Bröllopsnatten har tappat sin betydelse.

Mitt tidigare inlägg om polyamori väckte diskussion. Det är roligt när det som skrivs får respons. Jag klagar sannerligen inte. Många läser min blogg och en hel del svarar. Oftast är det de som är kritiska till mitt inlägg som skriver. Men det är roligt att så många läser och också muntligen kommenterar.

Sex är ett speciellt ämne i kyrkans sammanhang, speciellt för att det är så laddat. Får man ha sex utanför äktenskapet? Får man ha sex utan att binda upp sig i en relation? Vad gäller?

Kyrkan har hävdat att sexualiteten är en Guds gåva som har sin ram inom äktenskapet. Är man inte gift har man inga sexuella relationer. Fram till 1970-talet var detta den formella hållningen. Succecivt har detta ändrats. Kyrkan ser idag sexualiteten som en gudomligt given gåva - en gåva som vi har att förvalta. Sexualiteten är något man lever ut tillsammans med någon annan eller själv (onani). Inget av detta är synd så länge man inte skadar sig själv eller någon annan.

Men är då sex bundet till en kärleksrelation eller kan man, utifrån kyrkans synvinkel, låta sexualiteten få vara något härligt som man kan leva ut fullt ut utan att ha en fast relation? Jag hävdar att sex och kärlek hör ihop och jag vet att andra inom och utom kyrkan, har andra åsikter. Jag menar att sex ska vara något som man ger och får inom ramen för ett kärleksförhållande där kontrahenterna uttrycker kärlek till varandra. Där sexualiteten och kärleken separeras - där blir det fel. Så när jag säger att sex är bra så länge man inte skadar sig själv eller någon annan vill jag komplettera påståendet med att sex hör ihop med en kärleksrelation, hör ihop med kärlek till den man har sex med. Sex är alltås inte förbundet med äktenskapet så bröllopsnatten har därvidlag tappat sin betydelse.

Polyamorös och trogen

Så var det pridefestival och jag gläds med hbtq-folket! Jag tillhör inte någon av dessa grupper (homo-, bi-sexuella, transpersoner och queer) men jag gläds med dem att de får uttrycka rätten att vara den man djupast sett är. Jag hoppas att ingen ska behöva komma ut ifrån något instängt utan att alla ska känna att man är ute när man är inne d v s att både kyrkan och samhället ska vara öppna och omfamnande utan att kväva med den så kallade "kärleken" som säger att: "vi älskar Dig och vill ditt väl och vill att Du ska bli som en av oss". Den heteronormativa kärleken tycks, till skillnad från Guds kärlek, söka sitt. Men min dröm om kyrkan är att man ska kunna känna sig sedd, bekräftad som den man är, upprättad och älskad oavsett om man är h, b, t, q eller hetero. Kyrkan (och jag talar naturligtvis om Svenska kyrkan i detta fall) måste vara en famn där man känner sig omfamnad men inte kvävd. Kristus är större än alla våra tolkningar och förståelser och Kristus själv, Jesus själv, är kärleken.

Och samtidigt: Jag var och samtalade idag i ett seminarium om polyamorös och trogen. Vad är polyamori? (Jo, det heter så, vilket jag inte visste). jag är inte säker på att jag har grepp om det även om Emma Wieslander som är polyamorös förklarade för mig och alla de många som kommit för att lyssna till samtalet och ställa några frågor. men polyamori handlar om en kärleksrelation till fler än en, en kärleksrelation som inte är vanlig broderlig och systerlig kärlek utan djupare. Kan kyrkan acceptera den typen av förhållanden? När jag säger acceptera menar jag likställa det med ett parförhållande. I dagsläget gör vi inte det. kyrkans hållning är att stödja och välsigna livslånga, trofasta parrelationer. Man-man, kvinna-kvinna, man-kvinna - dessa kärleksrelationer kan välsignas av kyrkan - men inga andra - idag.

