fredag 31 oktober 2008

Trick or treet?

Det senaste dygnet har varit medialt. TT har tagit tag i vår ekonomiska situation och dessutom felaktigt lanserat tanken att Storkyrkan kan komma att stängas p gr av vår urusla ekonomi. Som jag skrivit i en tidigare blogg är det inte Storkyrkan utan S:t Jacobs kyrka i Kungsträdgården som i absolut allra värstate fall kan komma att stängas. Men än är det en bit kvar till dess och flera lösningar finns om bara Stockholms stift vill hjälpa oss på ett kraftfullt sätt liksom Svenska kyrkan nationellt. I morse satt jag i en tv-soffa i Gomorron Sverige (SVT 1 07.15 - inslaget finns på nätet) och sedan hörde en lokaltidning av sig (Mitt i Vasastan) för att samtala vidare och skriva om det.

Nu är det kvällen innan Allhelgonadagen. Jag tänker på den kock jag mötte i TV-huset som skulle laga allhelgonamat och hade en pumpa med ljus i som brann - åtminstone när jag såg det hela i väntrummet på SVT 1.

Jag får en känsla av att Halloween är på tillbakagång. Läser man på Susning.nu (http://susning.nu/Halloween) verkar skämtbutiken Butterick´s vara orsaken till Halloween i Sverige. Jag vet inte om det är en skröna eller inte. Men jag sa i morse att skillnaden mellan Halloween och Allhelgonahelgen är att ett av de två temata som finns under Allhelgonahelgen är att våra avlidna anhöriga på något sätt har fått möta Gud ansikte mot ansikte medan Halloween talar om att de möter oss ansikte mot ansikte (som spöken och gastar etc). Trick or treet? Bus eller godis? Det är frågan om man ska tro barn som är engagerade i Halloween. Men den stora frågan till var och en av oss är om vi vågar tro att livet inte är så begränsat som vi tror.

När vi tänder ljus och marschaller på våra kyrkogårdar denna helg får vi påminna oss om att Guds kärlek inte ser några gränser - inte ens dödens gräns.

Trick or treet? Bus eller godis? Nej, snarare himlen eller tomhet.

Jag väljer himlen om jag får.

torsdag 30 oktober 2008

Vi får inte tappa fokus!

Idag har media fortsatt att uppmärksamma situationen i Stockholms domkyrkoförsamling. Radio Stockholm hade en miniintervju med mig och controlern Gunnar Nygren på Svenska kyrkans riksnivå. Frågan handlade om aktieplaceringar och i någon liten mån om vad finansmarknadens läge idag betyder för vår församling. I morgon bitti ca 7.15 ska jag samtala i SVT:s morgonprogram tillsammans med Svenska kyrkans generalsekreterare Lars Friedner och Dagens chefredaktör Elisabeth Sandlund.

Mitt i allt detta och mitt i all oro för den finansiella situationen i vår församling vill jag ändå understryka att så mycket positivt ändå händer i våra tre kyrkor. Nattvardsgudstjänster firas, bibelstudier hålls, samtalsgrupper samlas, underbar musik framförs, människor får konkret hjälp i utsatta situationer. Vi håller trots allt det dystra, trots osäker framtid vår fana högt. Evangeliet i ord och handling är vårt uppdrag. Det får vi inte glömma.

Det är så lätt att tappa fokus. Det får vi inte göra trots den bistra verklighet som är sådan att en av våra församlingskyrkor i värsta fall kan komma att stängas.

onsdag 29 oktober 2008

Inte Storkyrkan!

Nej, vi kommer inte att stänga Storkyrkan! Det är ett lockande hot om alla andra lösningar skulle vara omöjliga - men det är inte genomförbart även om Aftonbladet tolkar det så https://epost.svenskakyrkan.se/exchweb/bin/redir.asp?URL=http://www.aftonbladet.se/ekonomi/finanskrisen/article3653497.ab

Men, som sagt, vår ekonomi är urusel! Nu hoppas jag att kyrkofullmäktige nu på måndag kl. 19.00 i Storkyrkan fattar ett klokt besparingsbeslut. Gör de det ligger vi fortfarande 2,6 milj back och måste få stöd från Svenska kyrkan på nationell nivå och utökat stöd Svenska kyrkan i Stockholms stift. Får vi det? Vet inte! Kanske, kanske inte. Jag är uppriktigt orolig!

tisdag 28 oktober 2008

Låt oss lägga ned julen!?

