Rik!?

Det lilla ordet väcker många känslor. "De rika, det vet man väl hur de är!" De rika, kan man läsa om i boken "Den nya överklassen. En bok om Sveriges ekonomiska elit." I den boken (som jag inte har läst) finner man säkert beskrivningar av en mängd rika människors liv och livssätt. Men vad är det att vara rik? Naturligtvis handlar det om att ha en förmögenhet som på många olika sätt underlättar. Pengar är viktiga i en människas liv. Så är det, alldeles ofrånkomligt, oavsett om man bor i ett kloster med egendomsgemenskap eller om man lever ute i samhället. Men det finns en annan rikedom som är nog så viktig - den inre rikedomen som inte går att skaffa via börsen eller via andra materiella investeringar.

Ibland fastnar vi i det materiella, fokuserar på det materiella - jag med. Men livet har också andra värden. Och kanske är det så att den djupaste rikedomen har med det andliga livet att göra. När livet gör oss illa håller sällan de materiella rikedomarna. När äktenskap krackelerar hjälper det inte att ha mycket pengar i plånboken. Äktenskapet blir inte mer helt för det. När man förlorar en nära och kär blir inte den avlidne mer levande bara för att det finns pengar. När man förlorar jobbet (som ju inte bara handlar om att tjäna pengar) hjälper det inte med en förmögenhet. Jo, det hjälper därför att jag kan överleva, men det hjälper inte mot den relationella fattigdomen, fattigdomen som handlar om att ha ett arbete att gå till, att vara någon sett ur arbetsmarknadsögon och inte bara en av de arbetslösa.

Det finns en rikedom som vi kan ta med oss var vi än går, hur vi än har det och t o m när vi är döda. Den rikedomen handlar om gudsgemenskap, om att fördjupa vår relation med Gud, att fördjupa vår relation med Jesus själv, att se med Guds ögon på vår omgivning. Rikedom i gudomligt perspektiv är en helt annan typ av rikedom som är okänslig för börskonjunkturer, som är okänslig för det mesta i tillvaron därför att det är en rikedom som övergår allt förstånd.

Jag kan ibland, i de mest klarsynta stunderna, tacka Gud, att jag, trots att jag har det väl ställt, har en större rikedom i min relation till Jesus Kristus. Att jag får leva mitt liv med Honom och fördjupa den relationen, det är en rikedom som kan tyckas ofattbar i sekulära ögons perspektiv, men som är något som övergår allt förstånd. Det handlar om att vara rik med en rikedom som håller också in i och genom döden.

Mammon? Gud?

Just nu talas det om HQ:s stämma på biografen Skandia (där Wall-Street 2 tydligen också visas). Det skrivs om Mats Qvibergs tårar och om hans sorg över den rådande situationen och om alla frågor hur det kunde gå så fel. Det är så lätt att utse någon till syndabock och det är lika lätt att skylla ifrån sig. Adam skyllde på Eva, Eva på ormen. Men som ledare i olika sammanhang har man ett ansvar. Det är sannerligen inte enkelt och oftast är det lättare att vara ledare, lättare att veta vad som borde gjorts eller ska göras om man inte är i chefs- eller ledarställning. Det är lättare att spela ishockey framför TV:n än att vara nere på rinken. Men samtidigt...

Idag skriver Dagens Industri om Vatikanbankens chef som misstänks för pengatvätt. Hur det är med den saken är inte utrett, men i de allra "heligaste" sammanhangen finns också tendenser till fel fokus.

När det gäller ekonomisk förvaltning och när det gäller förmögenhetshantering är det så lätt att bli fartblind, att bara vilja öka farten hela tiden och så ser man inte de farliga kurvorna, nonchalerar trafikriskerna. Man kan inte tjäna både Gud och mammon, säger Jesus. Och samtidigt talar han om hur en klok man använde sig av den ohederlige mammon för att göra något bra:

Ja, jag säger er: använd den ohederliga mammon till att skaffa er vänner som tar emot er i evighetens hyddor när mammon lämnar er i sticket. (Luk 16:9)

Om ni inte har varit trogna i fråga om den ohederliga mammon, vem vill då anförtro er det som har verkligt värde? (Luk 16:11)

Svepningen har inga fickor, säger ett uttryck. Det handlar om att se på sina tillhörigheter, se på sina ekonomiska möjligheter i ljuset av evigheten. Man kan inte köpa sig in i himlen men man kan på olika sätt vara med och skapa en bättre värld utifrån de ekonomiska möjligheter man har.

