fredag 29 juli 2011

Vilket samhälle vill vi sträva emot och vad är kyrkans roll? Tankar i Pridetid.

Jag ställer ovanstående fråga med tanke på att Pridefestivalen börjar på måndag. Kl 17.00 firar vi queermässa i S:t Jacobs kyrka och Prideflaggan ska också detta år ska sitta på kyrkans torn.

Temat för årets Pridefestival är 'Öppenhet'. Och är inte det ett av flera nyckelord för det samhälle vi vill leva i? Ett samhälle som präglas av öppenhet och kärlek, i respekt för mångfalden,en kärlek och öppenhet som inte skadar vare sig den egna individen eller andra, det samhället måste vi kämpa för tillsammans och här har kyrkan en viktig uppgift! Kyrkans budskap handlar ju om Guds rike - en gemenskap präglad av kärlek till Gud och kärlek till medmänniskan. Kyrkan ska stå för öppenhet. 'Närvaro, öppenhet och hopp' är Svenska kyrkans kärnvärden när det gäller kommunikation. Men dessa värden kan också appliceras på kyrkan i stort. Vi vill vara en närvarande kyrka som finns där människor är. Vi vill vara en öppen kyrka som välkomnar var och en som den är oavsett etnisk bakgrund, oavsett stark, svag eller mer eller mindre obefintlig tro, oavsett sexuell identitet. Var och en ska kunna känna sig hemma i kyrkan därför att kyrkan ska vara öppen. Men kyrkan ska samtidigt inte vara profillös. Kyrkan ska tydligt tala om kyrkans budskap, om nåden, om försoningen, om förlåtelsen, om upprättelsen, om de nya möjligheternas väg i Guds kärlek. Det handlar om hopp!

Kyrkan ska vara ett salt i samhället! Idag lever vi i stor utsträckning i ett heteronormativt sammanhang, där vit heterosexuell man är riktlinjen. Men vårt samhälle måste mer och mer få präglas av den öppenheten som inte handlar om att somliga inte hör hemma beroende på sådant som de inte kan hjälpa. Jag kan t ex inte hjälpa att jag är heterosexuell. Det är min grundläggande sexuella identitet. Andra har andra grundläggande sexuella identiteter. Låt oss, som kyrka och kristna, vara med och stötta mångfaldens samhälle där vi hör samman, där var och en an får vara öppen med den hen/hon/han är. Ingen borde behöva 'komma ut' därför att det inte borde finnas några garderober att komma ut ifrån. Så många har i kyrkans sammanhang ( och i samhället i stort) fått dölja sin identitet, fått låtsas vara någon och något som man inte är. Min önskan är att var och en ska få komma ut och att sedan inga garderober av den typen ska få finnas. Den öppenheten borde både kyrkan och samhället i stort präglas av. Då skulle inga pridefestivaler behövas. Då skulle vi gemensamt, oavsett sexuell identitet, fira kärlekens festival - en kärlek som ju är störts av allt, den kärlek som är en del av Gud och som återspeglas, om än i mikroformat, i den mellanmänskliga kärleken. Innan denna vision är en verklighet får kyrkan vara det salt som evangeliet utmanar till också i den mellanmänskliga kärleken.

Svenska kyrkan kommer att finnas på plats i Kyrkans tält i Kungsträdgårdn. Vi samarbetar med Ekho (Ekumeniska gruppen för homo- och bisexuella, transpersoner och queerpersoner) och med Svenska kyrkans Unga. I tältet finns vi för att samtala, svara på frågor, finnas till på olika sätt. Denna kyrkans hållning handlar inte om att vara politiskt korrekt utan om att ta skapelsens Herre på allvar. Så älskade Gud världen, skriver evangelisten Johannes (Joh 3:16). Just så är det. Gud älskar världen med sina barn, barn av olika slag, olika religioner, olika hudfärg, olika språk, olika sexuell identitet. Gud har skapat oss alla som dem vi är. Gud vill oss, vill dem vi innerst inne är. Homo-, bisexuella, transpersoner, queerpersoner, heterosexuella, a-sexuella, vi hör ihop. Vi är syskon för vi är Guds barn tillsammans. Därför ska Prideflaggan sitta på S:t Jacobs kyrkas torn under Prideveckan. Därför ska kyrkan vara öppen och stå för öppenhet. Därför ska kyrkan vara närvarande i Kunsträdgården och i seminariesammanhang i Kulturhuset. Därför ska kyrkan stå för och proklamera hoppets budskap, ett budskap som får vara med och påverka vårt samhälle så att det blir ett samhälle som präglas av öppenhet.