NK har redan öppnat sin julavdelning och vi befinner oss i oktober fortfarande. Jag förstår att man måste lansera alla nya varor tidigt och locka med årets julklappar och julglitter. Men ibland får jag lust att ropa: Låt oss lägga ned julen! Jo, jag vet att det inte är möjligt och jag vet att jag själv är fast i jultraditionens garn. Det ska var som det alltid har varit. Jag är en jultraditionalist, en "julmissbrukare" som älskar mina jultraditioner hemma och tvingar mina vuxna döttrar att komma hem och göra som vi alltid har gjort gällande julgran och krubba en dag innan själva julafton. Jo, jag vet att jag kastar sten i glashus men jag får ändå sådan lust att skrika: Låt oss lägga ned julen!

Inte var det NK:s och andra varuhus julkommers som var själva grundmeningen när Gud på ett unikt sätt mötte oss i ett flyktingbarn. Inte var det allt glittrande och ljuständande och matätande och julmarknadsståndskaos som var idén med Guds människoblivande.

Jo då, jag gnäller idag och firar jul sedvanligt om knappt 2 månader. Så mitt gnäll är inkonsekvent. Men jag vill sälla mig till alla dem som ändå funderar över rimligheten i vårt julfirande. Kanske behöver vi redan i oktober få stanna upp och tänka på vad det betyder i höstmörkret och höstregnet med namnet Imanuel - Gud med oss.

måndag 27 oktober 2008

Tankar efter ett sorgesamtal...

Sorgen och glädjen de vandrar tillsammans, står det i en av våra psalmer (Psalm 269). Så är det verkligen, men ganska ofta håller vi undan sorgen. Det är som om standardläget i vårt liv ska vara glädjen. Som om sorgen vore uttryck för svaghet...

Jag skulle önska att vi vågade tala mer om vår egen sorg, vår egen smärta, våra egna tillkortakommanden, våra egna förluster, tala mer om dem, dela dem med varandra. Sorgen är ju en så viktig del i livet och något som drabbar alla. Först kan den vara förlamande, förblindande men så småningom blir sorgen som en ädelsten, något som man vill vårda, bevara.
Det kan låta konstigt, men sorg är ju en blandning av saknad, längtan, tårar, minnen, glädje, skratt. Allt ryms i sorgen och allt får rymmas i sorgen, just som en mångfasetterad ädelsten.

Varför talar vi så lite om vår egen sorg? Varför är vi så rädda att dela den med varandra?

Visst, sorgen är unik och inte ens i det allra bästa äktenskap behöver sorgen vara på samma plan hos bägge parter. När den ena känner att allt är väl, kan den andre känna mer kaoskänslor, och tvärtom. Vi kan inte jämföra sorg, men vi kan dela den. Vi kan gråta tillsammans, skratta tillsammans, lyssna till den andre, ta emot den andres sorg som en gåva och ge av vår egen som en gengåva.

Jag skulle önska att vi fick tillbaka sorgebanden så att det syntes att man var sörjande. Sorgen tar tid och måste få ta tid, och kanske är det först när själva begravningen är över som det verkligen kan börja - sorgearbetet.

Gud, ge mig tid för min saknad och hjälp mig att ta emot andras sorg. Amen

Förlåtelse utan gräns

Jag var ute i Uppenbarelsekyrkan i Saltsjöbaden i går och gästpredikade. En väldigt fin kyrka ritad av Ferdinand Boberg 1913. Kyrkan påminner mycket om Engelbrektskyrkan på Östermalm i Stockholm och är byggd samma år. Många kom och det blev en härlig gudstjänst med en underbar liten körgrupp med ca 5 kvinnliga korister. Temat var Förlåtelse utan gräns. Det var roligt att vara med i gudstjänsten, många kom och det fanns en värme som inte gick att ta fel på.

Det är sannerligen svårt ibland att förlåta. Det är så lätt att haka upp sig och älta det som sagts eller gjort och när någon person betett sig på ett klandervärt sätt och man själv är drabbad kan det kännas som en spricka uppstått i relationen. Det är inte längre samma sak. Något har brustit.

Det är i det läget Jesu uppfordrande ord kommer om att förlåta gränslöst mycket, 77 gånger, vilket är ett evighetstal. Det är sannerligen en utmaning. Att förlåta och glömma är inte samma sak. Men att förlåta är att få börja om, börja om i relationen med den andre och låta den andre få börja om.

Francis Bacon säger: Den som inte är beredd att förlåta andra förstör den bro han en gång själv måste gå över.

Denna måndagsmorgon får jag inspireras att än mer leva detta.

lördag 25 oktober 2008

Den helige Antonius?

