Låt sorgen få komma ut i ljuset!

I går begravdes kvinnan och de fem barnen som omkom i den fasansfulla branden i Rinkeby. Ute på Råcksta begravningsplats samlades ca 2000 personer och sörjde tillsammans med pappan och de två sönerna. Man var med, man brydde sig, man tröstade, man fanns där. I den sydländska kulturen är inte sorgen så farlig. Den är en del av livet, något som man får och ska leva ut.

Vi som är etniska svenskar har i hög grad privatiserat sorgen. Den sörjande ska få sörja ifred eller helst inte sörja så mycket. Kanske ett år, maximalt, sen ska det ju bli bättre. Som vän blir man osäker på hur man ska göra för att trösta. Kanske drar man sig för att ringa i oro över vad man ska säga. Ord blir ju så lätt fyrkanter.

Men kontakt i sorgens sammanhang betyder så ofantligt mycket. Orden är inte det viktigaste. Närheten, vänskapen, att någon bryr sig, att någon orkar lyssna om och om igen när jag berättar om min förtvivlan, eller när han eller hon berättar om sin förtvivlan, det är det viktigaste.

Egentligen borde inte heller begravningar "ske i stillhet" utan med alla tänkbara vänner och bekanta med. Det får naturligtvis aldrig vara en kostnadsfråga. Kanske kan man ha knytkalas efteråt. Men att man sluter upp kring den/dem som sörjer, att man deltar i sorgen även om man aldrig helt kan förstå den andres sorg, det är oerhört viktigt.

Jag är imponerad av våra muslimska systrars och bröders begravningstradition i den bemärkelsen. Jag har svårt att förstå att kvinnor ska vara för sig och män för sig på själva begravningsplatsen men det kan vara min okunnighet och ovana. I den muslimska traditionen lär det vara så att det är männen som ska ägna sig åt den offentliga sorgen. Jag menar att både män och kvinnor borde få sörja offentligt, d v s på alla sätt visa och tala om sin förlust.

Återinför sorgbanden! Låt sorgen få komma ut i ljuset - i många bemärkelser!

Tack kära muslimska syskon för det ni lär oss andra i detta sammanhang!

Bryt upp, bryt upp, den nya dagen gryr...

Nu är det ofrånkomligen dags! Vi kommer att flytta. Jag som är så konservativ i mångt och mycket. Hur ska jag klara detta? Men som min yngsta dotter skrev i ett sms när jag inte längre var med som kandidat i biskopsvalsproceduren: "Prästgatan se upp! Här kommer familjen Bonnier." Just så är det. Vi ska flytta till domprostvåningen i Gamla stan, hustrun och jag. Det ska bli spännande och känns, trots min konservativa läggning som innebär en initial ovilja till förändringar, roligt och rätt. Jag tycker ju att kyrkoherden ska bo i sin församling och efter knappt tre år som Domkyrkoförsamlingens kyrkoherde och domprost tar jag nu steget fullt ut och blir en integrerad del i församlingslivet, inte minst i Gamla stan. Där bor det ca 3000 personer men ännu fler turister rör sig där varje dag. Västerlånggatan är ett inferno av turister, lurendrejare med spel på gatan, tingeltangelaffärer, andra butiker och restauranter.

Domprostvåningen är nu fylld av tomkartonger (vi har packat upp en hel del), möbler och annat. Någon gång ska det väl bli lite reda i oordningen. Vi får gå från kaos till kosmos, vårt eget hemmakosmos.

Att bryta upp för något nytt behöver inte vara farligt. Det intalar jag mig ganska ofta. Men jag bär på en rädsla. Det vill jag erkänna, en rädsla att det nya ska visa sig fel, kanske inte då det gäller boende men kanske när det gäller andra saker. Men kanske handlar denna rädsla mest om brist på erfarenhet, inbyggda vanemönster etc, kanske ibland ovilja. Så tror jag att det är med HBT-frågorna och då inte minst äktenskapsbegreppet. Vi är ovana vid att tänka inklusivt. Det är lättare att utesluta än innesluta. Men äktenskapet blir inte mindre bara för att också homosexuella får rätten att ingå äktenskap.

