Jag vill bli fullkomlig!

Om några få timmar är det nyårsafton. Det är en dag när jag alltid hamnar i en sorts melankolisk eftertänksamhet. Så har åter ett år gått. Jag har blivit äldre. Världen har förändrats. Gårdagen är förbi och kommer aldrig mer.

Det är viktigt att stanna upp i tillvaron och Nyårsafton kan vara ett sådant tillfälle, åtminstone under någon timme av dygnet. När jag ser tillbaka och tänker på allt jag varit involverad i, alla samtal, alla processer, alla arbetsuppgifter, ser jag att jag har varit vägledd. Jesus själv har vandrat vid min sida. Jag ser det, men först i backspegeln. Jag ser Guds närvaro men först med facit i handen. Så är det och när jag tänker på det fylls jag av tacksamhet. När jag ser Guds närvaro i backspegeln ser jag också att alla de bekymmer jag haft, all den oro och ångest jag känt vid olika tillfällen egentligen har handlat om brist på tillit. Var gång jag trott att jag ska klara allting själv, har jag drabbats av oro. När jag ser tillbaka, i backspegeln, påminns jag om vikten av tillit till Jesus själv. Jag påminns om vikten av att fördjupa min relation till min Herre och Mästare. Det handlar inte om världsfrånvändhet men om att försöka att bli fullkomlig.

Kanske finns det de som nu får hicka (igen) över vad domprosten säger. Inte finns det väl någon som kan vara fullkomlig, utom möjligen Jesus Kristus? Men vad handlar ordet fullkomlighet om? Jo, jag menar att det handlar om att bli den man är, att jag ska vara den Åke som jag är tänkt att vara, skapad att vara. Jag sviker alltför ofta mig själv, min egen kallelse att bli mitt sanna jag. Jesus själv säger: Var fullkomliga såsom er fader i himlen är fullkomlig. (Matt 5:48). Gud är fullkomlig för Gud är den Han är (2 Mos 3:14). Gud är helt och fullt sig själv vilket innebär att Gud både är relation och kärlek. Det är också det som Jesus påminner om i det dubbla kärleksbudet ( i förkortning: Du ska älska Gud över allting och din nästa som dig själv). Vi ska vara fullkomliga genom att verkligen leva det dubbla kärleksbudet.

När jag ser tillbaka på det gångna året ser jag många av mina brister och tillkortakommanden. Men jag ser också att Guds nåd har burit och anar att Guds nåd bär också när jag själv sviker.
Kanske kan denna min blick bakåt påminna mig om vikten av förtröstan, vikten av tillit, vikten av fördjupning av relationen med både Gud och mina medmänniskor i arbetssammanhang, familjesammanhang och fritidssammanhang.

Jag vill bli fullkomlig - jag önskar bli mig själv och jag önskar Dig att Du ska bli fullkomlig, bli Dig själv och kanske är det så att ju mer Du blir Dig själv och jag blir mig själv ju närmre kommer vi varandra och ju närmre kommer vi Gud.

Så vill jag tacka alla mina bloggläsare för det gångna året, tacka för alla inlägg, alla kommentarer jag fått muntligt, alla glada tillrop och kritiska påståenden. Jag hoppas på fortsatt bloggkommunikation också nu är 00-talet är på väg in i det förgångna!

Med de tankarna önskar jag Dig ett riktigt Välsignat, Nytt År!

Födelsedagsfirande!

Så var det Jesu "födelsedag". Jo, jag sätter ordet "födelsedag" inom citattecken eftersom man inte vet när han föddes. Kanske var det på våren? En del forskare tror det. I vilket fall firar olika kyrkotraditioner vid olika tillfällen. Flertalet av de västerländska kyrkorna firar idag och vi gläds över inkarnationens verklighet. Men flertalet ortodoxa kyrkor firar den 6 januari och ytterligare senare firar Armenierna. Men det är underbart att få fira Guds människoblivande oavsett när på året födelsen ägde rum.

I går kväll var flera hundra gudstjänstfirare samlade i Storkyrkan där klockorna ringde in midnattsmässan och Jesusbarnet bars in i sin krubba och sattes vid Josef och Maria som var placerade vid centralaltaret. Var ska den heliga familjen vara om inte i centrum för firandet? Ordet delades och brödet bröts och människor strömmade till. Det var härligt.

När mässan var över återvände jag och min lilla familj hem till domprostvåningen ca 45 sekunders gångväg från Storkyrkan för att lägga Jesusbarnet i krubban också på hemmaplan. Jesusbarnet lindades fram ur hushållspappret som det legat i och lades på plats. Ljuset som skulle föreställa Betlehemsstjärnan tändes och vi önskade varandra, åter igen, en riktigt god jul.

Sedan såg jag en snutt av den inspelade midnattsmässan från Rom förskräckt över att påven och en fransk kardinal överfölls av en psykiskt instabil kvinna. Kardinalen fick någon form av höftfraktur medan påven klarade sig helskinnad. Den mässan är också så högtidlig och ingår, åtminstone för en kort stund, i mitt personliga "julritual". Sedan var det dags att vackla i säng för att stiga upp kl. 05.00 på juldagsmorgonen.

Jo, jag skulle ha julotta i Storkyrkan. Strax före kl. 06.00 lämnade jag domprostvåningen och kom efter några sekunder upp till Storkyrkan där jag möttes av oroliga kyrkvärdar och kördeltagare. Storkyrkan var stängd!

Konstigt! Vaktmästaren borde varit på plats. Men SL ville inte det och jag kastade mig hem efter nycklar för att, om det skulle behövas, vikariera som vaktmästare. Men vår kyrkvaktmästare kom precis när jag kom tillbaka med nycklar och en gaständare för ljusen. När kyrkvärdarna och jag gått igenom ordningen tillsammans med vikarierande organisten Jörgen Lindström (tack Jörgen!) gick jag ut i kyrkan där jag fick möjlighet att använda min tändare och assistera vaktmästaren. I Storkyrkan behövs verkligen allas insatser eftersom det är så många ljus att tända en julottemorgon. En sak var dock konstigt. Strax efter halv sju hade ingen gudstjänstdeltagare (förutom vi som var medverkande) kommit. När jag tänt alla altarljus (en enorm mängd), slog det mig: vi hade glömt att låsa upp kyrkporten. Med raska steg forsade jag ned till porten, låste upp och möttes av applåder från en stor hop av morgonentusiaster. En kvinna hov dock upp sin stämma och var en aning purken över att ha behövt stå ute och frysa. Jag beklagade det hela djupt och välkomnade henne och de övriga in i kyrkvärmen (som inte är så varm men bättre än ute). Då upptäckte jag en sak till. Städarna som säkerligen "gick på schema" och som hade skurat golvet vid ljusgloben stod nu vid centralaltaret och skurade för fulla muggar. Det människor kunde meditera över denna stilla julottemorgon var alltså två morgonpigga lokalvårdares frenetiska arbetsinsats nära krubban. När Jesus föddes, var det troligen inga lokalvårdare vid krubban oavsett hur mycket halm som låg på födelsegrottans golv. Lokalvårdarna fanns säkert i härberget, men där fanns det ju, som bekant, inte plats för Josef och Maria. Väl medveten om detta gick jag raskt fram till dem, förklarade att vi skulle fira gudstjänst och bad dem att sluta skura. Vänligt leende gav de sig iväg från altarplatsen och drog sig tillbaka för andra uppdrag på andra ställen. Så började julottan. Nikolai kammarkör sjöng vackert under Christian Ljunggrens ledning (tack alla!) och vi firade att ett barn har fötts, en son är oss given. Väldet är lagt på hans axlar, och detta är hans namn: Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste (Jes 9:6 ).

Det blev ett fint födelsedagsfirande! Och vi kan alla, lutheraner, katoliker, anglikaner, reformerta, pingstvänner, baptister m.fl., oavsett alla tolkningar och kyrkotraditioner, önska varandra en riktigt God Jul med Jesusbarnet i centrum!

Strålglansen från Betlehem!

Dan före dopparedagen! Jo, det är idag. Jag har varit ledig hela dagen. Det är jag varje år därför att en hel del behöver förberedas hemma och min uppgift är att leda granklädandet och krubbuppsättandet hemma. Nja, egentligen leder jag väl inte det hela eftersom mina bägge döttrar har väldigt bestämda åsikter om vad som ska sitta i granen och krubban sätter vi fram tillsammans under ett visst tävlande. I år fick jag Jesusbarnet. Det låg inlindat i hushållspapper men jag lindade in det igen och har dessutom funnit en plats åt det i en låda i den lilla matsalen i domprostvåningen. Det får inte tas fram förrän efter midnattsmässan i Storkyrkan. Den börjar kl. 23.00 (VÄLKOMMEN!) Därefter går hustrun och jag hem, tänder ljus, tar fram det lilla barnet och önskar varandra en riktigt God jul.

Men långt dessförinnan har jag anat julefriden. Så ock i år. Varje år i nu 21 år har jag kommit hem till mina extraföräldrar Maj-Britt och Ingmar. Maj-Britt har svårt att se och Ingmar har problem med ryggen. De är knappt 40 år äldre än jag men känns som de är bortom alla åldersbegrepp. Varje år gör de fint hemma för att jag ska komma kl. 10.00 och lämna en julblomma. Maj-Britt bakar, Ingmar sätter fram granen och så det viktigaste av allt - krubban. De bor i en lägenhet i min tidigare församling. Där på en byrå sätts krubban fram på grön matta med sand på. Där kan man se de tre vise männen samtala med varandra om stjärnan i öster, där finns Johannes döparen som bebi och där finns krubban utan Jesus. Josef och Maria finns bredvid naturligtvis.
När jag kommer dit får jag lägga Jesusbarnet, gjort av Jesu små systrar, förvarat i en tändsticksask, i krubban. Stearinljuset som ska vara stjärnan och ljuset vid krubban får jag också tända. Det är likadant varje år. Och jag är så tacksam. Tänk att de gör allt detta, mina kära extraföräldrar. Jo, jag vet att de gör det för egen skull och övriga familjens skull. Men tänk att jag får komma dit och förstå att julen nu kommit och ana inkarnationens mysterium. Idag var det så starkt för mig. Det var som om strålglansen från Betlehem för några sekunder lyste rakt in i mitt hjärta. Jag kände mig väldigt rörd och berörd.
Efter många kakor, mycket samtalande och delande for jag till det lokala affärscentrat där det vimlade av julstressade människor.

Men jag bar erfarenheten av strålglansen från Betlehem i mitt hjärta mitt i julstressen. Det är jag oändligt tacksam för. Tack kära, kära extraföräldrar - Maj-Britt och Ingmar. Ni är gudagåvor!

På jakt efter Jesusbarnet och hans familj...

Häromdagen skrevs det i Dagens Nyheter att Jesusbarnet är svårfunnet. Ingen Josef, ingen Maria, ingen åsna, ingen oxe. Inte ens i hantverksaffärer tycks krubbor finnas. De tycks inte vara gångbara på marknaden längre...

Nu är detta inte helt sant. Men det gäller att leta på rätt ställe. Storkyrkoboden säljer krubbor och jag misstänker att det går att finna krubbor också i Katolsk bokhandel vid Kungsträdgården.

Men kanske är detta symptomatiskt i vår överkomersialiserade jul. Jesusbarnet är svårfunnet därför att det döljs av alla erbjudanden, av alla presentförslag, av all julstress, av all julångest.

Men Jesusbarnet finns där ändå. Om vi bara tar tid. Kanske är det en av de finaste presenter man kan få i jul - tid att stanna upp, tid att lyssna inåt, tid att meditera över det makalösa undret - att Gud blir människa, att Gud själv möter oss på ett unikt sätt i ett litet barn, ett barn som delar det mänskliga och svåra livet, som börjar utan ett hem, som blir politiskt flykting, som troligen växer upp med en ensamstående moder (man tror att Josef dog mycket tidigare), som blir missförstådd av många, förnekad och föraktad av andra, som provocerade den romerska makten så mycket att de beslöt sig för att döda honom. I denna Människa (med stort M) möter vi Gud själv som älskar Dig och mig ofattbart mycket.

Ta tid, stanna upp framför krubban (den finns också i Storkyrkan och i S:t Jacobs kyrka)! Budskapet handlar om Guds kärlek till Dig! Du är gränslöst älskad som den Du är och Gud själv delar Ditt liv. Det lilla barnet i krubban vittnar!

Så ge inte upp sökandet efter Jesusbarnet! Han finns där och det är om Honom som julen handlar - inte om jultomtar, Kalle Anka, julmat och klappar. Visst är det roligt med jultomte och Kalle etc, men det är Jesusbarnet som håller att leva av och dö för.

Tack gode Gud för Jesus Kristus!

Ekumenisk generositet!