I den Romersk katolska kyrkan lär det vara så att helgonet den helige Antonius kan vara behjälplig när man inte hittar saker. Hustrun och jag var ute idag på Waldemarsudde och Prins Eugens slott för att titta på en utställning av konstnären Lars Lerin - en fantatstisk utställning som rekommenderas å det varmaste! Efter en kopp kaffe och ytterligare några tavlor återvände vi till bilen för att åka vidare. Då upptäckte jag att bilnyckeln inte låg i någon av mina fickor och inte inkört i något kavajfoder och inte inträngd i plånboken. Oerhört nervös, irriterad och frustrerad återvände jag till konstutställningen, besökte caféet där vi suttit och frågade efter nyckeln. Ingen nyckel fanns inlämnad. Då återvände jag till den utställning som vi såg senast. Ingen bilnyckel. I stor desperation begav jag mig till entrékassan och frågade om någon hade lämnat in en bilnyckel. Och tack gode Antonius (?) eller kanske snarare Gud! Bilnyckeln var upphittad och inlämnad och i stor tacksamhet och lättnad kunde jag återvända till bilen, komma in i den och köra vidare.

Denna lilla erfarenhet blir en påminnelse för mig om Guds omsorg och kärlek också i det lilla. Ibland glömmer jag bort det, eller ser det inte. I dag fick jag erfara det konkret. Om det var den helige Antonius eller inte som ingrep låter jag vara osagt men bilnyckeln blev en predikant för mig denna lördagsförmiddag.

fredag 24 oktober 2008

Humlan kan inte flyga längre...

Hur ska det gå? Ja, det är frågan som vi mal på i Stockholms domkyrkoförsamling. Som jag skrivit tidigare (Se bloggen "Det började som en skakning...") är vår budget för 2009 under all kritik. I går kväll satt kyrkorådet och skar i budgetförslaget för att få ned budget-09 från -5,1 miljoner till drygt minus 3 miljoner kronor.

I dag satt vi med representant från stift, församling och S:ta Clara kyrkas vänner (en vänförening inom S:ta Clara kyrka - en förening kopplad till EFS). Vi talade framtidsalternativ för det är ju så att Stockholms domkyrkoförsamling har på sikt (kort sikt...) inte råd att ha tre kyrkor. Vi måste hitta goda lösningar så att åtminstone en del av verksamheten kan fortsätta fast kanske med annan huvudman som aktör. Det är sannerligen inte lätt.

En av musikerna i vår församling berättade för mig att han hade träffat en i samhället högt uppsatt person som trodde att Svenska kyrkan var generellt rik och att det därför inte kunde vara några problem för oss i vår församling. Ack så fel! Det finns rika församlingar med starkt skatteunderlag men så finns de små församlingarna som har det betydligt tuffare. Halvt på skämt och halvt på allvar skulle man kunna kalla oss en glesbygdsförsamling trots att det vistas ca 200.000 personer inom våra gränser varje dag. Ja, tufft är det för oss. Vi har varit som en humla. En humla kan inte flyga men flyger ändå. Så har det varit med oss. Nu håller vi på att singla i marken för humlan kan inte flyga längre om inte humlan får hjälp!

torsdag 23 oktober 2008

Tack och lov!

Petrus - klippan - den trosstarke - han som blev korsfäst i Rom fast upp och ned (han ville ju inte bli korsfäst som sin mästare) - han var en riktig svikare. När det hettade till, när tillvaron blev hotfull, då sa han om Jesus: "Jag känner honom inte". Det är så lätt att låta kristen tro vagga in oss i något sorts tillstånd av trevlighet, av tradition, av det som är lite lagom. Någon har sagt: Kristen tro är ingen kudde utan ett kors. Vi kan inte avgränsa den kristna tron till specifika områden, de trevliga, de lagomreligiösa, de traditionsfyllda helgerna, ritualerna. Det finns ingen zon i livet inom vilken kristen tro inte får beröra och påverka på olika sätt. Vi kan inte vid lämpliga tillfällen säga: Jag känner honom inte! Tvärtom - hela livet - har med den kristna tron att göra. Hela livets alla delar får påverkas. Därför har psalmförfattaren J Kirkegaard rätt när han skriver i Britt G hallqvists översättning: Ut i det fria skall du med herren gå. Kraften fullkomnas mitt i din svaghet då. (Psalm nr 90 i den Svenska Psalmboken).

Petrus erfor det. Trots hans svek fick han vara med! Det säger något också om Dig och mig.

Tack och lov!

onsdag 22 oktober 2008

Tvivel?

Får man tvivla i kyrkans sammanhang? Tron anses ju vara en dygd - något man ska vara bärare av. Tron på den Treenige guden är den som Kyrkan (med stort K d v s den världsvida kristna kyrkan) förkunnar och bärs av. men samtidigt ryms tvivlet också i ett kristenliv. Vi får tvivla, vi får brottas med trosfrågor, med de existentiella frågorna, med allt det som berör vårt eget liv, vår egen syn på oss själva och andra. Vi behöver inte ha de trossäkra färdiga svaren. Vi behöver inte ha de färdigformulerade dogmerna och trossatserna. Inför Gud behöver vi inte ens tro i någon välstrukturerad form. Inför Gud får vi istället komma just som vi är och vara i stillhet just som vi är. Vår ansats till tro duger. Vårt tvivel får finnas där.

