torsdag 30 april 2009

Vintern rasat...liksom även konservativa kristna.

Vintern rasat ut bland våra fjällar skaldade Herman Sätherberg på 1800-talet. Idag sjungs den sången av många körer runt om i landet och naturligtvis också av många andra glada entusiaster vid valborgseldarna (de som nu får tändas, det är ju så torrt ute).

Men det är inte bara vintern som rasar. Det gör även en del mycket konservativa kristna. De rasar inte över vinterns frånvaro men över Jonas Gardells bok om Jesus. De rasar över hans syn på försoningen, de rasar över hans syn på Jesus som person och i raseriet ska det hållas protestmöte i en av stadens mer konservativa frikyrkor. Där ska det läsas högt ur den högst blasfemiska boken och kommenteras sida för sida, kan man tänka. Att de bara orkar...

Det har skrivits en enorm mängd av Jesusböcker och ur olika perspektiv. Jonas Gardell har hållit på med sin under många år och utnyttjat en del av den moderna bibelvetenskapen och skrivit en bok (som jag håller på att läsa) som bitvis är överraskande och bitvis fullständigt lysande. En del håller jag med om, annat känns konstigt. Men vid flera tillfällen uppmanar oss Jonas Gardell att tänka själva, att inte tro allt han skriver. Men boken är oerhört stimulerande och välskriven och jag vill varmt rekommendera den. Men, som sagt, den utmanar till egen tankeverksamhet.

Jag ska just börja på kapitlet om uppståndelsen så jag vet i skrivande stund inte vad han tycker och tänker om den och samtidigt vet jag det därför att han, liksom t ex evangelisten Markus, tycks ha hela sin grund och hela sin utgångspunkt i tron på Jesu Kristi uppståndelse. Den utgångspunkten delar jag med Jonas Gardell, sen kanske vi tolkar det hela lite olika. Det ska bli spännande att se.

onsdag 22 april 2009

30 april

Det är det magiska datumet då Du åter kan läsa ett nytt blogginlägg. Välkommen då! Fram tills dess har Du över 200 andra bloggtankar att läsa. Mycket nöje!

Ljuset i mörkret.

Hur mår Du nu då? Det är en omtänksam fråga jag mött under dagen från medarbetare och andra vänliga människor. Att vara biskopskandidat tar på krafterna. Att plötsligt vara "emeritus" tar naturligtvis också på krafterna. Men som jag skrev i en bloggkommentar: Jag fortsätter som domprost i landets allra härligaste domkyrka. Jag hoppas kunna vara en färgstark domprost - i regnbågens alla färger. Jag kommer att ha några dagars ledigt och har då tillfälle att bearbeta dåtid, nutid och framtid. Nu får jag också (förhoppningsvis) ännu mer energi att driva viktiga frågor i Domkyrkoförsamlingen.

I Gamla stan har ett otäckt mordförsök ägt rum och flera barn blev vittnen till det som hände. När omgivningen hamnar i kris finns kyrkan där. Domkyrkokaplan Kristina ryckte ut och var på skolan större delen av dagen och samtalade med lärare, elever, föräldrar, sociala myndigheter, mediapersoner och andra. Kyrkan har stor erfarenhet av krisbearbetning och står också för Livet på ett alldeles speciellt sätt. Jag gläds var gång kyrkan också, på ett klokt och bra sätt, kan finnas med i det fasansfulla och svåra - som ett ljus i mörkret.

tisdag 21 april 2009

Grattis Eva och Hans!

Stiftsprosten Eva Brunne och kontraktsprosten Hans Ulfvebrand går vidare i biskopsvalet i Stockholm. Båda är utmärkta kandidater och som domprost gläds jag över att få en av dem som biskop i Stockholms stift! Må Guds vilja ske!

För mig personligen känns det skönt att valet nu är över för min del. Det är slitsamt att vara kandidat, att inte riktigt veta hur framtiden ser ut. Det är sannerligen svårare än man kan tro att låta valet ha sin egen gång bortom allt det vanliga arbetet i domprostuppgiften. Det är inte så lätt att bara lägga biskopstanken åt sidan. Nu får jag släppa allt ihop och fundera vidare över vem av de två som ska få min röst. Nu får jag också helt koncentrera mig på att vara domprost i Stockholms domkyrkoförsamling vilket gläder mig! Jag har under "resans" gång fått positiva kommentarer i stil med: "Hoppas att Du inte blir biskop! Jag vill ha Dig kvar i församlingen!" Sådana kommentarer värmer mycket! Till alla Er som sagt sådant och till alla Er som tänkt sådant vill jag bara säga: TACK! Nu är jag kvar! Tro det eller ej, men jag gläds över det och skall med full kraft fortsätta att verka som den "liberala" domprost jag är. Till glädje för en del, till sorg för andra, men förhoppningsvis i enlighet med Guds vilja.