tisdag 26 juli 2011

Jag är kristen! Men vad betyder det i hatets och våldets tid?

Jag är kristen! Det kanske inte är en så konstig bekännelse om man är präst i Svenska kyrkan. Somliga av mina bloggläsare tycker nog att jag är en kristen som tolkar evangeliet fel eller som tycker att jag lämnat den 'sanna bekännelsen.' Jag är född och uppvuxen utanför kyrkans sammanhang. Jo, jag är barndöpt men i övrigt ingen 'kristen fostran' förutom några textläsningar på julafton varje år. Konfirmandtiden blev revolutionerande för mig och jag upptäckte den kristna tron på ett för mig utmanande och inbjudande sätt. Jesus var en person som personifierade kärleken, den Sanna djupa kärleken till medmänniskan och till Gud. Mötet med Jesus i Bibelns texter, i nattvardens mysterium, i sånger och psalmer och inte minst i ungdomsgruppens gemenskap blev livsviktigt för mig. Det blev så viktigt att jag mer och mer kände att jag ville engagera mig i kyrkans sammanhang också i min yrkesutövnibg. Efter ett samtal med en kamrat bestämde jag mig för att jag ville bli präst. Jag gick i första årskursen i gymnasiet när de beslutet togs och min familj vart förvånade. Det var kanske inte riktigt vad de väntat sig. Men efter gymnasiet, ett volontärår i kyrkans sammanhang samt vapenfri militärtjänst, bestämde jag n för att läsa teologi i Uppsala. Den 10 juni 1984 prästvigdes jag i Storkyrkan av dåvarande biskopen Lars Carlzon och så fortsatte min livsresa som kristen och mer och mer förstod jag att kristen tro och egentligen Jeus själv är inkluderande snarare än exkluderande. Det har varit och är en grundbult i min förståelse av kyrkans tro.

Jag skriver detta därför att jag tycker att de är så fel när terrorister likt den i Norge kallar sig kristna. Inte ens kristen fundamentalism står för den död och det hat som terroristen Anders Behring Breivik gav uttryck för genom sina ofattbart fasansfulla handlingar. Kristen fundamentalism kan ivra för allas omvändelse till Jesus Kristus. Kristen fundamentalism kan mena att alla kommer till helvetet som inte tror på Jesus Kristus. Men jag känner inte till någon kristen ( OBS: kristen!!) fundamentalism som menar att man ska ta livet av oliktroende. Breivik är inte kristen. Han är en människa som helt spårat ut, som begått omänskliga handlingar, som genomfört politiskt riktade terrordåd. Men han är inte kristen. Allt det han gjorde i fredags strider mot allt vad kristen tro och livsåskådning heter.