Jag tänker på Tomas "tvivlaren" som krävde gudsbevis för att kunna tro. Han fick vara med bland lärjungarna. Att Jesus sedan visade sig för honom och s a s överbevisade honom är en annan och unik berättelse. Det är sannerligen inte alla som möts av det gudomliga så konkret so Tomas. men det viktiga är att han får uttrycka sina tvivel, att tvivlet inte är förbjudet. Läs gärna Johannesevangeliets 20:e kapitel. Att Jesus säger: Saliga de som inte har sett men ändå tror (v 29) får vi se som ett understrykande av att oavsett tvivlet ändå våga Gudstilliten.

Sist ikväll funderar jag också över hela lärjungaskarans uppdrag att ge sig ut och berätta om den korsfäste och uppståndne. I Matt 28:16 står det att Jesus visade sig för lärjungarna , de föll ned och tillbad men att några tvivlade. Just det, precis innan de får uppdraget uttrycker några sitt tvivel på alltihop och ändå får de vara med.

tisdag 21 oktober 2008

De svävar nästan

Jo, just så är det! Tavlorna som nu är utställda i Storkyrkan tycks, i rätt belysning och med mörk omgivning, nästan sväva i luften. Där finns de, de tolv apostlarna. Men också aposteln Paulus, den 13:e aposteln. Han finns där som en påminnelse för mig om att tillvaron kan vara större. Han hade riklig erfarenhet av att veta hur saker och ting är - vad som verkligen gäller. Och Saul (hans hebreiska namn) var en gudfruktig person, engagerad i skriftstudier och tältmakeri. Han visste hur det mesta var beskaffat och han hade väldigt bestämda åsikter om andra. I det läget drabbades han av en livsgenomgripande upplevelse. Det som tidigare var självklart var inte längre så självklart. Det som tidigare var begränsat blev plötsligt större. Paulus omvändelse, eller kanske snarare kallelse ut i det som inte är det givna, en kallelse bortom de förutfattade meningarna, blir en påminnelse för mig personligen om att Gud kan kalla mig bortom det säkra, bortom det jag har vana av. Men när Gud kallar finns det ingen väg tillbaka. När Gud kallar finns bara en väg och jag får - oavsett vart vägen leder be med heliga Birgittas ord: Visa mig, Herre, din väg och gör mig villig att vandra den.

Aposteln Paulus är en av de apostlar som "svävar" i Storkyrkan. Han får påminna mig

måndag 20 oktober 2008

Service above self

Jag har gått med i Gamla stans Rotaryklubb. Rotary är en viktig organisation som gör väldigt mycket nytta. Service above self är grundprincipen och årets tema är "make dreams real". Genom hälsosatsningar, genom satsningar på att stötta nya svenskar, genom ungdomsutbyte och ungdomsutbildning etc. etc är det många drömmar som blir förverkligade. Min rotaryklubb träffas på måndagar och äter lunch tillsammans och under lunchen är det alltid ett föredrag av en inbjuden talare eller en talare från klubben. Nu mer är inte heller rotary en "gubbklubb" utan en organisation i vilken fler och fler kvinnor känner sig hemma - tack och lov!

Service above self är sannerligen helt i enlighet med vad kyrkan står för. Det är en del av vår kristna etik. Egentligen kan det översättas med den gyllne regeln: "Allt vad ni vill att människor skall göra för er, det ska ni göra för dem". Det handlar om att vara med och bidra till ett förändrat samhälle där våld, trakasserier och mord etc blir mer och mer sällsynt. Alla goda krafter behövs.

Låt oss arbeta tillsammans ur våra olika perspektiv men med service above self!

söndag 19 oktober 2008

En intensiv söndag

Så var en intensiv söndag till ända. På förmiddagen firade vi vernisagehögmässa i Storkyrkan. Biskop Caroline predikade och välsignade och Kristina Lj och jag ledde mässan i övrigt. Det som var så speciellt denna söndag var att mycket av det sagda och sjungna (Storkyrkans kör under ledning av Gustaf Sjökvist med Mattias Wager vid orgeln) handlade om apostlarna. Michel Östlunds 13 jättemålningar svävade som utmaningar i kyrkan. Kyrkorummet är annorlunda med dessa målningar - målningar som inte är självklara utan som man, likt patriarken Jacob, måste brottas med.