Samtidigt hävdar jag fortfarande att det bästa vore att kyrkan avsade sig den juridiska vigselrätten. Det borde man gjort redan 2000 när kyrka separerade från staten.

Men nu går snart sista flyttlasset till det nya. Det blir säkert väldigt bra! I höst, i oktober, tar kyrkomötet beslutet om hur man ska hantera vigselrätten frågan. Jag hoppas och ber att det beslutet också ska bli väldigt bra.

Bryt upp, bryt upp, den nya dagen gryr! Oändligt är vårt stora äventyr! (Karin Boye)

Omskärelse eller inte omskärelse - det är frågan!

Idag skriver DN om manlig omskärelse (igen!). Dagens Nyheter skriver att 12 av 21 landsting och vårdregioner inte vill utföra omskärelse på icke medicinska grunder. Ett barn som omskärs stympas, utsätts för smärta och har själv ingen möjlighet att yttra sig. Man kan förstå att läkare inte vill omskära med den typen av logiskt resonemang. Samtidigt kan man fråga sig varför detta kommit upp just nu och inte långt tidigare i historien när läkare faktiskt utfört omskärelse på judiska bebisar (8 dagar gamla). Jag undrar också över varför inte religiösa skäl får spela en viss roll, väga något i debatten när dessa pojkar just omskärs av religiösa skäl och omskärelsen inte leder till fysiska handikapp eller psykiska men. För 3000 år sedan startade traditionen med omskärelse. Den pågår än idag runt om i världen och så också i Sverige. Det finns moheler, omskärare, som är professionella och som har socialstyrelsens tillstånd. Regeringen har godkänt att pojkbebisar får omskäras under vissa förutsättningar som nu mer uppfylls i den mån man inte ägnar sig åt illegal omskärelse (köksbordskirurgi...).

Jag menar att debatten måste inrymma religionsargument. Vi har religionsfrihet i Sverige. Den handling som nu debatteras är livsviktig för praktiserande judiska familjer. Om detta blir omöjligt att genomföra i Sverige finns det två vägar vidare. Den ena är att judar tvingas utomlands och det andra är utökat antal köksbordsoperationer. Jag anar en doft från det tidiga 1940-talet.

Vi som kristna måste våga stå upp för andra religioners rätt att utföra sina handlingar som inte handlar om att skada någon annan men som är viktig för en familj. Det handlar inte om att stå för kvinnlig könsstympning som de facto skadar kvinnor. Det handlar inte om att stå upp för misshandel eller att stå upp för andra fasansfulla saker. Men mig veterligen är inte borttagande av en bit av förhuden en könsstympning. De facto är det heller inte funktionsnedsättande men viktigt för den judiska identiteten.

Om nu inte landstingen vill ställa upp gratis kan även jag tycka att det är rimligt att man får betala för omskärelsen. samtidigt blir det orimligt att säga till en vanlig judisk familj att man ska betala 10.000 kr för omskärelse. Det är som att säga att vi gör det om Du kan skramla ihop pengarna - annars får Ditt barn avstå från sin livsviktigaidentitet...

Vilken möjlighet finns det att utbilda fler moheler eller andra som med medicinsk assistans kan utföra dessa omskärelser.

En annan fråga är ju sedan muslimska barn som inte så sällan omskärs vid högre ålder. Där borde barnet kanske tillfrågas...?

Jag inser att frågan är komplicerad men jag vill ha in de religiösa argumenten därför att de är så viktiga för oss som bekänner oss till en religion.

Tillbaka till källan!

