara är 16 grader i vattnet. Det handlar om rekreation - återskapelse.

Men skapelsen är också skör. För en dryg vecka sedan fick vi ett samtal från en granne till min svärmor som handlade om att hon hade trillat i sitt hus i Värmland. Hon hade brutit lårbenshalsen och skulle opereras. Svärmor var 85 år och hade svagt hjärta. Vi var naturligtvis oroliga och operationen skulle ske den 18 juni - dagen innan det kungliga bröllopet som hon sett fram emot. Men operationen genomfördes inte på det sätt som vi alla hade trott beroende på att hjärtat stannade två gånger under narkosen. På morgonen den 19 juni avled svärmor och plötsligt sköljde sorgen över både hustrun och mig och våra barn. Samtidigt skulle vi vara glada över det som skulle ske den dagen och allt engagemang i vigselgudstjänst och fest på slottet etc. Vi bestämde oss omedelbart för att genomföra det vi tänkt den 19/6. Min svärmor skulle inte tyckt om att vi inställde det planerade (hur man nu skulle ha gjort det...?). Fast konstigt var det att både vara glad och ledsen på en gång. Det var verkligen som det står i psalmen: "Sorgen och glädjen de vandra tillsammans...".

I nästa vecka blir det begrvaningsgudstjänst och jag ska sitta i bänken och bara vara, utan ansvar. Jag får vara där med all min sorg och saknad. Jag får vara där och gråta och skratta, dela och vara tillsammans med hustrun, barnen och många, många andra. Det blir fint mitt i allt...

För många andra är livet skört på sådant sätt att man inte riktigt finner någon utväg. Det handlar om människor som är beroende av alkohol, narkotika eller andra droger. En politiker i Kalmar (tror jag) blev kritiserad för att han nämnde omvändelsen till och i Kristus som en vettig väg för en missbrukare. Jag tänker på mina vänner i S:ta Clara kyrka och deras arbete med missbrukare. Diakonerna Inga Pagréus och Hasse Hernberg och många andra gör ett fantastiskt arbete! Men i hög utsträckning handlar det om omvändelse, att livet ska få en annan inriktning, att Kristus ska bli centrum i stället för heroin. Många är de som böjt knä på Sergelstorg eller vid Centralen och tagit emot Kristus i livet och som fått en ändrad livssituation, mod att börja på nytt, mod att ta emot den hjälp som finns att få. Jag är inte emot sociala myndigheters arbete, medicinsk hjälp etc, etc. Allt behövs, men livet med Kristus är en väg som är nog så viktig! Jag har sett det med egna ögon och jag blir djupt gripen var gång som jag ser vad Kristus betyder för en tidigare missbrukare.

Vännerna på Good Foundation ( http://www.3hem.se/ ett förvandlingshem..(jo, de kallar sig så för det handlar just om förvandling) i Gästrike Hammarby) betyder också mycket. Jag har skrivit om det tidigare i min blogg och vill skriva om det igen. Tuffa män med tuff bakgrund kommer dit och livet blir förvandlat. Från heroin till Jesus Kristus. Detta ställe borde stödjas mycket mer av kyrkorna! Jag är glad att Stockholms domkyrkoförsamling genom stiftelser gör detta.

Livet är verkligen skört! Vi måste ta vara på varandra, bry oss om varandra och oss själva!

Det finns många sätt att göra det på. Ett sätt är att hjälpa varandra att leva i relation med skapelsens Herre, i relation med Jesus Kristus. Det är en bra väg för missbrukare! Det är en bra väg för Dig och mig!

I sommar kommer kanske inte mina blogginlägg så regelbundet. Vi får se vad jag förmår och vad datauppkopplingen medger.

torsdag 24 juni 2010

Surt sa räven - pastor Swärd..?