Pengar är i sig inte något skamligt. Tvärtom är vi alla beroende av dem under vår levnad. Men frågan är i slutänden var vi har vårt fokus. Är det på mammons betydelse i vårt liv eller är det på Guds betydelse i vårt liv?

Utifrån min egen situation och familjetillhörighet har jag haft anledning att mången gång fundera över dessa frågor och mången gång ta ställning i konkreta situationer. Jag vet inte om jag har lyckats. Det är alltid lättare att inse hur jag borde ha gjort eller ha åsikter om hur andra borde göra. I slutänden är det Guds sak att bedöma.

Mässan - ett dragplåster.

Tillbaka igen i Stockholm efter bokmässan. Det var sedvanligt väldigt roligt att vara där, gå på seminarier, lyssna till monterprogram, titta på böcker, köpa böcker träffa kända och okända människor. Och jag var inte själv... Nu hade jag väl aldrig trott att det skulle vara få personer närvarande men när jag under lördagen från en rulltrappa stirrade ut över mässans nedre våning såg jag en myrstack av människor. Det var fullkomligt hejdlöst många som var där och människor i alla åldrar. Alla ville ta del av det som fanns att ta del av. Och man var beredd att köa och trängas. Min första tanke var: "Hur ska jag komma fram med så många människor som står i vägen?" Min andra tanke var: "Tänk att så många människor är kulturengagerade, intresserade av böcker, av tidningar, av musik. Det är så roligt!" Mässan har verkligen blivit ett dragplåster för den vanliga kulturälskaren.

I kyrkans sammanhang har vi också mässan, men ibland skrämmer den mer än attraherar (tyvärr!) Många säger eller tänker kanske: "Oh nej, är det nattvard idag? Jag som inte är så religiös." eller "jag har inte förberett mig rätt", eller "jag är inte värdig". jag skulle önska att mässan, nattvarden, skulle kunna vara något både högtidligt och vardagligt på en gång. Högtidligt därför att det är Kristus själv som vi tar emot i brödets och vinets gestalt. Han är där. Det är Kristi kropp och blod på ett för oss alla mystiskt (med koppling till mystik snarare än något konstigt) sätt. Det konsekrerade (förvandlade) brödet och vinet symboliserar inte Kristi kropp och blod. Det är Kristi kropp och blod enligt luthersk bekännelse.

Vardagligt skulle det vara därför att mässan borde finnas var dag som en kraftkälla, som en rastplats vid vägen. På sommaren har vi det så i Storkyrkan och i somras fungerade det alldeles utmärkt och många (inte minst turister) hittade dit. Men det skulle också vara vardagligt i den bemärkelsen att alla och en var skulle känna att man var välkommen att ta emot detta kärlekstecken från Gud. Det handlar inte om att vara värdig. Det handlar inte om att tro rätt. Det handlar inte om en massa måsten. Det handlar snarare om nåd, nåd och kärlek, nåd och upprättelse.

Jag drömmer om att det i våra kyrkor skulle vara som på bokmässan. Folk skulle krylla och det skulle vara människor av alla åldrar. Man skulle vilja vara där, vara med, ta emot, öppna sig för Ordet som blev människa, Ordet som blev påtagligt i en liten bit oblat och lite vin.

En utmaning är att hitta till mässan! Välkomna till Storkyrkan på torsdagar, lördagar och söndagar och till S:t Jacobs kyrka på torsdagar och söndagar.

Jag skulle önska att mässan i kyrkan var ett dragplåster, likt mässan i Göteborg fast oftare!