Jag är just hemkommen från en kongress i Castel Gandolfo utanför Rom. Focolarerörelsen hade sin årliga kongress för gifta och ogifta focolarini och jag var med för 10 året (skulle jag tro). Det var fantastiska dagar som betydde mycket för mig. Jag känner mig verkligen hemma i focolaresammanhang. Det är en i grunden katolsk rörelse men med en ekumenisk generositet och öppenhet där vi som kommer från andra kyrkor känner oss hemma som dem vi är. Jag blir respekterad som den jag är med de ställningstaganden som jag har gjort och som bygger på Svenska kyrkans hållning, inte minst i äktenskapsfrågan och ämbetsfrågan. Mina katolska bröder och systrar delar inte Svenska kyrkans uppfattning i vare sig det ena eller det andra men respekterar, lyssnar, samtalar, delar utan att försöka övertyga mig om att det jag står för är fel och jag gör likadant.

Jag drömmer om en ekumenisk generositet också mellan trossamfunden i Sverige - inte bara mellan dem som finns på en viss del av den kyrkliga kartan utan en generositet mellan alla trossamfunden där man kan lyssna, dela, samtala i respekt för den andres tolkning och förståelse.

Men min erfarenhet som gnager i mig (det är därför jag skriver rätt mycket i detta ämne) är att det är trögare i Sverige, att småsinthet och småskurenhet florerar mer här, särskilt från de som anser sig ha rätt och att alla andra har fel.

Focolarerörelsens spiritualitet talar om enhetens ideal, en enhet i mångfald med Jesus själv mitt ibland oss. Den enheten ber Jesus för (Joh 17:21). Jag önskar att vi tillsammans kunde stå upp som kyrkor, som kristna, oftare, utan att trampa på varandra, utan att förneka den andre, i vetskap om att vi tolkar olika, uttrycker tron på olika sätt, har olika sakramentssyn o s v, men stå upp tillsammans för det som är grunden för oss alla och leva den grunden gemensamt.

Vill vi vara ett vittnesbörd om Jesus Kristus har vi inte råd med ekumeniskt tjabbel. Då har vi bara råd att gå framåt på ekumenikens väg. Focolarerörelsen som har så många olika kyrkomedlemmar, medlemmar som är judar, muslimer, som för dialog med buddister och hinduer och också med icketroende är ett föredöme.

Vi behöver en ekumenisk generositet. Låt oss satsa på den tillsammans!

Den 21 december

Kommer nu att vara borta från cyberrymden under några dagar. Åter i bloggossfären den 21 december.

Vilket gäng!

Det är märkligt att läsa på en kvällstidnings förstasida om de värsta prästerna. Kvällstidningsjournalistiken tycks inte se några gränser. Ju mer man kan snaska runt i, ju mer tragik man kan vrida runt sin journalistiska penna i, desto bättre tycks det vara. När jag har klagat över den typen av sensationsjournalistik, som ofta innehåller tragik, får jag till svar att läsaren får vad läsaren vill ha. Men frågan är om inte journalisterna eller tidningsredaktören gör allt för att skapa behoven hos läsaren? Skvaller, sensationer, katastrofer tycks vara ledmotiv hos vissa dagstidningar. Var går den etiska gränsen? Inom vissa ämnesområden fabulerar man fritt och gör en höna av det som knappt är en fjäder i verkligheten.

Idag har jag ätit lunch med präster och diakoner som vigts under 2009. Vilket gäng! Strålande medarbetare i Kristi kyrka. Men om dem skrivs det inget och inte så mycket om annat heller när det gäller allt det positiva som görs dagligdags i kyrkans sammanhang. Tänk om de forna kvällstidningarna kunde slå upp en braskande rubrik om präster som satsar allt för sin nästa, om människor som hittar ett nytt liv tack vare kyrkans sätt att vara. Det finns mycket att skriva om, mycket att belysa som inte handlar om sex och våld.

Tack gode Gud också för de nya prästerna och diakonerna!

Vilket gäng!

Ring, klocka, ring...

Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten mot rymdens norrskenssky och markens snö; det gamla året lägger sig att dö...Ring själaringning över land och vatten! Så skriver Alfred Tennyson i sin berömda nyårsdikt. Nej, det är inte nyårsafton än. Men klockorna i många kyrkor ringde idag kl 15.00- så ock i Storkyrkan. Vi anslöt oss till den manifestation som ville uttrycka ett stöd för att hålla koldioxiden på en nivå av 350 ppm vilket anses vara säker för att vi ska förmå hålla den globala uppvärmningen under 2 grader och därmed förhindra kraftiga och plötsliga okontrollerbara förändringar i klimatet. (http://www.svenskakyrkan.se/). Kristen tro har också med klimtafrågor att göra. Den kristna tron uppmanar oss genom skapelseberättelserna att vara klimatsmarta. Frågan är bara vad Du och jag egentligen gör? Det är så lätt att säga att det egna hushållet ändå inte kan förändra. Men många bäckar små... Detta säger jag lika mycket till mig själv.

När Storkyrkans klockor ringde idag var det för att utmana till omtanke, att tänka om och att ha omtanke om närmiljön. Klockan 15.00 idag ringde kyrkklockor i Köpenhamn vid en ekumenisk gudstjänst vid klimatkonferensen.

När Gud skapade världen skapade han den god. Hela skapelsen är helig. Hela skapelsen andas helighet. Det finns inget profant, inget ickegudomligt i skapelsen. Sedan har människan profanerat skapelsen genom krig, terror, fiendskap, rovdrift, skövling, miljöförstöring.

Vi behöver en omvändelse med öppnade ögon. Vi behöver se att skapelsen är helig och förstå att det är vår gudagivna uppgift att vårda skapelsen, att vara Guds medskapare och att i detta vara klimatsmarta.

Storkyrkans klockor ringde för att påminna om det.

Herta Müller och andra överlevare.

Jag har inte läst något av Herta Müller men när hon framträder, både i skrift och i tal gör hon det som en överlevare. Diktatur, förföljelse, människohat, ond bråd död - allt detta har hon överlevt.

Vi behöver överlevarna, de som visar att våldet inte har sista ordet. Överlevarna som påminner oss om att vi aldrig får ge upp i vår tro på godheten, ge upp vår tro på möjligheten trots allt. Vi behöver överlevarna från 2:a världskriget, från diktaturens Rumänien, från apartheids Sydafrika. Vi behöver inspireras till att ständigt, ständigt motarbeta främlingsfientlighet, motarbeta intoleransens fula tryne där människor förföljs, marginaliseras och utfryses på grund av etnicitet, sexuell identitet, hudfärg.

Vi behöver överlevarna som påminner oss om att helveten finns här på jorden, som påminner oss om att så ofattbart många människor har dödats bara för att de tillhört en viss grupp.

Låt oss lyssna till Herta Müller, till Ference Göndör och andra överlevare - lyssna till deras erfarenheter, lära av dem, inspireras av dem och ständigt stå upp för godheten, syskonskapet, jämlikheten.

Jesus uttrycker det kort, konkret och judiskt:

Du ska älska Din nästa som Dig själv!

Mer kristendomskunskap i skolan!

Jag läste en signerad ledare av författaren Lena Andersson. Hon är en av de ledande i Humanisterna ( d v s den ateistiska organisationen som lätt blandas ihop med alla oss som både vill kallas och vara humanister i mänsklig bemärkelse). Hon går till storms mot lite av varje som "luktar" kristet eller religiöst. Inledningsvis angriper hon läroplanens formulering om en etik som förvaltas av kristen tradition. Hon suckar lättad (tycks det) över att den formuleringen nu är borttagen av skolverket i det förslag till läroplan som är ute på remiss. Ingen särbehandling av den kristna traditionen.

Tvärt om borde det vara, menar jag. Ge kristendomen mer utrymme i skolundervisningen. Tala mer om Bibeln. Låt skolbarn- och skolungdomar förstå mer vem Jesus var och vad han har betytt i den kristna historien. Låt barnen fördjupa vad jul, påsk och pingst står för. Tala om dop och nattvard m m. Idag råder en skriande och skrämmande okunskap hos både barn, ungdomar och vuxna.

Jag hävdar också att religionskunskap borde ha ett större utrymme i skolan där också de andra stora religionerna och ateismen skulle få rejält med utrymme. Det är först när vi har kunskap om vårt eget som vi kan ana mer av religionens betydelse för den andre. Och det är först när vi har kunskap om den andres religion som rädslan för den kan försvinna.

Om vi vill motverka främlingsfientlighet i vårt land, måste vi, i glad och trygg kunskap om vad som är vårt eget, vara öppna för och lära oss mer om den andres tro och tradition.

Men ge kristendomen stort utrymme i skolundervisningen- särskilt stort, för det är vår grund - en grund som präglar en skolas liv och leverne med alla lov - en grund för vår kultur som vi alla behöver ha kännedom om.

Mer kristendomskunskap och större utrymme för religionskunskap! Det är en av de många stegen för att motarbeta främlingsfientlighet.

Guds rike är nära!

”Guds rike är nära” är dagens och veckans tema. Jag ska själv predika om himmelriket som rycker fram, nästa söndag i Storkyrkan. Men, idag var jag i hustruns och min vigselkyrka i södra Värmland och firade mässa som vanlig gudstjänstfirare. Prästen var en invandrad kvinna från Tyskland som talade strålande svenska. Vi var fyra vuxna och två konfirmander förutom kantorn, kyrkvärden och kyrkvaktmästaren. Det är tragiskt att sekulariseringen breder ut sig som en stormvind över stora delar av landsbygden. Kanske håller landsbygdspredikanten från Galiléen på att bli reducerad till att bli viktig enbart för storstadsmänniskan eller så har våra frikyrkliga bröder och systrar fångat upp fler än vi i Svenska kyrkan har lyckats med – åtminstone i södra Värmland.

Men till mina systrar och bröder i prästämbetet som har att förkunna för en liten skara och till alla som envist och envetet kommer till den söndagliga gudstjänsten, vill jag säga: Stå på Er! Era förböner är viktiga, att ändå få fira mässa är viktigt, att det finns härdar runt om i vårt land, om än små, som fördjupar sig i Ordet, är också viktigt.

Ni behövs! Tack att Ni finns!

En livsviktig bön!

Sent igår kväll fann jag en underbar bön i Drottning Silvias bönbok som är nyutkommen på Verbums förlag. Orden är skrivna av den katolske prästen Hèlder Camara:

Må jag aldrig
bli en port för min nästa
där han dras in
och tvingas
gå mina vägar
genom mina dörrar
- som om de vore hans -
och bli beroende av mina nycklar.
Om min port är Kristus
är ändå det viktigaste
att jag hjälper min broder
att vandra sin väg
till Fadern
och förbli sig själv.

Amen.

Låt oss be den bönen ofta och leva detta dagligdags i vår verklighet!

Minaret på Södermalm?

När jag hör om folkomröstningsresultatet i Schweiz gällande minareters vara eller icke vara, blir jag rädd. Det handlar ju inte bara om en byggnad. Det handlar om rädsla för Islam - en Islam som tycks vara en människofientlig religion, en religion som bara vill döda oliktänkande, en religion som vill förfölja, en religion som alla vi som inte är muslimer borde göra allt för att inte få innanför vårt lands gränser.

Naturligtvis finns fundamentalistisk islamism, som vi läser om och hör om i media, kopplad till Pakistan, Iran o s v. Men, det finns också annan Islam. I judisk tradition säger man, med glimten i ögat, att där det finns två judar finns det tre åsikter. Det uttrycket står för att det finns olika inriktningar, olika tolkningar o s v. Så är det också inom Islam. Det finns flera inriktningar, flera tolkningstraditioner. Visst kan man kritisera muslimers beteende, precis som man kan och ska kritisera kristnas, judars, hinduers, buddisters etc. beteende. Men den dagen vi börjar folkomrösta om religionsförbud när det gäller någon av de stora traditionella religionerna, den dagen har vi gått över gränsen för det humana.

Nej, låt muslimerna i Sverige fritt få utöva sin religion såsom det sker i de mer normala muslimska sammanhangen i vårt land. Jag skulle mycket väl kunna tänka mig en minaret på Södermalm om det skulle vara önskvärt. Nu tycks det inte vara så. Minareten från vilken böneutroparen ropar ut bönekallelser är till hjälp för människor att påminnas om bönestunden. men få muslimer skulle höra utropen eftersom de skulle befinna sig alldeles för långt från minareten p gr av arbete, bostad etc. Men om det är viktigt, bygg en minaret. Gud blir inte mindre för att muslimerna får leva ut sin tradition (naturligtvis på ett sätt som inte strider mot mänskliga rättigheter). Låt böneropen ljuda över Södermalm om det är viktigt liksom kyrkklockornas klang ska fortsätta att ljuda över Sveriges land.

Gud är inte en småsnål Gud Gud är generös! Det har Gud visat i skapelsen och frälsningen och vinden blåser vart den vill... (Joh 3:8)

Livet är så skört!