Det viktigaste är kanske att leva kärleken gent emot vår nästa, att i alla typer av relationer leva omsorgen, ärligheten, trofastheten, lyhördheten. Om vi som lever i heteronormativt äktenskap kunde föregå med gott exempel (idag leder 50-70% av alla ingångna äktenskap till skilsmässa), skulle vårt samhälle se annorlunda ut.

Så låt oss börja med att sopa framför egen dörr innan vi sopar framför andras. I lyhördhet och respekt med Jesus Kristus som föredöme.

President och parti?

Jag gläder mig över att den palestinske biskopen Munib Younan har blivit ny president för Lutherska Världsförbundet. Jag har träffat biskop Munib ett flertal gånger i Jerusalem och är imponerad av hans engagemang och envishet när det gäller dialog och försoning i Mellanöstern och också och naturligtvis hans engagemang för de kristna palestinierna. Han är en man som väcker respekt i många "läger" och också en man som in på bara huden vet vad det är att leva i ett samhälle där mänskliga rättigheter är ett fint ord men ibland mer ord än verklighet. Det är inspirerande att möta honom och hans systrar och bröder i den lutherska traditionen i Palestina där kristen tro, än mer än i Sverige, är en tro på liv och död. Gemenskapen med Jesus Kristus och gemenskapen i församlingen betyder bokstavligen liv i ett samhälle där livet dagligdags är hotat. Jag tackar Gud för valet av biskop Munib!

Men ska då Sverige ha ett kristet parti som ställer upp i valet? Jag fick frågan av tidningen Dagen för några dagar sedan. Mitt svar är Nej! Jag tror inte på ett kristet parti. Vems kristendomstolkning skulle partiet ge uttryck för? Vems kristna etik skulle få styra? Är det ett parti för de som tror på ett visst sätt? Vilkas bibeltolkning skulle ge styrka åt partiets profil? Hur skulle man se på samkönade äktenskap? Hur skulle man se på abort? Hur skulle man se på andra etiska frågor? Vad skulle gälla? Och varför skulle det alls behövas ett kristet parti? Nej, snarare behövs det kristna i partierna, kristna som är med och påverkar i olika sammanhang och som vågar stå upp för sin kristna identitet också när det inte är så populärt. Jag tror att dessa har större chans att vara med och påverka och har större möjligheter till ett väljarunderlag än ett enskilt kristet parti. Så: Ett kristet parti: Nej tack! Fler kristna i partipolitiken: Ja tack!

Jag varnar dig: följ honom inte!

De orden utgör inledningen på en dikt av Ylva Eggehorn från diktsamlingen "Jesus älskar Dig". I går kväll var hustrun och jag på trädgårdsmöte i Skottlanda. Det är den lokala missionsförsamlingen (Svenska Missionskyrkan) som varje sommar anordnar trädgårdsmöten med sång, bibelläsning, soloframträdanden och någon inbjuden predikant och naturligtvis det "obligatoriska" kaffet med hembakat bröd. Solen sken till slut även över oss fast himlen hotat med tunga gråa moln. Men, Gud tycks gilla ekumenik och även denna gång värmde solen alla oss som var där - och vi var tämligen många, ca 110 personer, både från missionsförsamlingen men också, och kanske främst, från annat håll. Jag var inbjuden predikant och jag är både stolt och hedrad över att få predika i detta sammanhang. Mitt tema handlade om att bli gripen av Jesus, att vi ska hålla oss till Jesus, att vi ska fördjupa vår relation till Honom och med den korsfäste och uppståndne som förebild, leva kärleken gent emot mina medmänniskor.

Någon kommenterade efteråt att jag kunde vara väckelsepredikant. Jag vet inte om jag höll en väckelsepredikan men jag talade om den som mitt hjärta (och hjärna) är fyllda av: Jesus själv.

Jag tror att vi i Svenska kyrkan ibland är lite blyga gällande Jesus. Vi talar gärna om Kristus (det gör jag också), som om jesusnamnet blir lite för smetigt. Kristus känns mer mystikt, mer på lagom avstånd och därmed, i all sin ohanterlighet, mer hanterligt. Men Jesus ska inte hållas på avstånd (det går ju inte). Han måste få komma nära och beröra. Kanske är det till syvende och sist det enda sättet på vilket vår värld kan bli mänskligare.