Vid kyrkkaffet, som Storkyrkans stödförening ordnade, samtalade Michel och jag om andlighet i modern konst och under mina två år har det aldrig varit så många på kyrkkaffet.

Vid sena eftermiddagen var jag ute i Djursholm hos den katolske nuntien i ett speciellt ärende. Han är oerhört sympatisk och lätt att tala med. Träffade den nya ambassadören vid Heliga Stolen Ulla Gudmundsson och bytte några ord med henne, liksom några Birgittasystrar och en katolsk oblatpräst - och så mina focolarebröder förståss, liksom min egen lilla familj. Det var ett speciellt möte där jag påmindes om Jesu översteprästeliga förbön där han intensivt ber för sina lärjungar och säger: Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig. (Joh 17:21).

På kvällen blev det middag med min lilla familj.

Ja, det var allt en intensiv söndag!

lördag 18 oktober 2008

Apostlarna

I kväll har jag haft en fantastisk upplevelse. En liten grupp personer var specialinbjudna till en "smygvernisage" av utställningen "Apostlarna" som äger rum i Storkyrkan f o m i morgon t o m den 23 november. Det är en fantastisk utställning med 13 dukar som hänger i luften med hjälp av vajrar. De föreställer de 12 apostlarna plus Paulus. En fantastisk utställning som Du bara måste se - en utställning som på många sätt stämmer till eftertanke. För mig kom apostlarna påtagligt nära. De blev individer på ett nytt sätt - individer som inte bara fanns för ca 2000 år sedan utan individer in i min egen tid, individer som har med mig att göra. Läs mer på http://www.stockholmsdomkyrkoforsamling.se/news_article.php?article=420

Tidigare idag firade vi Gary Gradens 25-årsjubileum som anställd i S:t Jacobs församling som blev Stockholms domkyrkoförsamling. Jag höll tal och sa bl. a: musiken som Du och kammarkören framför bär ut evangeliet på ett sätt som blir ett fantastiskt komplement till ordets förkunnelse och sakramentens synliga tecken. Så är det med musikens roll i kyrkan. Drygt 500 personer var i S:t Jacobs kyrka för att lyssna till olika körer som Gary bjudit in - körer som han på olika sätt haft relation till. Det blev en musikalisk fest präglad av stor glädje!

Tillbaka till Apostlarna. Ordet apostel betyder utsänd. Apostlarna sändes ut i sin samtid att visa på det djupast mänskliga - den gudomliga kärleken. De kan vara våra inspiratörer. De var djärva. De vågade offra sin bekvämlighet för kärlekens och medmänsklighetens skull - för Guds skull. Min bön i kväll blir: Hjälp mig Gud att inspireras av Dina apostlar. Sänd mig! Amen

fredag 17 oktober 2008

GUD-08

Ja men han är ju så bra! Det är Jan Eliasson jag tänker på. Han föreläste idag på Stockholms stiftsfest - GUD-08. Han talade utifrån sin FN-erfarenhet om fred och försoning och sa bl a: Ingen fred utan utveckling. Ingen utveckling utan fred och ingetdera utan respekt för mänskliga rättigheter. Vidare sa han att solidaritet inte får stanna vid en gräns utan vid människor i nöd. Det är värt att tänka på i alla konflikter även den mellan Israel och Palestina.
Passion and compassion var ledord för honom.

Ja, det var en bra inledning till en stor samling med församlingsanställda, förtroendevalda och ideella medarbetare i Stockholms stift. Ca 1700 personer hade köpt biljetter till denna mässa i Stockholmsmässan i Älvsjö.

Jag var på en föreläsning med direktorn Bo Larsson. Han talade om predikan och sa: All teologi är tolkad mänsklig erfarenhet. Det kan vara bra att tänka på i våra teologiska debatter när vi är övertygade om att just vi har rätt. Den teologiska sanningen är alltid en sanning i plural där vi får bidra från många olika håll. Vi äger inte sanningen - men vi kan söka den tillsammans, nalkas den tillsammans, ana något av den tillsammans.

Muslimerna har rätt i formuleringen att Gud är större. Sådan är Gud också 08.

torsdag 16 oktober 2008

Inspiration från Bokoba

Jag har just avslutat ett entimmesmöte med domprost Lorenz från Bokoba i Tanzania. Det var fantastiskt att höra om hans arbete. Jag tycker att min almanacka är överfylld. Hans almanacka tycktes inte ha ett visst antal sidor. Otroligt! Det mest inspirerande var att höra honom tala om den kristna trons betydelse i kyrkan. Den kristna tron är en tro på liv och död på ett ännu starkare sätt än i Sverige. Vi bär på ett arv av "institution" som vi har svårt att skaka av oss trots att vi är ett trossamfund och inte ett kungligt salighetsverk. Den kristna tron borde för oss än mer vara en tro "på liv och död". jag säger det lika mycket till mig själv som till någon annan. Vad innebär det att vilja följa Jesus Kristus i 2000-talets Stockholm? Det är en sak att tala om Jesus - det är en annan sak (naturligtvis kombinerad med att tala) - att leva Jesus. Mina vänner i S:ta Clara talar om Jesus i ord och handling och de samlar många i olika sammanhang. Det är inspirerande även om vi ibland har olika teologiska tankar.

