Vem har rätt till livet?

Vem har rätt till livet? Det är en svår fråga som man kan se från många olika håll. När jag skriver denna blogg minns jag min egen argumentering för att 1978-79 göra vapenfri tjänst inom totalförsvaret. Jag var då ungdomsledare i Kungsholms församling i Stockholm. Jag hävdade att Jesu ord om att alla som griper till svärd skall dödas med svärd (Matt 26:52) var ett hållbart argument för att inte döda eller lära sig att döda. Jag kan fortfarande tycka att det är fel med ett krigsmaskineri som går ut på att ha ihjäl andra människor samtidigt som jag begriper att man måste skydda sitt land. Och i Bibeln beskrivs krig (ff a i Gamla Testamentet). Men jag för min del kan inte tänka mig att döda en annan människa och jag kan inte heller tänka mig att en annan människa förtjänar att dö genom dödsstraff. Ingetdera går ihop med min syn att vi inte har rätt till andras liv. Vi har inte rätt att döda andra.

Men abortfrågan då? Där tas ju liv. Men när börjar livet? Är det i konceptionsögonblicket, är det efter ett antal veckor när ett hjärta börjar slå, är det när livet går att rädda (23-24 veckan)? Är det när barnet kan andas av sig självt utanför livmodern? När börjar livet? Och kan abort vara berättigad under olika omständigheter? Jag vill som kristen och djupt Jesustroende ändå säga att jag är glad för vår öppna abortlagstiftning! Samtidigt skulle jag önska att preventivmedelsrådgivning och upplysning blir ännu mer spridd, att preventivmedel blir billigare och ff a att preventivmedel används!! Det handlar om att skydda varandra från oönskade graviditeter och att skydda varandra från könssjukdomar. Men åter igen - abort kan vara ett nödvändigt ont. Jag tror inte att någon tycker att abort är något som man gläds över.
Jag tror inte att någon använder sig av abort som tänkbar "dagen efter-metod" 10 veckor senare. Men en kvinnas liv kan behöva skyddas. Det finns många omständigheter som gör att abort kan vara en möjlig väg framåt. Men samtal borde alltid vara obligatoriskt i samband med att man tänker att ingreppet ska göras.

Vem har rätt till livet? Självmord då? Enligt gammal kyrklig tradition begravdes självmördare utanför kyrkogården. Självmord ansågs förkastligt av kyrkan. Och visst är självmord förkastligt i den meningen att det alltid är fel utväg. Alla har rätt att ta sitt eget liv och ingen får göra det. Ändå görs det, om inte varje dag så ofta, också i lyckolandet Sverige. Jag skulle önska att vårt samhälle blev så att alla kunde känna sig sedda och bekräftade, att alla hade ett nätverk att relatera till, att alla hade någon att älska och någon som älskade dem. Låt oss som kristna försöka verka för ett sådant närsamhälle och själva leva detta i relation till andra. Låt oss få andra att känna sig sedda, bekräftade och älskade.

Vem har rätt till livet? Dödshjälp då? Vore det bra med passiv dödshjälp? Jag vet inte, det beror på vad man menar. Det jag skulle önska mig själv och alla andra är en smärtfri död. Men jag vill inte bli hjälpt över tröskeln till Livet bortom livet av någon annan än av Gud själv. När vi ska dö är inte vår sak att bestämma. Vi kan lindra smärtan i den mån den finns men vi har inte rätt att överdosera för att den döende ska dö snabbare. Nej, i det sammanhanget har endast Gud rätt till livet - Gud som ger oss livet!

I sommar kommer jag kanske att skriva någon blogg men inte så ofta som jag gjort under detta mitt första "bloggår". Nu ska jag ha semester - den har jag rätt till (enligt semesterlagstiftningen) och jag ska njuta, vila, läsa, umgås med mina nära och kära, äta god mat, bada, motionera, ha mer tid till andlig fördjupning av olika slag. Det ska bli härligt!

"När jag hör trastens klara sång, när lärkan jublar dagen lång högt ovan fält och backar, då kan jag icke tiga still. Min Gud, så länge jag är till för livet jag dig tackar." (Psalm 200 vers 4 i Den Svenska Psalmboken).
Just det!

Gaffa!