Jag tänker i denna stund på Hans-Olof vars hustru dog oväntat i lördags och på de anhöriga till Sven-August. Han dog i fredags kväll efter att ha fått en stroke under en begravningsgudstjänst som han deltog i. Jag tänker på Marie 22 år gammal som ligger på sjukhus i New York efter en tumöroperation. Det kom så plötsligt. Hon insjuknade akut för två veckor sedan och opererades i förra veckan. Ännu vet man inte hur det har gått och hur framtiden kommer att se ut. Livet är så skört.

Hemma i domkyrkoförsamlingen talar vi om "nödvändiga" ting som budget, samverkans former med andra, om rengöring av Storkyrkan, om predikoscheman och uthyrningar. Jo, jag vet att man måste ta ansvar också för sådana ting och jag gör det tillsammans med strålande medarbetare och kyrkopolitiker och många andra. Vi engagerar oss alla i det som är våra uppgifter. Men ibland slår det mig att vi alltför sällan stannar upp och funderar över vad som är verkligt viktigt.

Livet är så skört. Vi vet inte hur länge vi får leva och må bra, hur lång vår livstid blir. Vi vet bara att vi har att hantera det innevarande vare sig livet blir kort eller långt.

I kyrkornas sammanhang käbblar vi om så mycket. Vi fördömer varandra och upplyfter varandra beroende på vilken tradition vi står i. Ibland blir det som om kyrkorna (och jag menar de kristna trossamfunden) är barn i en sandlåda. Uppgiften är att tillsammans bygga ett slott men istället börjar man kasta sand och säga: "Du får inte vara med och leka! Du får inte vara med och bygga slott för Du har inte rätt spade och hink." Livet är så skört! Har vi råd att inte föregå med gott exempel och gräva tillsammans, bygga tillsammans och då kanske inte sandslott utan bygga för Guds rike?

Egentligen borde man kunna säga om oss kristna: Se hur de älskar varandra, inte för att de tror på samma sätt, inte för att de tolkar på sammas sätt, inte för att de läser Bibeln på samma sätt men för att de i all sin bristfällighet försöker leva som de lär, för att de i all sin skröplighet inser att ingen av dem kan ha hela sanningen, äga företräde till hur man ska tro och tolka. Se hur de älskar varandra för att de ser en syster och en bror i den andre, för att de ser Jesus själv i den andre.

Livet är så skört och egentligen har vi inte tid med fåniga käbblerier. Vi borde ägna oss åt att leva evangeliet, att ta kärlekens initiativ, att bry oss om våra systrar och bröder oavsett om de finns nära eller längre bort. En dag är allt för sent.

Livet är så skört!

Bereden väg för Herran!

Bereden väg för Herran”, de orden kommer att klinga med trumpet och orgel imorgon i S:t Jacobs kyrka. Den återinvigs på 1:a advent kl. 15.00. Hoppas att Du har möjlighet att vara med. Det är en underbar kyrka som nu blivit ännu mer underbar. Den är rengjord och det är många år sedan det skedde. Smutsen låg tjock på väggar och i tak. Nu strålar ljusa väggar och valv och jag gläds över att vi nu åter kan få fira Herrens heliga nattvard och lyssna till Ordets förkunnelse i kyrkan mitt i citycentrum.

S.t Jacobs kyrkas uppdrag är, att med sin byggnad, sitt budskap och sina medarbetare, nå ut till människor som bor, arbetar och vistas kring kyrkan. Adventsbudskapet som kyrkan förkunnar är att Jesus Kristus kommer till oss mitt i vårt vardagsjäkt, mitt i det liv som vi lever, i arbetet, på fritiden. Jesus Kristus själv har med hela vårt liv att göra. Vi kan inte stänga in honom i något sorts religiöst reservat. Nej, han vill påverka oss, genomsyra våra liv och öppna våra ögon så att vi ser att vi, i alla våra arbetskamrater och chefer, vänner och släktingar och familjemedlemmar, liksom i alla dem vi inte känner, möter Honom som kommer ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl. (Matt 21:5).

Låt oss öppna våra hjärtan för Jesus Kristus – Han som förvandlar, som ger kraft, som ger nytt hopp, ny framtidstro!

Denna söndag är det inte bara 1:a advent. Det är också den första dagen på det nya kyrkoåret. Därför vill jag önska Dig och de Dina ett riktigt Välsignat Nytt Kyrkoår.

Som sagt: Kom till S:t Jacobs kyrka kl. 15.00 denna söndag och var med.

Domkapitelval, biskopstal och brist på smörgås.

Så börjar dagen gå mot sitt slut, en dag fylld av möten. Hur ska mässan i S:t Jacobs kyrka se ut efter 1.a advent och fram tills Storkyrkans verksamhet flyttar till S:t Jacobs kyrka för att Storkyrkan stänger? Det diskuterade vi på prästmötet. Så var det dags för arbestlagsmöte med diskussioner om förrättningstider i Storkyrkan och S:t Jacobs kyrka och mycket annat. Förmiddagen rusade fram. Efter snabblunch i domprosthemmets stilla vrå var det dags att ansluta mig till de drygt 400 prästerna och de ca 150 diakonerna som i alla fall i princip skulle vara samlade i Immanuelskyrkan på Birger Jarlsgatan (Svenska Missionskyrkan - det var en fin ekumenisk gest att ha valet i ett systersamfunds kyrka). Där i kyrkorummet var det dags för domkapitelval inkluderande registrering av de röstberättigade, plädering för kandidater och val. Tre nya personer (2 diakoner och en präst) valdes in i domkapitlet. Jag vill gratulera Pernilla Landin från nacka församling, Eva Malmfors från Adolf Fredriks församling som båda har inträtt som ordinarie och ersättare för vigningstjänsterna. Bägge är diakoner. Till ersättare för biskop och domprost valdes kyrkoherde Anders Ekhem från Farsta församling. Välkommen också Du! Jag är övertygad om att kloka och kunniga personer har valts in. Den 7 december blir det val av övriga ledamöter, men de väljs av stiftsfullmäktige.

Efter val och smaskande av 12 kilo lösgodis fick vi sätta oss i kyrkrummet igen och lyssna till biskop Eva Brunnes "jungfrutal" till stiftets präster och diakoner. Det var ett inspirerande tal där hon talade om centrum och periferi som kan se så olika ut beroende på var man befinner sig. hon talade om vikten av att ha internationellt perspektiv och internationella kontakter - inte minst från södra halvklotet och hon talade om vikten av fördjupning för både biskop, präster och diakoner. Talet var kort och mycket lovande! Tack biskop Eva! Ser fram emot nutid och framtid som var talets tema.

Så var det dags för kyrkoråd om aftonen, ett kyrkoråd med engagerade ledamöter, många samtal och frukt istället för smörgåsar. Jag har förstått att detta med frukt inte är lika populärt som Stadsmissionens smörgåsar. Antagligen får vi ändra på tilltugget. Kaffe och banan kanske inte känns lika härligt som kaffe och skinksmörgås..? Men å andra sidan är ju frågan om man ska äta så mycket skinka i svinaktiga tider - både på svinfarmar och i luften?

Inspirerande!

Jag är just hemkommen från domprost- och kaplanskonferens i Göteborg dit jag for med vår domkyrkokaplan Kristina Ljunggren. En gång om året kommer vi samman för att dela erfarenheter, stötta varandra, inspireras av gemensamt program etc.
Igår var vi i Serbisk ortodoxa kyrkan i Göteborg (http://ortodoxakyrkan.blogspot.com/2009/02/helige-stefan-decanskis-serbiska.html) . Det var en fantastisk upplevelse. De finns i Kortedala i Vårfrukyrkan som tidigare ägdes av Svenska kyrkan. Fader Dragan Mijailovic och hans son Fader Nemanja Mijailovic tjänstgör som präster för en minimal lön. De kompletterar prästintäkterna med städjobb. Dessa bägge präster brinner för sin kyrka och brinner för Kristus. Kyrkan var som ett hem för dem och familjen i övrigt även om de inte bodde där. Det optimala, menade de, var att någon präst kunde bo i kyrkan. Det fanns utrymme men ingen av dem hade möjlighet.

Vi besökte också Göteborgs kyrkliga stadsmission och fick höra om allt det livsviktiga arbete som Stadsmissionen i Göteborg gör. Inte minst avgiftningsarbetet hölls fram. Stadsmissionen har en egen kyrka dit oerhört många kommer. Jag blev djupt gripen av det arbete som den stadens Stadsmission utför och jag länkar här till en filmsnutt som lika gärna kunde gälla Stockholms stadsmissions arbete (http://www.stadsmissionen.org/var-julfilm). Tack domprost Karin Burstrand och domkyrkokaplan Jerker Schmidt för bra dagar!

Nu stundar den första adventshelgen snart, fast först ska vi präster och diakoner i Stockholm välja representanter till domkapitlet. Det valet sker imorgon. Må det bli bra representanter för vigningstjänsterna. Arbetet i domkapitlet är svårt och det krävs klokhet och erfarenhet.

Låt oss bedja för valet!

Vampyrer och Domssöndagen

Svenskar tycks tycka att vampyrfilmer är spännande. New Moon har haft premiär och i sista stund blivit klassad som en film med 11-årsgräns. Grattis alla 11-åringar som nu kan se vidrigheter på bio!

Varför gillar många människor (inte bara svenskar) otäcka filmer. Jag tror att det handlar om vår egen rädsla för ondskan, för det som förstör, bryter ned, hotar. En av poängerna med att faktiskt i glädje fira Domssöndagen (som vi i Svenska kyrkan gör idag) är att understryka att ondskan inte har sista ordet. Att Jesus Kristus själv är den yttersta domaren, såsom vi kristna förstår det hela, att Han som dött och uppstått för oss är den som också dömer oss och dömer ondskan i oss. För ondskan finns där, också i de allra frommaste människor, också i alla dem som bekänner sig till Jesus Kristus. Det är vår mänskliga svaghet, arvssynden, att det onda som jag inte vill gör jag ändå och det goda som jag vill göra, gör jag inte alltid. Men Jesus Kristus har sista ordet. Nådens Herre har sista ordet. Då får jag säga som Lasse Lucidor:
Döden skrämmer mig ej mera, ty dess udd bröt Kristus av. Gud lät Sonen triumfera över synd och död och grav. Domen fruktar jag väl stort, eftersom jag illa gjort, men den trösten jag ej glömmer att min broder Jesus dömer. (Den Svenska psalmboken 620 vers 6)

Jesus Kristus till ära!

Min blogg läses av många och det gläder mig. Mina tankar om Jesusmanifestationen har väckt medial uppmärksamhet. Både tidningen Dagen (http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=193873) och Kyrkans tidning (http://www.kyrkanstidning.se/nyheter/-bjud_in_svenska_kyrkan_till_jesusmanifestationen-_0_12184.news.aspx) har uppmärksammat vad jag skrivit.

Naturligtvis kan man ju reagera på mina tankar om att Svenska kyrkan skulle vara mer engagerad i manifestationen. Redan finns tre stycken från Svenska kyrkan i ledningsgruppen. När jag blev tillfrågad av ledningsgruppen för ett drygt år sedan att vara med fanns också dessa tre herrar personer med. Jag efterlyser egentligen inte fler svenskkyrkliga i ledningsgruppen. Jag skulle önska att Svenska kyrkan i den stora gudstjänsten/mötet i Kungsträdgården den 22 maj syntes än mer, både gällande framträdande på scenen och när det gäller bokstånd. Verbum kunde gott finnas på plats. Jag skulle önska att också någon som inte tillhörde den karismatiska traditionen kunde framträda på scenen med ett kort budskap om vår gemensamme Herre.

Jag tycker att Jesusmanifestationen är bra! Jag var med förra året både på torgmöten och i Kungsträdgården och dessutom ledde jag en enkel gudstjänst i S:t Jacobs kyrka i Kungsträdgården, en gudstjänst som ingick i manifestationen.Jag skriver om manifestationen och jag talar om att någon mer från Svenska kyrkan (gärna till exempel någon av våra 14 i tjänst varande biskopar) skulle tala på scenen. Det behöver inte vara ärkebiskopen som begripligt nog, har fullt upp. Men låt många teologiska traditioner mötas. Till skillnad från en känd tidigare församlingsföreståndare, tror jag att man både kan fundera över bibeltolkning, och kanske inte anamma samma tolkning som en viss grupp, och lovsjunga Jesus Kristus.

Gällande min egen medverkan skriver prästen Gustaf Hafström i en kommentar till min blogg den 6:e november: Nu är det dags för dig Åke, och för oss övriga ledare i vår kyrka att bevisa att vi vill vara med i att upphöja Jesus som Herre på Stockholms gator. Att jag vill detta tycker jag är tydligt. Men jag har ett viktigt villkor: Det är en manifestation för Jesus Kristus, inte en manifestation mot andra religioner eller mot andra teologier.