Ylva Eggehorn skriver i sin dikt att hon vet att det redan är försent. Varningen är för sent kommen. Han har oss redan. Vi är fast i den gudomliga kärleken, fast i Jesusrelationen om vi bara vågar se det. Redan när jag var 16 år var jag fast i den relationen. Akvariernas tid var förbi i mitt liv ( och jag var en inbiten akvarieentusiast under några år). Nu hade luftpumparna tystnat i mitt tonårsrum och den nyinköpta stereon stod på plats. Jag lyssnade till Lars-Åke Lundberg, Börje Ring, Pelle Karlsson m fl. Lars-Åke sjöng: "Det bästa som hänt mig är Jesus". Börje Ring sjöng psalmen "För att Du inte tog det gudomliga.." och Pelle Karlsson sjöng: "Han är Herre, Jesus är Herre..." Och jag var fast - fast i den gudsrelation som sedan har lett mig steg för steg framåt, steg för steg djupare in i det gudomliga sammanhanget Egentligen handlar nu hela mitt liv som präst om att vittna om just detta, att vittna om Gud som möter mig på ett unikt sätt i Jesus och som påverkat och förändrat hela min tillvaro på ett så fantastiskt sätt.

Om detta och mycket mer talade jag i Skottlanda utanför servicehemet, snett mitt emot den lokala ICA-butiken. Och det vart en gudomligt vacker kväll, vacker ur många synvinklar. Tack att jag fick vara med också detta år! Tack för det Ni i missionsförsamlingen gör, tack för alla Er som engagerar Er på olika sätt - både som anställda och ideella! Ni behövs!

Ylva Eggehorn skriver långt ned i sin dikt: "Jag varnar dig, fast jag vet att det redan är försent..." Jo, försent var det för mig när jag var 16 år och försent är det för mig när jag är 52 år, och jag kan bara, åter igen, tänka på orden som Lars-Åke sjöng på Lp-skivan som snurrade på min skivtallrik i mitt tonårsrum:

Det bästa som hänt mig är Jesus!

Det heliga rummet.

Jag har hittat en plats, även detta år, i vårt grindhål vid sommarhuset. Det är nästan enda platsen där vi kan få en stabil uppkoppling på nätet. Jag och hustrun är nätberoende och jag tror att vi tillhör en stor skara som är det. Det är inte så farligt som det låter men just detta att kunna kolla mail och gå in på viktiga hemsidor är inte så dumt - till och med på semestern. Hellre uppkopplad och avkopplad, brukar jag säga.

Tidningen Dagen kommer snällt i vår vita brevlåda och jag läser den med glädje även om jag sannerligen inte delar allt som står i den. Men vilken tidning delar man alla åsikter med? I dag talar Dagen om kyrkorummet. Är det heligt? Ett antal präster, pastorer, församlingsengagerade svarar utifrån lite olika kyrkosyn och sakramnetssyn. Jag tänker naturligtvis omedelbart på de två kyrkorum där jag huvudsakligen är engagerad: Storkyrkan och S:t Jacobs kyrka. Är dessa rum eller byggnader heliga? Ja och nej! Jo, de är heliga därför att de är avskilda för bön, bibelläsning, förkunnelse, lovsång, sakral musik och sakramentsräckande (dopets "bad" och nattvardens bröd och vin där Kristus själv är närvarande på ett unikt sätt). På detta sätt kan man säga att kyrkorummen är heliga. Vi har varje dag en oljelampa tänd i rummen när kyrkan är öppen, för att också påminna om Guds närvaro. Gud är här, här i våra kyrkorum. På det sättet är de heliga.