Så var det nya "radarparet" pastor Stefan Swärd (pastor i Elimkyrkan på Östermalm) och Chrsiter Sturmark (ordförande i den ateistiska organisationen Humanisterna) ute i Svenska Dagbladet i en slutreplik om monarkin (http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/kyrkan-ar-ingen-statlig-myndighet_4908701.svd). Det tycks vara svårt för dem bägge att vår kungafamilj vänder sig till Svenska kyrkan för att få ha en vigselgudstjänst i Stockholms domkyrka för kronprinsessan Victoria och hennes dåvarande fästman Daniel Westling.

Både kronprinsessan Victoria och prins Daniel tillhör Svenska kyrkan, liksom kungen och drottningen. Svenska kyrkan förrättar vigselgudstjänster för sina medlemmar. Minst en av kontrahenterna måste tillhöra Svenska kyrkan för att vi ska viga. undantag kan beviljas av den lokala kyrkoherden.

På ett tidigt stadium hade jag ett samtal med den dåvarande riksmarskalken som frågade mig hur en vigselgudstjänst i Svenska kyrkans sammanhang, och då den berör kungafamiljen, går till. Jag informerade då om att det normala är att ärkebiskopen och överhovpredikanten (i egenskap av kungafamiljens själasörjare) är med. Under förra sommaren blev jag uppringd och tillfrågad om även jag ville vara med och fick då höra att kungafamiljen gärna ville ha biskop Antje Jackelén med. Det finns inga begränsningar i antalet officianter vid en vigsel och vi var alla glada över att två av våra medlemmar vände sig till oss för att be om en vigselgudstjänst med bön, lovsång, bibelläsning och välsignelse.

Det vi har gjort, och som kunde beses i TV förra lördagen, var en alldeles vanlig vigselgudstjänst om än med speciellt brudpar, speciella gäster och stark mediebevakning. Vi följde den gudstjänstordning som gäller i Svenska kyrkan och firade just en gudstjänst och inget annat.

Svenska kyrkan är inte en statskyrka. Det känner ovannämnda radarpar till. Vi har inte varit det sedan 1999. År 2000 separerade vi från staten. Vi är ett trossamfund bland trossamfund även om vi olyckligtvis lyder under en statlig ramlagstiftning.

En förnyad symbios mellan kungafamilj och Svenska kyrkan talar radarparet om i sin slutreplik. En fullständigt felaktig kommentar. Det är inte mer symbios mellan kungafamiljen och kyrkan än mellan någon annan medlemsfamilj och kyrkan. Kungafamiljen är fri att lämna Svenska kyrkan så länge man väljer att tillhöra ett annat evangeliskt lutherskt trossamfund i Sverige (Lutherska bekännelsekyrkan t ex eller Evangeliska Fosterlandsstiftelsen).

Att officianterna och biskop Eva Brunne hamnade under rubriken myndighet på bröllopskonsertens gästlista är beklagansvärt misstag där det snarare handlar om att hovet har svårt att hitta rätt begrepp och ligger något efter i sin kunskap. Men det är en petitess i det stora hela.

För inte är det väl så att pastor Swärd egentligen skulle vilja varit med själv och njutit av konserten eller assisterat i vigselgudstjänsten?

Är det kanske som det gamla uttrycket säger:

"Surt sa räven om rönnbären.."?

onsdag 23 juni 2010

En av dessa mina minsta...




Nej, kanske två... Jo, jag tänker på Sergey och Valeria Ten som stod i Storkyrkan idag och bekräftade att de tagit varandra till man och hustru, att de älskar varandra och vill hålla ihop tills döden skiljer dem åt. De fick en kyrklig välsignelse över sitt borgerligt ingångna äktenskap. De var finklädda, hade bröllopsgäster och skulle ha en fest som andra ordnat och som de själva inte visste så mycket om. Sergey och Valeria kommer från Republiken Uzbekistan. De är koreaner. Sergey är på flykt. Han ska nu utvisas från Sverige, kanske till ett annat land än Uzbekistan men ett land som det är svårt för Valeria att följa med till. I bästa fall blir det ett närliggande land dit Valeria kan följa med. Jag skäms över vår ogenerösa flyktingpolitik. Vi är ett rikt land med många möjligheter. Sergey och Valeria som båda talar utmärkt svenska borde få bo här i Sverige, få bilda en familj med barn, här i Sverige. De är gifta här och nu också välsignade här. Vi har en flyktingpolitik som är ogenerös. Jag skäms och hoppas på ett nytt kyrkligt påskupprop! Det handlar om människor, hotade och misshandlade människor.
På seneftermiddagen hade vi årets sommarvernissage med mycket folk närvarande. Maria Koolen Hemlin ställer ut stålsmältor och pärlor under rubriken "En av dessa mina minsta". Det är en fantastisk utställning som finns bakom S:t Göran och draken. (http://www.storkyrkan.nu/ eller http://www.youtube.com/enavdessa) Kom gärna och titta på utställningen!