Det kan bli en fantastisk ekumenisk manifestation om man vågar vara ännu mer inklusiv.

Jesus Kristus till ära!

En ny biskop, en ny bok och en ny nationaldag.

Igår tog vi emot biskop Eva Brunne i Storkyrkan. Hon välkomnades enligt handbokens ordning för mottagande av en ny biskop med tal, textläsningar och förbön. Nu gläds vi över att ha henne på plats och önskar vår biskop all välsignelse i det innevarande och kommande arbetet!

Jag har varit i Slottskyrkan idag. Verbum inbjöd till en release av Drottning Silvias bönbok och drottningen var själv närvarande. Bönboken är en samling skriven av olika bidragsgivare där drottningen själv har med en bön från sin barndom. Kung Carl XVI Gustaf har bidragit med oerhört fina fotografier som ett gott komplement till texterna. Boken, som kommer ut i handeln den 26 november, kommer att finnas också i Storkyrkoboden. Välkommen in för att köpa den, kanske som en lämplig julklapp till Dig själv eller till någon nära och kär!

Omedelbart efter mötet i Slottskyrkan begav jag mig iväg till riksdagshuset för ett möte med Rikskommittén Sveriges Nationaldag där vi bland annat utvärderade förra firandet på Skansen den 6 juni. Vi enades om att det var festligt men kallt (7 grader och blåsigt). Sedan väckte jag en fråga som jag som Svenska kyrkans representant tycker är oerhört väsentlig: skulle man inte kunna tänka sig ett religiöst inslag på Skansenscenen den 6 juni 2010? Med religiöst inslag menar jag ett interreligiöst inslag med tanke på att våra monoteistiska religioner företräds av så många infödda svenskar och nya svenskar. Man kan väl inte påstå att mitt förslag väckte något större jubel. Snarare avfärdades det ganska snart. Det finns en rädsla bland en del svenskar – en rädsla för religion och detta trots att religionen (och då framför allt det kristna) har betytt och betyder så ofattbart mycket i olika kultursammanhang. Rädslan för religion göder ateismen och göder dessutom främlingsfientlighet. I Sverige borde vi ha råd att ha både mångetniska, mångkulturella och mångreligiösa inslag när vi firar Sverige – ett land som vi älskar. Generositet och öppenhet i mångfaldens tecken borde få prägla firandet – också på Skansens stora scen som många, via TV, är närvarande vid.

Vad är sanning?

Igår var jag på Nobelmuseet och avtackade (tillsammans med väldigt många andra) museets chef Svante Lindqvist. Han går nu vidare till uppdraget som riksmarskalk och är då ansvarig för hovstaternas verksamhet inför statschefen och sköter kontakterna mellan statschefen, riksdagen och regeringen. På museet kunde jag beskåda två teleskop varav det ena hade använts av Galileo Galilei. Själva teleskopet var nog ganska värdelöst i sin funktion även om det är värdefullt i sin existens. Detta oansenliga rör har förändrat vår syn på världen och därmed också vår syn på Bibelns texter. Jorden är rund kunde Galileo Galilei konstatera till kyrkans stora frustration.

Läser man skapelseberättelserna i Bibeln framkommer ganska tydligt att jorden inte är rund utan snarare en sorts platt skiva som står i ett urhav. Och denna bild var ju förhärskande i cirka 2000 år (texterna är skrivna några århundraden före Kristus). Idag, tack vare det till funktionen urusla teleskopet, har vi en annan syn. Jorden är rund. Jorden vrider sig runt sin egen axel och snurrar samtidigt runt solen. Vi har en heleocentrisk syn där sol och måne på olika sätt påverkar livet på jorden. Paulus hade nog inte den världsbilden. Han var mer präglad av sin tid. Jesus själv levde i en värld som trodde just att jorden var platt.

Bibelns berättelser om Adam och Eva, Kain och Abel och Noas ark är det nog få som idag tar bokstavligt. Berättelserna om Abraham kan handla om ett folk snarare än om en person. Israels barns uttåg ur Egypten kan handla om att man går från polyteism till monoteism och behöver inte vara historiskt sanna. Och nu börjar det bränna till, för vad Galileo Galilei kunde visa var att det fanns en skillnad mellan historiskt sant och bibliskt sant. Och i det ögonblicket blir Pontius Pilatus fråga: "Vad är sanning?" relevant.

Måste man som biskop, domprost, präst, pastor, kristen tro att allt som står i Bibeln är historiskt sant? Nej, svarar nog de allra flesta i Sverige idag. Måste man tro att allt som står i Nya Testamentet är historiskt sant? Nej, svarar nog många idag. Men vad måste vara historiskt sant för att man ska få kalla sig kristen, för att man ska få bli präst, pastor, domprost eller biskop? Frågan är egentligen bara riktigt relevant om man vill ikläda sig ett "trospolisämbete". För biskop Ingmar Ström var trospoliser just sådana som vakade över sin egen tro och skulle applicera den som måttstock för vad som är rätt och fel. Sådan trospoliser finns det gott om.

Kanske är jag också en sorts trospolis när jag skriver att det grundväsentliga för mig som kristen är att Jesus Kristus har existerat som en faktisk historisk person, att han troligen (sic!) har gjort en hel del som på olika sätt (nota bene!) beskrivs i Nya Testamentet och att han har dött på korset efter att ha blivit dömd av den romerska myndigheten och att han har uppstått från de döda. Jo, jag tror det även om det inte går att historiskt bevisa. men det var viktigt för de första kristna och det var viktigt för Petrus och Paulus. Men också andra händelser kan vara sanna fast de inte nödvändigtvis ä historiskt sanna.

Kära trospoliser, om jag nu skriver att jungfrufödseln kanske aldrig ägt rum får ni naturligtvis hicka och tänker måhända att detta är typiskt för den liberale domprosten som är med och leder kyrkans förfall. Biskop Eva Brunne har ju blivit angripen för sin syn på liknande saker. Men vad är sanning? Är allt som står i Nya Testamentet historiskt sant? Kanske inte, men det kan lika fullt vara sant för mig och en sanning som man på ett subjektivt sätt kan omfatta. När jag bekänner att Jesus är född av jungfru Maria är det sant för mig utan att jag behöver hävda att det är historiskt sant. Jag menar att det går att göra en sådan skillnad. När då trospoliserna säger att detta med jungfrufödseln är kyrkans tro och att präster och biskopar har att tro detta om de ska vara präster eller biskopar, måste man samtidigt fråga sig vad den trosbekännelsen vill uttrycka. Man får forska i dogmernas betydelse när de formulerades, i vilket sammanhang de formulerades, vad man ville säga. Gällande tron på jungfrufödseln och dess formulering i våra trosbekännelser handlar det också i hög grad om att Jesus var född av en jordisk kvinna, var en jordisk person som levde ett jordiskt liv till skillnad från tanken på att han hade en skenkropp. Jesus var mänsklig. Det var det viktiga att bekänna samtidigt som man bekände och bekänner att Jesus var och är gudomlig. Sann Gud och sann Människa. Det viktigaste blir då inte vad som är historiskt sant och vad som inte är det utan vad dessa texter vill säga in i mitt eget liv.

Men uppståndelsen då? Har Jesus uppstått eller inte? Var graven tom eller inte? Den välkände teologen Rudolf Bultmann hävdade att talet om den tomma graven var påhittat av den tidiga kyrkan och att mötet med Kristus var ett utmanande existentiellt möte. jag delar inte den synen. Jag menar, och alla fyra evangelisterna tycks berätta samma sak fast på lite olika sätt, att graven var tom, att Jesus har uppstått fysiskt fast på ett sätt som vi aldrig kan begripa. Jesu har dött för min skull, i kampen mot ondskan, och segrat genom sin uppståndelse. Denna tro bär mig varje dag. Det handlar om Gud som är med, Gud som älskar så in i och genom döden, Gud som aldrig överger. Jag får be till Gud eller till Jesus Kristus (=samma sak) och det är meningsfullt.
Det är en tro som håller att leva på, att predika om, och dö för.

Galileos teleskop hade stor betydelse i sanningsdebatten. Och teleskopet är spännande att beskåda på Nobelmuseet.

..och ändå är det murar oss emellan...

"Och ändå är det murar oss emellan, och genom gallren ser vi på varann." Står det i psalm 289 vers 3 i vår Svenska psalmbok. I måndags var det 20-års jubileum av murens fall i berlin. 1989 den 9 november stormade glada och entusiastiska berlinare över till varandra på ömsesidor om den förhatliga muren. Murens tid var över och hela Europa andades på ett nytt sätt enhet och gemenskap. Sedan uppstod andra svårigheter både monetärt och på andra sätt, men många av de svårigheterna har fått en lösning.

I kyrkans sammanhang tycks vi fortfarande leva med murar som vi vårdar och värnar. Störst av dem är trons mur där vi ser på varandra genom galler, där vi kastar trons stenar på dem som inte tycker lika. Jag har en dröm, en dröm om att vi ska kunna samtala med varandra, dela med varandra, respektera varandra också i kyrkans värld även om vi inte tycker lika. Men jag vet att det är svårt just för att vi har så mycket gemensmat. Det är ibland lättare att föra en dialog i respekt och öppenhet med dem man inte delar så mycket med än att göra det "internt". Varför ska det behöva vara så? Jesus själv sa till sina lärjungar: "Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar, om ni visar varandra kärlek.” (Joh 13:34-35) Han sa inte: "Ett nytt bud ger jag er att ni ska tycka lika, tolka lika, ha samma syn på olika moraliska frågor". Nej han talade om den gränslösa vikten av den ömsesidiga kärleken, en kärlek som handlar om lyssnandets konst, delandets konst, respektens konst, att se ur den andres perspektiv och att i ödmjukhet visa på den egna övertygelsen utan att bygga murar, kasta pajer eller se på varandra genom galler.

Den citerade psalmen från Psalmboken börjar: "Guds kärlek är som stranden och som gräset, är vind och vidd och ett oändligt hem" (Sv. Ps 289:1). Låt oss leva i den kärleken och av den kärleken och för den kärleken som kristna bröder och systrar.

I dag ska jag på domkapitelsammanträde med vår nya biskop, biskop Eva. Det ska bli roligt!

Gud Fader, Son och Ande till pris och ära!

Nu har vi en ny biskop i vårt stift - Eva Brunne. Jag gläder mig över en säkerligen utmärkt biskop (ännu har ju ingen av oss erfarenhet att falla tillbaka på och döma efter). Idag var vi många som var samlade till bön och lovsång i en fullsatt Uppsala domkyrka där Eva och Tuulikki Koivunen Bylund vigdes till biskopar. Efter en stark vigningsmässa och hälsande på den nya biskopen (vi medförde Evas guddotter, teologiestuderande samt kontraktsadjunkt i bilen) intog vi ett rejält bord på Ovandahls konditori. Vi var inte heller där ensamma och övergivna. Många gudstjänstbesökare hade samma planer som vi. Det kan man förstå för detta ärevördiga smörgås- och kakställe producerar saker som är en njutning för kroppen och en utmaning för vågen.

Church of England var på plats, evangeliska kyrkan i Tyskland var på plats, och flera andra utländska kyrkor var på plats när biskoparna vigdes i Domkyrkan. Hoppas nu att alla diskussioner om biskoparnas sexuella identitet ska vara avslutad. Vi har så mycket viktigare saker att tala om och gemensamt verka för. Gud Fader, Son och Ande till pris och ära!

Till Jesusmanifestationens ledningsgrupp.

Bästa ledningsgrupp för Jesusmanifestationen,
Jag har har läst om ett stort möte som ägde rum under min företrädare Hakon Långströms ledning med många deltagare, säkerligen från många olika trossamfund. Ni konstaterade att manifestationen nästa år blir under pingsten, den 22 maj. Lennart Möller (ordf. för ledningsgruppen) trodde att det var ett Guds ingripande - Pingstdagen istället för Åke-dagen (8 maj http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=191958). Jag tror också att det kan vara ett gudomligt tecken. Men kära ledningsgrupp, jag vill verkligen vädja till er att denna gång inbjuda Svenska kyrkan att vara med, inte bara som torgmötersarrangör, utan också med biskop eller annan person som talare i Kungsträdgården. Jag menar, att oavsett alla skillnader, oavsett synen på äktenskap, på bibeltolkning, på sakramentssyn och annat, är det viktigt att vi samlas kring Jesus Kristus gemensamt.

Det är viktigt att Jesusmanifestationen inte blir en motmanifestation mot vare sig kyrkomötesbeslut eller andra religioner. Nej, låt oss förenas i en "för-manifestation" - för vår gemensamme Herre, för Honom som är Vägen, Sanningen och Livet för oss, en manifestation för Honom som vi vill följa och hålla oss till oavsett spritualitetsinriktning eller sexuell identitet.