Jag har varit ute och bilat med hustrun och svärmor. Svärmor bor i Värmland men vi begav oss ut i Västergötland, till Kinnekulle och så till Husaby där vi besökte både kyrkan och källan - S:t Sigfrids källa, den berömda, där den engelske misionären och biskopen Sigfrid enligt traditionen döpte Olof Skötkonung. Det var en stark upplevelse att vara där. Det var som att komma tillbaka till källan ur en annan bemärkelse, tillbaka till mitt eget ursprung som kristen svensk. Vid Husaby källa eller S:t Sigfrids källa som den egentligen kallas, påminde jag mig om vikten av mitt eget dop. Det är stort att jag är döpt. Jag talar ofta om dopets betydelse för andra men att påminna sig själv om det är inte så dumt. Där vid källan tog jag lite vatten och tecknade ett korstecken på mig. Jag är döpt. Jag är ett Guds barn oavsett allt. Dopet bekräftar det. jag tror att alla människor är Guds barn, att alla människor är älskade, men vi behöver dopet som tecken på det och vi behöver påminna oss om vårt eget dop, påminna oss om att vi är älskade och aldrig någonsin övergivna. Vi behöver få vila i detta. Jag behöver få vila i detta! Och Du med för det gäller Dig också! Ibland är det bra med tydliga påminnelser. Det fick jag idag vid källan.

Men källan påminde mig också om något annat. Jag är en i ledet av kristna i Sverige genom ca 1000 år (1200 år knappt om vi räknar med Ansgars resor till Birka på 800-talet). Jag är inte del av en nutidsföreteelse. I drygt 1000 år har människor bekänt sig till Jesus Kristus och i drygt 700 år har man gjort detta i Storkyrkan. Jag är med i ett led, jag är med i ett folk och jag gläds och är stolt över att få kalla mig kristen. Sen behöver jag träna mig på att leva min kristna tro än mer utpräglat i ord och handling. Mea culpa! Men dopets Gud ger mig ny kraft och låter mig börja om varje morgon.

Det fick nog Olof Skötkonung erfara för egen del för 1000 år sedan...kanske.

På den Vägen - det är det viktigaste!

"Du borde verkligen ta semester, också ifrån bloggen". Det var Maj-Britt som sa det till mig idag. Maj-Britt och Ingmar är mina extra föräldrar, kanske mångas extraföräldrar. De lever verkligen det kristna kärleksbudskapet i både ord och handling. De visar omsorg, de tar hand om, de bjuder hem, trots olika typer av skröpligheter. De är fantastiska och har betytt mycket och betyder fortfarande mycket i deras lokala församling, för många andra och för mig och hustrun!!De följer min blogg och de tycker att jag borde ta semester från den och vila helt. Men är man en datorentusiastisk domprost är det svårt att helt låta bli. Jag kollar mail också - fast jag nog inte borde. Men så tänker jag: "Hellre uppkopplad och avkopplad än bekymrad över vad som kan vänta mig...". Nu Maj-Britt är jag i farten igen för jag har varit på trädgårdsmöte.

Trädgårdsmöten är en form av mötesgudstjänst som anordnas av den lokala missionsförsamlingen i Nysund-Rudskoga i Värmland. Efter att ha lämnat äldsta dottern på tågstationen i Degerfors och köpt en fåtölj tillsammans med svärmor for svärmor, hustrun och jag till Däldenäs SMU-lägergård vid sjön Skagern. Väl komna dit deltog vi i trädgårdsmötet som var inomhus i lägergården ( på grund av ett hotande regn som aldrig riktigt blev av). En trappa upp satt ett gäng pensionärer och några yngre (inkluderande hustrun och undertecknad) och lyssnade, sjöng och bad. Temat var vittnesbörd och det jag bär med mig bland allt det som sades och sjöngs är känslan av att vara tillsammans oavsett kyrkotillhörighet. Vi hör ihop som kristna. Vi är alla på "den vägen" som de första kristna kallades. De följde "Vägen". Vi går lite olika, vi tar oss fram på lite olika sätt, men det är samma väg. Vi får vara lite olika, ha olika traditioner, inspireras av varandra o s v. I benådade ögonblick som blir som förklaringsögonblick, är inte vår speciella tillhörighet det viktigaste. Det viktigaste är att vi är syskon som vandrar på den Vägen. Sedan kan vi ha olika syn på sakramenten, olika syn på hbt-frågor, äktenskapsbegrepp etc. Vi får aldrig någonsin glömma bort att vi delar tron på Jesus Kristus - den korsfäste och uppståndne. Vi får aldrig någonsin glömma bort att vi har dopet gemensamt, att vi har Bibeln gemensamt även om vi tolkar olika. I en stor del av den svenska kristenheten har vi desutom halva psalmboken gemensamt d v s den 325 första psalmerna sjunger vi på samma sätt, med samma ord och melodi och psalmnummer i en många trossamfund. Vi får lyssna till varandra med respekt utan att för den skull behöva dela allt. Att som de två biskoparna i Church of England hota med risk för kyrkoisolering etc, leder aldrig framåt. Vi är olika, annars skulle det inte finnas olika kyrkor. Men vi får vandra tillsammans i ett ömsesidigt syskonskap, på en väg där uppgiften är att vara med och bygga Guds rike - ett rike där varje människa är sedd och älskad för det den är, med sin innersta identitet. Sedan får vi sträva mot enheten - ack så viktigt - men, åter igen, en enhet i mångfald.

