Finns de?

Imorgon är det torsdagen den 29 september. Egentligen är det väl ingen speciell dag, en tisdag bland många andra. Ändå är den speciell. Jo, jag ska gå på förhandsvisning på Konstakademien och se en utställning med verk av Marcel Duchamp och Ulf Linde. Men det är inte därför den är speciell. Den 29 september är Mikaelidagen. Det är änglarnas dag, men få av oss tänker nog på änglar just imorgon. Många av oss firar istället denna högtid på söndag. Åtminstone vi som tillhör Svenska kyrkan.

Finns änglar? Jag tror inte att änglar med änglavingar i stil med bokmärkesänglar finns. Men jag kan mycket väl tänka mig och tror att Gud kan verka på olika sätt, möta på olika sätt, finnas hos människor på olika sätt. Kanske är talet om änglar ett symbolspråk - ett av de många sätten att tala om Gud. Ibland talar vi om skyddsänglar och Bibeln talar väldigt klart om änglarnas existens. Och samtidigt, Bibeln är ingen telefonkatalog i vilken det bara är att slå upp och se vad det står och läsa som det står. Bibeln är Guds kärlekstilltal till oss människor där många olika bilder används, många olika "språk" för det vi inte har språk eller ord för.

Kanske vill talet om änglar och änglars engagemang bland oss människor påminna oss om att det gudomliga och det mänskliga hör tätt samman. Jag tror det. Änglarnas "funktion" blir då att vittna om Gud, om Guds omsorg, om Guds kärlek och engagemang för oss människor.

När Jesus talar om att vi "skall få se himlen öppen och Guds änglar stiga upp och stiga ner över Människosonen." (Joh 1:51 )handlar det kanske snarare om ett understrykande att Människosonen (d v s Jesus själv) både är sann Gud och sann människa, att det gudomliga och det mänskliga hör samman.

Det tål att tänka på i en värld där vi gärna delar in i kategorier och där himmel och jord ganska ofta tycks väsenskilda. Något av detta återkommer i min predikan på söndag (kl 11.00) i Slottskyrkan i Kungliga Slottet.

Finns inte änglar? Vem är jag att säga att de inte finns? Om Gud vill finns änglar men tanken ovan kan vara till hjälp när det gäller att förstå något litet av vad änglar kan betyda.

Den är omistlig!

Jag är på väg till min årliga litterära paradisupplevelse, bokmässan i Göteborg. Den som säger at boken spelat ut sin roll till förmån för läsplattan, tar miste. Boken som objekt verkar bestå och som bokförläggarbarn och bror gläder jag mig naturligtvis. Jo, jag har en iPad och läser tidningar på den och faktiskt också en bok som jag läser regelbundet i - Böckernas bok. Det är en fantastisk bok med så mycket innehåll som bär i livets olika skiften. Tyvärr verkar den dock inte vara så mycket läst av den alldeles vanliga människan. Någon myntade uttrycke att Bibln snarare är sluten än sliten.
Jag håller verkligen med Elisabeth Sandlund på tidningen Dagen (http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=277798 ) där hon skriver om vikten av bibelkunskap. Om man alls ska förstå film, litteratur, konst av både klassiskt och modernt snitt, är Bibeln omistlig.
Men inte bara det. Bibeln innehåller Guds Ord rakt in i våra egna liv, ord som visar nya vägar, ord som öppnar upp, ord som befriar, ord som leder vidare. Bibeln är bokstavligen makalös. Hoppas att den säljs i många exemplar på bokmässan. Det viktigaste är kanske ändå inte försäljningssiffrorna utan användandet. Läs Bibeln! Den är omistlig!

Är då inte kärleken störst?

Varför har vi firat en kristen gudstjänst med interreligiösa inslag i Storkyrkan? Frågan har besvarats av mig i ett tidigare blogginlägg. Ändå vill jag fördjupa svaret något. För mig som kristen är det viktigt att se vad Jesus Kristus har som huvudbudskap. Det är naturligtvis budskapet om Guds rike. Hurdant är då Guds rike? Jo, det är ett sammanhang där man älskar Gud över allting och sin nästa som sig själv. Är då nästankärleken bara riktad till de kristna? Det skulle man ju kunna tänka sig. Låt oss i så fall bara bry oss om de kristna, och dessutom bara de som har den rätta tolkningen av den kristna tron. Låt oss dessutom inrätta någon form av trosdomstolar som har mandat att helt och hållet avgöra vad som är den rätta tron. I så fall utgår jag naturligtvis ifrån att en sådan domstol skulle vara evangelisk luthersk. I så fall så döms den katolska kyrkan ut som en stor samling heretiker, liksom pingstkyrkan, missionskyrkan, baptister o s v. Det är naturligtvis en fullständigt absurd tanke!