För mig handlar den om att oavsett hur vi är, oavsett vilka resurser vi har, oavsett allt får vi vara med, hör vi ihop, har vi ett oskattbart värde. Det handlar inte om vad vi äger eller gör, det handlar inte om att vara kunglig eller skicklig finansperson eller något annat "stiligt" utan om att vara sig själv och våga stå för den man är och våga se sitt eget värde i detta.

Efter vernissagen hade vi visning av Storkyrkan för våra församlingsbor. Många kom och det var väldigt roligt att få träffas och samtala med några.

Nu stundar midsommar och jag ska vara i skärgården några timmar för att sedan predika i Storkyrkan på Midsommardagen.
Det ska bli roligt! Glad midsommar, trots allt, mitt i allt!


söndag 20 juni 2010

Dagen efter den kungliga vigseln - tankar

Vilken dag det var, den 19 juni! Kyrkan var makalöst smyckad (blommorna finns kvar tills kl. 12 imorgon måndag). Det låg en stor förväntan i luften och ett "äntligen" genomsyrade hela kyrkan. Äntligen skulle vigseln äga rum, äntligen skulle de få varandra, äntligen skulle de få bekräfta sin ömsesidiga kärlek till varandra. För mig personligen var den starkaste stunden då de upprepade sina löften till varandra. Det var oerhört starkt...

Efter vigselgudstjänsten och en liten presskonferens begav vi oss alla åtta (de fyra vigselförrättarna med respektive) till slottet för mottagning och fest. Hustrun och jag hamnade ute på Logården där vi var med och tog emot brudparet. Det gick inte att ta miste på deras ömsesidiga kärlek. Det var som ett rosa kärlekens moln omgav dem, inte bara i kyrkan utan också hela kvällen. Efter sångarhyllning och tal av kronprinsessan på Lejonbacken, var det dags för en fyra rätters middag med förrätt, fisk, kött och efterrätt. Mätta lämnade vi Rikssalen på slottet för att sedan få möjlighet att äta bröllopstårta. Romeo- och Juliakören underhöll och goda samtal fördes. Så var det dags för bröllopsvalsen. De dansade väldigt bra. Jag anar att brudgummen hade tränat en del... Så var det dags för oss andra att få dansa, få lyssna till bl. a Carola och Roxette. Vid tvåtiden på natten vacklade hustrun och jag hem, trötta av allt det myckna. Aftonbladet verkade bevaka alla utgångar på slottet och jag blev intervjuad och fotograferad. Ibland är det bättre att låta media få sitt än att obstruera alltför mycket.

Idag firade vi högmässa med 1000 personer närvarande i kyrkan. Fantastiskt! Gudstjänsten radiosändes i P1 kl. 11.00. Därefter har ca 7000 människor besökt Storkyrkan för att se allt det vackra. Det var köer i timmar för att komma in.

I morgon är sista chansen att se blomsterprakten i kyrkan. Men den är också värd att besöka för andra sakers skull…

Så välkomna!

fredag 18 juni 2010

Eftertankar.

Nu är det bara några få timmar kvar innan den stora vigselgudstjänsten. I dag har vi haft ytterligare repetition i Storkyrkan med valda personer närvarande - en hel del "statister" och några ”äkta” såsom t ex biskop Antje Jackelén som, trots skadorna, kan vara med. Det gläder jag mig mycket åt! Idag fick hon sitta i full ornat vid högaltaret med vi andra tre (som inte heller var statister) stod - åtminstone satt hon inledningsvis. I morgon blir det annorlunda.

