söndag 30 november 2008

Ett nådens år?

Se, din konung kommer till dig... I dag tände vi första adventsljuset både hemma på Oskarsstigen och i Storkyrkan. Drygt 900 personer kom för att vara med i gudstjänsten. Jag var överväldigad och oerhört glad. Kören sjöng sedvanligt underbart och denna 1:a advent hade vi ett uruppförande av vår "huskompositör" Sven-David Sandström. Fruktansvärt svårt för kör och organist men otroligt spännande för oss som lyssnade. Orden från profeten Sakarja 9:9-10 var tonsatta. Jag njöt!

Temat för idag är "Ett nådens år". Det temat har återkommit under så många år och trots vårt hopp, trots vår gudsrelation har många år varit o-nådens år, åtminstone på ytan. Estoniaolyckan, Twin tower i New York, mordet på Anna Lind, mord på olika barn. Onådens år. Gud kändes mer frånvaranade än närvarande.

Men kanske handlar inte nåden om att allt ska gå bra, att världen ska vara paradisisk. Kanske handlar nåden om att när allt synes gå åt "det håll där det är väldigt varmt" så är Gud också där. Nådens år handlar då om att jag inte är utlämnad åt min egen ensamhet när jag är beredd att tro det, att jag inte är övergiven, att allt det som gått fel inte har sista ordet.

Hur ska nu detta nya kyrkoår te sig? Jag vet inte. Jag kan inte se in i framtiden. Men jag kan leva i det innevarande. Det är tillräckligt. Ibland är det mer än jag riktigt känner att jag mäktar med. Men ändå:

Jag får leva i nuets nåd!

lördag 29 november 2008

Dagen innan första ljuset tänds.

Advent tycks ha börjat fast advent inte har börjat! I dag var det de första adventskonserternas dag i Stockholms domkyrkoförsamling. Både i S:t Jacobs kyrka och i Storkyrkan kunde man njuta av adventsmusik. För min del startade denna lördag med förberedelse av vår förbönsmässa som vi har varje lördag i Storkyrkan. Idag firade vi den i Själakoret. 13 personer var samlade i "en sal på övre våningen". Det känns alltid lite speciellt att fira en enkel nattvardsgudstjänst i Själakoret där man genom Albertus Pictors målningar känner historiens vingslag. Man kommer ännu närmre varandra i den salen än i Olaus Petrikapellet där vi normalt firar vår förbönsmässa. Det är fint att fira mässa mitt på dagen.

I kväll var jag och lyssnade på Händels Messias i Storkyrkan. I 81 år har den spelats i kyrkan varav de senaste 34 åren i Domkyrkoförsamlingens regi. Konserten var makalös. Den är en gudstjänst där kör och solister är predikanter. Jag satt längst fram och sveptes in i den underbara musiken och de fantatstiska texterna som är näst intill alla hämtade från Bibeln.

Det ligger en dov oro över musiklivet i församlingen. Vi har inga pengar och vet inte hur detta viktiga kulturarbete ska föras vidare. I dag delade vi ut ett tiggarbrev i samband med konserten som påminde om vår dystra verklighet. Visst är vi en Ordets kyrka men Ordet med stort O förs fram i både det talade, det spelade och det sjungna. Vi behöver konkret hjälp, konkret stöd för att mäkta med denna stora uppgift i vår lilla församling.

Nu stundar första advent och jag borde tända belysningen på den övre balkongen och kanske i en av de buskar vi har på tomten. Det hör till...

fredag 28 november 2008

För evangeliets skull!

Vad är viktigast i en församling? Frågan låter kanske konstig. Svaret är ju så självklart, kan det tyckas. Det viktigaste är att genom gudstjänst, undervisning, diakoni och mission sprida det livsbärande evangeliet om honom som red in i Jerusalem på en åsna, det livsbärande evangeliet om honom som dog och uppstod för vår skull. Det är det viktigaste. Men frågan om församlingens struktur - är den så våldsamt viktig? Frågan om man heter det eller det, om församlingsgränserna går där eller där - spelar det någon roll egentligen? För mig som är domprost i en väldigt liten församling med bara 3000 tillhöriga fast med ett väldigt stort uppdrag i väldigt stora kyrkor, spelar det roll att vi är för små. Jag drömmer om, längtar efter och hoppas på att Stockholms domkyrkoförsamling ska upphöra i sin nuvarande form, delas och ingå i större pastorala enheter. För det viktiga är inte strukturen. Det viktiga är att nå ut, att låta varje kyrka få vara ett andligt centrum för människor både nära och fjärran ifrån. Den dagen vi inte existerar som församling i dess nuvarande form kommer människor ändå att söka sig till kyrkorna, till gudstjänster och samtal och musikstunder. Det handlar ju inte om stordrift av evangelieförkunnelse utan om stordrift gällande administration och annat som vi idag sysslar med i varje pastorat. Ordet ska klart förkunnas och sakramenten ska räckas till så många som möjligt i så många kyrkor som möjligt i Stockholms innerstad. Men för att det ska vara genomförbart måste vi få större ekonomiska uppbördsområden. Det är fullt möjligt att genomföra - och för mig vore det en önskedröm!

För evangeliets skull!

torsdag 27 november 2008

En bön i domssöndagstid.

Det finns en djupt kristen judisk berättelse om hur frågorna kommer att vara då vi ställs ansikte mot ansikte med Livets Herre. Frågan kommer inte att vara: Varför var Du inte som Mahatma Gandhi? inte heller: Varför var Du inte som Moder Teresa, Desmond Tutu, Al Gore etc... Nej frågan till mig kommer att vara: Varför var Du inte Åke?

Kanske är det just det som livsresan innebär - att bli mer och mer den jag är ämnad att vara. Det handlar om att mogna, att våga se på sig själv med lite god självkritik och samtidigt våga se sitt eget värde, se att man/jag/du är ofattbart och gränslöst älskad oavsett allt. Att säga eller skriva det är en sak. Att faktiskt leva det, bejaka det, är något annat. Min uppgift är att bli mer och mer mig själv, mer och mer den jag var ämnad och är ämnad att bli. Den yttersta domen bortom tidens och rummets begränsning blir ett möte där jag ställs till ansvar - till ansvar för vad som skedde och vad som kunde ha skett om jag valt rätt. Men åter igen: Den som dömmer är inte min granne, inte någon hög-/hårdkyrklig som har alla svar på förhand, ingen fundamentalist eller liberal. Nej den som dömmer är Han som dog på korset för min skull och som uppstod för min skull och som älskade och älskar så in i och genom döden. Det är tack och lov Han som dömmer. Hur domen blir vet jag inte, jag kan bara hoppas på Guds oändliga nåd (se psalmbokens psalm nr 231).