Mot Mekka igen!

Nja, kanske inte Mekka men dock bokmässan. I morgon bitti far jag iväg till Göteborg för att vara med om årets bokmässa. Det är lika roligt och tröttande varje gång. För oss som älskar boken som en reell produkt (inte som läsplattevariant) är bokmässan ett Mekka. Att få gå där, titta bläddra, prata, köpa, det är fantastiskt. Jag gläder mig mycket! Hoppas att jag stöter på Dig där, du som läser min blogg. Det är alltid roligt att byta ett ord eller två i verkligheten och inte bara bland kommentarerna till mina inlägg.

Snart bär det av! Mot Mekka - igen!

Sverige demokraternas budskap strider mot den kristna grundtanken.

Man kan inte både vara Sverigedemokrat och kristen, enligt min mening. Deras syn på invandrare och flyktingar strider mot skapelsebudskapets hela grundläggande innehåll.

Vi är skapade av Gud. Vi är Abrahams barn. Vi har samma ursprung oavsett om vi är muslimer, judar eller kristna, ateister eller hinduer eller buddister o s v. Som skapade av Gud har vi ett gränslöst värde som ingen och ingenting kan ta ifrån oss. Gud är hela tillvarons skapare. Gud är den som ger allt och alla i tillvaron ett värde. Allt är heligt därför att Gud har skapat allting gott. Sedan har människan profanerat det heliga. Men oavsett etnisk härkomst, hudfärg, sexuell identitet, trosövertygelse är vi gränslöst älskade, har ett gränslöst värde och har dessutom ett ansvar för varandra. Jesus säger: " Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. ” (Joh 13:34)

Att älska handlar inte bara om ord utan också om handling, en handling där vi ser varandra, ser och bryr oss om. Flyktingen som gömmer sig i Sverige får vi se och bry oss om. Ge honom/henne/dem amnesti. Låt dem få vara kvar i vårt land! Låt dem få känna att de kommit hem och får vara här med den kultur som är deras! Den ryms också i Sverige! De ska känna till svensk kultur, leva efter svenska lagar och helst kunna kommunicera med oss andra på ett begripligt språk. Men låt dem få känna att Sverige är deras nya hemland!

Vi hör ihop! Det är en av de viktigaste fundamenten i den kristna tro. Vi är älskade och hör ihop! Vi har ett gränslöst värde och hör ihop. Det gäller Jimmy Åkesson och det gäller den muslimske flyktingen som gömmer sig. Vi måste tala högt och tydligt om detta - än mer i dessa tider sedan ödesvalet den 19 september.

Vi måste högt och tydligt konstatera att Sverige demokraternas budskap strider mot den kristna grundtanken!

Nu gäller det!

Med det valresultat som tycks vara aktuellt sent denna valdag måste vi kristna än mer stå upp för människovärdet, stå upp för kärleken som spränger gränser, stå upp för mångfalden och det mångkulturella. Valresultatet där Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen är bedrövligt! Nu gäller det att på alla sätt och med alla människor av god vilja, värna det multietniska, multikulturella, multireligiösa samhälle som vi lever i. I en av Svenska kyrkans psalmer står det: "Varken tro eller ras eller namn sätter gränser. Jag är där." (Svenska psalmboken 97). Låt oss värna om detta! I Jesu efterföljd.

En gudomlig kraftkälla.

Jag är just hemkommen från en av kyrkorna i mitt Värmlandspastorat - Visnums Kils kyrka. Vi var några få som var samlade till högmässa - ca 7 personer förutom vaktmästarn, kyrkomusikern och prästen. Men vi var där och vi sjöng, bad, lyssna ill Bibeltexter och förkunnelse och tog emot Kristus själv i brödets och vinets gestalt och stunden och platsen var helig. Det är klart att det alltid är roligt att vara många i gudstjänstsammanhanget. I Storkyrkan har vi denna sommar varit fler som firat gudstjänst än vanligt. Drygt 130 personer har det ofta varit en vanlig sommarsöndag. Det är fantastiskt! Men samtidigt är inte himlen mer närvarande, Jesus mer närvarande, än då det är 7 personer + de som har betalt för att vara där. Och kanske är det viktigaste av allt att få vara med om något där vi får ana det Heligas närvaro, vara på en plats, i ett sammanhang, uppleva och höra något som får en att känna och tänka: Hit vill jag komma tillbaka! I dagens gudstjänst fanns en innerlighet som betydde mycket för mig.