Jag hoppas innerligt att Svenska kyrkan ( inte bara den del som återfinns i Oasrörelsesammanhang) också ska få vara med redan på ett väldigt tidigt stadium i planeringsgrupper och som medverkande och på det sättet tillsammans med andra trossamfund, få sätta prägel på denna manifestation där prägeln inte handlar om något annat än att manifestera Jesus Kristus, Gud i mänsklig gestalt, korsfäst, död och uppstånden. Detta är oerhört angeläget!

I veckan efter Allhelgonahelgen.

Det snöar på Prästgatan. Det börjar dra ihop sig mot vinter och kyla. Kanske en påminnelse om att vi har en uppgift att sprida värme, att bry oss om, att älska vår nästa som oss själva (också dem vi har svårt för). Det är som om varje liten snöflinga vill påminna mig om att min uppgift är att bry mig, att lyssna in, att vara medmänniska. Helgonen var förebilder. De får vara våra ledsagare och så får vi stötta varandra.
Du behövs och jag behövs. Om vi ska göra denna värld mänskligt varmare måste Du och jag börja där vi är. Vi måste visa att hatets tid är förbi. Vi måste göra våldsamt motstånd mot våld och destruktion. Snöflingorna på Prästgatan påminner mig och Storkyrkans klocka klämtar sin bekräftelse.

Tankar på Alla själars dag.

Det har varit Allhelgonahelg och jag har varit i Värmland under fredagen och lördagen, hos svärmor - vilat, ätit god mat, läst och promenerat med hustrun. Men vi har också träffat släktingar på hustruns sida och vandrat på Visnums kyrkogård. Där, liksom säkert på de allra flesta kyrkogårdarna lyste gravljus på gravar som var smyckade med kransar eller buketter med granris och kottar och kanske någon kastanj. Det är en fin tradition att uppsöka kyrkogården och de anhörigas gravar. Men för vems skull gör vi det? Vad eller vem finns i graven?

Jag tror inte att min svärfar ligger i sin grav, liksom inte heller hustruns morfar eller morbror. Jo, nog kan man hitta rester av deras kroppar, men, för att svara på ett tidigare blogginlägg, jag tror inte på den fysiska, jordiska uppståndelsen där benen ska "skramla samman", där köttet plötsligt ska komma tillbaka på våra armar och ben. Nej,när vi läggs i graven, antingen i en urna eller i en kista, eller när vi strös eller läggs i minneslund, då är kroppens tid förbi. Då spelar inga ben i världen någon roll längre och ingen jordisk grav har någon betydelse. Poeten Hjalmar Gullberg skriver: Då skall ej vår jordiska lekamen / längre hindra och besvära oss. / Tyst i hallen står vid spegelramen / rockvaktmästarn som gör herrn och damen / från de tunga ytterplaggen loss. // Medan i fem fack han lägger undan / ögon, öron, tunga näsa, hud, / står vår själ i andakt och begrundan. / Stjärnor brinner i den blå rotundan, / där vi äntligen skall möta Gud.

Men vi som är kvar i detta livet, vi behöver få tända våra gravljus och lägga våra kransar till minne och ljusen också som en påminnelse om det stora Ljuset som lyser i mörkret och som mörkret inte övervunnit.

Nej, jag tror inte på den fysiska kroppens uppståndelse, men på den himmelska kroppens uppståndelse - den som är helt annorlunda, den som får vara med om det helt annorlunda mötet - ett möte där jag personligen tror att min egen och alla andras tungor kommer att lovsjunga Gud - Han som är alltings ursprung och mål.

Tack biskop Caroline!

I dag har vi firat mässa i Storkyrkan. Det gör vi varje torsdag. men just i dag var det speciellt. Biskop Caroline Krook ledde mässan, kontraktsprostarna, biskopens adjunkt, domkyrkokaplanen och jag assisterade tillsammans med en prästerlig represenmtant från Portsmouth stift i England (Stockholms stifts vänstift). Det blev en stark gudstjänst i vilken biskopen lade ned sina insigner. Under några dagar har Stockholms stift ingen biskop i aktiv tjänst. Den 8 november vigs Eva Brunne i Uppsala domkyrka.

Jag är glad för de 11 år (lite drygt) som jag haft biskop Caroline som biskop. Hon har varit fylld av omsorg, fylld av handlingskraft, fylld av tankar och idéer för att nå ut med evangeliet. Hon har haft (och har) ett öppet sinne för kulturens språk. För mig har hon alltid varit lätt att samarbeta med. Sen har hon sina svaga sidor, men det har vi alla. Det har varit 11 stimulerande år! Nu får vår biskop som är emerita i Stockholms stift men ändå alltid biskop vara med och bidra på andra sätt till Guds rike.

I kväll får vi lyssna till en konsert i Storkyrkan (kl. 19.00). S:t Göran och draken. Caroline har skrivit texten och Sven-david sandström har skrivit musiken. Det är (för en gångs skull) en gratiskonsert. Välkommen Du som läser denna blogg!

Sedan stundar Alla helgons dag och Alla själars dag. Det är viktigt att skilja mellan dessa bägge dagar, som ligger efter varandra. Vi svenskar blandar ihop helgon och våra anförvanter. Jag är övertygad om att ingen idag levande person har varit gift med ett kanoniserat helgon (man kan ha varit gift med ett helgon ur ett annat perspektiv - men det kanske mer säger något om äktenskapet). Våra nära och kära som gått före oss in i det stora gudsmötet får vi påminna oss om på söndag. I Storkyrkan tänder vi ljus för alla dom avlidit under året. men på lördag firar vi helgonen, för de är en del av vår tradition också som förebilder i tro och liv. Låt oss inspireras av dem. Mitt favorithelgon är Maximilian Kolbe. Om honom kan Du läsa mer på http://sv.wikipedia.org/wiki/Maximilian_Kolbe eller http://www.jewishvirtuallibrary.org/jsource/biography/Kolbe.html.

På måndag återkommer jag med nytt blogginlägg.

En annorlunda jubilar!

I dag har jag representerat Johan Fredrik Håhl och hans företrädare Johan Olof Wallin. Bägge var pastor primarius i Stockholm. Den ene på 1800-talet, den andre på 1900-talet, men de hade en sak gemensamt (förutom arbetet i Storkyrkoförsamlingen). De hade kopplingar till Nya begravningsplatsen ( nuvarande Norra begravningsplatsen). Johan Olof Wallin invigde begravningsplatsen 1827, den 9 juni och kunde bl a se till att de kroppar som förvarades i likkällaren vid Storkyrkan fick en hederlig begravning i helgad jord. Johan Fredrik Håhl kunde den 18 april 1909inviga ett ordentligt kremationskapell på kyrkogården trots att både kyrkomöte och ärkebiskop var motståndare till kremationer. Men Johan fredrik Håhl stod på sig och 80 år senare när krematoriet stängdes hade drygt 3000 personer kremerats.

Idag var vi en grupp från bland annat Stockholms kyrkogårdsnämnd, kyrkogårdsförvaltningen och Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbund (SKKF) som samlades i det jubilerande krematoriet. Vi fick höra ett långt anförande om kapellets historia, vi besökte en grav so i dagsläget rymmer ca 1000 urnor och vars monument nu var renoverat och vi kunde glädja oss över vad kremationskapellet betytt.

För den kristna trons livsinställning spelar detta med kremation eller jordbegravning ingen roll. Kroppen är ett skal som vi behöver under vår jordetid. Vår själ, vårt jag, vår djupaste identitet, får komma inför Gud - möta Gud ansikte mot ansikte i den yttersta domen som sker för var och en då tid och rum upphör.

Ibland kan man höra människor som vid sin anhörigas kista säger t ex: "Sov gott lilla mamma". Men jag menar att mamma inte alls sover. Hon har fått möta Gud, ställas inför den yttersta domaren, ställas inför Honom som dött och uppstått för oss - och det är något helt annat och helt oberoende av kremering eller förruttnelse Resultatet är i princip det samma. Av jord har Du kommit, jord blir Du åter.

En värdigt genomförd kremering är oerhört viktigt. Det sker idag vid våra krematorier, både de större och mindre. Tack alla ni som arbetar med detta, som orkar ta hand om våra döda anförvanter!

Tack för denna dags jubilerande ute vid Norra krematoriet! För mig var det hedersamt att få vara med och representera mina två initiativrika och modiga företrädare!

Nu är beslutet fattat!

Så är jag åter i bloggvärlden, denna märkliga värld där jag som bloggare når ut till så många. Bloggvärlden, Facebook, e-post, hemsidor - det är den snabba världen där alla uppdateringar alltid känns sena, en värld där det senaste nytt redan är gammalt. Så snabbt det går - och var går gränsen för den snabbhet vi mäktar med? En liten reflektion efter att ha levt utan bloggande några dagar.

Vad som också har hänt sedan jag bloggade senast är att Rebecka och Matilda (som jag känner sedan länge) får gifta sig i kyrkan fullt ut - precis som andra brudpar. Jag gläder mig över att diskrimineringens tid nu är över! Jag gläder mig över att två av samma kön kan stå framför altaret omgivna av sina familjer och vänner och svara JA! Jag gläder mig över att det inte längre kommer att göras någon åtskillnad mellan heterosexuell kärlek och homosexuell kärlek! Där kärlek sker, sker något heligt, sa min företrädare Ludvig Jönsson i sitt postumt utgivna "Kärlekens manifest". Jag har i alla mina blogginlägg gällande samkönade vigslar hävdat att det viktigaste av allt är att alla par oavsett allt behandlas lika. Nu har Svenska kyrkan fattat sitt beslut. Nu får vi glädjas med våra homosexuella syskon, öppna våra kyrkor för samkönade vigslar i enlighet med den ordning som kommer att gälla i Svenska kyrkan.

Visst kommer en del präster att inte vilja viga. Det får vi respektera, men varje brudpar ska ha rätt att vigas i sin församlingskyrka av en präst som gläder sig över deras kärlek. I Storkyrkan och S:t Jacobs kyrka i Stockholms domkyrkoförsamling öppnar vi med glädje för alla vigslar.

Vi kan fortfarande ha tankar om beslutsgång och beslutsinnehåll i kyrkomötesbeslutet men diskussionens tid är nog förbi i just detta ämne. Svenska kyrkan har fattat sitt beslut - med det beslutet får vi vara lojala helt och fullt.

Rebecka och Matilda, jag gläds fullt ut med Er!

Åter i bloggvärlden på måndag den 26 oktober.

Enhetens väg

I dag har 89 namn stått på talarlistan i ett enda ämne vid kyrkomötet i Uppsala. Ämnet är frågan om äktenskap för homosexuella. Staten har fattat beslutet att införa lika möjlighet för alla att ingå äktenskap, oavsett kön. Nu måste Svenska kyrkan hantera detta faktum.

Om Svenska kyrkan genom kyrkomötesbeslut i morgon fattar beslutet att alla, oavsett kön, ska kunna vigas i kyrkan genom en gudstjänstordning som kommer att återfinnas i Svenska kyrkans kyrkohandbok och som kommer att vara både ett uttryck för Svenska kyrkans bekännelse och dessutom en civilrättsligt giltig handling, väljer kyrkan en väg som naturligtvis kommer att upplevas som ett stöd för alla homosexuella och glädja ofattbart många människor. Samtidigt väljer då Svenska kyrkan att gå sin egen väg, att strunta i de allra flesta andra trossamfund. Svenska kyrkan kommer att vara en isolerad ö och en ö som dessutom är bebodd av grupper och individer med helt skilda åsikter. Risken är att denna ö kommer att ha murar uppbyggda - en splittringens ö.

Jag har hela tiden hävdat i skrift och tal att olika och lika måste behandlas lika. Svenska kyrkan står inför ett oerhört viktigt beslut och kan välja att inte diskriminera någon genom att man behandlar både samkönade och särkönade par på helt och hållet samma sätt. Alla par, oavsett kön, ska ha möjlighet att få kyrkans välsignelse över sitt civilrättsligt ingångna äktenskap. Inget par ska hindras eller på annat sätt diskrimineras utifrån sin sexuella identitet. Alla ska behandlas lika och med respekt. Först går man till den civilrättsliga myndigheten och ingår äktenskap, sedan kan man komma till kyrkan och fira en stor och härlig välsignelsegudstjänst där löften och ringar, texter och sånger, vita klänningar och mörka kostymer (eller frack), orgel och solister, tärnor och näbbar, ja allt det som många drömmer om, ska kunna förekomma. Välsignelsegudstjänsten ska återfinnas i Svenska kyrkans handbok och därmed vara en del av Svenska kyrkans bekännelse. Detta är en väg framåt.