David Holm, en man som höll på att förspilla sitt liv, fick i Selma Lagerlöfs bok om Körkarlen följa med körkarlen och se de mest tragiska situationer men samtidigt se och uppleva gränslös kärlek och nåd. I slutet av boken framviskar han bönen: Gud, låt min själ få komma till mognad innan den skall skördas!

Den bönen får vi göra till vår egen i dessa dagar.

onsdag 26 november 2008

Dom!

I S:t Jacobs kyrka pågår just nu en spännande utställning som är en sorts installation och reflektion. "Dom" heter utställningen och kan tolkas som "de andra" eller "den yttersta domen" eller vanlig (o)mänsklig dom över andra människors liv och leverne. Per Hasselberg är kritisk till kyrkans hantering av olika händelser och företeelser. Med all rätt kritiserar han kyrkans handhavande av frågan om prästvigning av kvinnor där samvetsklausul och väjningsregler har skapat fruktansvärt lidande. Han kritiserar kyrkans hantering av homosexuella (och delvis också queerteologiska tankegångar), men också andra saker. Centrum i själva utställningen är ett foto av altaruppsatsen där Kristus är mörkare än i verkligheten.

Konsten provocerar i viss mån, men framför allt så vill konsten i kyrkan inspirera till dialog, till reflektion, till egen existentiell fördjupning. Det är så viktigt att modern konst får bli ett av kyrkans många språk - ett språk som bär ut evangeliet. Jag har varit inne på det flera gånger i denna blogg men det är för att jag själv drömmer om att vi skulle bli ännu bättre på detta. Vi behöver de många språkens kanaler - inte minst den samtida konstens dialog med kyrkorummet - en dialog som också blir ett samtal med betraktaren.

Välkommen denna vecka till S:t Jacobs kyrka!

söndag 23 november 2008

Nu på onsdag

Nu dröjer det till onsdag innan jag hinner skriva nästa blogginlägg.

Visnums kyrka och den yttersta domen

Strax söder om Kristinehamn (ungefär 3 mil) ligger en 1700-tals träkyrka som är bygd längs den pilgrimsled som gick där långt tidigare. Hustrun och jag var där idag på högmässa. Tre familjer var representerade för deras anhöriga lästes upp i samband med vi kallar tacksägelse. Vi ber och tänder ljus för de medlemmar av församlingen som avlidit. 2 konfirmander var också ditkommenderade men i övrigt var det inga andra. Prästen predikade utmärkt om den yttersta domen och organisten och några få av oss andra sjöng med i de härliga psalmerna gällande den yttersta tiden. Jag älskar Visnums kyrka - kanske för att jag under årens lopp varit där så mycket och kanske också för att vi gifte oss där för 27 år sedan. Det är något speciellt med den kyrkan. Jag älskar att fira gudstjänst där oavsett hur många vi är. Sen kan jag ändå känna med prästen, organisten, kyrkvaktmästaren och kyrkvärdarna som ibland tillsammans är fler än de som kommer till gudstjänsten. Det är också i det läget man får påminna sig om den himmelska härskaran som också är med och lovsjunger...

Tanken på den yttersta domen är jag också mycket positiv till. Det kan låta konstigt och en aning högmodigt. Men det som gör att jag vågar skriva så är orden från Lasse Lucidors psalm som återfinns i vår nuvarande psalmbok. Han skriver: Domen fruktar jag väl stort, eftersom jag illa gjort. Men den trösten jag ej glömmer att min broder Jesus dömmer.

Den yttersta domen handlar ju om det yttersta mötet med Jesus Kristus själv där sanningen om mig och sanningen om alla andra ska bli uppenbar. Men det är inte en sanning som trycker ned utan en sanning som befriar - befriar för att min broder Jesus dömmer,

befriar för att det handlar om nåd - förunderlig nåd, för Dig och mig.

fredag 21 november 2008

I korsets tecken!

Jag har intervjuat 5 kyrkohedekandidater gällande Vantörs församling i Södra Stockholm. Sådant ingår ibland i en domprosts liv och leverne. Det är väldigt roligt och ofta får man möta entusiastiska präster som gärna vill ha den utlysta tjänsten. Det är sannerligen inte lätt att hitta den optimala kandidaten. Som domkapitelrepresentant, vilket jag var tillsammans med Kerstin Backman, har jag att tillsamans med min kollega grunna över vad som kan vara bäst både för församlingen och stiftet. Kyrkoherden är ju inte bara kyrkoherde i en församling utan ingår i det gäng på ca 68 kyrkoherdar som utör ledarkadern för stiftets församlingar.

Frågor om bibelsyn, om synen på religionsdialog, välsignelse av registrerade partnerskap etc är viktiga frågor som självklart ställs. I ett multireligiöst, multikulturellt samhälle där hbt-rörelsens medlemmar tack och lov mer och mer kommer ut från olika garderober är det viktigt att evangeliet får förkunnas på ett sådant sätt att det blir som det var tänkt från början - till befrielse och upprättelse. Församlingarna borde få vara miljöer där man får känna hemhörighet som den man är på djupet - inte främst som den andra vill att man ska vara.

Min dröm om Svenska kyrkan är just den att varje individ ska kunna känna sig älskad, uppleva sig sedd och bekräftad i den identitet som är bärande för just den personen. Man ska kunna få se sig i spegeln och säga till sig själv: Jag är oändligt värdefull! Jag är oändligt älskad bara för att jag är jag. Korset vittnar om denna gränslösa kärlek. I korsets tecken får vi verka som kyrkoherdar, präster och diakoner och övriga anställda och ideella medarbetare i vårt stift. I korsets tecken, drivna av korsets Herre. Då är vi verkligen kyrka!

torsdag 20 november 2008

Döden i livet

I dagarna diskuteras frågan om att läkare skulle kunna skriva ut medel för patienter som anses medicinskt färdigbehandlade och som genom detta medel skulle kunna förkorta sitt liv ytterligare. Det är en sorts dödshjälp, delvis indirekt, som man talar om och en hel del äldre läkare med lång erfarenhet ställer sig positiva till det förslaget medan yngre läkare är mer tveksamma. I dagens nr av Kyrkans Tidning uttalar sig sjukhusprästen Daniel Brattgård: Jag har själv alltid varit tveksam till läkarassisterat livsslut men har nu kommit fram till att en patient i mycket speciella fall bör få den möjligheten. När patienter står inför ett outhärdligt lidande och känner skräck inför livets slut bör läkare kunna skriva ut läkemedel. Patienten kanske aldrig använder tabletterna men de kan ha ett terapeutiskt syfte, de kan vara en utväg om lidandet blir för svårt. Det här handlar om ett fåtal patienter och utskrivningarna ska vara kringgärdade med klart avgränsade regler.
http://www.kyrkanstidning.com/nyheter/prast_kan_tanka_sig_assisterat_sjalvmord_0_7620.news.aspx

Frågan är när detta speciella fall inträffar och vilka som bedömer det? För min del har jag svårt att frångå tanken på att livet är heligt. Ingen har rätt att ta någon annans liv eller att underlätta för någon att ta sitt eget liv, hur fasansfullt det än ter sig för den drabbade. Däremot menar jag ska man göra allt för att ge den sjuke en smärtfri sista tid. Det ska kunna vara fullt möjligt genom den medicinska kunskap som finns i dag. Ja, göra allt för att den sista tiden ska bli så bra som möjligt för den döende och därmed också för de anhöriga. Kyrkan med dess präster och diakoner finns som samtalsresurser för både anhöriga, patienter och personal i dödens sammanhang (liksom i det vanliga vardagliga livets sammanhang). Vi finns och kan stötta - också med förbön.