På trädgårdsmötet talade pastorn om vikten av att se också dem som finns nära oss, att se och bedja för varandra, be för dem som har det tufft i tillvaron och för dem som tycks ha det bra. Jag kände mig djupt berörd och upplevde en stark samhörighet. Sedan kanske vi tolkar olika och inte alls delar varandras syn på homosexualitet, bibeltolkning o s v. men det var inte det viktigaste. För vi hör ihop oavsett kyrkotillhörighet. Vi är på den Vägen - det är det viktigaste!

Kyrkans uppdrag är att servera maten!

I ett multikulturellt och multireligiöst samhälle där ateisterna nästan framträder som ett "trossamfund" är det viktigt att Svenska kyrkan vågar stå stadigt på den grund som apostlarna har lagt med Kristus som hörnsten, d v s det som apostlarna förkunnade för 2000 år sedan i tal och skrift måste få vara det viktigaste för dem som styr och ställer, förkunnar och undervisar i Svenska kyrkans sammanhang. När nu det är sagt måste det också understrykas att vi lever i e reformatorisk kyrka där tolkning är viktigt, ifrågasättande är viktigt, där Ordet måste läsas i sitt sammanhang, förstås i det sammanhang där det förkunnas. Den avlidne biskopen Krister Stendahl sa något i stil med: Läs inte högt ur kokboken. Servera maten!! I en värld där människor längtar efter mening, längtar efter något att hålla sig till när allting annat sviker och bedrar, måste kyrkan våga finnas, våga uttrycka sin grundövertygelse, men göra det på ett sätt som inte bygger trösklar. Låt oss servera maten, d v s det upprättande budskapet som talar om människovärde, som talar om mening med livet, som talar om en kärlek som inte handlar om vad vi har, vad vi gör, vilken sexuell identitet vi har. Låt oss servera maten som handlar om Jesus Kristus, vem Han var, vad Han gjorde och vad Han kan betyda idag. Låt oss sluta att käbbla om andra saker. Eller åtminstone: Låt oss se vad vi har gemensamt oss kristna emellan och gemensamt stå upp för det. Det handlar om korsets budskap - ett befriande och upprättande budskap. Låt oss servera maten - en mat som inte ska vara skåpmat utan färsklagad med grundläggande ingredienser.

HBT och kyrkan.

Jag har tidigare i min blogg skrivit om äktenskap för homosexuella Nu har vi en lagstiftning, som tack och lov möjliggör för homosexuella att behandlas på samma sätt som heterosexuella i samband med en juridiskt bindande civil vigselcermoni. Det gläds jag över tilsammans med så många andra både inom och utanför de kristna trossamfunden. Nu återstår ett annat men nog så viktigt problem att lösa: hur ska kyrkan hantera vigselrätten? Om svenska kyrkan på kyrkomötet beslutar att ansöka om vigselrätt gäller det både heterosexuella och homosexuella. Det är ett ebslut som vi alla får finna oss i samtidigt som ingen präst kommer at tvingas att viga ett homosexuellt par. Den troliga lösningen kommer då att bli att församlingen (kyrkoherden) måste se till att paret som önskar bli vigt i sin fösamlingskyrka får den möjligheten i samband med den bokade tiden.