Efter repetitionen och en vitlöksindränkt kycklingsmörgås begav jag mig till UD:s presscenter där några journalister från Tyskland, Norge och Finland väntade på att få ställa frågor. jag chattade också med Sydsvenska dagbladets läsare: http://www.sydsvenskan.se/prinsessbrollop/article904897/Chatta-med-Victorias-prast.html. Det var roligt samtidigt som det inte var lika intensivt som när jag chattade med Expressens läsare.

Nu är det offentligt att Kronprinsessan Victoria förs in av sin pappa. Jo, det blev så och det finns goda skäl för det som jag inte kan redogöra för men kyrkans grundhållning är ju att brudpar ska gå in tillsammans hand i hand eftersom man ska leva sitt liv just så, hand i hand till "the happy end". Men samtidigt är det väl ingen som tänker att någon av dem, inklusive kronprinsessan, skulle se på henne som någon man lämnar över från den ene ägaren till den andre. Hon är en mycket självständig person som inte "ägs" av någon. Överlämningen kommer att ske inne i kyrkan på lämplig plats.

Nu får jag strax lägga mig och vila inför morgondagen, trött efter middag med två av mina syskon, en före detta svägerska och min hustru, med efterföljande kunglig konsert på konserthuset. Det var en fantastisk konsert med så många fina nummer. Konserthuschefen var en utmärkt konferencier och jag grät en del (jag är ju så lättrörd..!!) vid olika sånger, inte minst på slutet när två barn sjöng till kronprinsessan Victoria respektive Daniel.

Ack ja, i morgon blir sannerligen den första dagen på resten av deras liv.

Må Gud välsigna den dagen och deras framtid!

onsdag 16 juni 2010

Kärleken segrar!

Det blir temat för min predikan i Storkyrkan nu på söndag när vi öppnar kyrkan för allmänheten igen. Gudstjänsten börjar kl 11.00 men redan kl. 10.00 slås dörrarna upp för gudstjänstfirare.

Kärleken segrar kan nog vara ett tema också för lördagens omtalade vigselgudstjänst. För det är just detta som brudparet i Storkyrkan uttrycker när de står inför högaltaret och svarar ja på de givna frågorna. Mot alla odds, mot allt ont förtal för länge sedan, mot allt vad olika kraxande röster sagt så står de där nu - Sveriges tronföljare och mannen av folket och säger högt och ljudligt att de älskar varandra. Ingenting kan stoppa deras kärlek. Men sen då?

När ett brudpar har sagt ja tillvarandra, när bröllopsmiddag och bröllopsvals är ett minne blott - hur blir det då?

Det viktiga är att ett brudpars ömsesidiga ja får upprepas varje dag. man behöver välja varandra varje dag - inte bara då man friar eller då man säger ja inför Gud och i denna församlings närvaro. Äktenskapet är inte en trygg hamn utan kanske snarare en spännande seglats, ett äventyr som är nytt varje dag och där man får upptäcka mer av varandra, dag för dag, stund för stund.

Detta önskar jag varje brudpar - att man ska få fortsätta tillsammans, fortsätta att säga ja till varandra, fortsätta att odla varandra, fortsättra att skratta tillsammans, gråta ihop. finnas för varandra, växa tillsammans. Man behöver tid för varandra när mycket annat tar ens tid i anspråk. man behöver välja varandra också i almanackan, prioritera varandra. Det är viktigt.

Jag är en ivrig motarbetare av skilsmässor men statistiskt sett ligger jag i underläge. Men skam den som ger sig! Jag kallar nästan varje brudpar till ett servicesamtal ett år efter vigseln för att samtala om året som gått och åren som kommer. Allt i akt och syfte att stötta på vägen. Fler samtal skulle egentligen behövas i ett sorts äktenskapets friskvård.