Så låt oss inte rucka på livets helgd!

onsdag 19 november 2008

Misericordia!

Jag har fått en skiva av min äldsta dotter i farsdagspresent! Hipphopp! Som om jag skulle lyssna på hipphopp!! Nåja, det skulle vara kristen hipphopp och dessutom var texten skriven av en som jag haft som prästpraktikant när jag var kyrkoherde på Lidingö. Du måste ringa mig när Du lyssnat färdigt på hela skivan, sa dottern vid lunchen vi åt tillsammans. Jo, visst! Det skulle jag göra och lite nyfiken satte jag på skivan med texter som David Harris skrivit. Och jag var fast! Inte trodde jag att jag skulle lyssna på kristen hipphopp. Men man ska aldrig säga aldrig!

Skivan är otroligt bra!!! Den heter Misericordia och är utgiven av ett företag med samma namn (www.misericordia.se). Det är med stor glädje jag lyssnar på skivan om och om igen - inte för att rapportera till min dotter men för att jag själv kommit att uppskatta den så. Faktum är att jag talade med en av mina präster om vi skulle kunna göra något med David och co. i någon av våra kyrkor eller kanske på Jesusmanifestationen. Det vore fantastiskt om det gick att få till något i samband med den stora manifestationen i Kungsträdgården den 2:a maj!

Men i vilket fall: Köp skivan!

tisdag 18 november 2008

Det fria Ordet!

Jag har just deltagit i en minnesgudstjänst i Storkyrkan för journalister som dödats under året runt o i världen. Kyrkoherde f. Vladimir Alexandrov från Rysk-ortodoxa kyrkan, Domkyrkokaplan f. Wojciech Waligorski från Katolska kyrkan, domkyrkokaplan Kristina Ljunggren och jag själv var tjänstgörande präster. José Luis Belmar från organisationen Profoca talade. Organisten Ulf Söderberg ledde Katolska Domkyrkans Vokalensemble.

Det blev en fantastisk gudstjänst där ljus tändes för de avlidna journalisterna i de olika länderna. Det blev en manifestation för det fria ordet, ordet som aldrig får tystas. Det måste få vara fritt att uttrycka sig i tal och skrift så länge man inte utövar hets mot folkgrupp. Det fria ordet gläds vi över i Sverige. Vi kan ha olika åsikter. Vi kan uttrycka olika meningar i och om det skrivna men rätten att få skriva, att få tala utifrån det man bärs av, den rätten hävdar vi alla så länge man inte uttrycker åsikter som kan tolkas som just hets mot folkgrupp.

Det fria Ordet med stort O är Kristus själv - han som vågade stå upp emot myndigheterna, han som vågade säga obekväma saker. Han skrev inget (mer än i sanden (se Joh 8)) men han talade desto mer. För Ordet blev människa och tog sin boning bland oss.

Det fria Ordet som har tagit kropp i oss när vi vågar tala fritt - det Ordet får vi värna om, stå upp för, kämpa för och hålla högt - oavsett var.

måndag 17 november 2008

2 maj 2009

I dag har jag varit på mitt första möte med ledningsgruppen för Jesusmanifestationen. (www.jesusmanifestationen.se). Trots att vi kommer från så olika kyrkliga bakgrunder och har vår hemmahörighet i en mångfald av trosinriktningar kändes det bra, Vi är fokuserade på en viktig sak nämligen Jesus Kristus själv. Det blir ca 8 torgmöten, ett förbönsmöte, och ett stort möte i Kungsträdgården - och allt detta för att hålla fram Jesus själv - inte som en "motperson" utan som den som vi som kristna från många olika traditioner är glada för, stolta över, älskar och vill följa (så gott vi kan). Jag saknade representanter från flera trossamfund, bl a de Ortodoxa, från baptisterna, Metodisterna. I övrigt var flera av de olika stora trossamfunden på plats med en representant.

Jag hoppas mycket på denna manifestation och jag hoppas att många från Svenska kyrkan ska känna att det är viktigt att i vårt sekulariserade samhälle hålla fram Honom som mest av alla, i inkarnationens mysterium, i ord och handlingar, förkroppsligar Guds gränslösa kärlek.

Vi har diskuterat grundtemat för denna manifestation och kommit fram till att bibelordet Joh 3:16 borde vara det bärande temat för manifestationen. Den 2 maj 2009 kommer att bli en viktig dag och förhoppningsvis en välsignad dag.

söndag 16 november 2008

Gudstjänst i S:ta Clara.

I dag predikade jag i S:ta Clara kyrka. Drygt 200 personer var närvarande. Det är ganska fantastiskt att så många kommer. Vi firade högmässa och strax före predikan var det en lovsångsstund. Många sjöng med höjda armar. Kanske är jag lite ovan och kanske är det inte riktigt min egen kyrkotradition. Ändå kan jag inte låta bli att fascineras över att människor i alla åldrar finns i kyrkan. Barn, ungdomar, unga vuxna, medelålders och pensionärer lovsjunger tillsammans. Samtidigt som S:ta Clara och dess fasta medarbetare representerar en mer evangelikal och karismatisk tradition än vad jag gör och att vi ibland märker att det finns stora skillnader i vår bibelsyn, gläds jag ändå över den innerlighet och värme jag möter i det sammanhanget. jag förstår att människor dras till S:ta Clara och kan på en gång vara fundersam över att den evangelikala traditionen är den som växer mest av kyrkotraditionerna i världen.

Och samtidigt: Vi delar det mest grundläggande - tron på Jesus Kristus. Och det bär långt.

lördag 15 november 2008

Nattreflektion efter en lång lördag.