För min del hävdar jag dock att Svenska kyrkan borde avstå från vigselrätten och det av två skäl:
1) Ekumeniskt skulle det bli lättare om vi gjorde som många andra kyrkor i Europa, d v s välsignade borgerligt ingångna äktenskap. Svenska kyrkan är inte en ö. Svenska kyrkan är en del av den samlade kristenheten och borde se vilka vägar det finns att gå framåt som inte innebär någon särbehandling av någon speciell grupp i förhållande till äktenskapet. Kyrkans upgift blir då att välsigna både samkönade och särkönade par. Lika och olika ska behandlas lika. Det är också en hållning som lättare skulle kunna accepteras av de olika trossamfunden i Sverige och inom Kyrkornas Världsråd.

2) Svenska kyrkan ska inte vara statens handgångna man/kvinna. Varför ska vi ha statligt juridiska uppdrag? Kyrkan har separerat från staten. Det finns ingen anledning för oss att utföra statliga uppgifter i stil med denna. Jag tror inte att färre skulle söka sig till kyrkan för att man inte juridiskt gifter sig där. Kyrkan står för en vigseltradition som så många, Gud ske pris, fortfarande väljer. Man är som brudpar van att förbereda sin bröllopsdag på alla möjliga tänkbara sett. man provar kläder, man proväter måltiden, man planerar resor, man talar med festarrangör, bokar lokal etc, etc, etc i större eller mindre utsträckning Jag tror att man skulle vara beredd att gå till rådhuset eller stadshuset och p en bokad tid genomföra en borgerlig ceremoni som lär ta ca 1 minut (den korta varianten) och sedan gå iväg till kyrkan och "gifta sig på riktigt" och där kyrkan kan utforma en välsignelsegudstjänst med både ringväxling och frågor. Men själva äktenskapet är ingånget i en civil juridisk akt utanför kyrkan. Denna fråga ska jag diskutera i en debatt på Pridehuse (Stadsteatern den 31 juli kl 12.00 http://www.stockholmpride.org/2009/Program/Sensus-studieforbund-och-Svenska-kyrkan/Kyrkbrollop-for-alla/)

Sen menar jag att det är oerhört viktigt att Homo- och bisexuella och transpersoner, asexuella, heterosexuella, queerpersoner etc får känna sig sedda och bekräftade i kyrkans sammanhang. Jag är chef för Storkyrkan och jag gläder mig så över att vi får fira kärlekens mässa varje år i samband med Pridefestivalen. Jag är stolt över att få hysa den mässan, stolt över att med den handlingen visa, vilket inte är en verklighet överallt i Svenska kyrkan, att här får man känna sig hemma, här får man vara den man är, här får man bejaka sin djupaste identitet.

Välkomna till denna mässa alla som läser denna blogg!!! Vi firar den i storkyrkan den 2 augusti kl 18.00. (http://www.stockholmpride.org/2009/Program/EKHO-Stockholm/Karlekens-Massa---Ekumenisk-Gudstjanst/)

Äntligen en vettig icketroende dialogpartner!

Professor Stefan Einhorn inbjuder alla troende (treonde ateister, gudstroende etc) till en öppen och schyst debatt kring tron på en högre makt (= Gud, som jag ser det), meningen med livet etc. Han skriver ett agnostiskt manifest på DN-debatt (http://www.dn.se/opinion/debatt/har-ar-det-agnostiska-manifestet-1.910694) Min hållning säger mig att all säkerhet i tron gällande andras uppfattningar är livsfarlig. Fundamentalism i alla läger och trosinriktningar leder bara till låsningar, exkluderanden o s v. Naturligtvis är jag kristen, naturligtvis bekänner jag mig till Jesus Kristus och vill, så gott jag kan, följa Honom på det sätt som Svenska kyrkan förstår den kristna tron och trons väg. För mig är, som jag skrivit ett otal gånger i min blogg, tron på Jesus Kristus som inkarnerad Gud, som historisk person, som en som levt, dött på korset och uppstått från de döda grundväsentligt. Gud är också en levande och verksam Gud. Jesus Kristus är, genom den heliga Anden, verksam här och nu, men jag vill vara öppen för att andra funnit andra vägar och i respekt föra en dialog med dessa. Stefan Einhorn inbjuder på ett klokt och lockande sätt till en sådan dialog.