Men, de är egentligen inte mer heliga än andra rum. Gud är inte mer närvarande i kyrkan än Gud är på NK, i Kungsträdgården, på Västerlånggatan eller någon annan stans i Stockholms city. Det är bara det att vi har så svårt att ana Guds närvaro på andra platser. Snarare är det Mammon som tycks vara tydligt närvarande i det kokande citylivet. Allt går att sälja med mördande reklam. man kan hitta allt - på gott och på ont. Men Gud är svåranad annat än på Sergelstorg där S:ta Clara är ibland ( fast de har blivit mer eller mindre bortkörda av polisen beroende på att Claras verksamhet drar till sig klientel som inte borde vara där... Hoppas att Claraentusiasterna kan komma tillbaka!). Men vi behöver kyrkorummen som en påminnelse om att tillvaron är helig, att luften som vi andas är helig, att hela vår miljö är helig och att allt har med Gud att göra. Hela moder jord är egentligen ett heligt rum. Det avskilda rummet, Storkyrkan och S:t Jacobs kyrka t. ex. påminner om detta.

Jag är glad för mina två kyrkorum. De blir också som en sorts oaser mitt i komersialismens och stressens öken - oaser där jag kan hämta kraft, oaser där jag påminns om att jag inte är övergiven, oaser där jag kan träna mig i att se Guds närvaro i mina medmänniskor.

---
Som en liten suck på slutet av denna blogg kan jag inte låta bli att tycka att det är synd att Göran Hägglund inte deltar i partiledardebatten på Pridefestivalen. ursäkten att han dagen efter ska tala på Öland håller inte. Suck!

Döm inte så ska ni inte bli dömda...

Så säger min mästare - Jesus Kristus. Ack att jag själv kunde leva efter detta! Det är så lätt att döma andra. Just nu är det Sven-Otto Littorin som är måltavlan. Brottet han anklagas för och av media mer eller mindre döms för, är brott mot sexköpslagen. Om det är sant att han begått detta brott är det djupt tragiskt. Hans familj är drabbad, han själv totalt utanförställd. Och omvärlden förfasar sig. Men kanske har vi inte hela sanningen via media. Aftonbladet tycks plötsligt ha kommit på att detta är viktigt att avslöja. Är det sant? Är det ett sätt att slå till mot någon/något man ogillar? Varför just nu och inte tidigare?

Man ska verkligen kunna ställa höga moraliska och etiska krav på de som sitter i vår regering (egentligen på alla människor). Men samtidigt, låt oss inte döma innan allt är bevisat. Just nu (vad jag vet) förnekar Sven-Otto Littorin det hela genom sin advokat. Hela situationen måste vara fasansfull för alla inblandade.

Hur ser vår egen moral ut? Hur etiska är vi själva? Kanske kan det vara värt att sopa framför egen dörr?

Guds nåd ser inga gränser - tack gode Gud. Det innebär inte att det gjorda, om det är sant, är acceptabelt. Det innebär bara att vi inte borde kasta sten på den som redan ligger. Var det inte någon som sa något om stenkastning och att vara fri från synd..?

Margit Sahlin - en föregångare och förebild.

Jag har just läst ut en biografi som kom i våras - en biografi om Margit Sahlin. Hon blev en av de tre första prästvigda kvinnorna i Sverige. Elisabeth Nordlander har satt samman en fantastisk bok som allra mest innehåller citat från Margits egna anteckningar. Jag har fått följa Margit från hennes barndom med den oförstående konfirmandprästen, via hennes engagemang i kyrkan, teologistudier, hennes akademiska framgångar, hennes engagemang i kvinnoråd, hennes vånda och ångest, hennes längtan efter en kyrklig vigning för att få mer legitimitet för det arbete hon utförde. Hon skapade S:ta Katharinastiftelsen - en fullständigt omistlig plats för dialog och fördjupning. Radikalt utåt och radikalt inåt är dess devis.