Min dröm är att varje brudpar ska avsluta sitt mycket långa gemensamma äktenskap när döden skiljer dem åt och de, var och en, med det långa gemensamma livet ska kunna bekräfta denna bloggs rubrik:

Kärleken segrar!

måndag 14 juni 2010

Genant och oekumeniskt, Stefan Swärd!

Pastorn i Elimförsamlingen i Stockholm Stefan Swärd kallar vigselgudstjänsten i Storkyrkan nu på lördag där kronprinsessan Victoria och Daniel Westling ska ingå äktenskap för "tillställning" i en debattartikel i SVD idag. (http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/forlegat-religionstvang-for-kronprinsessan_4861261.svd) Anledningen till detta utfall som sker i en ohelig allians med Christer Sturmark som är ordförande för Humanisterna, är att man är upprörd över att kungen och tronföljaren måste tillhöra den evangelisk lutherska tron (alltså inte nödvändigtvis Svenska kyrkan). Svenska kyrkan ifrågasatte detta krav i samband med att kyrkan separerade från staten år 2000. För kungafamiljen var dock tillhörigheten till den lutherska traditionen viktig. Personligen är jag glad över att vår kungafamilj tycks tycka att den kristna tron är viktig! Drottningen har nyligen varit med och gett ut en bönbok där kungen har medverkat med fotografier. Drottning Silvias bönbok finns att köpa i Storkyrkoboden. Vi har en kungafamilj som inte är likgiltiga inför kristen tro, som tycks anse att gudstjänstliv och böneliv är något som berikar. Jag kan tänka mig att det ligger till grund för deras vilja att i konstitutionen och successionen tillhöra den evanglisk lutherska läran. Som lutheran är jag glad över detta!

Men Stefan Swärd, att Du som kristen kallar en gudstjänst i Storkyrkan för det nedsättande ordet "tillställning" tycker jag är genant och oekumeniskt!

Just nu (kl. 16.00-16.30) kan Du chatta med mig!

Vill Du fråga frågor om äktenskap och bröllop mm kan Du gå in på http://www.expressen.se/nyheter/chatt och chatta med mig. Det är första gången jag chattar. Det ska bli spännande att se hur många som har läst om möjligheten på Expressens hemsida. Det är viktigt att människor får ställa sina frågor om detta med äktenskap och bröllop. Så många gifter sig och alltför många skiljer sig. I Stockholm är det mellan 50-70% av alla äktenskap som leder till skiljsmässa. Kyrkan vill stötta par att fortsätta tillsammans - att leva ihop tills döden skiljer dem åt.

fredag 11 juni 2010

Strax börjar präst- och diakonexamen.

På söndag vigs 12 prästkandidater och 4 diakonkandidater till präster och diakoner. De som vigs in i den prästerliga vigningstjänsten är: Pär Friberg, Per Frycklund, Daniel Götschenhjelm, Maria Halldén, Olof Ohlsson, Sara Kjellerhag, Anna Malmqvist, Lars Sahlin, Annelie Svensson, Cecilia Södertun, Anne Sörman och Jessica Holmgren.
De som vigs till diakoner är Jemima Bentham, Håkan Calmroth, Ulrika Ingermark, Sophie Sköldeberg.
De vigs i Storkyrkan nu på söndag kl 11.00 i den vigningsmässa som leds av biskop Eva Brunne.

Be för dessa präst- och diakonkandidater. I dag, om en liten stund genomgår de präst- och diakonexamen och säkert är de lite nervösa. Men allt kommer att gå bra.

När jag genomgick samma sak den 8 juni 1984 var jag fruktansvärt nervös vilket jag berättade för den dåvarande prästeliga ledamoten i domkapitlet på väg från Gamla stans tunnelbanestation upp till Storkyrkans Själakor. Hon tröstade mig (eller försökte trösta mig) och sa: ”Varför är Du nervös Åke? Det är inget att vara nervös för. Ingen har "kört" sedan 1800-talet.” Då tänkte jag för mig själv: "Men jag kommer att bli den första". Det blev jag inte. Tack gode Gud, trots att vi hade ett väldigt stort ämne att examineras i: Krig och fred i kyrkans historia. Men det gick bra. Biskop i Stockholm var då Lars Carlzon. Han var också pastor primarius den 19 juni 1976.

torsdag 10 juni 2010

Sluta aldrig att tala med varandra!