Jag skulle vilja fundera över vad Stefan Einhorn menar när han i den första punkten gällande "öppenhet" säger: vår uppfattning att de andliga livsfrågorna ur ett förnuftsmässigt perspektiv inte har besvarats. Vad är ett förnuftsmässigt svar? Den kristna tron hävdar att dess svar, dess innehll är förnuftigt, d v s bygger på mänskligt, logiskt förnuft och tänkande samtidigt som den kristna tron naturligtvis, liksom alla religiösa trosåskådningar, yttrar sig om saker som inte helt kan omfattas av mänsklig kunskap. Men att den kristna tron skulle vara oförnuftig har jag som kristen svårt att se. Sedan kan man omfatta den förnuftiga tron eller inte omfatta den. Jag respekterar naturligtvis Stefan Einhorns hållning men skulle ha velat få lite mer "kött på benen" gällande det oförnuftiga.

I övrigt anser jag att många av Stefan Einhorns tankar är kloka. De vädrar en annan attityd en dem som de fundamentalistiska Humanisterna tycks omfatta. Deras exkluderande synsätt får åtminstone mig mörkrädd. Mörker var ordet...

Grattis på födelsedagen!

Stockholms domkyrkoförsamling vill med dessa rader på min blogg gratulera kronprinsessan Victoria på födelsedagen!!! Vi instämmer i alla hurrarop!

Vi gläds, som tidigare sagts, över att få hysa den kungliga vigseln nästa år, den 19 juni, i Storkyrkan! Fram tills dess väntar rengöring. Vi räknar med att stänga Storkyrkan helt och hållet omkring den 11 januari och hoppas kunna öppna den igen för allmänheten den 24 april. Då ska den stå där och förhoppningsvis skina.

Kostnaderna täcks av kyrkoantikvariskt bidrag (statliga medel som kanaliseras genom Svenska kyrkan på nationell nivå och beslut i stiftsstyrelsen i Stockholm) och kyrkobyggnadsbidrag där vi redan beviljats drygt 3 miljoner kronor. Vi räknar med att kostnaderna för rengöring och någon reparation och komplettering i kyrkan av t ex belysning ska kosta ca 12 miljoner kronor. Stockholms domkyrkoförsamling har inte dessa pengar (eftersom vi är en fattig församling beroende på den strukturella situationen) utan får förhoppningsvis kostnaderna täckta enligt det ovan redovisade.

Det är vi mycket tacksamma för!

Father and Son - en teologisk reflektion

Till alla Er som varit eller tänker komma till Storkyrkan för andakt, för att se videoinstallationen, för gudstjänst etc, vill jag ge min teologiska reflektion/meditation som finns upptryckt i samband med konstverket. Läs reflektionen, läs om den i Storkyrkan och ställ Er inne i det specialbyggda rummet och låt både videon och meditationen påverka Er (Observera att man måste gå in i detta rum för att kunna ana något av det skrivna. Det räcker inte med att bara glänta å det draperi som finns framför ingången.):

Father and Son – en teologisk reflektion

Upprörande? Kanske för några.
Utmanande? Ja, för oss alla!
Konstverket kan ses med olika ögon. En naken man åker skridskor på isen och en ung pojkes röst hörs sjungande en fransk medeltida hymn.
I samarbete med Moderna Museet ställer vi denna sommar ut en videoinstallation av konstnären Jaan Toomik.