Antisemitism - nej!!!

FN-konferensens misslyckande är djupt tragiskt! Det är tydligt att antisemitismen fortfarande frodas. Man anar en önskan om Israels ickeexistens bakom den iranske presidentens tal. Det var hedrande att så många EU-diplomater lämnade salen när Mahmoud Ahmadinejad höll sitt vedervärdiga tal.

Men antisemitism är inte bara ett internationellt fenomen. Antisemitismens fula tryne dyker upp också på hemmafronten med jämna mellanrum. De gamla nazistiska och främlingsfientliga schablonerna om människor av annan tro, annat ursprung har vi inte gjort upp med i Sverige.
I en av våra psalmer i psalmboken står det: "och ändå är det murar oss emellan och genom gallren ser vi på varann. Vårt fängelse är byggt av rädslans stenar. Vår fångdräkt är vårt eget knutna jag" (Psalm 289 vers 3). Den psalmen speglar mångas syn på flyktingar och invandrare i Sverige. Antisemitismen och främligsfientligheten finns mitt ibland oss, präglad av rädsla, präglad av okunnighet, präglad av vår oförmåga att se på varandra som medmänniskor.

Kampen mot främlingsfientlighet och antisemitism måste tydliggöras och röster måste höjas. Varje tillstymmelse till dylikt elände borde kort sagt motarbetas.

söndag 19 april 2009

Kyrkkaffe utan kyrka.

Idag på förmiddagen skulle hustrun och jag bege oss till den lilla skärgårdskyrkan för att fira söndagsmässa. Den ligger 6 km från vårt skärgårdshus så därför tog vi bilen. Glada i hågen skulle vi få fira mässa under temat "Påskens vittnen". För säkerhets skull hade hustrun hittat uppgifter på en hemsida om att gudstjänsten skulle börja kl. 11.00 och dessutom stod prästens namn plus ett namn till. När vi parkerat bilen nära ett söndagsöppet konditori gick vi fram till kyrkan som såg stängd ut. Några konfirmander (tror jag) satt på en bänk utanför och tittade på oss. Jag undrar om de var rädda för att jag skulle öppna kyrkan och leda gudstjänsten, för kyrkan var låst och tillbommad. Konstigt, sa vi till varandra, gick tillbaka till anslagstavlan och såg då till vår förskräckelse att gudstjänsten var sammanlyst med en annan kyrka i kontraktet flera mil från den kyrka där vi nu befann oss. Vi gav upp och irriterade och besvikna köpte vi morgontidningen och drack vårt kyrkkaffe utan kyrka i det tidigare passerade konditoriet där vi träffade Amelia och den ingifte morbror Gunnar. Konstigt att det inte stod på någon hemsida att gudstjänsten var sammanlyst. Bara påskglada affischer som man måste se på nära håll för att ta till sig informationen.
I vårt datoriserade samhälle är det a och o att ha en uppdaterad hemsida där aktuell information ges - också då en kyrka måste sammanlysas.

Sen fick vi istället fira mässa i S:t Jacobs kyrka på kvällen med International Church in Stockholm (ICS). Nick Howe ledde den mässan som var väldigt fin. Så det gick i slutänden ingen nöd på oss även om vi nu inte fick dela den lokala skärgårdsförsamlingens gudstjänstliv.

lördag 18 april 2009

Leendet

Jo nog ler himlen alltid. När man ser de unga tu stående mitt i glansen av guld och övrig kungafamilj, fotografer och officiella uppvaktare från olika håll i det officiella Sverige, och fullständigt stråla av kärlek och lycka, då tror jag "himlen ler". När man ser blomningen i Kungsträdgården, då tror jag det är ett uttryck för himlens leende. Vi behöver också himlens leende. Ja, egentligen är hela påskens budskap om liv mot alla odds, mot gemenskap i det svåraste, om en kärlek som inte kan stoppas, inte ens av dödens begränsning, ett leende budskap till var och en av oss oavsett var vi är, vad vi gör, hur vi har det. Det är inte ett hånleende utan ett värmande leende som vi får sprida vidare till varandra och andra - ett leende som vittnar om Jesus Kristus - Uppståndelsens Herre. Och vi får vara påskens vittnen. Det är värt ett leende!

fredag 17 april 2009

"Himlen ler"!

Idag skiner solen också över Gamla stan! Känner att jag behöver lite sol i tillvaron (även om Ljuset (!) lyser i Storkyrkan). Domkapitelärenden tynger liksom församlingens budget.