Nu har den amerikanska episkopala kyrkan straffats av den anglikanska kyrkogemenskapen. Man har i USA vigt ytterligare en biskop som är homosexuell. Denna gång en kvinna. Jag blir så beklämd. Först tänkte jag vara ironisk och skriva att det är bra att kristna klämmer åt varandra och att man förbjuder varandra att delta i ekumeniska samtal. Men ju mer jag tänkte på det ju mer insåg jag att ironin kunde missförstås. Det är förfärligt att man ska straffa varandra för olika syn på homosexualitet. Vi lever inte i en åsiktsgemenskap utan i en trosgemenskap där vi måste fortsätta att föra ekumeniska samtal även om vi har olika syn på vem som kan vigas till biskop eller för all del präst.

Ekumeniska samtal får inte upphöra! Vi måste tala med varandra snarare än att skriva om varandra!

I vårt Sverige får vi fortsätta de ekumeniska dialogerna och drömmen är att vi, i vår olikhet, ska komma närmre varandra.

I morgon ska vi ha präst- och diakonexamen och kandidaterna och vi i domkapitlet i Stockholm har läst Verner Jeanronds bok om kärlekens teologi som rymmer många olika teologiska infallsvinklar. Kandidaterna har skrivit varsin uppsats (16 sammanlagt) som vi ska diskutera. Det finns sannerligen mycket att säga om kärlekens teologi. Vad betyder den i verkligheten i en kyrkovärld där man utesluter traditionella kyrkor från samtal?

Suck!

lördag 5 juni 2010

Ur svenska hjärtans djup en gång...

I morgon får jag sjunga kungssången och nationalsången och jag kommer att känna mig väldigt glad över att jag är svensk - stolt och glad! I morgon vajar svenska flaggan över stora delar av Sverige. Vi firar vår nationaldag! " Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden", skanderar många av oss.
Och samtidigt...

Vad är det jag är stolt och glad över? Är det ett land med en huvudstad med 5000 uteliggare? Är det ett land och en huvudstad där så många människor mår dåligt av narkotikamissbruk, alkoholmissbruk och desperat ensamhet? Är det ett land och en huvudstad där många flyktingar gömmer sig i desperation över migrationsverkets beslut om utvisning trots vädjanden från läkare, advokater och andra? Ja de vill leva, de vill dö i Norden och framförallt i Sverige?

Tänk den dagen när Sveriges fana med korset som symbol får uttrycka det som korset verkligen står för - kärlek, syskonskap, gemenskap över gränserna, försoning, upprättelse. Tänk när det ur svenska hjärtans djup en gång kommer en lovsång - inte bara till vår konung (jo, jag är rojalist) utan en lovsång till en syskonsyn där vi ser att vi hör samman, där vi ser att vi får vara svenskar i varandras ögon oavsett varifrån vi kommer. Sverige har råd att vara ett regnbågsland - ett multiland där också andra traditioner ryms, får plats och synliggörs.

Frihet, jämlikhet, broderskap skanderades det under franska revolutionen. Frihet, jämlikhet och syskonskap är honnörsord idag. Jag drömmer om det Sverige där den sociala omsorgen är självklar, där vi bryr oss om varandra, där vi ser på varandra med godhetens och kärlekens ögon, istället för med avundens och misstänksamhetens ögon. Det är ingen naiv och blåögd dröm. Det får inte vara det. Det borde vara en klok och blågul vision som vi alla, oavsett politisk och religiös bakgrund får arbeta för. Tillsammans!