Jag har lärt mig ett nytt begrepp! Det är säkerligen inte nytt för Dig som läser min blogg men för mig blev det både ett nytt begrepp och en angenäm upplevelse Det var Midsommaraftonens förmiddag och jag och min "yngsting" (som inte är så purung längre) förberedde sjöstugan ute i skärgården för anstormning av 10 av hennes vänner. Det stundade en mexikansk fest på bryggan och kulörta elektriska lampor skulle monteras utanpå huset. Yngstingens pappa tillhör inte de händigaste på denna jord men yngstingen är händig och har dessutom professionell erfarenhet av filminspelning och inspelning av Robinsson program etc. så hon guidade sin far i uppsättandet av de färgglada lamporna. Det var då det nya begreppet blev aktuellt! GAFFA! En tejp som finns i olika storlekar och som står pall för det mesta eller i alla fall för en hel del. I vilket fall fungerade Gaffatejpen utmärkt när det gällde att sätta upp elektriska sladdar och det hela gick ganska bra. Jag var imponerad av dotterns kunskaper och insatser och lite småstolt över mina egna insatser. Så blev det eftermiddag och vännerna anlände fyllda av entusiasm och medhavandes kassar med mexikanska tillbehör såsom lösmustacher, mexikansk mat och dryck, sombreros etc. Kvällen avlöpte väl, Gaffatejpen höll, maten och drycken räckte mer än väl och undertecknad med hustru var på annat håll (midsommarmiddag hos min äldre bror och svägerska). Väl hemkomna till vårt skärgårdshus gick vi ned till "mexikanerna" och blev varmt välkomnade och inbjudna att äta och dricka både det ena och det andra men då var klockan läggdags för det gamla paret.

Så blev det afton och morgon den andra dagen i Midsommarhelgen och då var det dags att påminnas om skapelsens storhet i högmässan i Storkyrkan. Många hade sökt sig dit för att få fira högmässa och lyssna till Karl-Magnus Fredriksson som sedvanligt sjöng ljuvligt, denna gång två nyskrivna sånger av Sven-David Sandtsröm med text av Tomas Tranströmer. Sommarpsalmerna gladde alla och predikan återfinns snart på domkyrkoförsamlingens hemsida (klicka på "domprosten"). Evangelietexten var den underbara inledningen till Johannesprologen (Joh 1:1-5) som börjar: "I begynnelsen fanns Ordet".

Efter mässan och lunch med en av mina bästa vänner, for jag tillbaka ut i skärgården, sov middag, åt middag, promenerade och njöt av tillvaron. Idag var solen mer nådig än å midsommaraftonen och jag fortsatte att läsa i den fantastiska boken av biskop Gene Robinson: In the EYE of the STORM med förord av ärkebiskop emeritus Desmond Tutu. Jag har antagligen nämnt denna bok tidigare i min blogg men den är väl värd att nämnas igen och är utgiven på Seabury books (www.seaburybooks.org). Alla som har förutfattade åsikter om de homosexuelle biskopen borde sannerligen läsa denna mycket djupa bok.

Så var det på eftermiddagen dags att fira en 50-åring. En av mina medbröder i Focolare (www.focolare.se) i Stockholm firades idag med grillparty i kommunitetens trädgård. Många som vi kände kom dit och det hela avlöpte under glada former. GRATTIS igen Helge!

Nu stundar en vilsam afton i skärgården där solen håller på att gå ned och det blir afton och det blir morgon den första dagen i den nya arbetsveckan.

GLAD MIDSOMMAR!

Kära bloggläsare, trots regn, trots urusla väderutsikter vill jag önska Er alla en riktigt, riktigt GLAD MIDSOMMAR! Jag vill önska alla humanister som i Dagens Nyheter idag dundrar och rallarsvingar mot allt som luktar religion en riktigt glad midsommar präglad av sommarfärgernas alla nyanser (som kanske kan ge inspiration till ett mer nyanserat skrivande...). Jag vill önska alla dem som ska ut och festa i eftermiddag och ikväll en glad midsommar där bråk och våld inte behöver vara uttryck för midsommarfirande. Jag vill önska alla med annan kulturell, religiös och sexuell identitet än den jag har en riktigt, riktigt glad midsommar. Jag vill önska alla dem som är ensamma idag och alla dem som är samlade med andra en glad midsommar! Under sommaren blommar så många olika sorters blommor. Kanske kan det vara inspirerande för vårt samhälle där olika sorter får blomma, får finnas, får respekteras så länge de inte kväver andra blommor.