När jag ser tillbaka på den här dagen är det flera saker som gläder mig. På förmiddagen firade jag en förbönsmässa i Storkyrkan med infogat barndop. Det var Theodor som döptes och många kom för att bevittna och hylla. Men många var också med i själva mässfirandet och tog emot nattvardens gåvor. Det är så lätt att man tänker att nattvarden är till för andra, för de fromma, för de som har en ännu starkare tro än jag själv, för de värdiga. Men nattvarden är ingen "medalj för proffstroende". Nattvarden är ett kärlekstecken från Gud - något som påminner oss om att vi är oändligt älskade också när vi inget känner eller tror. I nattvarden tar vi på ett mystiskt sätt emot Jesus Kristus själv. Det här har jag skrivit om tidigare men det blev så påtagligt i dag i mässan att Guds kärlek tar bort "trösklar".

Så var det ytterligare ett dop i Finska kyrkan - ett dop som blev fint och lille Folke blev döpt till allas glädje.

Efter dopet deltog jag i en mycket lyckad gudstjänst för de ombuden internationella ombuden som sändes ut i sina församlingar (se gårdagens blogg). Hela Världen (Svenska kyrkans internationella arbete) är en livsviktig organisation men även SKUT (Svenska kyrkan i utlandet) är omistligt. Jag tänker på alla turister som blir glada när de möter Svenska kyrkan på plats i någon av de stora städerna i Europa eller alla de fantastiska aupair-flickorna som har möjligt att träffa varandra i Svenska kyrkans lokaler, eller alla långtradarchaufförer som gläds över en paus i ett svenskt sammanhang eller de sjömän som får besök ute på de stora transportfartygen när de finns i hamnen. Allt sådant är otroligt viktigt. Det tänker vi inte på när vi sitter hemma i Sverige. Men många upplever det konkret när de är utomlands och skänker en tacksamhetens tanke till vår kyrka som fortfarande har möjlighet att finansiera den verksamheten genom kollekter, insamlingar, basarer etc. SKUT är viktigt! Det är ett sätt att visa att vi hör ihop oavsett var vi befinner oss.

Efter ett kort men roligt besök hos Mats Rehnströms antikvariat på Jacobsgatan for hustrun och jag hem till två goda vänner och åt gåsmiddag. Svartsoppa, gås och äppelkaka + Spettekaka till kaffet. Vilken middag! Och vilka vänner! Det var sannerligen en energigivande kväll fylld av viktiga samtal och glada skratt. Sånt behövs verkligen!

fredag 14 november 2008

Hela världen!

I morgon kommer jag att medverka vid en sändningsgudstjänst för Stockholms stifts församlingars internationella ombud. "Hela världen" heter den nya organisationen som utgör Svenska kyrkans internationella arbete. Förr talade vi om Lutherhjälpen och Svenskakyrkans mission. Det gör vi inte längre och man kan ha lite olika åsikter om den saken. Lutherhjälpen, inte minst, var ett inarbetat namn i de allra flesta svenskkyrkliga församlingar och många är de damer (framför allt, men även herrar) som varit engagerade i lutherhjälpsinsamlingar genom basarer, bröd- och bullbak, bösskramlande etc. Ovärderliga insatser har de gjort, för att inte tala om alla syföreningar som har sytt, virkat, stickat o s v för både Lutherhjälpen och Svenska kyrkans mission. Nu blir det annorlunda när inte de gamla hederliga begreppen finns kvar, när inte de traditionella symbolerna finns och när inte den lilla pappbössan längre kan ställas på matbordet under fasteaktionen i februari-mars.

Samtidigt förändras inte världsläget. Fortfarande dör obeskrivligt många barn varje dag av svältrelaterade sjukdomar. Fortfarande är analfabetismen hög. Fortfarande behöver kvinnor utbildas för att kunna ta eget ansvar och leda utvecklingen vidare i byar i t ex Indien där männen mer hemfallit åt alkoholens elände. Fortfarande behövs en utveckling av mikrokrediter för att kunna utveckla den småskaliga produktionen. Världen behöver våra insatser och vi är en del av världen. Stockholms domkyrkoförsamling, t ex, är en del av Stockholms stift, som är en del av Svenska kyrkan,, som är en del av den evangeliska lutherska kyrkofamiljen, som är en del av den världsvida kristna kyrkan. Vi hör ihop! Världen är vår inte bara andras och vi måste vårda vår värld, vara med och hela vår värld. Därför spelar det i slutänden inte någon roll att vi inte längre heter Lutherhjälpen eller Svenska kyrkans mission. Vi måste fortsätta att stötta, vi måste fortsätta att hjälpa till med långsiktig utveckling. Vi måste fortsätta att göra vad vi kan för våra bröder och systrar oavsett tro och tradition, våra bröder och systrar som behöver vårt engagemang.

Samtidigt som detta är skrivet och sagt, kan vi inspireras av dem, av deras miljömedvetenhet, av deras trosengagemang. Vi får vara jämlikar som bidrar och tar emot i den bästa ömsesidigheten. Vi hör ihop! Och kanske kan just detta få oss att reflektera än mer över vårt eget liv, hur vi hanterar energifrågor, konsumtionsfrågor och till slut värdefrågor. Kanske kan mina systrar och bröder i ett slumområde Cuttack i Orissa i Indien få mig att reflektera över vad som är verkligt verkligt viktigt i mitt liv - och att detta kanske inte finns att köpa på NK eller Åhléns.

Hela världen! För den behöver helas - också vår del, också vårt land, också jag själv.

torsdag 13 november 2008

En helt annan erfarenhet!!

I morgon släpps en ny bok av min företrädare Hakon Långström - en bok som beskriver (vad jag förstår) hans liv och leverne från barndom till nu - kort sagt en memoarbok. Säkert kommer den att sälja ganska bra för den har fått medial uppmärksamhet. Anledningen till detta är Hakon Långströms beskrivning av relationen till biskop Caroline Krook. Caroline Krook framstår i boken som maktfullkomlig och manipulerande. Att hennes ledarstil kan vara sådan brukar förtigas, anser Hakon Långström. Orden är hämtade från en intervju i gårdagens Svenska Dagblad. Vi vet alla att Hakon Långström avgick som domprost beroende bl a på att han kände sig överkörd av biskopen i samband med en konstutställning (Uppenbar(a)t) på Kulturhuset i Stockholm. Flera andra saker låg också bakom Hakons avhopp och vi var många som beklagade att han avgick. Vi var glada över vår domprost och tyckte att han behövdes och borde stanna kvar. Nu blev det inte så och jag efterträdde honom efter ansökan, intervjuer och beslut av Stiftstyrelsen och kyrkorådet.

Som domprost har min erfarenhet varit helt annorlunda gällande biskop Caroline Krook. Jag har mött en engagerad biskop med förmågan att lyssna, stötta i svåra sammanhang och entusiasmera på många olika sätt. Jag har mött en biskop som är tydlig men där det är möjligt att, när åsikter skiljer, vara tydlig tillbaka. Biskopen har sina svaga sidor - men vem har inte det? Men beskrivningen som maktfullkomlig och manipulerande etc är inget jag känner igen alls från mina första två år som Stockholms domprost, som vice preses i Stockholms domkapitel, som biskopens ersättare i stiftsstyrelsen, och som medfirande präst i olika stiftsgudstjänster i vår katedral.