Vad är jag då stolt och glad över? Jo, trots allt över Sverige, där ordet är fritt, där jag får säga, skriva och tala hur jag vill med några få begränsningar. Jag är stolt och glad över ett Sverige med spännande historia - ett land där jag som infödd svensk i stort sett kan känna mig trygg. Vi har inga krig. Vi lever inte i hotande konflikt med andra länder.

Stolt då? Jo, jag är stolt över att få vara svensk! Sverige är mitt land, med alla dess fel, brister och förtjänster, men det är mitt. Ja, här vill jag leva, ja här vill jag dö!

Men, när jag, som Svenska kyrkans representant i Rikskommittén Sveriges Nationaldag, står på Skansen den 6 juni, kommer jag att fortsätta att drömma om och be för att korset i vår Svenska fana ska få tala högre än ateisternas rädsla för allt vad religion heter.

Anders Frostenson skriver i Psalm 102 i vår Psalmbok:

Öster, väster, norr och söder korsets armar överskygga: alla äro våra brödersom på jorden bo och bygga. Då vi bröders bördor bära, med och för varandra lida, är oss Kristus åter nära, vandrar osedd vid vår sida.

En vision att förverkliga, en verklighet att låta komma ur svenska hjärtans djup en gång.

torsdag 3 juni 2010

Åh, den berusande samtid är svår...

Åh den ljusnande framtid är vår... sjunger de nybakade studenterna. Nu börjar flakens tid med stark musik, vitklädda studentskor, och kavajer på de unga herrarna i den mån det inte är sommarhett som idag för då är det mera lättklätt som gäller. Jag kan glädja mig med dem, glädja mig över att de är så glada. Sedan vet jag och alla andra väldigt lite om deras bakgrund, deras erfarenhet, deras nutid och framtid. Men en sak vet jag och många andra - alkoholen flödar enormt, både på dem (de skakar champagne eller öl och sprutar på varandra och andra) och i dem. Väldigt mycket dricks och den berusande samtiden blir och är svår. Så många ungdomar mår dåligt och så många ungdomar gör och säger saker som de kanske inte annars skulle göra och säga.

I dag går Sprit & vinleverantörsföreningen ut och säger: Den här veckan tar drygt 100 000 elever studenten, samtidigt som nästan lika många går ut grundskolan. För många skolungdomar är alkohol ett naturligt inslag i firandet. Trots att Systembolaget har en åldersgräns på 20 år flödar alkoholen bland ungdomarna. Tre av fyra ungdomar dricker alkohol och 85 procent av dem tycker att alkoholen är mycket eller ganska lätt att få tag på. Det visar en undersökning gjord av Novus på uppdrag av SVL. Man menar att skatten på vin och sprit borde sänkas så att man inte dricker så mycket smuggelvaror.

Det är så lätt att bli moralist och jag vill, om möjligt, inte hamna i det facket - och samtidigt: Så mycket alkohol dricks av ungdomar som enligt lag inte får dricka alkohol. Så mycket alkohol införskaffas utanför restaurangernas värld av sådana som inte har åldern inne att köpa. Hur kan vi vuxna vara förebilder? Hur kan vi påverka det uppväxande släktet? Går det alls eller är det bara att konstatera att de troligen mognar successivt och blir lika kloka (?) som vi? Men vägen dit? Kommer de någonsin fram till klokheten om de, de facto, super så mycket? Mina systrar och bröder i S:ta Clara kyrka har mycket att säga om detta baserat på en stor erfarenhet.

Jag tror inte att billigare alkohol är vägen framåt, men jag tror att vi på olika sätt kan stötta ungdomar att dricka mindre, att inom lagens gränser hitta ett respektabelt sätt att hantera alkohol. Förbud leder ingen vart. Hur kan vi hitta fram till ett samhälle där unga vuxna och alla vi andra som är äldre kan hantera vin på ett klokt och trevligt sätt? Jag tror att vinet är en gudomlig gåva till oss människor och det återkommer i de bibliska sammanhangen som ett uttryck för glädje och kärlek. Det gudomliga är fantastiskt men det blir farligt när vi människor gör det till något djävulskt. Det gäller i alla sammanhang - också alkoholens.