Det har varit en ynnest att få följa Margit i bokens form, få ta del av en del av hennes inre tankar, av hennes vånda, av hennes egenbenämnda klentro och tvivel, av hennes Gudslängtan och Kristuscentrering. Jag skäms över tidigare kollegors och biskopars behandling av henne och tänker med tacksamhet på allt vad hon har fått betyda för människor som kommit till S:ta Katharinastiftelsen under Sparreholmstiden, Österskärstiden och sedan slutet på 70-talet Sturegatstiden. Sturegatan 54 har varit ett ställe att "vallfärda" till - en plats där åsikter fritt har fått brytas och bytas, en plats där tro och vetande har kunnat befrukta varandra, en plats där Kristus i Ordet och brödets och vinets mysterium varit det allra mest centrala.

Jag är så tacksam att Margit inte gav upp, att hon inte valde den enkla vägen, den som säkert många av hennes högkyrkliga vänner ville att hon skulle ta. Margit själv var högkyrklig, liturgiskt högkyrklig och samtidigt inte en vurmare för sparande av konsekrerat bröd i speciell ask eller att vinet skulle kunna drickas upp efter mässans slut. Jag minns att jag vid ett flertal tillfällen diskuterade detta med henne. Jag delade inte hennes syn även om jag respekterade den.

I slutet av biografin nämns hennes "bilderbok". Den kom att ges ut tillslut med beteckningen "Den hemlighetsfulla bilderboken" och är en bok om bibelsyn. Den boken har betytt mycket för mig. Ni som hör mig i Storkyrkan eller S:t Jacobs kyrka, ni som läser min blogg, ska veta att min bibelsyn är präglad av Margits kunskap och vishet. Hon var i hög grad min andliga moder och nu har jag fått lära känna ytterligare en del av henne, ana en glimt från hennes inre liv. Hennes egen troskamp är en sorts biktspegel för mig själv. Hur ser mitt liv med Gud ut? Jag har också en längtan, men ack så mycket som splittrar! Margit kämpade på, läste den Heliga Skrift och firade mässan vid altaret i kapellet på S:ta Katharinastiftelsen. Hon drömde om en kommunitet och anade storheten i just denna formen för andligt liv. Hon frågade en gång mig och en kollega om vi skulle vilja vara med och starta något med koppling till Katharina. Hon gav oss de "regler" som hon varit med och skapat tidigare. Det blev aldrig något med mig eller min kollega. kanske förstod jag inte riktigt vad hon menade.

Jag minns Margits oro för katolska kyrkan. Egentligen var oron att all intellektuell kunskap skulle samlas där och att alla som hade något bakom pannloben skulle konvertera. Ofta har de mest skärpta kyrkliga deltagarna i debatter på Katharinastiftelsen varit just katoliker. När jag själv kom att engagera mig djupt i Focolarerörelsen frågade hon: Ska du konvertera nu? Hon tycktes lättad över mitt nekande svar. För Margit i hennes dialogiver, var det nog inte så viktigt om man var svenskkyrklig eller katolik eller pingstvän. Det viktiga var dialogen, Kristuscentreringen, troheten mot kyrkans Herre. Formerna kunde variera. Hon talade om psalmer, böner, gudstjänstordningar och mycket annat som en sorts vägskyltar som bara pekar vidare mot Verkligheten själv.

Margit Sahlin var en sådan vägskylt - väldigt tydlig, väldigt kraftfull igenom hela sitt liv och sitt engagemang.

Vi bråkade någon enstaka gång när jag var en uppstutsig ordförande för Kyrkans Ungdom i Engelbrekts församling och hon var kyrkoherde där. Jag var kaxig, precis som man skulle vara som tonåring gent emot konstiga kyrkoherdar och kyrkoråd. Det ingick... Och hon skällde på mig. Något år senare blev vi goda vänner och med tiden växte en vänskap fram där vi delade olika saker. Jag fick vara med och arbeta på Katharinastiftelsen under en period. 20% tjänst som i verkligheten blev mer. Det var stimulerande och under den tiden var jag med när Margit konverterade. Jo, det var jag som inledde henne i den frestelsen. Hon konverterade från PC till Mac i datavärlden, en konvertion som jag tror underlättade för henne i hennes skrivande.