Med detta har svenska kyrkan understrukit att man inte går i några statliga ledband alls. Det är bra att kyrkan står upp för apatiska barn gent emot statsmakten. Det är bra att kyrkan reagerar mot det ena efter det andra av riksdagsbeslut och diskussioner. Det ska vi göra och det visar att vi är en kritisk och viktig röst i vårt samhälle. Men kyrkan måste någon gång våga ta konsekvenserna fullt ut av relationsförändringen år 2000. Låt oss skiljas från staten och låt oss markera vår vilja att göra detta också genom ett beslut om att inte ansöka om juridisk vigselrätt.

Kyrkans uppgift är att bära ut evangeliet. Det har inget med juridik att göra. Kyrkohistoriskt är det också en ganska sen konstruktion att förena välsignelse och juridisk betydelse. Evangeliet bär! Evangeliet om den ofattbara och gränslösa kärleken är starkare än all juridik - tack gode Gud!

Låt oss inte vara ekumeniskt blinda och döva! Må kyrkomötet välja den väg som bidrar till enheten snarare än till splittringen - enhetens väg! Till detta är vi kallade av Jesus Kristus själv!
"Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig." (Joh 17:21)

Varg i fårakläder.

Visst har Sverige en grundlagsskyddad demokrati. Visst innebär den bland annat en likaledes grundlagsskyddad rätt att hävda sin egen åsikt så länge man inte hetsar mot folkgrupp. Men, oron inom mig stiger kraftigt när jag läser i dagens morgontidning om Sverigedomkraternas nya medvind i opinionsundersökning. Än mer bekymrad blir jag när jag läser om deras partikonferens som hölls i helgen där kritik mot "massinvandring" framhölls, där slogans i stil med "ett folk, ett land, en nation" applåderades Den nationalism som tycks vara en av pelarna i deras tänkesätt har en doft (eller stank) av nationalsocialism.

För mig ryms inte detta människofientliga synsätt i den kristna tron. För den kristna tron finns inte mörkhyade, vita, färgade, etc. För den kristna tron finns bara människor, bröder och systrar från olika håll i världen, bröder och systrar som har att dela på moder jord, som har att dela rättvist på jordens resurser, som har att leva kärlekens ideal tillsammans. I psalmen 102 i den Svenska Psalmboken står det: "Öster, väster, norr och söder, korsets armar överskygga, alla äro våra bröder som på jorden bo och bygga".

Sverige har råd att ha en generös invandringspolitik. Sverige har råd i att vara ett multikulturellt och multireligiöst föregångsland. Generositet undanröjer rädsla. Småskurenhet skapar fruktan, skapar misstro, skapar ett de-vi-samhälle med några innanför och andra utanför.

En varg i fårakläder - det är vad Sverigedemokraterna tycks vara. "Full strid för folk och nation" - ja gärna med just en nation där vi har råd med generositet, där mångfald snarare än enfald får råda, där judar, muslimer, kristna, hinduer, buddister, ateister får leva tillsammans, där olika högtider från olika traditioner kan få firas, där olika hudfärg och olika kulturer (som inte handlar om kvinno- eller barnförnedring eller misshandel etc, etc) kan leva i en god syskongemenskap.

Gärna full strid för folk och nation utifrån ett sådant multisynsätt.

Men jag anar att detta inte är vad Sverigedemokraterna förespråkar...

Vilken fest!

I dag var jag med och tog emot den nya tyska kyrkoherden Susanne Blatt. Det var en stor högtidsmässa som vi firade i Tyska kyrkan med bl a biskop Caroline Krook som mottagande och välkomnande biskop. Susanne predikade (jag förstod knappt något beroende på att jag bara har ett års skoltyska i ryggsäcken) och celebrerade mässan. Efter gudstjänsten med flera tal var det mottagning i församlingshuset. Det var glatt, det var gott (bubbel och snittar) och det var varmt (hjärtevärme). Kort sagt en verklig fest! Jag gläder mig åt att Susanne nu är en av herdarna på Stadsholmen. Hon har ganska lång erfarenhet av Sverige, Hon är prästvigd för Svenska kyrkan och har tjänstgjort i flera församlingar och talar därför strålande svenska. Det underlättar betydligt för mig i min kommunikation med henne. Välkommen Susanne!

Festen fortsatte kl. 15.00 fast då i Storkyrkan. Det vill säga - det var körfest. Stockholms domkyrkoförsamlings gosskör, ungdomskör och S:t Jacobs kammarkör sjöng MAKALÖST i en konsert som jag verkligen gläder mig över. ja, våra körkonserter och orgelkonserter är verkligen av hög kvalitet och jag vill rekommendera alla mina bloggläsare att besöka dem. Programmen finns på http://www.stockholmsdomkyrkoforsamling.se/page.php?p=203 och http://www.stockholmsdomkyrkoforsamling.se/page.php?p=403.

Läs, köp och kom!

Dagens konsert hette "Körfest i katedralen" och det var verkligen en körfest!

Positiv ateism?

Jo, det är just det jag eftersöker. Jag skulle önska att Humanisterna presenterade en positiv ateism där man redogör för allt det goda med en ateistisk livssyn utan att angripa andra trosåskådningar. Varför ska man vara ateist? Vad är det som är så bra med det? Hur understryks människovärdet i den ateistiska grundsynen? Bygger människovärdet på en mänsklig överenskommelse eller finns det något annat som stödjer tanken på varje människas unika värde? Vari ligger livets mening i det ateistiska sammanhanget? På vilket sätt hjälper en ateistisk livssyn enligt humanisterna en människa till ett ännu bättre, ännu mänskligare liv?

Jag skulle med glädje hälsa en seriös diskussion där vi skulle sitta tillsammans inte för att fördömma varandra (jag tror inte på fördömanden av det slaget, de är sällan konstruktiva),inte för att försöka omvända varandra, men för att dela, att jämföra, att hitta olikheter och likheter, för att undanröja missförstånd och felaktiga uppfattningar om varandra. Jag skulle vilja förstå mer vad ateismen kan ge en människa idag som söker en livsmening, som söker något som bär, också i livets svåra stunder, som håller att leva på och som håller att dö för? Det är säkert ganska lätt för Er Humanister att fomulera ett antal positiva påståenden (gärna med några kommentarer) som svar på mina frågor.

Bästa humanister/ateister hör av er, gärna via denna blogg så fler kan läsa det ni skriver! Det är mycket viktigare än uppmaningar till avdop, utträden ur Svenska kyrkan, ifrågasättande av föräldrars rätt att låta det egna barnet tillhöra Svenska kyrkan! Det måste ju finnas positiva saker hos ateismen som kan vara ett värdigt alternativ till andra livsåskådningar?

Eller..?

Fredspristagaren i Storkyrkan?

Man må tycka vad man vill, man må bli glad, upprörd, förvånad - men nu är det så att USA:s president Barack Obama har fått Alfred Nobels Fredspris. Det har funnits en tradition att fredspristagare har haft ett anförande i Storkyrkan. Jag vet inte om det är möjligt men det vore fantastiskt om Barack Obama, när han är i Sverige och hälsar på kungen, också ville komma över till "grannen på andra sidan Slottsbacken". Jag skulle önska en fredsgudstjänst med presidenten som talare. Det skulle vara viktigt för Sverige (och världen) att få höra honom också från Storkyrkans predikstol säga något om vad fred betyder och vad vi som kristna kan göra för att bidra till detta.

Jag kommer att vända mig till protokollschefen vid utrikesdepartementet så får vi se vad som händer. Ibland kan till synes omöjliga saker bli möjliga.

Ske Guds vilja!

Tankar om Stockholms domkyrkoförsamling 2.

Så var det dags för utlovade tankar om Stockholms domkyrkoförsamlings andra kyrka - S:t Jacobs kyrka. Just nu är den stängd för rengöring. Ullenius Ateljeer AB gör ett fantatstiskt arbete och kyrkan kommer att bli strålande ren - ja strålande förhoppningsvis på många olika sätt. Den 1.a advent slår vi upp portarna till S:t Jacobs kyrka. Då kommer "Bered en väg för Herran" att ljuda, kyrkan att åter tas i bruk, Guds Ord förkunnas och sakramentet förvaltas (det blir naturligtvis nattvardsmässa). Men sen då, dagen efter och alla andra dagar efter första Advent. Då står den där, den underbara 1600-talskyrkan i Kungsträdgpården, nära scenen där all sköns musik ljuder och alla möjliga talare talar. Då står den där, S:t Jacobs kyrka, nära caféer och restauranger, nära operahus och museer, nära riksdagshus och varuhus, nära bankpalats och advokatbyråer. Då står den där och vad är dess funktion när 1:a advent är över? Vad är min dröm, min vision om S:t Jacob?

Mitt i bullret, mitt i stressen, mitt i höghastighetssamhällets ofrånkomliga krav mitt i citykärnan finns S:t Jacob som ett rum att komma in och Andas i. Jo, jag skriver Andas med stort A för att det handlar om Anden.

Jag drömmer om och vill förverkliga en kyrka som åtminstone någon dag i veckan kan vara öppen på morgonen för att man på väg till sitt arbete eller till något annat ska kunna slinka in, tända ett ljus, bedja, kanske byta ett ord med en präst, kanske dricka en snabb kopp kaffe.

Jag drömmer om och vill förverkliga en kyrka som har öppet på lunchtid för att de som finns i närheten ska ha ett rum som inte handlar om att köpa, att bedriva affärsverksamhet, att tjäna pengar, ett rum där man kan få lyssna till tystnad, men också lyssna till musik, kanske en andakt, kanske ett samtal.

Jag drömmer om och vill förverkliga en kyrka där mässan är viktig - nattvardens bröd och vin som är ett konkret uttryck för Guds gränslösa kärlek - mässor där vi kommer nära varandra utan att utesluta andra.

Jag drömmer om och vill förverkliga en kyrka där dialog i alla dess former också står högt i kurs, inte minst religionsdialogen med Stockholms stifts centrum för religionsdialog inhyst i S:t Jacobs församlingshus. Där finns detta centrum redan nu.

Jag drömmer om och vill förverkliga en kyrka där konstutställningar och filmvisningar kan finnas och förekomma i själva kyrkorummet, utställningar och filmer som utmanar, som får oss att våga ställa existentiella frågor som själva kyrkorummet vill ge ett möjligt svar på.

Jag drömmer om och vill förverkliga en kyrka där Gud - stavad med stort G - kan tillbedjas på flera olika sätt så länge det sker i full respekt för själva rummets tradition och grund.

Jag drömmer om och vill förverkliga en kyrka där konsertant musik med våra körer får vara en av hörnstenarna i den rengjorda kyrkan, där vår fantastiska orgel får fortsätta att ljuda vid många olika tillfällen - både vid lunchtid och andra tider.

Jag drömmer om och vill bidra till att Evangeliet förkunnas på ett sätt som blir angeläget för dem som inte är så vana vid kyrkans tro och tradition.

Jag drömmer om en kyrka som är tydlig - tydlig med Jesus Kristus - utan att vara exkluderande. Också till detta vill jag bidra.

Från och med första Advent vill jag, tillsammans med ideella medarbetare, tillsammans med förtroendevalda, tillsammans med anställda och framför allt tillsammans med alla andra och Dig vara med och successivt förverkliga S:t Jacobs kyrka som en plats där man verkligen kan Andas.