Sist av allt vill jag önska Kronprinsessan Victoria och Daniel Westling en riktigt glad midsommar. Idag om ett år står ni framför höglataret i Storkyrkan. Det gläds vi mycket åt, tillsammans med Er!

Kasta ut dem omedelbart! Eller..?

Kanske är det dags att rena kyrkan från alla dem som vill uttrycka sin kärlek till Jesus Kristus på ett kroppsligt sätt genom handviftningar och stillsamma upprepningar av Jesusnamnet? Sådana uttryck står ju inte i gudstjänstordningen i Domkyrkoförsamlingens kyrkor och än mindre i Svenska kyrkans kyrkohandbok. Så får man inte bete sig i Svenska kyrkan!! Usch och fy! Karismatiker göre sig icke besvär i våra kyrkor! Ut med Er!! Här ska vi ha folkliga gudstjänster, gudstjänster som följer vår tradition och inte blandar in annat! Låt oss inte påverkas av papister eller pingstvänner eller missionskyrkotraditioner! Låt oss inte hämta inspiration från annat håll! Låt inte väckelsen få finnas i våra sammanhang och framför allt: Låt inte Guds Ande ha så mycket att säga till om! Någon ordning på torpet får det väl ändå vara! Vi vill ha det lugnt och stilla i Svenska kyrkan! Ut med er alla som grips av Anden under gudstjänsttid! Kanske kan våra vaktmästare fungera som någon sorts ordningsvakter med lämplig biblisk batong i näven? Ut med Er som inget annat vill än hålla Er till Jesus Kristus! Ut med Er alla som inte förstår att det är ett brott mot kyrkans ordning att höja armarna som ett uttryck för öppenhet för Anden! Ve den präst som skulle göra så vid altaret! Ska man nu nödvändigtvis röra händerna i uppåtriktad riktning skall det vara synnerligen diskret - särskilt om man är prästvigd. Annars får det bli ett fall för domkapitlets tillsynsfunktion! Bort med dem som av någon gudomlig anledning brinner av Andens eld! Låt oss ha det lite fridfullt i kyrkan, lite lagom, lite trevligt...

Eller ska Gud vara involverad..?

Detta ironiska inlägg var skrivet som ett försvar för den karismatiska utvecklingen i S:ta Clara och som ett tydligt svar till Per-Ola Larssons inlägg under min rubrik "Återkommer med blogginlägg på måndag".

Skulle man nu inte tycka om att S:ta Clara kyrkas gudstjänster i viss mån präglas av den karismatiska traditionen som ryms inom Svenska kyrkans tro, lära och liv vill jag åter igen välkomna till Storkyrkan och S:t Jacob. Där har vi en annan typ av andlig prägel som också ryms inom Svenska kyrkans ram. Kanske är vi mer högkyrkliga i vår liturgi och mer liberala i vår teologi! Kom och lyssna, kom och delta, kom och se!

Gud på frammarsch! - Hot eller löfte?

Igår hade Dagens Nyheter på sin osignerade ledarplats följande rubrik: Gud på frammarsch! (http://www.dn.se/opinion/huvudledare/gud-pa-frammarsch-1.890968) Där skrivs det bl a om boken "God is back" av Peter Berger. Och nog är det så att Gud är på frammarsch något som man kan ha olika tankar om. Islam är på frammarsch i Sverige. Är det ett hot eller ska vi glädjas över den religiösa mångfalden? Judendomen är inte på frammarsch. Tvärtom tycks den judiska församlingen behöva stöd på olika sätt. Den kristna trons gudstolkning (eller gudstolkningar) tycks vara på frammarsch och främst då den konservativa protestantiska väckelsetraditionen. De mer traditionella kyrkoinriktningarna (de reformerta, lutherska och katolska) tycks vara på avtagande.

Hur kan man då förhålla sig till detta? Jag är osäker. Islams frammarsch i Sverige stör mig inte så mycket. De konservativa kristnas frammarsch stör mig inte heller mer än att jag med viss befogad avundsjuka ser på mina systar och bröders gudstjänster i S:ta Clara kyrka där det samlas så ofattbart många till bön och lovsång. Men samtidigt har jag ju, som Ni kära bloggläsare vet, svårt för den konservativa kristendomstraditionen som ibland tenderar att bli uteslutande snarare än inneslutande. Det är då jag kan tänka: Gud på frammarsch! - Hot eller löfte?