Jag respekterar Hakon Långströms upplevelser. Dem kan ingen säga emot. Men, jag vill med detta inlägg visa på en helt annan erfarenhet - och som jag delar med många.

Boken kommer nog ofrånkomligen att aktualisera den konflikt som rådde i samband med Hakons avgång.

Jag kan bara djupt beklaga det i boken skrivna!

onsdag 12 november 2008

Handflata mot handflata

I dagens nummer av Dagens Nyheter skriver ledarskribenten under rubriken "Inte i Allahs hand": Att ta i hand, säga hej och titta den mötande människan i ögonen är ett sätt att etablera kontakt. Att vägra ta emot en utsträckt hand är att skapa distans. Att i Sverige vägra hälsa enligt majoritetssamhällets normer är således något som diskvalificerar människor från yrken där kontakt och förtroende är en förutsättning för att kunna göra ett bra arbete , som exempelvis reporter eller läkare. (DN 081110)

Att ta i hand när man hälsar tycks vara det enda riktigt hållbara artiga och kontaktskapande sätt för vänlig hälsningskommunikation som vi har i Sverige, om man ska tro DN:s ledare. Dessutom kan man inte fungera som reporter eller läkare om man inte tar i hand när man hälsar. Jag måste erkänna att detta känns svårbegripligt. Det finns så många sätt att hälsa på som är både respektingivande och artiga. Ett sådant sätt är att föra ihop de egna händerna handflata mot handflata och böja sig lätt nedåt i en bugning i största respekt för den andre. Det sättet är mycket vanligt i Indien bland olika religiösa inriktningar. Svensk religionsfrihetslagstiftning måste kunna inrymma och försvara möjligheten att inte ta en person i hand men ändå visa största artighet och respekt. Det kan inte krävas att man ska kunna handhälsa för att inneha ett svenskt yrke i stil med reporter eller läkare oavsett om majoritetsbefolkningen skakar hand (vilket i sig är oerhört smittospridande).

Så länge det är individens fria val att välja "handflatehållningen" kombinerad med t ex bugning kan jag inte se att det skulle vara ett problem. Jag anar samma argumentering som frågan om den sjal en muslimsk kvinna kan bära p. gr. av religiös tradition. Min hållning i dessa frågor är att så länge man inte tvingar någon att bete sig på ett visst sätt, utan att det just handlar om eget val som inte skadar någon annan och som inte är skadligt för den egna individen, så länge borde det accepteras fullt ut. Det viktiga är att det är individens fria val. Inför det valet kan vi bara föra ihop våra handflator och buga i all respekt.

Jesus i 2000-talets Stockholm

I kväll samlas Stockholms stifts prästsällskap för att lyssna till tre talare utifrån temat "Jesus i 2000-talets Stockholm). Det är tidningen Dagens chefredaktör Elisabeth sandlund, och prästerna Heller Klein och Mikael Mogren som ska inleda.

Jesus i 2000-talets Stockholm handlar, menar jag, om hur vi tolkar Jesusberättelsen, hur vi förstår Jesus som person och vad det får för konsekvenser i vårt multireligiösa och multikulturella samhälle.

Vi kristna bekänner Jesus Kristus som sann Gud och sann människa. Vad betyder det i det sammanhang där vi lever? Vad betyder sann Gud? Kan det vara att Jesus Kristus är verksam idag, har betydelse idag, kan påverka mitt liv idag? Jag tror det. Jag bekänner det. Att Jesus är sann människa har med vår egen mänsklighet att göra, med vårt sätt att leva och hantera våra liv. Jesus visar oss vägen mitt i alla olika "multivarianter" kärlekens väg - en kärlek som inte söker sitt, en kärlek som tror allt, hoppas allt, uthärdar allt - en kärlek som ser den enskilde och ser den enskildes värde - oavsett allt.

Därför, menar jag, måste Jesus Kristus och hans sätt att vara och leva ges hög röst i 2000-talets Stockholm. Inte för Guds skull utan för Din skull och min skull - för att ge oss kraft mitt i allt att orka leva som människa i ordets allra sannaste bemärkelse.

tisdag 11 november 2008

De många språken

Kultur - vad är det? Ja, antagligen finns det lika många definitioner av ordet "kultur" som det finns människor. Ändå talar alla vi som sysslar med kultur på något sätt, som om alla visste vad vi menar. För mig handlar kultur om kommunikation - en kommunikation av andlighet, av existentiell beröring, av livsfrågesvar, ja ytterst sätt handlar kultur om att förkunna evangelium.

I Stockholms domkyrkoförsamling har vi under cirka två års tid sysslat med film i kyrkan, konst i kyrkan, seminarier, musik etc. Allt detta är kultur och livsnödvändiga kommunikationsmedel för Evangeliet om den korsfäste och uppståndne Jesus Kristus. Kyrkan kan inte bara tala ett "språk". 99 språk och inga trösklar, har vi talat om i S:t Jacobs kyrka. Vi har tänkt på kyrkan som en plats där många ska få rum och där mycket ska kunna hända, dit man kan gå av nyfikenhet, av andlig längtan och bara för att man vill smita förbi en liten stund.

I våra tre kyrkor har fantatstiska konserter fått ge ord och känsla åt evangeliet och många är de som sökt sig till kyrkobyggnaderna för att låta hjärtats längtan få sitt svar genom Beethoven, Sandström, Mozart o s v. Musiken tar vid där orden tystnar, säger vi ibland. Jag tror att musik och ord hör ihop! Ordets förkunnelse och musikens tolkning hör samman och kan inte skiljas åt.

Samtidigt som jag säger allt detta, samtidigt som jag brinner för kultur i dess olika former och inget hellre skulle önska än att S:t Jacobs kyrka blev en sorts stiftsövergripande kyrka för kultur, arbetsliv, ungdomsdialog, religionsdialog och fredsdialog - ett kyrkans dialogcentrum, inser jag att Stockholms domkyrkoförsamling aldrig kommer att ha råd. Så länge vi har den märkliga struktur som vi har, kommer vi inte att kunna föra de dialoger vi skulle vilja. Jo, jag brinner verkligen för det nämnda och skulle önska att Stockholms stift ville satsa på den dialoglinjen. Vi behöver de olika språken för att nå ut med evangeliet så tydligt som möjligt.

Vad tycker Du?

måndag 10 november 2008

Ske Guds vilja!

I kväll är det svartsoppans och gåsens kväll - just det - Mårtensafton. Mårten firas mest av krögare och andra matentusiaster - i alla fall hos oss lutheraner. Men Mårtensafton påminner oss om Martin av Tour som levde på 700-talet. Det berättas att man ville göra honom till biskop men Martin ville inte. Istället gömde han sig bland gäss för att undkomma. Men, med sådana vänner behöver man inga fiender. Gässen kacklade avslöjande och Martin fördes iväg och biskopsvigdes. Så kan det gå...