Ibland tänker jag på mina företrädare av äldre snitt. T ex Johan Olof Wallin. Hur hann han skriva så många psalmer, starta Gålöstiftelsen, vara pastor primarius etc, etc? Kanske är svaret: Han hade ingen mailbox, ingen dator, ingen TV, ingen radio. han läste troligen inte dagligen dagstidningar, han visste troligen inte så våldsamt mycket om världens glädjeämnen och eländen. Var han lyckligare? Vet inte. Kanske inte. Tillvaron var sannerligen inte problemfri på hans tid. Idag slipper vi mycket som han fick leva med. Inte minst sanitära problem i Gamla stan (även om både råttor och turister ställer till det).

Idag skiner solen över Stockholms slott där de unga tu har förlovningsmottagning under deras majestäters beskydd. Vi är säkerligen en oändlig mängd från olika officiella håll som ska uppvakta. Som ansvarig för deras vigselkyrka ska jag snart sälla mig till gratulanterna. Solen skiner och jag vill, kanske lite naivt, tro att "himlen ler".

torsdag 16 april 2009

Gårdagen är förbi

...morgondagen känner ingen. I den situationen lever vi nu i Stockholms stift där Stiftsstyrelsens beslut att sammanlägga fyra Norrmalmsförsamlingar har undanröjts av Svenska kyrkans överklagandenämnd. S:t Matteus, S:t Johannes, Gustav Vasa och Adolf Fredriks församlingar förblir enskilda församlingar fram tills dess stiftsstyrelsen fattar ett nytt strukturbeslut vilket kanske inte blir aktuellt gällande de nämnda församlingarna och andra innerstadsförsamlingar förrän 2012 för att kunna börja gälla 1 januari 2014. Nu måste samtal mellan de fyra församlingarna åter igen ta sin början. Det är viktigt att gilla läget även om man ogillar läget. Mig veterligen går inte överklagandenämndens beslut att överklaga. Då är det som det är och gårdagen är förbi, gårdagen som var fylld av konflikter, fylld av upprördhet, fylld av skrivande och protester.

Nu måste samtal och samarbete vara vägen framåt. Till syvende och sist handlar det om att nå ut med evangeliet om den korsfäste och uppståndne Kristus. Det är kyrkans i särklass viktigaste uppdrag, ett uppdrag vi alltid, ständigt och jämt, måste ha i fokus. Sedan kan det ske på många olika sätt, med många olika "språk".

I en tid när kyrkans ekonomi blir svagare är det viktigt att visa för alla att kyrkan behövs, att kyrkans budskap är livgivande. Kyrkans budskap är inte käbbel. Kyrkans budskap är Kristus!

tisdag 14 april 2009

Låt oss protestera!

Hedersrelaterat våld förekommer dagligen i Sverige. Det måste vi bli än mer medvetna om. Våldet behöver inte vara fysiskt utan kan också vara psykiskt. Unga flickor förbjuds att ha pojkvänner, förbjuds att ha en fast relation innan de gifter sig. Unga flickor får finna sig i att föräldrarna bestämmer vem de ska gifta sig med, bestämmer att de ska tillbaka till sitt hemland för att könsstympas. Varför tiger så många? Varför tiger vi i kyrkan? Naturligtvis tiger inte alla. Naturligtvis finns det olika röster som höjs i protest. Men att behandla unga människor i Sverige på detta sätt strider inte bara mot mänskliga rättigheter, det strider mot den kristna trons grundvärden om alla människors lika värde, tanken på att alla människor är älskade. De kristnas röster i Sverige borde verkligen höras än starkare kring förtryck av alla slag och inte minst hedersrelaterat förtryck. Den typen av handlande kan inte gömmas i skydd av religionsfrihetslagen. Den typen av fasansfullt handlande kan inte skyddas av respekten för oliktänkande.

I vårt land måste det få vara så att alla människor ska ha rätt att välja livspartner oavsett allt. I vårt land måste den friheten råda, den öppenheten som handlar om att ingen ska förtryckas varesig fysiskt eller psykiskt. När man kommer som invandrare/flykting till Sverige (och jag menar att vi har råd att och ska ta emot många invandrare/flyktingar) måste man respektera den svenska lagstiftningen som, åtminstone i många fall, kan kopplas till mänskliga rättigheter. Sedan brister ju Sverige också i relation till barnkonvention och mänskliga rättigheter. Vi kunde sannerligen vara bättre själva - inte minst just i flyktingsammanhang. Men ändå, hedersrelaterat förtryck an aldrig och får aldrig stillatigande accepteras. I Ordspråksboken i Gamla testamentet står det: Höj din röst för den stumme, till försvar för alla som sviktar. (Ords 31:8 ). Det är vad vi kristna måste göra. Det är vad våra olika kyrkor tillsammans måste göra. Låt oss höja våra röster och protestera starkt!

måndag 13 april 2009

Kristus har uppstått och jag är fundamentalist!