Den visar en naken man – en naken ensam människa – just så nakna, just så ensamma som vi är inför Gud – en del av Guds skapelse – beroende av skaparen. Inför Gud har vi inget att komma med annat än den vi är, inget skydd, inget vi kan dölja oss bakom.
För mig är videon ett uttryck för Martin Luthers tanke "Simul justus et peccator" – på en gång syndare och rättfärdig. Vår mänskliga bräcklighet är inget att skryta med – men samtidigt Guds nåd bär oss också i det sköra – korset i kyrkorummet och den medeltida hymnen vittnar.

Den ensamma människan är omsluten av Guds nåd – den nåd som bär ända fram. Oavsett om Du är man eller kvinna gäller detta. Oavsett om du är troende eller tvivlande är Du buren av den treenige Guden.

Inför konstverket får vi bli stilla i meditation över våra egna mänskliga tillkortakommanden och samtidigt detta oskattbara – att Du och jag är burna av det enda som kan bära trots allt – Guds korsmärkta nåd.

Åke Bonnier, domprost

Ps: I kyrkan finns meditationen också på Engelska för de engelskspråkiga turisterna.

Dagen efter!

Tanken är att man ska kunna gå till sin bensinmack och köpa olika typer av läkemedel. Alvedon, "dagen-efterpiller" m m. Det är bra att vissa läkemedel görs tillgängliga, men jag kan känna mig tveksam till att s k "dagen-efterpiller" ska kunna säljas i en bensinmack. Naturligtvis kommer detta att lindra oron hos många unga flickor som haft samlag och där man av olika anledningar kan tro att en befruktning har ägt rum. Naturligtvis kan detta medföra att antalet oönskade graviditeter minskar och att abortstatistiken sjunker. Allt detta är bra, menar jag och eftersträvansvärt Men, frågan är om könsjukdomsstatstiken kommer att öka därför att man istället ser detta piller som ett sorts tillfälligt preventivmedel. Det enda preventivmedel som skyddar mot i stort sett alla könsjukdomar är kondom. Dess användning borde uppmuntras än mer istället.

Samtidigt som detta är sagt skulle jag vilja tillägga att man i från alla håll: skola, ungdomsmottagningar, kyrkan etc, etc ska uppmuntra tanken på att sex och kärlek hör samman. som det idag tycks vara i ungdomsvärlden är sex enbart förbundet till kroppens lustkänsla där den andre/andra blir ett objekt som man kan utnyttja för egen tillfredsställelses skull. Detta är djupt beklagansvärt och ett missbruk menar jag av sexualiteten som är en Guds gåva.

Kärlek och sex måste få vara sammankopplade. risken finns att man annars och tillslut verkligen känner sig "dagen efter".

Den nakna människan.

Jag har fått kritik via min blogg på installationen i Storkyrkan (läs mer om konstverket på http://www.stockholmsdomkyrkoforsamling.se/news_article.php?article=805). Det är en video där man i ett specialbyggt rum inne i kyrkorummet ser en naken man som åker skridskor samtidigt som man hör en gossopran sjunga en fransk medeltida hymn. "Father and Son" heter konstverket. För den som kommer till Storkyrkan finns det en meditation utanför själva konstverksrummet att läsa. Jag talar om den nakna människan som inte kan komma med något inför Gud, den nakna människan som på en och samma gång är syndare och rättfärdig. Kom gärna till Storkyrkan, läs meditationen, gå in i det specialbygda rummet och ställ Dig där och meditera över människans nakenhet, vår egen litenhet och Guds storhet.

Till den som blir upprörd över att en naken man visas i en kyrka kan jag bara säga som en god vän till mina föräldrar sa till min mor när han badade naken på vårt sommarställe: "Om Du ser mer än Gud har skapa, så säg till."

Inget mirakel idag heller... eller?

Nej, jag avstod med flit från mirakel. Jag, liksom många med mig erbjöds ett mirakel på marknaden i Böda. Det var en man som sålde mirakeltrasan som kunde suga upp vatten på ett helt annat sätt än en vanlig disktrasa. Jag älskar att gå på marknad och det gjorde jag idag. På marknader hittar jag alltid något litet som kan vara bra att ha; en speciell skruvmejsel, en kaffedoserare, ett rivgärn för gurka och andra livsnödvändiga saker. Hustrun är sällan lika entusiastisk men följer ändå med och uttrycker sin tveksamhet när jag står där framför den vältalige marknadsnasaren. Fast idag föll jag inte för frestelsen, trots att det handlade om ett mirakel...