För mig handlar det om att vi inte kan komma undan Guds vilja. Ibland säger vi: Ske Guds vilja! Det är ett viktigt påstående som påminner oss om att Gud vill något med vårt liv. Det gäller bara att stanna upp och lyssna in - att inte stressa iväg, att inte låta andra röster, andra viljor dominera vårt liv, utan att faktiskt söka stillheten för att lyssna in vilken väg i livet Du och jag ska välja. Det är sannerligen inte så lätt. Ibland vill vi å det bestämdaste gå en viss väg. Vi vet minsann vad som väntas av oss och är övertygade om att en viss sak är rätt.

Martin av Tours öde påminner oss om att vi inte har kontroll över allt i vårt liv. Gud själv vill något med Dig liksom med mig. "Han leder oss på rätta vägar för sitt namns skull" (Ps 23).

Därför får vi våga tappa kontrollen - för Guds skull - och vår skull.

söndag 9 november 2008

Intolerant mot intoleransen

I dag är det den 9 november - den kväll då "kristallnatten" ägde rum för 70 år sedan. Det var under inledningen till det som skulle bli den största industriella utrotningen av människor någonsin. Judar, homosexuella, Romer, oliktänkande förföljdes, sattes i koncentrationsläger, dödades - på ett ojämförbart fasansfullt sätt. Aldrig mer, ropade världen efter den 8 maj 1945. Aldrig mer! Antisemitismens avskyvärda tryne skulle inte få sticka upp mer! Romer skulle inte förföljas. Homosexuella skulle respekteras. Vad har hänt?



Vi behöver lyssna än mer till historiens rop om aldrig mer. Antisemitismen finns än idag i vårt eget land parad med främlingsfientlighet och brist på respekt för mångfald. Som kristna får vi stå upp vår föra judiska och muslimska bröder och systrar i Sverige och visa på att vår Gud, som är vår gemensamma Gud, är kärlekens och försoningens Gud - den Gud som uppmanar oss att se vår medbroder och medsyster, oavsett alla beteckningar. Vi kristna måste gå i bräschen för ett samhälle där enhet stavas mångfald, där det inte är farligt att tycka olika, uttrycka olika kulturella traditioner och religiösa traditioner så länge inget strider mot mänskliga rättigheter och mot det dubbla kärleksbudet: Du ska älska Gud över allting och Din nästa som Dig själv. Det budet (eller buden, för det är två bud i Gamla Testamentet) delar vi med våra judiska syskon och innebörden i det budet återfinns också hos våra muslimska syskon. Tillsammans måste vi vara med och bygga ett samhälle av respekt och medmänsklighet. Det är vår gemensamma kallelse - en gudomlig kallelse där vi som kristna får ta initiativet om ingen annan gör det! Låt oss inte tveka! Den tyske sångaren Wolf Bierman skriver i en sång från 70-talets Östtyskland:



Nej, låt dig ej förhårdna i denna hårda tiddet alltför hårda brister dom alltför styva mister sin vassa udd därvidsin vassa udd därvid


Nej, låt dig ej förbittras i denna bittra tidför grämelsen den byggerett galler runt omkring dig och makten klarar sig, och makten klarar sig.



Nej, låt dig ej förskräckas i denna skräckens tid. Dom hoppas just på detta, att innan kampen börjat vi gett oss utan strid,vi gett oss utan strid


Nej, låt dig ej förbrukas, men bruka väl dig tid. Nej, låt dig aldrig kuvas, du stöder oss, vi stöder dig, vi ger varandra Liv, vi ger varandra Liv.


Vi låter oss ej tystas i denna tysta tid. En dag skall marken grönska, då stå vi alla starka, då är den här vår tid, då är den här vår tid.

Min pappa sa en gång: Man sak vara intolerant mot intoleransen!


Tydligare än så kan det inte sägas den 9 november.

lördag 8 november 2008

Jesus - och inte brännboll

När jag var yngre spelade jag brännboll tillsammans med klasskamrater och andra vänner. Det var roligt och man kunde använda både platt och runt slagträ. Det runda gav mer skjuts åt bollen som flög iväg. Ofta fanns dock någon som tog lyra när jag slog. Bollen gjorde liksom en loop och sedan ned i någons öppna händer och så kvickt tillbaka till brännaren som tog den, stampade till på plattan och skrek: Bränd!

Ibland känns det som om våra inomkristna samtal om Jesus, vad han stod för i etiska och moraliska sammanhang som är aktuella i dag , tenderar att bli någon sorts brännsbollsmatch där det gäller att slå så svåra bollar som möjligt så att inte mottagaren har en chans att ta utan att man kan göra några sorts religiösa frivarv och få in så många i det egna "boet" som möjligt eller bränna så många som möjligt. Men Jesus är inget slagträ. Han är inte heller någon boll för långslag och det kristna livet handlar inte om att "bränna" motståndarna.

I Jesus möter jag Gud själv på ett unikt sätt. Jesus är för mig min himmelske medbroder som jag får vandra med, samtala med, hämta tröst ifrån och kraft ifrån - men knappast använda som slagträ mot andra kristna. Tvärtom har vi ju Jesus gemensamt och jag kan inte förstå dessa kristna som vet allt, har svar på allt. När jag vandrar med Jesus i mitt liv får jag göra det i osäkerhet, i tvivel, i hopp, i kärlek och tro - allt blandat i en helig mix. Jesus säger inte att han är målet sanningen och livet, inte heller paketet, sanningen och livet, utan vägen, sanningen och livet - en sanning och ett liv som vi inte kan få grepp om men som vi kan ana glimtvis och ibland något mer när vi vandrar på Jesusvägen. På den vägen ryms många olikheter! Tack gode Gud!

fredag 7 november 2008

Gläds över den andres...

För en liten stund sedan satt jag och drack kaffe med presidenten för Gustavus Adolphus College i S:t Peter i Minneapolis i USA - Jack Ohle. Fast vi drack kaffe i Gamla stan tillsammans med hans fru Kris och en vicepresident Thomas Young. Vi hade just varit på Ersta-Sköndals högskola och träffat rektorn Jan-Håkan Hansson, prefekten Elisabeth Christiansson och två andra medarbetare. Det handlade om att hitta anknytningspunkter, studentutbyte o s v. Och mötet blev oerhört lyckat.