Någon har format följande påstående: "Stoppa plågsamma gudstjänstförsök!" Det uplevde jag inte idag. Tack till pastorsadjunkten, musikern, sångsolisten och vaktmästaren som bidrog till allt det nämnda!

Gudstjänsten blev en kraftkälla som bär mig vidare i dag på valdagen och den kommande veckan. Vi behöver denna typ av kraftkällor - gudomliga kraftkällor och där är gudstjänsten verkligen livsviktig och får aldrig bli något plågsamt försök.

Döden och livet.

Det är temat för morgondagen och den kommande veckan i Svenska kyrkans liv. Jag har både skrivit tidigare på denna blogg och sagt i olika sammanhang att vi borde leva våra liv med döden som relief. Det är så oerhört lätt att leva som om vi hade all tid och allt liv i världen, som om vi vore odödliga. "Tänk på att du är dödlig", sa slaven till kejsaren på hans vagn. Hur ofta tänker vi själva på det? Ibland kanske och då när vi drabbas, drabbas av förlustens sorg, drabbas av svår sjukdom. Men vi skulle behöva påminna oss än mer om vår dödlighet, att vårt liv, vår tid här på jorden är begränsad. Då skulle olika "viktiga" ting få annat perspektiv. Då kanske vi inte skulle käbbla så mycket? Jesus uppväckte änkans son i Nain. Det får vi höra om i morgon i Svenska kyrkans huvudgudstjänster. (Texten återfinns i Lukasevangeliet 7:11-17). Vi skulle behöva bli återuppväckta också vi, återuppväckta från det egoistiska och introverta liv som många av oss ( jo då; också jag) lever. Vi skulle behöva bli återuppväckta till att se vår medmänniska oavsett vilken politisk åskådning eller etnisk tillhörighet vederbörande har. Vi skulle behöva bli återuppväckta till ett kärlekens synsätt både på andra och på oss själva. Men hur?

För mig är det solklart. Att anta Jesu utmaning och följa Honom, att fördjupa relationen med Honom, att lyssna till Honom, tala till Honom, se Honom i min medmänniska och inse att allt det jag gör mot en av dessa mina minsta medmänniskor, det jag jag för Jesus själv.

Tänk om jag kunde leva så! Jag vill leva så! Men jag misslyckas, dagligen och stundligen. Jag vill gå från död till liv, men jag tycks klamra mig fast i döden. Då finns egentligen bara tilliten kvar, tilliten till nåden, tilliten till Honom som varit i dödens land långt före mig, som möter mig där och ger mig en chans till, och en till, och en till... därför att Han visat att döden och min egen fångenskap i den inte har sista ordet. Och i benådade ögonblick glimmar livet till, ja Livet med stort L.

Ps: I morgon går jag till min vallokal i Gamla stan och röstar. Nu har jag bestämt mig, men det har inte varit lätt. Alla riksdagspartierna har kloka tankar och egentligen skule jag vilja sätta ihop det optimala partiet med delar av allas. Och vem vill inte det egentligen..? Men i morgon röstar jag och sen blir det spännande att se hur det går. Måtte det bara bli befintliga riksdagspartier som kommer till uppropet den 4 oktober!

Glöm inte att rösta på söndag!