Men kanske är det inte Gud som är på frammarsch. Gud är redan framme. Gud är redan mitt ibland oss. Gud har vunnit våra själar - av vår födsel och ohejdade vana. Det gäller bara för oss att upptäcka det -att upptäcka den gränslösa inkluderande kärleken, den gränslösa nåden som inte utesluter. Gud behöver ingen frammarsch - men vittnen som i ord och handling vittnar. Det kan vi göra på olika sätt.

Välkomna till Stockholms domkyrkoförsamlings gudstjänstliv!

Återkommer med blogginlägg på måndag!

Humlan kan inte flyga...eller?

Jo, ungefär den rubriken hade jag i höstas på ett blogginlägg. Det var när det var som värst i vår budgetsituation. Nu kan man säga som det står i en av våra psalmer i Psalmboken: Det ljusnar sakta emellan dimma och skorstensrök... Idag har vi gått igenom avtalet med S:ta Clara kyrkas vänner med de berörda fackföreningarna och alla verkar nöjda med sakernas tillstånd, d v s verksamheten fortsätter, de nu anställda som har sin huvudsakliga arbetsplats i S:ta Clara fortsätter att arbeta där fast med annan arbetsgivare etc, etc. Jag är glad att vi håller på att få till en lösning för både S:ta Clara kyrkas nutid och framtid och Stockholms domkyrkoförsamlings nutid och framtid. Humlan som inte kunde flyga kan nu förhoppningsvis nödtorftigt flyga d v s vi får en lättnad i vår budget genom denna överenskommelse och evangeliet fortsätter att förkunnas i ord och handling i Klaraområdet. Tack gode Gud!

Per-Ola Larsson, tidigare präst i Svenska kyrkan, ondgör sig i dagens nummer av Kyrkans tidning över vårt kommande avtal. Per-Ola har ingen aning om avtalets innehåll. Det handlar om att en renodlad svenskkyrklig verksamhet ska fortsätta i S:ta Clara. Per-Ola Larssons beskrivning av att vi skulle överge folkkyrkotanken med en öppen liturgi och diakoni är fel.

Man ska inte tro allt man läser (utom möjligen i denna blogg)..!

Gud finns inte!

Blir Du störd av rubriken i detta blogginlägg? Jag förstår om Du blir det. Men jag har inspirerats till att skriva så av Humanisterna (ateistisk organisation) som idag i en morgontidning har en helsidesannons med rubriken Gud finns nog inte. Jag håller med på ett sätt. Gud finns inte. Men, jag vill lägga till något mer. Jag vill snarare säga: Gud är! Att finnas är mer begränsat. Om vi säger att Gud finns, så är Gud begränsad till att finnas överallt, finnas på vissa platser eller finnas i en viss tid. Du och jag finns. Världen finns. Prästkragar finns. Jesus som historisk person fanns. men Gud är! Gud är den obegränsade. I den förra översättningen av Bibeln (1917) står det i Johannesevangeliets första kapitel: I begynnelsen var ordet och ordet var hos Gud och ordet var Gud. I den nya översättningen (Bibeln 2000) används ordet fanns. På koinégrekiska (nytestamentlig grekiska) heter det: En archä än ho logos. Ordet än kan översättas med både fanns och var och jag föredrar det sistnämnda. Gud är. I 2 Mosebok återfinns bokstavskombinationen JHVH som uttyds "Jag är". Det är Gud som säger till Mose att Gud är och att Mose ska säga till Farao att Jag Är har sänt Mose. Jesus säger: Jag är världens ljus. Jag är livets bröd... När Jesus säger så anspelar han på den gudomliga bokstavskombinationen JHVH. På grekiska heter det egå eimi och betyder samma sak som JHVH. När Jesus säger t ex Jag är världens ljus säger han egentligen att han är Gud, Gud som är.

Detta blev en kort bibellektion i protest mot Humanisternas märkliga annons och undersökning. Man kan göra en test där många märkligt formulerade frågor ställs.

Kära ateister, kära Humanister. Försök att vara mer välformulerade i era frågor , mer nyanserade än vad ni är idag. Jag kan bara beklaga testet! Det borde ha kunnat göras bättre och därmed intressantare!!

För Sverige i tiden!