Men vi andra då? Vi som tror på den inkluderande kärleken, vi som tror att Gud är kärleken; hur långt sträcker sig den kärleken? Personligen har jag full förståelse för alla som vill se att terroristen Breivik hamnar i helvetet, som önskar livet ur honom o s v. Jag har full förståelse för alla som säger att Gud måste hata honom för vad han gjort därför att vi andra hatar honom för vad han gjort. Men vad betyder det då att Gud är kärleken? Vad betyder orden om att älska sina fiender och be för dem som förföljer dig? Jag förstår att det är svårt, ja omöjligt, för de drabbade att älska terroristen Breivik. Ingen kan begära det av dem. I Predikaren i Gamla Testamentet ( Pred 3:1-11) återfinns denna underbara text:
Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen: en tid för födelse, en tid för död, en tid att plantera, en tid att rycka upp, en tid att dräpa, en tid att läka, en tid att riva ner, en tid att bygga upp, en tid att gråta, en tid att le, en tid att sörja, en tid att dansa, 5 en tid att kasta stenar, en tid att samla stenar, en tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag, en tid att skaffa, en tid att mista, en tid att spara, en tid att kasta, en tid att riva sönder, en tid att sy ihop, en tid att tiga, en tid att tala, en tid att älska, en tid att hata, en tid för krig, en tid för fred. Vad får då den strävsamme ut av all sin möda? Jag har sett vilket arbete Gud har lagt på människan. 11 Allt vad Gud har gjort är skönt i rätta stunden.

Vi får leva med alla våra känslor. Och samtidigt finns Jesu utmaning där, en utmaning som plågar mig i sorgens och vredens tid, en utmaning som talar om att älska mot alla odds, älska trots allt, älska den som är ens fiende. Det är min uppgift som kristen.

Om nu Gud älskade oss så in i döden att Jesus själv dog och uppstod för vår skull hur kan då ett helvete finnas? Helvetet var på Utöya. Helvetet är här och nu för de föräldrar som mist sina barn, för dem som mist sin maka eller make i explosionen i Oslo, för dem som mist sina vänner genom terrordådet, för dem som har att leva med erfarenheterna från Utöya.

Min bön idag är: Gud ge mig ork, mod och kraft att vara kristen, att inte bara tala och skriva om tron och om Din kärlek utan att också kunna leva den, varje dag, mot alla odds! Amen

lördag 23 juli 2011

Länk till ett vittnesbörd från massakern

Här är en länk till ett personligt vittnesbörd från massakern utanför Oslo:
http://www.expressen.se/nyheter/1.2508054/gomde-sig-bland-lik-for-att-overleva

fredag 22 juli 2011

Oslo

När katastrofen sker är det svårt att hitta de rätta orden. Men det var inte bara under Oscar II: s tid som norrmännen var våra bröder och systrar. Också nu tror jag vi alla känner extra stark samhörighet med vårt nordiska grannland. Jag hoppas att vi både i vår enskilda andakt och i våra gudstjänster nu i helgen ber för alla dem som på olika sätt har drabbats både av den fasansfulla explosionen och det fruktansvärda massmordet på det norska socialdemokratiska ungdomslägret.

Min bön ikväll är att Gud ska omsluta alla de familjer som drabbats, att kärleken och omsorgen ska visa sig starkare än hatet och att Gud ska leda var och en vidare steg för steg till ny glädje, nytt hopp och ny framtidstro.

Må aldrig hatet och ondskan få sista ordet.

Gud är helig!

I onsdags kväll var jag på plats för fjärde gången. Jo, också i år sken solen över gräsmattan, också i år vajade den svenska flaggan utanför servicehemmet, också i år spelade den ordinarie musikern Marie och också i år sjöng solisten Lena.Håkan skötte också i år ljudet. Det var dags för ett av juli månads trädgårdsmöten vid ett annat av våra visten. Jag har hedersamt blivit inbjuden fyra somrar att predika vid ett av den lokala missionsförsamlingens friluftfsmöten. Jag känner mig oerhört hedrad! Det är roligt och en utmaning att få uttrycka evangeliet på ett sådant sätt att det bär också hos dem som kanske inte vanligtvis går i kyrkan eller är van vid det religiösa språket. Mitt tema var tredelat och handlade om Guds namn, Guds hamn och Guds famn. Egentligen är alltihop ett uttryck för Guds helighet.