När jag skriver detta blogginlägg sitter jag i Stockholms skärgård och tittar ut över ett tämligen stilla vatten. Jag har tidigare idag tagit en promenad och sett blåsippor i stora mängder (de är sannerligen min favoritblomma, särskilt när de dyker upp bland torra döda blad som vårens tidiga vittnen), de första vitsipporna och Tussilago. Våren är på väg och ögonen rinner. Jo, jag är pollenallergisk och äter receptfri medicin och klarar mig ganska bra på det.

Men när jag skriver denna blogg är jag också uppfylld av något annat. Det är påsk och jag har inte bara ätit god mat och en massa påskgodis. Jag har fått vara med och fira det mest grundläggande i hela den kristna tron. Jesus har uppstått från de döda!

För mig är Kristi uppståndelse det viktigaste i hela den kristna läran. Visst, jag bekänner att Gud blivit människa i Jesus Kristus, så alla ni som är oroliga för vad jag står för och lär kan, på den punkten andas ut. Inkarnationen är också viktig för mig. Sann Gud och sann Människa är ett uttryck som jag återkommer till alltsom oftast. Men inkarnationen vore inte lika viktig, vad Jesus gjorde och sa vore inte lika viktigt, att Jesus blev korsfäst, dog och begravdes vore inte lika viktigt om inte detta ofattbara, underbara hade skett. Han uppstod igen på tredje dagen. Jag vet inte hur det gick till. Det tycks inte evangelisterna veta heller. Bara att graven var tom och att ingen tycks ha stulit kroppen (då borde ju detta ha kommit fram..). En del har svårt för tanken på att Kristus verkligen uppstod. De menar att det viktiga är att vi kan möta Kristus i nattvardens mysterium, i församlingens gemenskap, i de bibliska berättelserna. Och visst är det också viktigt, men som den uppståndelsefundamentalist (!) jag är hävdar jag med bestämdhet och av hela mitt hjärta att Jesus Kristus har uppstått från de döda, inte för att sedan dö igen, inte med sina mänskliga lidanden och svagheter utan på ett sätt som jag inte kan beskriva och som evangelisterna inte heller tycks kunna beskriva på något riktigt logiskt och entydigt sätt. De berättar upphetsat och förvirrat: Han åt med sina lärjungar. Han gick genom stängda dörrar. Lärjungarna kände inte igen honom förrän han bröt brödet med dem. De fick inte röra vid honom och samtidigt uppmanas Tomas att röra vid honom. Ja, det verkar vara, minst sagt, en aning förvirrat. men alla är i sin glädje övertygade om och vill vittna om att Han har uppstått.

Aposteln Paulus, den första kristna skribenten, talar också (liksom evangelisterna) om möten med den uppståndne. För mig är allt detta det mest grundläggande. På tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda". Kristus är med mig. Han som uppstod och är ett med Fadern (=Sann Gud) är med mig. Det bär mig i allt det jag har att göra som domprost. Det är grunden för min livstjänst som präst i Svenska kyrkan. Det hjälper mig att förstå något mer av allt det andra som berättas om Jesus. I ljuset av uppståndelsen blir inkarnationen viktig. I ljuset av uppståndelsen blir Jesu ord och gärningar viktiga ( eller de ord och gärningar som tillskrivs Jesus av evangelisterna). I ljuset av uppståndelsen blir Jesu lidande, korsfästelse och död viktiga. I ljuset av uppståndelsen blir min egen kallelse till präst viktig för han som kallar mig till det jag är och som kallar andra till det de är, är den Uppståndne Kristus.

I Storkyrkan bar vi på påsknatten in det lysande påskljuset och sjöng orden: Kristus vårt ljus! På påskdagen ropade vi: Kristus har uppstått! Ja, Han är sannerligen uppstånden!
Det budskapet bär mig för jag är uppståndelsefundamentalist!

lördag 11 april 2009

Inga ljus i Storkyrkan!

Idag på påskafton är Storkyrkan öppen, men ingen turist kan tända ljus i vår fantastiska ljusglob. Det svarta antipendiet hänger på huvudaltaret och endast ett kors och fem röda rosor finns där. Ingen turist kan tända ljus vid vårt förbönsaltare i Olaus Petrikapellet. Egentligen hade jag velat stänga kyrkan redan igår på Långfredagen vid tre-tiden på eftermiddagen för Jesus är död. Igår påmindes vi om Hans yttersta smärta - Hans totala övergivenhet. Den dagen det begav sig för ca 2000 år sedan, ekade orden ut över Golgata, ut över Jerusalem, ut över dåvarande Palestina, ut över världen: Min Gud, min Gud, varför har Du övergivit mig? De orden har blivit tolkningsord för så många människor som just har upplevt och idag upplever gudsövergivenhet; människor vars hem totalt demolerats i Italien, människor som mist sina älskade i krig i Irak, Afganistan, Gaza , genom terrordåd i Israel men också genom sjukdom, genom olycka. Min Gud, min Gud, varför har Du övergivit mig? Många som är drabbade av finanskrisen ropar samma sak. Man blir avskedad, arbetslös, får lämna sin bostad, krisen uppstår i familjen. Min Gud, min Gud, varför har Du övergivit mig?