Förut sände vi missionärer till Tanzania - nu behöver vi lyssna och inspireras av våra systerkyrkor. Liksom till av dem i vår närhet...

onsdag 15 oktober 2008

Vittnesbörd från Marocko

Jag har suttit i Rom i samtal om religiosdialog med en kristen man från Marocko - en man som återfinns i en i grunden katolsk rörelse men med starka ekumeniska inslag. Rörelsen heter Focolarerörelsen och jag själv är mycket engagerad där utifrån mitt svenskkyrkliga perspektiv. I vilket fall blev jag djupt rörd när vi kom att tala om Gud och mannen då sa ungefär: Ur mitt perspektiv föredrar jag en bra muslim framför en dålig kristen. Då talade vi inte politik utan religion. Detta som kan verka så frustrerande för mina evangelikala vänner - nämligen att det bara finns en enda Gud och det är Gud - det är inte lika frustrerande ute i den stora vida världen. För mig är det en grundläggande och bärande tanke och som hjälper mig att se på mina systrar och bröder i andra religioner som just systrar och bröder. Jag får se dem som Guds barn precis som jag får vara ett Guds barn. Hellre en god muslim som lever den nåd och kärlek som också uttrycks i Koranen än en kristen som talar men inte handlar... Ack må jag själv än mer handla!

torsdag 9 oktober 2008

Åter på onsdag

Mitt bloggande tar en liten paus igen. Åter i bloggvärlden på onsdag i nästa vecka.

Med sådana vänner behöver man inga fiender!

Med sådana vänner behöver man inga fiender! Siewert Öholm skriver upprört en artikel i Världen idag om en konsert som ska äga rum i Storkyrkan nu på måndag kl 19.00. Det är Rädda Barnen och en palestinaorganisation som ska ha en konsert till förmån för de palestinska barn som är drabbade av krigets fasor. Biskop Lennart Koskinen ska tala. Stockholms domkyrkoförsamling är inte medarrangör utan har bara hyrt ut kyrkan för denna konsert. Siewert Öholm talar i sin artikel om de döda judiska barnens lidande föräldrar. Jo, visst! Absolut. I en konflikt av det slag som råder mellan Israel och Palestina finns det inga segrare, bara en massa offer. Konflikten är fasansfull. Självmordsbombningar är vedervärdigt och måste fördömmas å det starkaste från alla håll - också från kyrkans håll! Den omtalade och vidriga muren som byggts (i hög utsträckning på palestinsk konfiskerad mark) skyddar till viss del mot bombattentat. Det ska inte förnekas. Samtidigt är muren en fruktansvärd provokation. Den går på ockuperad mark, den hindrar människor från att komma till sina arbeten. I gränsövergång mellan Jerusalem och Betlehem behandlas palestinierna på ett sätt som är människoovärdigt.

När jag skriver detta gör jag det med en stor kärlek till det judiska folket som min familj en gång tillhörde och som jag själv, trots att jag inte är jude, känner stark närhet till. Men jag gör det med en vrede över hur den israeliska regeringen genom beslut och israeliska militärer genom handling behandlar palestinierna. Muren provocerar fram desperata och vedervärdiga attentat.
Öholm skriver att Palestinierna började konflikten. I detta sammanhang handlar det nog om hönan och ägget. Vi vet inte vem som var först - och det är inte det viktiga. Det viktiga är att alla krafter läggs ned på att skapa fred och samförstånd. Ett enögt palestinskt stöd leder inte framåt. Ett enögt israeliskt stöd är lika fel.

Det finns i kristna evangelikala kretsar, som Siewert Öholm mer och mer tycks ansluta sig till, en proisraelisk hållning som till förstone kan verka sympatiskt ur judiskt perspektiv. Det är viktigt för dessa kristna att Israel återupprättas, att så många judar som möjligt kommer dit. Till sist ska också Messias komma tillbaka, d v s Jesus Kristus, och då kommer judarna att ha spelat ut sin roll. Med det sättet att tänka blir det judiska folket en bricka i spelet. Det viktiga är att Jesus har kommit tillbaka och den messianska tiden slår in. Då har judarna ingen roll längre. Det luktar ersättningsteologi och med sådana vänner behöver man inga fiender!