Avdop och dop

I tidningen Dagen (http://www.dagen.se/) har jag idag skrivit en debattartikel om avdop som Unga humanister Väst bedrev på bokmässan. Det är naturligtvis också ett argumenterande för dopet. Jag publicerar här det jag skickade in till tidningen Dagen:
Avdop – en omöjlighet! Jag var på bokmässan i Göteborg och gladdes över den mångfald som samsades i mässhallarna. Där fans de stora bokförlagen monter vid monter med de små förlagen. Där fanns muslimska grupper tillsammans med kristna förlag. Där fanns månadstidningar och dagstidningar och mycket annat i en god och härlig blandning med respekt för olikhet och mångfald. Med ett undantag – Unga Humanister Väst. De erbjöd i sin monter möjlighet till avdop genom ett läst ritual, vattenbegjutning och avtorkande med hårtork – ett ritual som väldigt lätt kunde tolkas som ett direkt angrepp mot de olika kyrkornas doptradition. Man måste ha respekt för andras trosövertygelser även om man inte delar dem och så länge de inte ger uttryck för en människofientlig livsåskådning. Samtidigt finns det gränser för vad man som kristen stillatigande kan acceptera och den gränsen, menar jag, är nådd och näst intill överträdd av Unga Humanister Väst när man på bokmässan helt respektlöst lanserade ett avdopsritual.
Jag utgår från att Unga Humanister Väst är seriösa och inte vill skoja i största allmänhet utan vill visa respekt för alla människor oavsett allt. Jag utgår också från att samma organisation tror på avdopet. Men frågan är: Vad är det som sker? Kan man alls bli avdöpt, göra dopet ogjort? Dopet är ett kärlekstecken från Gud. Det lilla barnet (liksom den vuxne – även Humanisten) är oändligt älskad av Gud. Det är dopet ett tecken på – inte starten på, såsom vi lär i Svenska kyrkan. Det som sker när ett barn döps är att det tas upp i Svenska kyrkan liksom det tas upp i den världsvida kristna kyrkan som består av alla döpta genom alla tider. Men barnet kan också anmälas in i Svenska kyrkan utan att döpas därför att föräldrarna tycker att barnet ska få välja självt om det vill bli döpt eller inte. Det är också mycket vanligt att man döps under sin konfirmandtid.
Den lilla bebisen får i dopet veta att han eller hon aldrig någonsin är övergiven av Gud, oavsett allt. Dopet registreras i kyrkans dopbok. Dopet kan aldrig göras ogjort. Det kan aldrig suddas ut, som om Guds kärlek skulle upphöra. En gång döpt – alltid döpt. Inga avdop i världen kan ändra på den saken. Sedan kan man ta avstånd från sitt dop i den bemärkelsen att man inte konfirmeras, att man lämnar Svenska kyrkan, att man inte bekänner sig som kristen, att man inte tror på Gud.
I Svenska kyrkan menar vi att vårdnadshavarna har ansvar för barnets fostran. Den goda föräldern vill ge det som vederbörande tycker är bäst för sitt barn. I olika familjer har man olika åsikter om vad som är bäst i förhållande till dopet. Men många väljer fortfarande att låta döpa sina barn. Kyrkan välkomnar detta därför att det ger oss en möjlighet att visa på dopets teologiska grundtes: oändligt älskad och aldrig någonsin övergiven. Alla föräldrar som jag mött i dopsammanhang, oavsett egen livsåskådning, har glatt sig över denna sammanfattande teologi. Detta betyder mycket för dem utan att de behöver precissera varför. Man är också glad över barnets medlemskap i samma kyrka som man själv tillhör. Familjen hör ihop också i kyrkans sammanhang. Unga Humanister Väst är kritiska till dopet som medlemsgrundande och menar att barnet självt måste få välja. Om barnet har öppna och kloka föräldrar lyssnar de naturligtvis till den ungdom som, efter eget moget ställningstagande, vill gå ur kyrkan och skriver under barnets utträdesblankett i godkännande syfte. Ingen får tvingas att vara kvar mot sin egen bestämda vilja. Men oavsett om man lämnar Svenska kyrkan kan dopet aldrig göras ogjort – hur mycket man än försöker påstå det från Unga humanister Väst.
I en värld som ser ut som den gör med många unga människor som skär sig i desperation över sin egen livssituation, som tar sitt liv i förtvivlan, som lever i miljöer där de inte är sedda, respekterade och upprättade, har de kristna trossamfunden, inklusive Svenska kyrkan, mycket att ge av kärlek och omsorg. Det är en kärlek och omsorg som handlar om att de är älskade oavsett allt, oavsett vad de gör, vad de har, vilka de umgås med o s v. Just detta vill dopet uttrycka. Därför är dopet så viktigt. Och Svenska kyrkan får vara ett hem där också rättigheten finns att ”flytta hemifrån” i myndig ålder eller med föräldrarnas medgivande. Till Lars Karlsson och alla andra från Unga humanister Väst vill jag därför säga: Stäng av hårtorken och satsa på seriösa samtal och diskussioner istället! Det är respektingivande!

Kyrkans roll i samhället

Under ovanstående rubrik var jag inbjuden till en Rotaryklubb som talare. Med kyrkan menade inbjudaren naturligtvis Svenska kyrkan men en del av det jag sa kan säkert delas av flera samfund. Naturligtvis är jag genomsyrad av idén om att kyrkans huvuduppgift är att bära ut evangeliet om Gud som möter oss på ett unikt sätt i Jesus Kristus. Utifrån den bärande teologiska grundtanken menar jag att kyrkans roll i samhället är att:

1. Vidga vyerna. Vi lever i ett större sammanhang. Allt hänger inte på vår egen duglighet. All reduktionism gällande människan är livsfarlig. Vi kan inte få totalt grepp om vår tillvaro. Kyrkans uppgift är att påminna om att tillvaron hela tiden är större och att människan är, med Harry Martinssons formulering, en liten blåsa i Guds Andes glas.
2. Vara värdepåminnare. Människan, Du och jag, har ett värde som är oberoende av vad vi har, vad vi gör, vad vi säger, vad vi förmår. Vi är oändligt älskade, oändligt värdefulla bara för att vi är. Det har vi oerhört svårt att ta till oss. Därför behöver kyrkan tjata om detta. Tjatet sker på det dubbla kärleksbudets grund. Det dubbla kärleks budet säger i sin andra mening att Du ska älska Din nästa som Dig själv. Om vi alls ska kunna älska någon annan, om vi alls ska kunna se något positivt hos den andre, måste våga se och förmå ta in och acceptera vårt eget värde. Först därefter kan vi älska vår nästa.
3. Vara etikgivare. En utmanande och spännande etik handlar om att vara först att älska, att ta kärlekens initiativ, att älska sin medmänniska och ta fasta på det goda hos henne snarare än det som irriterar. Det handlar om att älska alla, inte bara dem som står oss nära, inte bara dem som vi har lätt att förstå, lätt att tycka om etc, utan älska alla. Det handlar om att älska sin nästa som sig själv (vilket jag ju redan kommenterat). Det handlar om att göra sig till ett med sin nästa, att se ur den andres perspektiv, att förstå ur den andres synvinkel, att vandra tillsammans med den andre på hans eller hennes väg. Så handlar det också om att se Jesus i sin medmänniska, se att i varje människa som jag möter, möter Jesus själv. Vad helst jag då gjort mot en av de minsta har jag gjort mot Jesus. Det sista handlar om att älska sina fiender. Det är nog den mest typiska kristna etiken. Jag känner inte till någon annan religion som så tydligt talar om att vi ska älska våra fiender och be för dem som förföljer oss. Detta håller Jesus fram i Bergspredikan.
4. Vara kulturkommunikatör. 99 språk och inga trösklar. De orden myntade vi i Stockholms domkyrkoförsamling när vi arbetade med kultur, arbetslivsfrågor, kommunikationsfrågor och ungdomsfrågor. Kyrkan ska kommunicera genom bildkonsten, genom musiken, genom filmen, genom teater, genom dansmen allt syftar egentligen enbart hän mot Kristus. Allt ska peka på Kristus, förkunna Kristus på ett eller annat sätt.
5. Vara salt. Ni är Jordens salt säger Jesus i Matteusevangeliet (Matt 5:13). Det handlar om att vara med och påverka, att vara politisk. Kyrkan ska just vara politisk, yttra sig i politiska frågor utifrån evangeliet. Kyrkan ska dock inte vara politiserad, men vara en röst för de marginaliserade, för dem som är utanför samhällets strukturer, för de som inte har någon annan röst.

Allt syftar till att uttrycka tron på Jesus Kristus som är Vägen, Sanningen och livet för oss kristna. Kyrkan har en agenda i allt det den gör.

Om så inte vore fallet skulle kyrkan inte ha någon roll i samhället.

Good Foundation - en frälsarkrans!

Visst har var och en sin egen verklighet, sina egna problem, sin egen livssituation. Jag kan ibland gnälla över saker som irriterar mig, jag kan bli arg över teknik som inte fungerar och mycket annat, men vad är väl detta mot en annan verklighet - drogberoendets verklighet där död och liv verkligen blir tydliga kontraster.

Idag har jag varit och besökt ett i allra högsta grad Gudabenådat ställe - ett särskilt boende för tunga missbrukare där medicinen som används för rehabilitering är den Heliga Anden. Good Foundation heter "förvandlingshemmet" och visst sker förvandling. Tunga narkotikamissbrukare, våldsbrottslingar och andra har en chans till ett nytt liv. 8 rum/lägenheter finns på detta ställe som leds av Seppo och hans personal. Jag är djupt rörd. Stark kristen tro möter de som kommer dit. Så många blir förändrade, förvandlade. Ett visst samarbete sker med sociala myndigheter i Stockholm medan andra myndigheter på andra håll i landet har ställt sig negativa. På Good Foundation handlar det inte om blanketter. Där handlar det om bön, om omsorg, om god mat, om vänskap och om Gud i allt detta. När jag hör om några killars liv och erfarenhet påminns jag åter igen väldigt tydligt om att jag inte har något att klaga över eller gnälla om. Men tänk att det finns en möjlighet även för den tunge narkomanen att få börja om, att få börja ett nytt liv. Jo, jag vet att det också finns andra ställen som är bra, men just detta har jag besökt och är djupt gripen av och tror på.

Den spiritualitet som präglar Good Foundation är naturligtvis karismatisk, påverkad av pingstkarismatik. Jag är inte karismatiker i den bemärkelsen. det vet ni som följt min blogg under en längre tid. Men i detta sammanhang måste den Heliga Anden få verka på ett karismatiskt sätt. Gud vet vad Gud gör - och på Good Foundation är Gud i allra högsta grad verksam.

Du som läser min blogg, gå in på Good Foundations hemsida och läs mer själv (http://www.3hem.se/). Deras arbete är otroligt viktigt, ja livsviktigt. Stöd det gärna genom kollekter och andra gåvor.

Den livboj som hänger vid badstränder eller sitter på bryggor eller finns i båtar kallas ibland för frälsarkrans och kan kastas till människor som håller på att drunkna, som en räddande möjlighet. Good Foundation är bildligt talat en frälsarkrans för den som bokstavligt talat håller på att drunkna av drogernas flodvåg.

Vi får aldrig sluta att tala med varandra!

Svenska kyrkan fattar självständiga beslut i olika frågor därför att vi är ett självständigt trossamfund. I grund och botten kan Svenska kyrkan fatta vilka beslut man vill på kyrkomötet utan någon som helst hänsyn till dem som tycker olika. Majoriteten bestämmer. Samtidigt är det en förödande kyrkosyn som kommer fram i ett sådant tänkande. För Svenska kyrkan är sannerligen ett självständigt trossamfund samtidigt som Svenska kyrkan är en del av den världsvida kristna kyrkan, en del av Kyrkornas världsråd, en del av Lutherska världsförbundet med systerkyrkorelation till flera kyrkor - inte minst Svenska missionskyrkan, men också med ett avtal tecknat i Borgå mellan Church of England, Finska kyrkan, en av de tyska lutherska kyrkorna etc.
Vi hör ihop bortom våra samfundsgränser. Därför är det så viktigt att föra ekumeniska samtal, att inte isolera sig, att lyssna, att dela, att försöka förstå varandra bättre, varandras olikheter och varandras likheter.

Med en dåres envishet vill jag stå upp för vikten av ekumeniska relationer. Jag skulle vilja starta ett Stockholms ekumeniska råd där vi skulle kunna samtal, dela, lyssna, kanske fira gudstjänster tillsammans på någon sorts stiftsnivå eller på annat sätt. Med en barnslig dåres envishet hävdar jag att vi har så mycket gemensamt. Vi har olika traditioner i våra samfund. Vi har olika trostolkningar och teologisk grundsyn men låt oss samtala, låt oss träffas regelbundet. Låt oss se vilka steg vi kan ta i gemenskap!

Om några veckor är det ett möte om det ekumensika landskapet 20 år efter Johannes Paulus II:s besök i Sverige. Vi har haft en ekumenisk vår i Sverige där steg tycktes tas i rätt riktning, på väg mot den enhet som Jesus ber för och ber om. Just nu känns det mer som kylig höst i det ekumeniska klimatet. Åtminstone märks inte det officiella ekumeniska samtalet. Om det finns behöver samtalstonen vara högre. Det blir då ett vittnesbörd för omgivningen.

Vi har inte råd att enbart tänka på vårt eget samfund! Vi ska vara tydliga. Vi ska leda på olika vägar men vi får inte tappa kontakten med våra systrar och bröder i andra trossamfund. Ekumeniken är livsviktig! Vi behöver än mer se vad vi kan göra tillsammans!

Därför, oavsett vad vissa inom kyrkan sorgligt nog säger och menar, får aldrig det ekumeniska samtalet tystna! Tystnar andra måste vi fortsätta, med den barnsliga dårens envishet, att envisas med dialog.

Åter från Bokmecka!

Så var årets bokmässa över och en oändlig mängd av människor var samlade i mässhallarna i Göteborg. Bokförlag, litterära föreningar, antikvariat, tidningar, scener av olika slag, olika trossamfund och mycket, mycket mer och många, många fler var samlade för årets litterära begivenhet. Det var sedvanligt oerhört roligt och stimulerande att vara där.