Jesus dör på korset, tillsynes övergiven av Gud, Gud som Han talat så mycket om, Gud som Han identifierat sig så med. På korset verkade Gud helt frånvarande.

Och ändå var det inte så. När Jesus dör på korset är inte Gud frånvarande. Gud själv hänger på korset. Jesus Kristus, sann Gud och sann människa, dör på korset - tvingad därtill av den romerska makten -men för kärleks skull. Kristus dör på korset för att visa att när vi ropar vårt rop av övergivenhet, är vi inte ensamma. Kristus dör på korset för att visa att han delar all vår smärta, är med oss i all vår smärta, i all vår ångest, i all vår oro, i allt det som tynger oss. Det handlar alltså inte om att Gud skulle kräva ett blodigt offer, ett försoningsoffer för den fallna människan. Det handlar om Gud som älskade och älskar världen. Som älskar Dig och mig ända in i döden. Gud är inte frånvarande.

Idag lyser inga ljus i Storkyrkan - inte innan uppståndelsemässan ikväll kl 23.30.

Men igår var hustrun och jag ute och tog en promenad på Lidingö i Kapstaområdet. Min älsklingsblomma Blåsippan lyste klarblå och jag blev så oerhört glad över den mängd som fanns där och vittnade om våren, om det nya, om framtid och möjlighet trots allt - trots att inga levande ljus lyser i Storkyrkan.

onsdag 8 april 2009

Ny biskop i Härnösands stift!!


Med dessa rader kan jag bara säga att jag gläder mig att min domprostkollega i Uppsala Tuulikki Koivunen Bylund nu blivit vald biskop (biskop electus) i Härnösands stift och vigs den 8 november i Uppsala domkyrka - en katedral som knappast torde vara okänd för henne. Stort GRATTIS Tuulikki!


På denna länk kan vi alla läsa mer

Stockholmsteologi?

Vi som fortfarande är biskopskandidater till biskopsvalet i Stockholm den 21 april i år har blivit ombedda/utmanade av tankesmedjan Seglora smedja att skriva tankar om Stockholmsteologi. Jag har gjort det och det kommer att publiceras idag på deras hemsida, men jag väljer att dessutom publicera det på min egen blogg som, förhoppningsvis, goda tankar om hur jag tänker kring kyrka och teologi.

Ju närmre, ju öppnare. Stockholmsteologi – några tankar
Egentligen vet jag inte om det finns en typisk Stockholmsteologi. Men den teologi som jag vill stå upp för är djupt Kristuscentrerad, en teologi där Jesus som person, vad han sa, vad han gjorde, vem han var och är, måste få vara i centrum för allt det kyrkan gör och säger. Vi i Stockholms stift måste vara en kyrka som bryr oss om de som är marginaliserade, de som känner sig utanför, de som upplever sig annorlunda. Jesus höll hela tiden fram sådana personer (tulltjänstemän, prostituerade, barn). De tillhör Guds rike.

Välkomnande attityd
Finns det en typisk Stockholmsteologi handlar det om en teologi som upprättar. Ingen är mer värdefull än någon annan och alla, oavsett allt, har ett gränslöst värde. När jag tänker på en Stockholmsteologi är det en teologi som, likt Jesus, har en välkomnande attityd. Oavsett om Du är hetero-, homo-, bisexuell, asexuell eller transperson ska Du kunna känna Dig hemma i kyrkans sammanhang. Oavsett om Du tvivlar eller tror ska Du känna att kyrkan är ett sammanhang där Du blir sedd och tagen på allvar. Oavsett vilken ålder Du har måste Din röst få höras. Varje människa måste få vara viktig i sin egen nutid och inte bara i en eventuell framtid.

Svenska kyrkan i Stockholms stift måste vara en lyhörd kyrka, lyhörd för det vi har gemensamt med andra, lyhörd och tydlig i ett ekumeniskt samtal. Vi ska inte göra avkall på det som är viktigt för oss samtidigt som vi alltid ska ha vår utgångspunkt i det gemensamma, det vi delar med andra trossamfund, och det är så oerhört mycket. Men det är ändå först när vi också vågar stå upp för det som är vår identitet som vi blir en intressant samtalspartner. Detsamma gäller religionsdialog. Den egna identiteten är så viktig också där, men samtidigt: Ju närmre korset jag står, ju öppnare kan jag vara mot alla andra.