På måndag är stödkonserten för de palestinska barnen. En konsert för barnens skull är viktig! Även för de palestinska barnen. Även deras föräldrar gråter, även deras föräldrar lider.

onsdag 8 oktober 2008

I finanskrisens dagar

Drygt 36 % har börsen sjunkit i år och världens ekonomer oroar sig - och med all rätt. Hur ska det gå? Kommer börserna att falla ytterligare? Kommer vi att få uppleva börskrascher? Kommer presidentvalet i USA att påverka kurserna? Många frågor, många kommentarer publiceras dagligdags i tidningar. Och många människor mår naturligtvis dåligt mitt i allt detta. För väldigt många är läget en total katastrof.

Påven Benediktus XVI påminner i ett uttalande världen om att det finns andra värden i livet än de ekonomiska. Vi är inte homoekonomicus även om man ibland kan tro det. Det finns djupare värden, av börsen oberoende värden, som vi hela tiden oavsett världsekonomin upp- och nedgångar måste hålla fast vid. Ett sådant värde är kärleken - en kärlek som har många facetter. Jesus påminde sin samtid om de två judiska buden som han ansåg vara de allra viktigaste. Det ena budet handlar om att vi ska älska Gud av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft (5 Mos 6:5). Det handlar om att söka den som djupast sätt angår oss, den som djupast sätt berör oss. Den innebär att försöka se sitt eget liv i ett större perspektiv. Livet är inte begränsat till det vi kan mäta, väga, värdera, se eller höra. Livet är större än så. Vårt eget liv både kan och får handla om relation med Någon som ser vårt eget värde - ett värde som är oberoende av allt. Denna Någon kan beskrivas med tre bokstäver: G-U-D.

Det andra budet som handlar om kärlek till medmänniskan finner vi i 3 Mos 19:18 där det står:...du skall älska din nästa som dig själv. Det handlar om en livshållning, en livssyn där medmänniskan - oavsett vem - är viktig. Vi får inte glömma detta i finanskrisens dagar när vi riskerar att egoismen än mer accentueras.

tisdag 7 oktober 2008

Det började som en skakning på övre däck

3000 medlemmar räcker inte. Men så många finns det i vår församling. 5000 personer bor inom församlingens gränser varav ca 3000 personer bor i Gamla stan, knappt 2000 personer i S:ta Claraområdet och ca 200 personer i S:t Jacobsområdet. ca 75.000 personer arbetar inom församlingens territorium och ca 200.000 människor (tror man - hur man nu exakt kan veta det, men, men...) rör sig inom församlingens gränser varje dag. Vår uppgift, enligt Kyrkoordningen är att finnas till för dem som bor och vistas inom församlingen och vi finns till. Vi har fantastiska gudstjänster, vi har otroliga konserter, vi har seminarier, bibelstudier, diakonal verksamhet och mycket mycket annat. Men pengarna räcker inte till. Stockholms domkyrkoförsamling är en av Stockholms minsta församlingar med en av Svenska kyrkans största uppdrag. Men vi har inga pengar! Vi ropar på hjälp till Svenska kyrkan i Stockholms stift. Vi ropar på hjälp till Svenska kyrkan på nationell nivå. För vi har inga pengar. Det är tufft liv för en församling som samtidigt är en lokal församling, en stiftsförsamling med viktiga uppdrag för hela stiftet och en nationell församling med uppdrag som berör hela Sverige och en internationell församling i den bemärkelsen att så många turister kommer till oss från "när och fjärran fält". Stockholms stift lyssnar till oss och vi får se vart goda samtal leder. Nationell nivå lyssnar också och vi får se vart det lyssnandet leder. Hela tiden upptas tankeverksamheten kring framtiden. Kommer vår församling alls att existera om några år?? Det är väldigt osäkert!! Kanske vore det bättre att vi splittrade församlingen i två eller tre olika delar och att dessa delar slogs samman med andra församlingar. Ett sådant beslut kan stiftstyrelsen fatta men det är sannerligen inte enkelt och kräver en lång process av genomlysningar.

Just så är vår situation. "Det började som en skakning på övre däck" sjunger Mikael Wiehe i sin sång om Titanic. Den skakningen har varit. Nu är det verkligt tuffa tider...

Jag vill att Du som läser detta sprider det vidare. Det är viktigt att många får veta om hur läget är och alla goda förslag till lösningar är varmt välkomna!

Men mitt i allt detta vill vi verka för att göra Gud – i vilken vi lever, rör oss och är till – känd, trodd och efterföljd genom mötet med Jesus Kristus.