Jag bär med mig många härliga intryck men också några beklämmande. Jag kan inte låta bli att känna mig beklämd när man från en seminariescen kunde höra en kyrkans företrädare (om än pensionerad) hävda att det kanske inte gjorde så mycket om Svenska kyrkan genom sitt eventuella beslut om juridisk vigsel för samkönade skulle bli ekumeniskt isolerad. Det kändes som om ekumenik var ointressant, som om ekumeniken har spelat ut sin roll. Visst, vi kan strunta högaktningsfullt i alla andra och köra vårt eget "race". Men är det detta vi är kallade till som kyrka? Har inte Jesus, i Johannesevangeliets 17:e kapitel, uttryckt sin bön om och för kyrkans enhet, enenhet som jag tjatat om som en enhet i mångfald, men där vi borde reflektera mer över hur vi kan behandla samkönade och särkönade på identiskt samma sätt i kyrkan och ändå vara ekumeniskt lyhörda? Ekumenisk lomhördhet är inget eftersträvansvärt - och samtidigt, åter igen, samkönade par och särkönade par ska behandlas på exakt samma sätt! Ingen diskriminering får ske!!

En del menar att frågan om vigsel av samkönade är samma fråga som prästvigning av kvinnor. Och vad hade hänt om inte kyrkan (tack och lov!!) beslöt 1958 att det var möjligt att prästviga kvinnor? Men alternativet hade varit särbehandling och diskriminering. Det viktiga var och är att evangeliet bärs ut, att dopets och nattvardens sakrament räckes till Sveriges folk, inte vilket kön den har som innehar vigningstjänst i kyrkan. Jag menar, att de två frågorna inte går att jämföra.

Mitt andra intryck som gjorde mig beklämd är att Humanisterna (om än deras ungdomsförbund) praktiserade "avdop" i en monter. Som döpt ateist kunde man få sätta sig i Humanisternas monter, läsa någon form av rituell text, få vatten på huvudet som blåstes torrt med en hårtork, och så var man avdöpt. Det är tragiskt att humanisterna ska vara så anti kyrkorna och anti kristen tro. Hela deras budskap känns som ett negativt budskap som handlar om att slippa, att bli av med, att lämna. Humanisterna skulle bli viktiga samtalspartners om de istället ägnade sig åt att utveckla sin övertygelse i positiva termer, kanske något om hur fantastisk tillvaron kan vara utan en religiös tro eller något annat. Allt detta andra känns bara beklämmande och gränsen överträddes när detta konstiga "avdop" lanserades (tror de verkligen att man kan bli avdöpt? I så fall har de någon sorts antireligiös tro som blir religiös på ett konstigt sätt varesig de vill det eller inte).

I övrigt var det väldigt roligt och jag hade förmånen att få delta i ett seminarium i Göteborgs domkyrka kring Sven-David Sandströms nykomponerade kyrkomusik som senast i dag framfördes i Storkyrkan. Sven-David Sandström komponerar ju kyrkomusik för Storkyrkans körer och orgel och för Hässelby Villastads körer och orgel under tre års tid. tanken är att det ska finnas nyskriven kyrkomusik för varje sön- och helgdag under ett helt kyrkoår. "Credo - en kyrkomusikalisk bekännelse" är titeln på projektet. Sven-David, Camilla Lundberg och Johannes Landgren samtalade om projektet och Domkyrkokören och Gustavikören sjöng under ledning av Michael Sager. En hel del kom för att lyssna och naturligtvis var jag stolt över att få berätta om projektets sammanhang sett ur Storkyrkans perspektiv.

Nu vankas vardag igen!

På väg mot "Mecka"!

I dag öppnade bokmässan i Göteborg. Sedan ett antal år tillbaka far min fru och jag dit. I år hann hon före mig genom sitt arbete. Men denna fredag kommer jag efter. "Mecka" hägrar. Jo, så är det. Bokmässan är ett "Mecka för bokälskare" och jag företar min pilgrimsfärd.

När jag var liten diktade min pappa som julklappsvers: "Mycket läsa gör Dig klok, läs därför ock denna bok.." Mycket läsa gör mig och många andra kloka. Det finns nästan inget så underbart som att få sitta i lugn och ro och läsa en bra bok. Alltför sällan hinner jag det beroende på domprostarbetet och samtidigt vet jag hur nödvändigt det är. Jag lever alltså i ett sorts ständigt dåligt samvete, ständig längtan och ständigt konstaterande av brist på tid. Suck!!

Mycket läsa gör Dig klok, läs därför ock Bibelns bok. Jag traversterar min far. Böckernas bok är också så viktig att läsa. Den utmanar, den leder vidare djupare in i livet, den ger Ord att leva av. Bibeln är en fantastisk bok! Så spännande, så utmanande, så innehållsrik, så svårtolkad, så mångbottnad. Hösten 2000 var Bibeln en storsäljare på bokmässan. Den lanserades som årets stora och nya bok. Bibeln 2000 var helt ny - den tredje officiella bibelöversättningen i Sverige och den första som inte konungen "gillat och stadfäst".

Snart kommer jag att leda några bibelsamtal i Storkyrkan. jag återkommer om när och vad. men att samtala om bibeltexter, att samtala om den kristna tron, det är ett sätt att komma djupare in i livet, ett sätt att komma närmre Gud. Välkommen att vara med!

...men först bär det av mot "Mecka".

Tankar om Stockholms domkyrkoförsamling 1!

Kyrkovalet är som sagt genomfört och riktigt många röstade i vår församling. Ca 18 % av de röstberättigade. Det är, procentuellt sett, fler än i de flesta andra stockholmsförsamlingarna. Jag är glad över att så många gick iväg och uttryckte sin vilja. Nu återstår det att kyrkofullmäktige väljer en valberedning som föreslår kandidater till kyrkorådet. I december utser det nya kyrkofullmäktige ett nytt kyrkoråd.

Men redan nu talar vi om framtiden, o verksamhetsplan och budget för 2010. I mitt huvud rör sig olika tankar för vår församling. Naturligtvis vill jag att Jesus Kristus ska vara fokus i allt det vi gör. Vilken kyrkoherde vill inte det? Men för Storkyrkan skulle jag ändå önska följande:

1. Att gudstjänstlivet och framförallt söndagsgudstjänsterna präglas av en rik liturgi.
2. Att förkunnelsen präglas av en inklusiv teologi. Med det menar jag en teologi som bejakar en mångfald som dock är tydlig i vissa grundläggande ordningsfrågor - t e x ämbetsfrågan.
3. Att man i Storkyrkans gudstjänstliv ska känna sig sedd, bekräftad och upprättad oavsett sexuell identitet.
4. Att många olika dialoger ska kunna komma till stånd: Religionsdialog, ekumenisk dialog, kulturdialog och andra samhällsdialoger.
5. Att Storkyrkan ska vara en katedral med föreläsningar, seminarier etc. av många olika slag.
6. Att Storkyrkan ska ha ett rikt konsertant liv där också många av de befintliga och traditionella konserterna ska kunna fortsätta.

Men också att storkyrkan förutom att den är en riks- och stiftskyrka ska kunna få vara en bykyrka för folket i Gamla stan. Jag vill på något sätt uppmuntra de lokala kyrkotillhöriga att komma till sin egen kyrka. Cirka 3000 personer bor i Gamla stan. Storkyrkan är i allra högsta grad också vår (jag är ju också Gamla stan-bo) "egen" kyrka.

Fortsättning följer om S:t Jacob

Gårdagen är förbi - morgondagen känner ingen!

Igår avgjordes kyrkovalet. Jag kan inte säga att jag är särskilt entusiastisk och inte heller djupt besviken. Jo, jag är djupt besviken över att Sverigedemokraterna gick framåt. Det är bedrövligt. De står i grunden för en främlingsfientlighet som är obiblisk. är det något som de gammaltestamentliga och socialt medvetna profeterna dundrade om, är det att det var viktigt att bry sig om främlingen. Kyrkan och kristen tro får inte användas som främlingsfientligt redskap. Tvärtom borde kyrkan vara en ännu starkare spjutspets gent emot regering och riksdag när det gäller vår flyktingpolitik. Vi har råd att vara generösa! Vi har råd att vara medmänskliga! Vi har råd att visa omsorg om flyktingen och inte den omsorg som handlar om att skicka tillbaka honom eller henne med två poliser som eskorterar. Sverige borde kunna vara ett föregångsland i flyktingpolitik! Sverigedemokraterna är därvidlag ett destruktivt parti.

Nu är kyrkovalet över och nu gäller det att gå vidare med delvis nya förutsättningar beroende på mandatfördelningar och nya individer på olika poster. Nu får vi låta allt talande om partipolitikens vara eller icke vara i kyrkans sammanhang bero. Det är nu ointressant. Det viktiga är att förtroendevalda, ideella medarbetare och anställda vill kyrkan utveckling och framtid där evangeliet om Jesus Kristus får vara både bärande och i fokus. Det är det viktiga och då är det ointressant om man är moderat, socialdemokrat, posktillhörig eller något annat.

Gårdagen är förbi - morgondagen känner ingen!

Idag!!

Ett är nödvändigt är dagens tema. Det handlar om Gudstillit. Vi lever naturligtvis i en oro för morgondagen. Hur ska det bli när... Vem kommer att... Klarar jag av...? Var dag har nog av sin egen plåga, säger Jesus i dagens evangelium (Matt 6:31-34). Ordet plåga (kakos) på nytestamentlig grekiska kan också betyda ondska/den onde. Det ordet antyder att vi lever i en dualistisk tillvaro där ont och gott står i ständig strid mot varandra och den största och viktigaste striden är inom oss, inom Dig och inom mig. Vi har att i varje val, varje sekund, välja mellan ont och gott, mellan Gud och djävulen. Valet är Ditt och mitt - inte imorgon men idag! Det enda riktigt nödvändiga är då tilliten till Gud, att välja Gud, att välja kärleken till Gud och kärleken till vår nästa, vår medmänniska utan att för den skull nedvärdera och trampa på oss själva. Vi ska ju älska Gud över allting och vår nästa som oss själva. Det är nödvändigt - det enda nödvändiga, om jag ska förstå Jesus rätt. Resten vet Gud om att vi behöver.

Idag får vi också be för kyrkovalet, bedja och rösta! Det är oerhört viktigt att Du som är medlem i Svenska kyrkan och har fyllt 16 år går och röstar idag (om Du inte redan har gjort det). Valet är Ditt! Och Din röst behövs - idag!

Förtroendevalda, ut på banan - tron är inte en privatsak!

Jag har tidigare bloggat om vår katastrofala hearing i Storkyrkan där våra lokala kyrkopolitiker var eniga i nästan alla frågor. Möjligen var man en aning oense om de förtroendevalda skulle lägga sig i trosfrågor.

Jag längtar efter att förtroendevalda ska börja tala om det som är kyrkans budskap, inte bara om nog så viktiga frågor som äktenskap för samkönade eller inte. Men är det inte rimligt att också trosfrågor får komma upp till samtal, att förtroendevalda engagerar sig i det som är kyrkans grundläggande budskap. Vilken bibelsyn har egentligen våra olika förtroendevalda? Vad menar de med att Jesus är Guds son? Menar de det alls? Tror de alls att Gud möter oss i mänsklig gestalt? Vad betyder dopet för dem? Vad betyder nattvarden - vilken nattvardssyn har de?

Men kan man kräva detta av de förtroendevalda? är inte detta mer ett krav som man kan ställa på präster, diakoner, pedagoger o s v? Det är klart att präster, diakoner, pedagoger m fl anställda inom Svenska kyrkan borde ha en klar uppfattning men jag menar att även de förtroendevalda borde sätta sig in i dessa grundläggande frågor och inte bara tala om konsekvenserna av evangeliet. I detta fall spelar det ingen roll om man har en partipolitisk beteckning! Det viktiga är vad hjärtat är fyllt av, för det borde munnen tala (Luk 6:45).

Det tycks nu vara typiskt att när Kyrkans Tidning presenterar en "Stor guide till kyrkomötesvalet" i dagens nr handlar det om äktenskapsfrågan, tillhörighetsfrågan, tak för kyrkoavgiften och om kyrkomötet även i framtiden ska väljas genom direkta val.

När tidningen Dagen i går presenterade en undersökning med den braskande rubriken "Teologi skiljer kyrkopolitiker åt" blir det mer intressant. Naturligtvis kommer kyrkan och äktenskapet upp. Sedan rubrikerna: Det viktigaste för kyrkan i framtiden, Kyrkans viktigaste uppdrag, kyrkan och politiken, Kyrkan och invandrarna, Kyrkan och andra religioner, Kyrkan och Bibeln och personen Jesus. Dessa frågor borde ha varit ännu mer på tapeten i "valrörelsen". Men även efter kyrkovalet är de viktiga.

Så till alla förtroendevalda inom kyrkan vill jag säga några få dagar innan själva valet: UT PÅ BANAN! Stå upp för Din tro! Det är ju den kristna tron som måste vara grundläggande i allas vårt engagemang i kyrkan och därvidlag är inte tron en privatsak!

Så, förtroendevalda i alla församlingar - Ut på banan!