Gud är helig! Vad betyder det? Jo, att Gud är Gud, att vad vi än säger om Gud så förminskar det Gud. Gud är alltid större än allt det vi förmår uttrycka om Gud. Gud är större än summan av alla religioner. Gud är större än summan av alla dogmer. Gud är större än summan av alla trosbekännares intensiva vilja att ha rätt. Gud är större än påståendet att Gud är större. Och samtidigt: något kan vi också säga om Gud för vi får tala om Gud liksom vi får tala till Gud. Gud är kärlek. Gud är ljus. Gud är Ande. Dessa tre påstenden återfinns i Nya Testamentet. Sådan är Gud. Och samtidigt kan vi säga något ytterligare. Vi som kristna kan säga att Jesus själv är modellen av Gud. Sådan som Jesus var, sådan är Gud. Därför får vi se på Jesus, följa Jesus, fördjupa vår relation till Jesus. De är vår väg till förståelse av Gud. Men vägen till Gud går också via vår medmänniska. Jesus själv pekar på detta när han säger de berömda orden att vad helst vi har gjort mot någon av dessa minsta som är hans bröder ( och systrar) det har vi gjort mot Jesus själv.

Gud är helig! Vad betyder det mer? Jo, att Gud alltid är med. Gud, som är kärlek, är med också då livet inte är så enkelt. Vi är inte övergivna. Vi är inte ensamma när livet gör oss illa. Gud vill inte det svåra, vill inte vårt lidande. Men, Gud är med i lidandet. Gud omsluter och kan ge en mening åt lidandet, en mening som vi inte ( eller i vilket fall sällan) kan se när vi är mitt i lidandet, mitt i svårigheten, men som i backspegeln kan bli en realitet.

Gud är helig! Vad betyder det? Jo, att det inte finns något profant. Allt är heligt. Hela tillvaron - allt! Sedan kan människan med våld och hat, med förstörelse på olika sätt, profanera det heliga. Men, hela tillvaron andas helighet - andas Gud. Då är skapelsens mångfald ett uttryck för Guds helighet med regnbågens många färger som en symbol också för detta.

Gud är helig! Vad betyder det? Jo, Guds helighet är en utmaning till oss. Gud vill att vi ska vara heliga, mänskligt heliga, egentligen att vi ska vara mer människor, vara mer dem vi verkligen på djupet är. Låt oss träna nu i sommar i kärlek till Gud och våra medmänniskor - i ord och handling, i engagemang och påverkansarbete.

Gud är helig!

onsdag 13 juli 2011

Vem är jude? Vem är svensk?

För några dagar sedan skrevs det på DN-debatt om detta med att vara svensk, om medborgarskap och vad som kan tänkas konstituera svenskhet. I judisk tradition har liknande diskussioner alltid förts men då beträffande vem som är jude och vad det judiska innebär. En jude är en person som är född av en judisk mor eller som själv har konverterat. Det räcker inte att, som jag, ha en judisk far. Men, säger någon i den judiska traditionen, en jude är en om känner sig judisk.

När jag läste artikeln om svenskhet och vilka som är svenskar och vad som kan tänkas krävas för att få kalla sig svensk kom jag att tänka på det judiska påståendet om att känna sig som en jude. En svensk skulle kunna vara en person som känner sig som en svensk. Sedan förstår jag att svenskt medborgarskap i mer formell mening är mer komplicerat och där kan man fråga sig vad som behövs. Ska man ha läst en del av den klassiska svenska litteraturen? Ska man kunna flytande svenska? Räcker det med att man bott sju år i Sverige? Säkerligen finns många olika åsikter i frågan. Men när jag skriver detta blogginlägg vill jag, åter igen, slå ett slag för en generös och välkomnande syn på invandrare och flyktingar. Vi har råd att vara generösa gällande vår flyktingkvot! Vi har råd att ge amnesti åt alla i landet befintliga flyktingar som inte begått ett annat lagbrott än att gömma sig i rädsla för verkställande av flyktingutlämning. Vi har råd att ha en generös syn på vad svenskhet är. I DN skrev debattören att alla kanske inte gillar sill och nubbe. Nej, och idag är den svenska matkultren en multikulturell mattradition. Pizza, kebab,spagetti, hamburgare, m m, m m. Också det s k 'finköket' består av mat från andra länder. Och ändå har i kvar köttbullar, rotmos, lax och annat svenskt och nordiskt.