I lördags firade jag nationaldag med en oändlig massa svenskar, både nya och infödda. Vilken glädje att för en gångs skull få vara stolt och glad över att få vara svenska. Jo, jag vet att det finns en hel del att kritisera den sittande regeringen för. Jo, jag vet och hävdar att vi har en ogenerös flyktingpolitik. Men ändå, trots detta, vill jag se vår flagga hissad. jag vill sjunga kungssången och nationalsången och få känna mig svensk. När jag känner mig som allra mest nationalistisk gör jag det med den stora glädjen över att det i det nationalistiska ryms det multikulturella. När vi idag talar om att vi är svenskar och gläds över Sverige och svensk kultur får vi göra det i den glada öppenheten för att andra traditioner kan fortsätta att berika vår svenska, att andra traditioner får bli en del av den svenska traditionen.

Idag äter vi pasta och pizza, kebab och mycket annat som vi hämtat från andra traditioner. Större delen av den musik vi lyssnar till kommer från andra länder. Vi har råd med en kulturell generositet. Vi har råd med en flyktinggenerositet. Vi har råd att öppna våra gränser än mer än vi hittills har gjort. Vi har råd att låta människor som flyr för sitt liv, som är rädda för att skickas tillbaka till en säker död, få permanent uppehållstillstånd i Sverige.

Låt oss alla bekämpa den politiska övertygelse som kraftigt vill begränsa invandringen till vårt land, som helst ser att flyktingar får stanna utanför Sveriges gränser och som gärna ser kraftfulla tag mot dem som gråter sig till sömns i rädsla för en fullt tänkbar katastrof.

Låt oss glädjas över vårt land! Låt oss få vara stolta över att vara svenskar men låt oss vara med och utveckla vårt fosterland så att vi kan säga med vår kung: För Sverige i tiden!

Nationaldagen och nu på måndag

Imorgon firas nationaldagen på många håll. Så ock i Storkyrkan. Kl 11.00 talar riksmarskalken Ingemar Eliasson, undertecknad och med sång av Stockholms domkyrkoförsamlings gosskör under ledning av Filip Hamber. Kl 13.00 är det vernissage i Storkyrkan. Moderna Museet c/o Storkyrkan med ett videokonstverk som heter Father and Son. Kom och se! Kom och upplev!
I övrigt uppmärksammar vi Albertus Pictor som för 500 år sedan spelade på orgeln (den dåvarande) i Storkyrkan. Det är det sista man vet om honom. Kom och hör om Albert målare. Orgelmusik spelas av vår biträdande domkyrkoorganist Mattias Wager. Ja, ända fram till kl 18 i morgon har vi spännande firningsprogram. Nu hoppas vi bara att meterologerna har fel gällande vädret.

I övrigt återkommer jag med nytt blogginlägg nu på måndag.

TREVLIG NATIONALDAGSHELG!

Vad har Du på hjärtat? Del 3

Då var det dags igen att avrapportera en hjärtefråga. När man väl kommit in i den svenska sjukvårdens vårdomsorg tycks det inte vara helt enkelt att komma ut. Jag skrev långt tidigare om hjärtklappning etc som drabbade mig i februari. EKG av olika slag genomgick jag. Så blev jag kallad till ultraljud, extra läkarbesök och där förkunnade läkaren att allt verkade ganska normalt MEN de skulle gå vidare och göra en "nie-undersökning". Ordet lät inte så farligt men jag undrade ändå stilla vad det var. Läkaren förklarade att det var en liten sond som man gick in i via näsan och ned i matstrupen och in bakom hjärtat och på det sättet kunde man provocera fram hjärtrusning, extra slag, etc, etc. Min första reaktion var att tacka nej. Kunde detta verkligen vara nödvändigt? Var jag inte ändå ganska frisk? Hade inte mitt bankande hjärta med psyket att göra - psykisk stress? Skulle jag inte kunna slippa detta med sonden som skulle in i näsan och ned i matstrupen? Men jag sa inget utan nickade bara stilla och försökte se tapper ut. I tisdags var jag iväg och gjorde undersökningen. I och för sig så frågade sköterskan om jag verkligen ville göra undersökningen eftersom jag hävdade att mitt hjärta nu mådde bra - liksom jag. den typen av svåra frågor ville jag inte ha, vilket jag under vänliga former upplyste sköterskan om och bad om hjälp att besluta. Hon sa att beslutet helt var mitt och jag beslöt mig då för att låta doktor D genomföra undersökningen tillsammans med sköterskan. Det där med sonden som skulle ned genom matstrupen var inte alls så otäckt som jag hade inbillat mig i nästan 4 veckors tid men sedan var det lite jobbigare när hjärtat rusade och bröstet knöt sig. Men jag var ju i goda händer och efter en timme konstaterades det att jag nu kan känna mig helt och hållet återställd. det är, mig och läkarvetenskapen veterligen, inget fel på mitt hjärta.