Jo, det är viktigt att alla vi som har rösträtt går iväg (i den mån det inte redan är gjort) och röstar på söndag! Och rösta då på något av de partier som redan sitter i riksdagen - inte på något annat. Ni förstår säkert vad jag menar. Det är viktigt med en regering som värnar om ett multikulturellt och faktiskt också multireligiöst Sverige där jag som kristen fullt ut får leva min kristna tro och mina judiska och muslimska systrar och bröder får leva sin tro. Låt oss värna och arbeta för än en mer öppen och generös flyktingpolitik. Jag har skrivit det förut och jag skriver det igen: Vi har råd! Sverige har råd att vara generös. Vi har råd att både dansa kring midsommarstång och fira Ramadan, att fira jul och fira Chanukka. Jag är stolt över att vara en bekännande kristen i en stad och ett land där andra religiösa utövare och ateister kan få leva sin övertygelse helt och fullt i respekt för oliktänkande. Låt oss värna om detta och rösta rätt på söndag!

I övrigt vill jag tacka Elisabeth Sandlund för din utmärkta utveckling av tidningen Dagen. Jag sörjer över att Du p gr av omorganisation och ägarfrågor byter roll och blir skribent och opinionsbildare istället! Men jag gläds över att Du är kvar även om vi inte alltid har samma åsikter. Men vem har man det med! Tack Elisabeth! Det blir spännande att följa Dagen och se vad som händer.

Det viktigaste valet!

Jo, så framställs naturligtvis det kommande riksdagsvalet (och kommun- och landstingsvalet) den 19 september. Det är klart att jag ska gå iväg till Storkyrkoskolan och rösta. Jag kommer att lägga min röst på något av de stora demokratiska partierna som inte är främlingsfientliga och jag hoppas att det blir en tydlig valseger för demokratin och mänskliga rättigheter, en tydlig seger för de som har det svårt i tillvaron, en tydlig seger för ett Sverige som vi alla kan vara stolta över. När jag nu har sett Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin i den debatt som avslutades för en halvtimme sedan är jag inte säker på att jag blivit så mycket klokare på vad jag ska rösta. Bägge har vettiga tankar, både Alliansen och de Röd-Gröna kommer antagligen att regera ansvarsfullt och med ett brett tänkande och agerande. Jag måste verkligen fundera dessa sista dagar vilka som väger över för min del och jag anar vad min äldsta dotter skulle råda mig till... Kanske får jag prata mer med henne. Mina döttrar är kloka personer med ett humanistiskt tänkande och stort socialt medvetande. (Så skriver den stolte fadern och naturligtvis alldeles objektivt :-))

Det finns ett vägval i kyrkans sammanhang också - ett vägval som för mig kommit att bli tydligare och tydligare. Vägvalet handlar om Jesus. Vi talar för lite om vad Jesus betyder i våra liv och vad Jesus kan betyda i andras liv. Min biskop Eva Brunne har på ett förtjänstfullt sätt myntat uttrycket att "Kyrkan ska tala tydligt om Jesus". Det kan man naturligtvis göra på många olika sätt. Men ett sätt är kanske att inte dölja Jesus bland fina formuleringar om Gud eller höga formuleringar om Kristus. Kristus är en titel (den smorde). Men den som är Kristus hette Jesus (eller Josua på hebreiska). Det var inte Kristus som föddes i Betlehem. Det var Jesus. Det var inte Kristus som döptes i Jordanfloden, det var Jesus. Det var inte Kristus som gjorde sådant som uppfattades som underverk, det var Jesus. Det var inte Kristus som undervisade. Det var Jesus. Det var inte Kristus som förråddes av Petrus och Judas, det var Jesus. Det var inte Kristus som pinades under Pontius Pilatus, korsfästes och dog. Det var Jesus. Det var inte Kristus som uppstod från de döda. Det var Jesus. Men Han är Kristus. Han är den smorde. Han är Gud och naturligtvis kan man därför säga att det var Kristus som gjorde allt det nämnda. Poängen i detta inlägg är att hålla fram Jesus. Vi måste tala mer om Jesus, tala mer om vad Jesus kan betyda i en människas liv, våga dela med varandra vad Jesus betyder i våra liv. Vi ska inte dunka Jesus i huvudet på varandra, men vi ska inte heller blygas för Honom. I respekt för oliktänkande och oliktroende borde vi stå upp än tydligare för kyrkans Herre. Sen kan det betyda olika saker beroende på vilken teologisk tolkningstradition man känner sig hemmahörig i. Men låt oss ändå, med många tungors ljud, tala om vår Herre, vara tydliga om vår Herre.