Så det så!

måndag 6 oktober 2008

Vinstocken

Jo, nu är jag tillbaka i bloggvärlden igen efter att ha studerat vinstockar, grenar och druvor några dagar tillsammans med hustrun och ett antal andra personer. Vinstocken är märklig. Om den sköts väl, i lämplig jord, med lämplig väderlek och med lämplig beskärning, bär den rik frukt. Stora klasar där bären sitter oerhört tätt har jag sett. 1,5 kilo ungefär, ger varje välskött vinstock. När jag såg alla dessa fantastiska vinstockar (det var mitt i skördetiden) gick mina tankar genast till Jesu ord om vinstocken: Jag är den sanna vinstocken, och min fader är vinodlaren. Varje gren i mig som inte bär frukt skär han bort, och varje gren som bär frukt ansar han, så att den bär mer frukt. (Joh 15:1-2) På det viset blev vinfälten en predikan för mig - och en fråga. Bär jag frukt? Bär jag sådan frukt som den store vinodlaren vill ha? Sitter jag fast på vinstocken? Hämtar jag min näring där? Herre förbarma Dig!

Kanske är det just detta som allt handlar om och som jag, och vi alla, behöver påminnas om mitt i allt arbete med svåra budgetfrågor, personalfrågor och andra framtidsfrågor som hoppar i en domprosts huvud.

Jesus säger: Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra. (Joh 15:5)

Utan vinstocken blir det ingen frukt. Det får jag aldrig glömma!

torsdag 2 oktober 2008

PS!

Jag återkommer med nya bloggtankar på måndag den 6 oktober. ds

Visst är det svårt!

Visst är det svårt att lita på Gud, men inte för att Gud skulle svika och därmed göra sig mindre trovärdig. Nej, det är svårt att lita på Gud därför att så mycket annat distraherar oss. Vi hör inte Guds tilltal p gr. av så många andra tilltal. Vi ser inte guds handlande p gr. av vår mänskliga skumögdhet där vi "bara" ser med logikens ögon, vetenskapens ögon. Men Gud är mer än logiken, mer än vetenskapen. Att se med en djupare blick utesluter varesig logik eller vetenskap men är ett viktigt komplement - för mig omistligt.

Men när det egna livet är kaos - när ingenting tycks hålla - när allting bara sviker - var är då Gud? När man absolut inget känner, absolut inget upplever - när allt bara är svart, har då Gud övergivit? Är Gud bara där om man tror?

Svaret är NEJ! Gud finns där också i mörkret, också när allt känns fruktansvärt, också när allt är kaos, också när man inte vet hur man ska orka vidare. Gud finns inte som den stora lösningen, Gud ger inte svaret på alla frågor. Men Gud är där, mot alla odds, trots allt och ger kraft att ta ett litet steg till - trots allt.

I Psaltarens 139:e psalm i Gamla Testamentet uttrycks detta så fantastiskt:
Var skulle jag komma undan din närhet? Vart skulle jag fly för din blick? Stiger jag upp till himlen, finns du där, lägger jag mig i dödsriket, är du också där. Tog jag morgonrodnadens vingar, gick jag till vila ytterst i havet, skulle du nå mig även där och gripa mig med din hand. Om jag säger: Mörker må täcka mig, ljuset omkring mig bli natt, så är inte mörkret mörkt för dig, natten är ljus som dagen, själva mörkret är ljus.

Detta får vi vila i också när tilliten är svår...


onsdag 1 oktober 2008

Sådan är Gud!

I kväll har jag haft ett bibelstudium kring 2 Mosebokens 2:a kapitel. Moses föds inom ett äktenskap där Moses pappa gifte sig med sin faster. De fick Aron, Moses och Mirjam. Det är spännande att djupstudera texter från 2:a Mosebok och se vad de har för judisk bakgrund och hur de kan läsas med "kristna glasögon". Särskilt de sista verserna i 2:a kapitlet berörde mig: Där står det: När Gud hörde deras jämmer tänkte han på sitt förbund med Abraham, Isak och Jakob och tog sig an israeliterna och gav sig till känna för dem. (2 Mos 2:24-25).

Gud hörde, Gud tänkte, Gud tog sig an, Gud gav sig till känna. Dessa fyra påståenden kan vara bra att påminna sig om när finansmarknad och annat kollapsar. Sådan är Gud - ondskans motsats. De fyra verben vittnar om en Gud med omsorg. När vi inget orkar, när vi inget känner bryr sig Gud om oss. När man läser 2:a Mosebok finner man att Gud inte sviker - oavsett hur tillvaron ser ut. Sådan är Gud - hans som ger sig till känna för oss i en vanlig medmänniska.

Efter bibelstudiet firade vi en enkel mässa i Storkyrkans högkor. I bröd och vin kom Gud oss nära - Kristus själv. Sådan är Gud!