Vi lever i samma värld. Vi behöver lära mer av varandra och om varandra över alla gränser. Vi behöver känna oss hemma någonstans men vi måste också våga vidga kunskapsvyerna, relationsvyerna o s v. Det gäller i allt, i högskolesammanhang och i religionssammanhang. Vi får lära känna varandra, lära av varandra, inspireras av varandra glädjas över den andres liv och vara stolta företrädare för vårt eget. Det är en grundläggande tanke också i religionsdialogsammanhang - och i collegesammanhang.

torsdag 6 november 2008

En pangdag!

Denna dag började redan tidigt på morgonen med ett besök på den lokala bilverkstaden där jag lämnade in bilen för service. Sedan promenerade jag med hustrun till Ropstens tunnelbanestation - en skön och nyttig promenad. Borde promenera oftare. Sen var det dags för en kopp kaffe i S:t Jacobs kyrka, Idag öppnade den som en test redan kl 08.00 på morgonen. Jag hoppas att vi ska fortsätta med det och dessutom kunna erbjuda morgonkaffe i kyrkan. Tänk att få komma dit, tända ett ljus, sitta i stillhet några minuter och be eller bara låta tankarna få vara, hinna med en snabb kopp kaffe och sedan gå vidare till jobbet. Drömmen är då att vi skulle öppna redan halv åtta på morgonen för många börjar ju sitt arbete kl. åtta. Vi får se hur vi kan organisera det. Vi behöver volontärer som är beredda att öppna, sitta några timmar tills ordinarie vaktmästare kommer, fixa lite kaffe, tända marschaller utanför, sätta ut lite skyltar, tända altarljus inne i kyrkan o s v. Hör av Dig till vår volontärsamordnare diakonen Erica Sandin om Du är intresserad (mailadressen är erica.sandin@svenskakyrkan.se). Du behövs!

Just nu pågår en konstutställning som heter "Procession" inne i S:t Jacobs kyrkorum. Det är en spännande utställning gjord av konstfackselever och som har döden och sorgen som grundmotiv. På kyrktornet återfinns ordet "Pang" och vi har fått en del kommentarer. Man undrar vad det ska betyda och jag ka förstå det, Men ordet på kyrktornet ingår i utställningen och ordet "Pang" kan syfta på en plötslig förändring i livet - en sådan förändring som t e x döden kan utgöra - en förändring som kan komma "pang på".

Efter min kaffekopp i S:t Jacob fotograferades jag för SVD:s räkning. Får se när artikeln om församlingens ekonomiska situation kommer in i SVD. Ännu så länge är det, vad jag vet, lite osäkert när det blir. Ska få kontrollera mina citat först. Så bar det vidare till en kurs i mediakommunikation och sedan stiftsmässa med biskopen som celebrant. Efter det träffade jag en antal präster som är eller har varit kyrkoherdar. Vi gick samma kyrkoherdeutbildning i början av 2000-talet. Roligt att få träffas och dela goda och svåra ting tillsammans.

Åter igen: Vi behöver dela mer med varandra - dela vardagens mödor mer. För, att dela ett ord eller två gör det lättare att gå...

Jo, det blev en pangdag!

onsdag 5 november 2008

En skimrande pärla i mörkret

Som en skimrande pärla i mörkret är den lilla mässan som jag fick leda i kväll i Storkyrkan. Vi var några stycken från en studiegrupp + några som kom utifrån som samlades i mörkret i kyrkan kl 19.30. Vi firade en stillhetens mässa uppe i koret och kyrkan var nästan helt nedsläckt sånär som de apostlabilder som fortfarande hänger i kyrkan.

En kvällsmässa i stillhet är som en pärla i mörkret - en pärla som glimmar till, glimmar till av ett bärande budskap, en hemlighet som man får ta del av.

Men vad är hemligheten? För Dig utgiven! För Dig utgjutet! Det finns möjlighet till nystart också för Dig och mig - en ny start i livet - en nådens nystart.

Det är fantastiskt!

Yes, we can!

Vilken glädje! Jag kan bara gratulera mina amerikanska vänner till sin nye president Barack Obama! Yes, we can var hans segerbudskap i parken i Chicago! Nu får vi hoppas att han ges de möjligheterna, möjligheterna att kunna förändra, möjligheterna att kunna arbeta för ett förenat USA - en enhet i mångfald där det inte finns ett vitt USA eller ett svart USA eller ett latinamerikanskt USA etc utan ett USA där mänskliga rättigheter för samman, där fredens och försoningens vindar blåser snarare än ökenstorm skapad av bombplan och kulor - ett USA som värnar och helgar livet och där dödsstraff avskaffas. Jag hoppas mycket på den nye presidenten. När Martin Luther King sa: I have a dream - så var det en dröm. Genom Barack Obamas seger kan mycket i den drömmen förverkligas. Detta får vi tro och hoppas på!

Och vi som kristna får be till Gud för den nye presidenten, be till Gud att Barack Obama ska få kraft att verka för den förändring han har talat om och som så många längtat efter - inte minst världen... Jag hoppas att han efter sin presidenttid ska kunna säga: Yes we could!

tisdag 4 november 2008

Låt kärleken segra!

I Svenska Dagbladet den 3 november skriver Christer Sturmark, Sten-Gunnar Hedin, Karin Wiborn, Anders Arborelius, Göran Zettergren och Morgan Johansson om civilrättsligt äktenskap som något som skulle vara bra för alla. Artikeln handlar i princip om att juridik och religiös handling skulle skiljas åt gällande äktenskap. Så är det ju i många länder i Europa. Man gifter sig borgerligt och sedan går man till kyrkan och gifter sig "på riktigt" fast det i verkligheten inte har någon juridisk betydelse. Jag har förfäktat den linjen själv väldigt länge. Det verkar vara en ekumeniskt framkomlig väg och jag känner mig fortfarande ganska positiv till den.

Men jag säger "ganska positiv", därför att "myntet har två sidor". Den andra sidan är ju att om man skulle införa civilrättslig äktenskapsbalk där kontrahenterna skulle behöva genomgå en civilrättslig rit innan annan typ av rituellt firande skulle det betyda en kraftig förändring i det som varit svenskkyrklig tradition under minst hela 1900-talet. Och detta bara för att en grupp skulle slippa särbehandling. Frågan är ju om inte de homosexuella skulle ses som en sorts syndabockar i alla deras ögon som vill bevara äktenskapet inom Svenska kyrkan. Det är ert fel att vi inte längre juridiskt får gifta oss i kyrkan. Det vore ju förfärligt om det blev så - och risken finns. Därför lutar jag nog mer åt att både homosexuella och heterosexuella ska kunna gifta sig i kyrkan med civilrättslig verkan. Äktenskapet för heterosexuella blir väl inte mindre värt bara för att två människor av samma kön som älskar varandra hett och innerligt, som vill varandras väl, som inte vill skada sig själva eller någon annan, får komma inför Gud och få sin relation bekräftad och välsignad på samma sätt som ett heterosexuellt par? Jag vill åter igen citera min företrädare Ludvig Jönsson som skrev i sin postumt utgivna bok Kärlekens manifest ungefär följande: "Där kärlek sker, sker något heligt".