Jag saknar Margit! Det är tomt efter henne och sju år har gått sedan hennes begravningsgudstjänst firades i Engelbrektskyrkan. Jag är glad och tacksam över att Madeleine Åhlstedt driver verksamheten vidare på Sturegatan 54! Madeleine blev direktor där 1993 och har fortsatt på ett fantastiskt sätt. (www.katharinastiftelsen.se) Sturegatan 54 fortsätter att vara en dialogens plats, en plats där Guds Ord och Mässans mysterium får finnas i centrum - en plats med oerhört högt i tak och med Kristus som blickpunkt. Min dröm är att Svenska kyrkan ska kunna förstå och i konkretion visa hur viktig stiftelsens arbete är.

Tack Margit!

Tack också Madeleine och alla andra som möjliggör S:ta Katharinastiftelsens fortsatta verksamhet!



Ps: Köp/låna boken som heter "Margit Sahlin. På väg mot verklighet" Artos bokförlag gav ut boken i våras och som sagt är den skriven av/sammanställd av Elisabeth Nordlander.

Att vara eller inte vara - det kanske inte är frågan?!?

Jag vill börja detta blogginlägg med att tacka Visbys biskop emeritus Björn Fjärstedt för en bra debattartikel i tidningen Dagens senaste nr (2 juli) (http://www.dagen.se/). Han talar om nyliberala kontra de allmänkyrkliga - ekumeniska. Det finns onekligen spänningar mellan dessa linjer/traditioner/tolkningshållningar, olika teologiska tolkningar, olika ståndpunkter. Men, när är man vad? Är jag liberal, kanske t o m nyliberal - med en sådan teologi som har fäste nära samfundsledningarna (formuleringen här hämtad från Fjärstedts artikel)? Jo, jag har ju offentligt deklarerat att jag är positiv till samkönade äktenskap, jo jag kommer att tala under prideveckan i Pridehouse i två seminarier varav det ena handlar om polyamorositet och det andra om Sighsten Herrgård, vårt behov av ikoner (inte de kristna utan gayikoner)etc. Är jag liberal? För mig är det viktigt med ekumenik, med inkarnationens betydelse, med Jesu liv, död och uppståndelse, med den Heliga Andens verkan idag, med Jesus som min Frälsare. Är jag liberal? Bibeln är Guds Ord som måste tolkas in i vår egen tillvaro. Den kan inte läsas rakt av i någon sorts bokstavlig tolkning. Är jag liberal? Kanske är jag snarare allmänkyrklig utom i äktenskapsfrågan. I sakramentssynen med Kristi reella närvaro i brödets och vinets gestalt är kanske snarare en högkyrklig hållning. Dopet är ett dop in i Kristi kyrka. Vi är i behov av syndernas förlåtelse, av försoningen på korset. Vad är jag? Allmänkyrklig? Liberal? Jag älskar processioner med evangelieboken högt buren. Så gör jag i Storkyrkan där vi också sjunger halleluja efter evangelieläsningen. Tomma ritualer? Nej, sannerligen inte. Viktiga ordningar som vill uttrycka en Kristusnärvaro som utmanar och påverkar. Är jag måhända högkyrklig? För mig är det viktigt att den kristna tron handlar om hela livet, får påverka hela livet (också mitt eget fast jag, liksom många andra, syndar och är i behov av förlåtelsen och nåden). Är jag liberal?

Vad jag är ute efter är att dessa titlar kanske inte är så viktiga. Låt oss inte försöka att fånga in varandra i dem (det säger jag lika mycket till mig själv som ibland kan ge igen med samma mynt - tyvärr!). Men låt oss samtala med varandra. Vi tolkar olika, vi förstår olika. Men låt oss samtala med varandra, fira mässor tillsammans, mötas i den Uppståndne Kristus som vi ju har gemensamt. Det är, med biskop Fjärstedts ord "rimligen läge för ärliga samtal om saken, om vad som är den kristna trons bärande insikt och ärende." Det är gränslöst viktigt!

Så, att vara eller inte vara - det kanske inte är frågan?!?