Sverige borde vara ett land som präglas av det mångkulturella där okså gamla svenska traditioner ryms. Mångfaldens land med mångfaldens kultur där detta med att vara svensk skulle präglas av generositet och öppenhet och en omsorg om våra medbröder och medsystrar.

Sverige skulle än mer kunna vara ett land som med en kristen bakgrund värnar om religionsfrihet som blir en frihet til religion snarare en frihet från religion. Människor som bekänner sig till islam, judendom, kristendom, hinduism och buddism skulle än mer kunna samsas tillsammans utan varesig rädsla för eller fördomar om den andre.

Tänk om Sverige kunds vara ett land som präglas av det inklusiva snarare än det exklusiva!
Då skulle vi vara föregångare, ett ljus för andra folk.

Idag har vi långt kvar.

onsdag 6 juli 2011

Religion och politik

På ledarsidan igår i Svenska Dagbladet anklagades biskop Eva Brunne för att vara mer politisk än förkunnande eftersom hon skrivit under en artikel tillsammans med flera andra till stöd för ship to Gaza. Det finns en önskan att kyrkan inte ska lägga sig i politiken utan förkunna evangeliet om Jesus Kristus. Inte minst från borgligt håll uttrycks denna önskan. Kyrkan ska trösta, kyrkan ska finnas i krissammanhang, kyrkan ska ägna sig åt diakoni och stödja enskilda individer som är drabbade. Men Gud nåde om kyrkan lägger sig i politiken! Det har vi ju valt politiker till att sköta.

Jag delar inte min biskops syn på Ship to Gaza aktionen. Jag tror inte att den tjänar sitt syfte och frågan är vilka krafter som står bakom. Därom lär det finnas en del att säga. Men jag menar att det också som en konsekvens av evangeliet måste få finnas lite olika röster som på olika sätt ( fredliga d v s - icke våldssätt) talar för olika fredsaktioner, liksom det inom kyrkan finns olika tolkningar av evangeliet som leder till olika politiska tillhörigheter. Kyrkan måste också vara politisk, d v s evangeliet måste få konsekvenser annars riskerar vi att ge Karl Marx postumt rätt då han sa att religion är opium gör folket.

Mellanösternkonflikten är sannerligen inte enkel och det är inte ens fel att två träter. Men måhända försvåras Gazabornas situation av att Hamas och Fatah strider mot varandra, att det inte finns en regerande röst att samtala med i Palestina? Att sedan mer förnödenheter behövs i Gaza vittnar många om liksom att Gaza behöver återfå rätten att exportera sina varor.

Jag tror att vi alla som sitter hemma och tycker, skriver och talar, delar övertygelsen att raketer, misiler, kulor och krut inte löser konflikten. Det gynnar inte heller läget att Hamas önskar att Israel inte existerade. Likaledes utgör muren, taggtråden, vägspärrar, förstörda vägar, hinder av andra slag, barriärer mm stora stötestenar i fredsprocessen.

Lösningen då? Samtal, nya fredsprocesser, nya 'Osloavtal'. Men det är lätt att blogga om det, lätt att skriva och skriva under artiklar och betydligt svårare att leva den bistra verkligheten.

Jag hoppas att biskoparna fortsätter att reagera också politiskt utifrån evangeliet. Jag kommer inte alltid att hålla med. De kommer att få möta motstånd från olika håll. Men kyrkan är ingen åsiktsgemenskap, ingen tolkningsgemenskap utan en trosgemenskap.