Tack gode Gud! Och tack gode Gud för läkarvetenskapen och för den svenska sjukvården som inte är så dum trots att det kan vara jobbigt för alla oss som någon gång har väntat i oändlighet på akutmottagningar för att få komma in till en doktor! Vi har en bra sjukvård med mycken omsorg om patienterna. Det ska vi vara stolta över och vårda oss om!

En annan sak som jag har på hjärtat är religiösa friskolor. Åt idag lunch med min judiske vän och diskuterade bl a den artikel som fanns i en av morgontidningarna gällande NEJ till religiösa friskolor. Det skulle slå hårt mot en sådan skola som Hillelskolan och frågan är varför man måste vara så rädd för religiös påverkan. Jag anar Humanisternas (alltså ateisternas) finger som kan vara med i spelet. Naturligtvis måste det finnas en lagstiftning (och det gör det idag) som visar på vad som är nödvändigt i den svenska skolundervisningen. men om något trossamfund dessutom vill skapa en profilskola ( t ex den judiska Hillelskolan) måste det kunna vara möjligt så länge man undervisar på ett öppet sätt i kärnämnen. Man kan inte lära att jorden skapades på 7 dagar och hävda att allt annat är fel. man kan tala om att det finns olika teorier och man borde som lärare få tala om vad som är viktigt för en själv utan att pådyvla eleven den uppfattningen. Alltså i en kristen skola skulle man mycket väl kunna hävda att Gud är med i skapelseprocessen som handlar om ett pulserande universum, big bang etc.

Man måste som jude kunna gå i en judisk skola, som muslim i en muslimsk skola, och som kristen i en kristen skola och samtidigt måste det finnas öppenhet för en bred vetenskapssyn i undervisningen kombinerad med trossamfundets grundövertygelse. Jag menar att detta borde kunna fungera.

Göra mer för fler.

Jag samtalade igår med den flyktingengagerade Anita Dorazio som jag kommit att lära känna under mina år som präst på Lidingö. När jag talar med henne blir jag både arg och frustrerad. Dock inte på henne som person utan över de många bedrövliga saker hon vittnar om. Ca 20.000 människor gömmer sig fortfarande någonstans i Sverige i rädsla över att bli utvisade. Ofattbart många människor är papperslösa och får inte vara kvar i vårt land, människor som flyr från en säker död, människor som med sin bara kropp vittnar om tortyr etc, etc.

Vår flyktingpolitik är mer än bedrövlig. Vi är ett rikt land (trots ekonomisk kris). Och visst, vi tar emot flyktingar men vi skulle kunna göra mer, göra mer för fler. Asylrätten är ju en grundläggande mänsklig rättighet som slås fast i artikel 14 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Genèvekonventionen förbjuder att någon skickas till ett land där han el er hon hyser välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sin ras, religion, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller politiska åskådning.

Verkligheten är dock inte så enkel och tydlig. Idag hotas barn med uppgivenhetssyndrom eller post-traumatiska stressyndrom att deporteras till sina hemländer trots kraftfulla läkarintyg som påvisar det högst olämpliga i detta. Många av dessa barn har upplevt traumatiserade övergrepp mot sin familj och sig själva.

I Bibeln står det: Öppna din mun till förmån för den stumme och till att skaffa alla hjälplösa rätt. (Ordspråksboken 31:8)

Oavsett vilken religion vi har, oavsett hur vi tolkar den kristna tron, oavsett om vi alls vill beteckna oss som religiösa borde vi kunna förenas i det bud som talar om att vi ska älska vår nästa som oss själva. Det budet borde få konsekvenser i vårt vardagshandlande, i vardagspolitiken och i medmänniskors vardagsrädsla.

Låt oss tillsammans göra vad vi kan för våra systrar och bröder vars liv är hotat. Alla kan inte göra allt men alla kan göra något. Så är det!

Asylkommittén (Pg 528143-1) och Stiftelsen Humanitas (721070-1) är bra organisationer som går in med konkret stöd i konkret nöd.