Andra språk
Stockholms stift måste våga andra ”språk” än de traditionella. Där kan kulturen i dess mångskiftande former vara ett viktigt språk. Stockholmsteologin måste få komma till uttryck i konsten, musiken, litteraturseminarier, dansens former, filmens uttryckssätt. Konsten som kristet språk, konsten som kristen utmanare är viktig. En Stockholmsteologi skulle kunna hjälpa människor att se det gudomliga tilltalet i det som inte är det givna. En tavla, en skulptur, en installation kan tala rakt in i vårt hjärta, skapa existentiella frågor, komma med påståenden där vi, om vi har öppnade ögon, kan ana kristustilltalet. Seriösa utställningar likt både Uppenbar(a)t och Ecce Homo måste kunna finnas med i kyrkans sammanhang oavsett om de kan väcka starka reaktioner. Sådana reaktioner får inspirera till samtal.

En Stockholmsteologi värd namnet måste myndiggöra den enskilda människan oavsett ålder. Du och jag, oavsett vilka vi är, ska kunna känna oss fria att ge uttryck för vår trosåskådning, fria att dela tankar, fria att hålla fast vid våra tankar utan att bli trampade på, utan att behöva känna rädsla. Det handlar om mångfaldens kyrka snarare än enfaldens..

Ordet i centrum
En Stockholmsteologi sätter Ordet i centrum. Vi måste inspirera och inspireras till att än mer läsa de bibliska texterna och våga tolka dem i ljuset av det som sker i vårt samhälle. Bibelns ord, som bör läsas med historisk kritisk blick, får brottas med det som är en verklighet för den ”vanliga” människan.

I stiftets gudstjänstliv ska mycket kunna rymmas. Församlingar ska kunna vara profilerade. Katarina församling måste få blomstra med den profil som Allhelgonakyrkan utvecklat. S:ta Clara kyrka måste få vara tydlig med sin spiritualitet och andra kyrkor måste få utveckla sin gudstjänstprofil. Tradition och förnyelse måste kunna rymmas i samma församling, ibland i samma gudstjänst. Det viktiga är att evangeliet klart förkunnas och sakramenten räcks åt folket.

Kyrkans kroppsspråk
Diakonin måste vara ett praktiskt och konkret uttryck för evangeliet. Diakonin handlar både om att vara synlig med Jesus i ord och handling men också att våga vara profetisk, våga utmana givna strukturer på alla nivåer – inte minst i samhället. Diakoni är kyrkans kroppsspråk och det språket måste få talas högt och tydligt där människor vistas som mest – på våra gator och torg, på öppna offentliga platser. En enda församling kan inte göra allt. Men tillsammans över församlingsgränserna kan vi arbeta för Guds rike. Orden ”framåt och tillsammans” får gälla också här.

Stockholmsteologins grundord och grundhållning uttrycks till slut bäst av författarinnan Selma Lagerlöf som skriver i den Heliga natten: Det är inte på ljus och på lampor, som det kommer an, och det ligger inte vikt vid måne och sol, utan det, som är nödvändigt, det är att vi äger sådana ögon, som kan se Guds härlighet.

måndag 6 april 2009

Stor, Helig, Stilla.

Stora veckan, Heliga veckan, Stilla veckan - kärt barn har många namn. men gårdagen, dagen och de dagar som återstår innan lördagskvällen är de allra viktigaste dagarna i den kristna traditionen. Vi följer, nästan dag för dag och timme för timme hur Jesus tillbringar sin sista tid i livet. I år följer vi evangelisten Markus beskrivning med start i det 11.e kapitlet.

Egentligen borde denna vecka få vara just en stilla vecka där jag skulle kunna fördjupa mig i bibeltexterna och förstå Jesu liv, lidande och korsdöd än djupare. men så är inte fallet för en domprost. Då är det tusen och en administrativa saker inkluderande rapportläsande och kommenterande, möten och inte minst extra domkapitel med svåra ärenden. Suck! Å andra sidan ska jag inte klaga med tanke på det lidande som Jesus utstod. Påven Johannes Paulus II sa i samband med sin svåra sjukdom och då någon frågade om han inte skulle dra sig tillbaka: "Kunde Jesus hänga på korset kan jag vara påve." Utan all annan jämförelse kan jag ana något vad han menade.