Frågan är inte enkel och kanske är skribenternas (i SVD) väg en möjlig väg framåt i god ekumenisk anda där t o m ateisterna kan instämma. Redan detta är något gott och samtidigt, igen: Den ömsesidiga djupa kärleken som handlar om att älska någon mer än bara systerlig och broderlig kärlek - den kärleken ser inte till könsgränser. Det borde inte heller kyrkan göra, menar jag. Detta skriver jag inte för att det skulle vara "politiskt korrekt" av en inställsam domprost. Detta skriver jag därför att jag genom personlig kännedom kommit nära homosexuella par och anat mer och mer av deras smärta och längtan.

Jag säger bara: Låt kärleken segra - också i kyrkans sammanhang!

måndag 3 november 2008

En måndag i november

Det är måndagskväll och jag är nyss hemkommen från kyrkofullmäktigesammanträde i Storkyrkan. Kyrkofullmäktige fastställde vår budget för 2009. Minus 2,6 miljoner blev slutresultatet av vårt budgetarbete. Det är, minst sagt, en kärv budget. Men nu vet vi vad som gäller och vi hoppas på ett utökat bidrag från Stockholms stift (vi skulle behöva 1 miljon kronor till) och vi har ansökt om befrielse från utjämningsavgift som vi betalar till Svenska kyrkan på nationell nivå (1, 6 miljoner kronor). Nu hoppas vi på det bästa.

På förmiddagen satt jag och förberedde mitt bibelsamtal som jag har vissa onsdagskvällar. Nu på onsdag är en sådan kväll i Storkyrkan kl. 18.00. Vi samtalar om 2 Mosebok utifrån ett judiskt-kristet perspektiv. Det är oerhört stimulerande och just nu har vi samtalat om valda delar av kapitel 3 och 4. Nu på onsdag fortsätter vi med dessa kapitel och sedan blir det de 10 plågorna...
Bibeln är en otroligt spännande bok med många olika tolkningsvinklar. Den går sannerligen inte att bara läsa rakt av. Kom och var med nu på onsdag i samtal. Vi avslutar kl 19.20 och 19.30 firar vi en stilla mässa.

söndag 2 november 2008

Alla själars dag - 2008

Alla själars dag - det är en speciell dag när vi minns våra nära och kära. Idag i Storkyrkan i högmässan tände vi ljus och läste upp alla församlingsmedlemmar som dött under året. 24 namn lästes upp. Det är fint att få tända ljus och minnas, tända ljus och be. Men kan man be för de döda? Nej, jag tror inte det egentligen. De döda är omslutna av Guds kärlek och omsorg på ett alldeles speciellt sätt. Det är meningslöst att be för de döda. Det gör varesig till eller från. Kan man då be till de döda. I katolsk tradition ber man ju till helgon för förbön. Varför skulle man inte kunna det? Samtidigt har vi inte den traditionen i den lutherska kyrkan. Vi menar att den ende man kan be till är Gud, Gud som möter oss i Jesus Kristus och den Heliga Anden.

Vad menar vi då när vi säger att vi tänder ljus och ber för NN? Kanske är bönen mer av en hållning - vi påminner oss själva om Guds omsorg. I begravningsgudstjänsten säger prästen: Gud vår Fader, vi överlämnar NN i dina händer. När vi, på Alla själars dag, tänder ljus och ber för den som gått bort, handlar det egentligen om att vi, igen, släpper taget, att vi, igen, påminner oss om att det är Gud som omsluter, Gud som har ansvaret för den vi älskar, saknar och sörjer.

Efter gudstjänsten var jag på en alumnieträff för svenska elever som gått på Gustavus Adolphus college i S:t Peter utanför Minneapolis. Den nya rektorn (=presidenten) för Gustavus Adolphus Jack Ohle och hans hustru Kris är i Sverige denna vecka tillsammans med Thomas Young som är en av vicepresidenterna på colleget. Jag sitter i styrelsen för Gustavus Adolphus. Ännu så länge har jag inte gjort så mycket men i januari ska jag fara över till ett styrelsemöte. Det ska bli spännande.

I min barndom brukade min pappa recitera Erik Axel Karlfeldts vinterorgel i samband med Allhelgonahelgen. Den finns på nätet och jag bifogar en länk till den. http://runeberg.org/hosthorn/6_40.html Den är värd att läsas också idag.

lördag 1 november 2008

Närvaron i det allra mörkaste

Hur står man ut när man förlorat ett barn? I kväll hade vi en musik- och lyrik kväll i S:t Jacobs kyrka. Författaren och förläggaren Jonas Modig och författaren Lennart Frick läste egna dikter baserade på erfarenheten att förlorat varsin son som var i dryga 20-årsåldern. Gitarristen Peter Kvint och sångaren Jonas Myrin framförde underbar musik. Jonas Modigs son dog i Tsunamikatastrofen och Lennart Fricks son i en hastigt påkommen hjärtinfarkt i New York. Hur orkar man som förälder leva vidare när ens barn har dött? Jo, jag vet att man måste, man måste leva vidare för andras skull, man måste påbörja en ny dag, måste låta solen gå upp igen och igen, trots att det känns ofattbart, trots att det är obegripligt att det alls kan bli en ny dag, att det alls kan bli en ny timme, en ny minut där det älskade barnet inte finns, inte existerar, trots att man bara vill skrika och befalla: Stoppa världen!

Jag har i många sammanhang i min prästgärning mött sörjande föräldrar, förtvivlade föräldrar där barn omkommit eller t o m tagit sitt eget liv. Det finns inga ord att komma med i det läget, ingen tröst som hjälper, inga därför som svar på alla malande varför. Att försöka formulera en mening i det meningslösa låter sig inte göras och ska inte göras. Det meningslösa, det nattsvarta, måste få vara nattsvart och meningslöst utan vännernas desperata formuleringar om en mening med allt. Det finns sannerligen ingen mening med allt! Det går inte att trösta när sorgens kaos slår in som skyhöga vågor mot livsstranden. Det går inte, det hjälper inte.

Det enda som hjälper något är att ha vänner som orkar vara med en i mörkret utan en massa ord, vänner som orkar lyssna på det som mals om igen och igen. Det enda som hjälper är att någon orkar finnas hos en - som en hand att hålla i, en famn att krama om, en axel att gråta ut mot.

Den kristna tron talar om ett sådant delande, en sådan närvaro. Gud själv har delat det värsta. Gud själv har delat det nattsvarta - inte som lösningen på vår sorg, men som närvaron i det omöjligas tillstånd. Kanske är det det som Jesus vill säga i Johannesevangeliets tredje kapitel vers sexton: Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.

Vi behöver inte gå under...