Jag ska sitta i en panel på S:ta Katharinastiftelsen och tala tillsammans med teol. doktor Susanne Wigorts Yngvesson om "Gud -men vart tog Kristus vägen?". Det ska vi göra den 30 september kl 19.00 (Sturegatan 54 i Stockholm - Välkomna!). Men egentligen kanske temat borde vara: "Gud - men vart tog Jesus vägen?"

Kyrkan måste tala tydligt om Jesus! Det är viktigt i vårt mångreligiösa, mångkulturella och sekulariserade land! Jesus själv får bli det viktigaste valet som har med hela vårt liv att göra, som har med hela vårt samhälle att göra.

Vad var det som sades?

Kommer ni ihåg den pollyamorösa debatten på min blogg? Själva seminariet från Pridefestivalen är nu sänt på TV. Om Ni vill veta vad som bokstavligen sades på seminariet är länken till detta:
http://wpcms.ur.se/samtiden/sthlm-pride-gar-det-att-alska-flera-samtidigt/

Beklagar samtidigt att jag inte hunnit med att ge en ny tanke på min blogg!! Återkommer snarast.

Samtal med djävulen.

Den titeln har en nyutkommen bok av Inger Edelfeldt (Nordstedts förlag) - en bok väl värd att läsas. Den handlar om ett samtal mellan en diakon i Svenska kyrkan och en medlem i en frikyrkoförsamling. Boken handlar om biblisk fundamentalism kontra mer liberal teologi på gränsen till ( i mitt tycke) för liberal teologi. Men djupast sätt handlar boken om nåden. Finns det nåd för allt? Finns det saker som aldrig kan förlåtas, som det inte finns nåd för? Vad gör man när allt i livet till slut bara rämnar?

Just nu håller jag på med boken om godhet skriven av den sydafrikanske ärkebiskopen Desmond Tutu och hans dotter Mpho Tutu. Deras grundprincip som de utgår ifrån och som formar deras människosyn är att alla människor är älskade av Gud oavsett allt. Guds kärlek kan vi inte förtjäna lika lite som Gud kan sluta att älska oss. vad vi än gör är vi älskade av Gud. Det är ett starkt påstående. Adolf Hitler var älskad av Gud. När jag skriver detta vill jag resa mig upp framför datorn och protestera. Så mycket djävulskt lidande som den mannen åstadkom (och åstadkommer postumt genom människors fasansfulla minnen och tragiska förluster) har jag svårt att skriva att han var älskad av Gud. Men trots att hela min kropp bara skriker ut sitt nej måste jag nog ändå tillstå att Adolf Hitler var älskad av Gud men, och detta är viktigt, han själv levde aldrig i linje med den kärleken. Han själv svek den kärleken å det grövsta.

Du och jag är också älskade av Gud och det spelar ingen roll vad vi gör för vi kan inte förtjäna den kärleken, vi bara är älskade för att vi är vi. Men vårt uppdrag, ditt och mitt uppdrag i livet är att leva våra liv i linje med den gudomliga kärleken, i enlighet med den kärlek med vilken vi är älskade. Och här sviker också vi (i alla fall jag).

Men det finns nåd för oss, nåden som heter att få börja om just för att vi aldrig kan falla ur kärleken, aldrig komma bort från kärlekens fält. Vi får resa oss och bli resta av Gud själv när våra handlingar består av tillkortakommanden. Vi får resa oss och låta oss bli resta av Honom som restes upp på tredje dagen, av Honom som dog för att visa att vi aldrig någonsin kan hamna utanför den gudomliga kärleken - inte ens om vi heter Adolf Hitler - hur ofattbart det än kan tyckas, också för mig.