Nu ska jag om en stund ha ett bibelsamtal om dagens texter från Mark 11:12-19. Det handlar om fikonträdet som inte bar frukt och om templet som rensades. Vad jag inte riktigt visste var att en av de största marknaderna för allt möjligt inkluderande offerdjur, pengaväxling, kryddor, parfymer, stenkrukor, keramik etc fanns precis utanför templet. De måste ha gjort goda affärer där. 25 000 personer vistades i det dåtida Jerusalem. När påsken och andra vallfartshögtider stundade utökades skaran så att ca 300 000 människor var i Jerusalem (som ju egentligen bara var det gamla Jerusalem (och knappt det). Översteprästen Hannas tillät offerdjursförsäljning och växling av mynt också inne på tempelområdet trots att det fanns utanför. men med lite extra påslag kunde det ge en bra förtjänst. Detta reagerade många över. Jesus gjorde nog vad många hade drömt om när han blev ursinnig och drev ut månglarna. Idag kan vi fråga oss vilken typ av växlingsstånd vi har i kyrkans sammanhang? Är det kanske så att man i de frommaste sammanhangen måste växla till sig rätt tro för att få vara med? Texten är utmanande för mig och säkerligen för många andra och väl värd att meditera över i denna Stora vecka, Heliga vecka och Stilla vecka.

fredag 3 april 2009

Diakoni?

Inspirerad av ett samtal med en diakon tänker jag att det är viktigt att reflektera kring diakoni. Vad är egentligen diakoni? "Tjänande" står själva ordet för och mången diakonissa (ordet används inte särskilt mycket längre utan det mer "könsneutrala" ordet diakon för både diakonvigda män och kvinnor) har tjänat församlingar och institutioner med ett självutgivande och självuppgivande arbete. Hembesök, kaffeservering, grupper, samtal o s v. Man har gjort ett fantastiskt arbete som betytt så mycket för så många.

Jag vill hävda att det än mer idag behövs ett tänkande kring diakoni 2009 och framåt. Vad är diakoni i Stockholm där vi har staden, skärgården och landsbygden? Vad betyder det att vara ett barmhärtighetens tecken i höghusområden i Stockholms citykärna, i villaområden och radhusområden? Vad betyder det att både vara en i kyrkan vigd socialarbetare och att tänka i diakonala termer och riktlinjer?

Idag behövs en diakoni som inte bara handlar om att "serva" människor. Idag behövs en diakoni som än mer vågar vara profetisk, som än mer vågar vara spanare snarare än bärare! En diakons uppgift blir då, menar jag, att också vara med och bygga upp volontärgrupper för det praktiska och tillsammans med andra i församlingen vara med och se hur man på ett klokt och bra sätt kan vara med och påverka strukturer. Spaning är så viktigt. Profetisk diakoni talar vi om - och mer sådan behövs i ett samhälle där jag, min, mitt har kommit att bli honörsord. Som kyrka måste vi vara en nagel i ögat på dem som beslutar när besluten leder till än mer marginalisering, när besluten leder till försämring för dem som redan har det jobbigt. Slagordet "spanare snarare än bärare" blir utmanande viktigt.

Jag vill hävda att varje församling i Stockholm, inte minst i innerstaden måste fundera över hur man tillsammans med andra kan satsa energi på att möta människor där människor är som mest. Stureplan, Sergelstorg, Medborgaplatsen, Odenplan, parker och shoppingcentra. Hur kan vi nå ut - hur kan vi vara ett än mer synligt barmhärtighetens tecken?

Den diakonala hållningen borde få genomsyra församlingens tänkande och agerande än mer. Här behövs ett vidare resonemang i varje församling och varje kontrakt. Jesus i ord och handling - det är vad diakoni kan vara när den är som bäst. Jag drömmer om att vi ska få tid att vässa den diakonala profilen, få tid att finnas tillsammans, både anställda och volontärer/ideella medarbetare och förtroendevalda, i den diakonala verkligheten och få öppnade ögon för att ordet "tillsammans" borde få prägla än mer av det vi arbetar med och för.

torsdag 2 april 2009

Än klappar hjärtat med friska slag...

Just så är det! Det kunde man konstatera idag på Danderyds sjukhus. Jo, jag var där för att låta ultraljudet omsluta mitt hjärta. Nu var det alltså dags för nästa steg i min hjärtefråga. Jag låg på britsen i det lilla undersökningsrummet vid ca kl. 8 denna morgon och en biotekniker arbetade febrilt med ultraljudsapparaten, fick till bilder, filmer, ljud, mätningar. Jag måste säga att jag var lite imponerad över hennes kunskap och jag kunde höra mitt hjärta slå. Jag låg och undrade vad som skulle hända då doktorn kom in och fick se bilderna och jag kunde nästan höra hur han skulle säga något om förändringar, ytterligare provtagningar, kvarhållande av mig över helgen o s v. Doktorn kom, han tittade, hummade, funderade och konstaterade att det inte var någon större fara. Glad i hågen förstod jag att livet fortsatte som förut, satte på mig mina kläder och gick ut i vårsolens glans.