Innan denna mirakelfrestelse var vi i Högby kyrka. Det är underbart att komma ut i andra kyrkor än dem i det egna stiftet och möta entusiastiska, engagerade, brinnande medkristna. Vi var inte så många i kyrkan men ändå en skara som ville höra Ordet förkunnas och få sakramentet (nattvarden) räckt av den pensionerade prästen Stig. Stig är ett mirakel i sig. Det är många år sedan han pensionerades men han går på i sin prästgärning som vore han 40 år yngre. Han brinner verkligen för att få förkunna Ordet att få vittna om Kristus och att han vid så hög ålder orkar, det är ett mirakel som kan inspirera. Stig är en varm person som utstrålar trosvisshet och trygghet. Sommar efter sommar efter sommar återvänder han till Högby pastorat för att arbeta för Guds rike.

Kanske borde vi bli bättre på att se miraklerna i vår tillvaro, för de finns ju där bara vi får upp ögonen för dem. Det är ett mirakel att jag får sitta på en liten pall vid vägkanten, se blommorna vaja i den svala julivinden, vara uppkoplad via bärbart modem, njuta av varma (!) bad etc. Det är ett mirakel att jag varje dag får stiga upp och tacka för en ny dag, en ny möjlighet. Men denna typ av vardagsmirakler glömmer jag alltför ofta bort. Men i alla fall:

Tack gode Gud!

Idag är första dagen på resten av detta år!

Idag tar Sverige över ordförandeskapet för EU. Fram till den sista december håller Fredrik Reinfeldt i klubban. Det är en stor och livsviktig uppgift. Inom EU finns 27 medlemsländer med olika politik, olika profiler men ändå en och samma union. Det kan vara inspirerande också för både den nationella och internationella ekumeniken mellan kyrkorna. Vi har olika profiler, vi ser olika på viktiga frågor, men det fins grundläggande saker som förenar oss och det är starkare än det som skiljer oss åt. Vi kan ha olika syn på sakramenten, olika uppfattning i äktenskapsfrågan och andra etik- och moralfrågor, men ändå - vi hör ihop. Grunden är det viktigaste. Grunden håller oss samman. EU kan här inspirera oss i kyrkornas sammanhang.

När jag skriver dessa rader skiner solen över min viloplats. Det är vindstilla och en och annan fågel hörs. En idyll, eller ett hot? Hur är det med vårt klimat? Hur ser ozonskiktet ut? Finns det tid kvar att vara klimatsmart? Hur kan vi tillsammans i EU och i resten v världen arbeta för ett grundläggande bättre klimat? FN:s klimatkonferens är ett starkt böneämne samtidigt som vi inte bara kan nöja oss med att bedja. Vi måste också handla. Ingen kan göra allt men alla kan göra något. De orden skriver jag lika mycket som en uppmaning till mig själv. Vi/jag måste bli ännu bättre på att både tänka och handla miljömedvetet. Samtidigt är det svårt öf r det som i ena stunden kan tyckas klimatsmart visar sig i nästa sekund medföra andra komplikationer. Jag kör miljöbil och tankar mestadels etanol. Det var bra sa man strax innan jag beställde den. När den väl kom fick jag veta att det drabbade andra miljöområden. Suck! Samtidigt får vi inte ge upp och säga att det inte är någon idé. Vi kan inte bara vänta på de stora miljöbesluten i Köpenhamn i december. Idag får jag börja eller fortsätta att tänka och handla så klimatsmart som möjligt och denna dag får bli den första på resten av mitt liv.

Fredrik Reinfeldt och alla ni andra som i Sverige kommer att vara involverade i ordförandehalvåret: Lycka till! Ni har en livsviktig uppgift framför Er! I Stockholms domkyrkoförsamling ska vi be för Er.