Efter samtal av olika slag var det dags för mässa. Jag tycker att det är fantastiskt att få fira vardagsmässa i Storkyrkan, att bara få sitta där i min älskade kyrka och vara med utan att själv leda. Biskopen ledde assisterad av sin adjunkt. Jag drömmer om att vi skulle kunna fira mässa oftare i Storkyrkan. Som det nu är gör vi det på torsdagar kl 12.00 (biskopens mässa), lördagar kl 11.00 (förbönsmässa) och söndagar kl. 11.00 (högmässa). Mässan handlar om det livgivande, det som ger energi. Kristus själv är där på ett unikt sätt, närvarande i brödets och vinets gestalt och jag får ta emot utan krav på prestation. Det är fantastiskt! Han är där trots allt! Han är där, mitt i allt! Det kan få mitt hjärta att slå ett extra slag av glädje (och det behöver inte undersökas av en kardeolog).

onsdag 1 april 2009

Grattis kära bröder och systrar!!!

Stort GRATTIS kära bröder och systrar som inget hellre vill än att få gifta sig med sin själs älskade som är av samma kön! Stort GRATTIS kära homosexuella par som drömt om att homosexuella och heterosexuella ska behandlas lika när det gäller frågan om äktenskap! Idag är Er dag! Idag är det första dagen på resten av våra liv även om det dröjer en hel månad innan Ni kan gifta er borgerligt! Jag gläds med Er att Ni nu äntligen kan känna att Ni i realiteten har exakt samma värde som alla oss heterosexuella, att Ni som gifter er liksom vi som gift oss eller gifter oss kan glädjas (förhoppningsvis) över våra äktenskap! Äntligen blir det så att lika och olika behandlas lika. Det är så oerhört viktigt.

Nu återstår kyrkans beslut som inte kommer förrän i höst, på kyrkomötet. Kyrkans hållning har debatterats på ett unikt sätt i media där nio biskopar tycker att kyrkan ska avstå från den rent juridiska vigselrätten medan 4 biskopar tycker att kyrkan ska behålla den. Ärkebiskopen avstod från att delta i mediedebatten. För min del har jag tidigare i mitt bloggande redogjort för var jag står. Men åter igen ändå: Jag hävdar att kyrkan ska släppa vigselrätten av två skäl:
1) Vi ska inte vara statens handgångna män och kvinnor som vigselförrättare. Kyrkans uppgift har inte varit av civilrättslig karraktär från början. Kyrkans uppgift är att välsigna. Det gör vi i så många andra sammanhang utan att det har civilrättsliga implikationer.
2) Ekumeniskt skulle det vara mycket lättare. Katolska kyrkan utomlands har det på just det sättet. Man gifter sig borgerligt för att sedan gå till kyrkan och få välsignelse i en fantatstisk gudstjänst. Nu är äktenskapet ett sakrament i det katolska sammanhanget men i princip, och för gudstjänstens utformning, ska det inte spela någon roll. En svenskkyrklig välsignelsegudstjänst kan utformas just så rikt och härligt som vilken brud som helst (eller brudgum) har drömt om. Ingen ska behöva känna att det blev en halvmesyr. Där emot kan då varje trossamfund utforma sin egen form av välsignelseordning och terminologin "gifta sig" behöver inte vara förbehållet det civilrättsliga handlandet. Man kan "gifta sig kyrkligt, ha en kyrklig vigsel" utan några civilrättsliga problem trots att man haft den juridiska delen utanför kyrkans lokaler. Vilken terminologi vi använder är en rent internkyrklig fråga. Vi behöver naturligtvis inte yttra oss över om vi anser att det är ett kyrkligt giltigt äktenskap eller inte som de som gifter sig borgerligt har gått in i. Det kan ju tolkas lite olika utifrån ett religiöst perspektiv.

För min del ser jag det naturligtvis som ett äktenskap. För mig handlar det om att två människor av samma kön vill bekräfta sin ömsesidiga kärlek, lova livslång trohet och utväxla ett tecken på detta. Sedan kan man komma till kyrkan och bekräfta sina löften inför Gud och den församlade menigheten och tillsammans får vi lovsjunga Skaparen, Försonaren och Livgivaren, tillsammans får vi lyssna till Bibelns ord, tillsammans får vi be till Kärlekens Herre och tillsammans får vi glädjas över parets gemensamma liv.

Kära brudpar av samma kön, kära särkönade brudpar, välkomna till Storkyrkan och S:t Jacobs kyrka. I Stockholms domkyrkoförsamling är det inte bara kronprinsessbröllop som vi gläds så oerhört över. I vår församling (Storkyrkan och S:t Jacobs kyrka) hälsar vi Er välkomna, att efter kyrkomötets beslut vigas/välsignas omslutna av Guds gränslösa nåd och kärlek.

GRATTIS och VÄLKOMNA!