Om nu nästankärleken riktar sig till fler än de kristna måste den rimligen innesluta alla, inklusive muslimer och judar. Om nu nästankärleken verkligen är en kärlek som inte handlar om att min nästa måste bli som jag själv för att vara riktigt accepterad, då borde rimligen muslimen få vara muslim, juden få vara jude etc. Om nu dessutom både muslimen och juden både ber till och älskar/hyser största vördnad för Gud och inte vill sin medmänniska något ont och inte heller läser sin heliga skrift som en hatskrift mot oliktroende och inte vill tillspillogivning av människor med annan tro utan vill sträva mot en värld där ömsesidig kärlek får råda och en gudstillgivenhet är det grundläggande, då kan jag inte förstå att man inte kan komma samman i en kristen kyrka vid enstaka tillfällen (vartannat år i riksmötessammanhang) och fira en kristen gudstjänst med interreligiösa inslag där respekt för den andres övertygelse råder. Det handlar inte om religionssynkretism. Det handlar inte om att domprosten försöker skapa någon sorts egen religion som en del har skrivit. Det handlar om ett uttryck för att vi hör ihop, att Gud alltid är större än vår tro kan formulera och större än vad våra gudstjänster kan uttrycka men att vi tillsammans på olika sätt och i respekt för varandras olikhet får vända oss till Gud.

Till alla er som tycker att detta är fasansfullt vill jag bara påminna om vad påven salig  Johannes Paulus II gjorde i Assisi 1986 då han samlade olika religionsföreträdare till ett gemensamt bönemöte för freden där olika religioner bad i kristna kyrkor. Föredömligt!!

Jag gläder mig åt att vår kungafamilj, våra riksdagsledamöter ( de som kom och det var många), hovfunktionärer med flerra, fick uppleva en gudstjänst där Gud var i centrum, som firades i den treenige Gudens namn men där också företrädare för två andra stora världsreligioner kunde delta.

I en värld som präglas av hat och våld, där människor dödas och förföljs på grund av sin tro, måste vi kristna (tillsammans med alla andra av god vilja) ta initiativ till att visa att vi hör ihop som bröder och systrar, att broders- och systerkärleken och kärleken till Gud är störst.

Ni som citerar Koranen utan att se till sammanhang, ni som plockar ut verser som talar mot andra övertygelser för att visa på det negativa i Koranen bidrar föga till kärlekens rike, Guds rike. På samma sätt kan säkert människor från andra trosövertygelser göra med bibliska texter. Men vad vinner vi med det?

Nej, kära bröder och systrar! Låt oss tillsammans, i tron på Jesus Kristus som vår Herre och frälsare, kämpa för en värld där muslimer, judar, buddister, ateister, hinduer etc kan leva i fred med varandra - i trohet mot sin egen livsåskådning och i stor respekt för den andres övertygelse.

Gud får sedan döma oss och där kan jag bara, ur mitt kristna perspektiv, säga som Lasse Lucidor skriver i en av Svenska kyrkans psalmer:

Döden skrämmer mig ej mera,
ty dess udd bröt Kristus av.
Gud lät Sonen triumfera
över synd och död och grav.
Domen fruktar jag väl stort,
eftersom jag illa gjort,
men den trösten jag ej glömmer
att min broder Jesus dömer.


Är då inte kärleken störst?

Inledningsorden vid Riksmötesgudstjänsten

Till alla er som vill veta vad som sades vid riksmötesgudstjänsten vill jag hänvisa både till Stockholms domkyrkoförsamlings hemsida och till en fortsatt läsning av detta blogginlägg. Nedan står ordagrant vad jag sa som inledningsord efter första psalmen:

I Faderns och Sonens och den Heliga Andens namn

Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. (1 Mos 1:27) Orden är hämtade från en text som judendomen, kristendomen och islam har gemensamt på olika sätt – från 1 Mosebokens 1:a kapitel. Vi tror att Gud är involverad i skapelsen och att skapelsen därför är pågående och inte avslutad.

Gud är involverad i det som skapas idag. När t e x en sädescell befruktar ett ägg börjar en skapelse igen . I graviditeten fortgår en skapelse och människan skapas till Guds avbild. Men avbilden ligger inte i om vi föds till män eller till kvinnor. Avbilden ligger i att vi kan skapa och älska. Var gång vi är med och skapar i den goda bemärkelsen, i alla sammanhang där vi älskar i ordets djupaste betydelse, där är vi Guds avbilder. Varje människa, oavsett genderdefinition, oavsett religiös tillhörighet eller etnisk bakgrund är gränslöst älskad och oskattbart värdefull. I våra olika uppdrag, både nedärvda och som folkvalda och i alla andra sammanhang får vi ha detta i fokus. Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. (1 Mos 1:27) Det handlar om en kärlek som inte ser till skillnader, som inte exkluderar men som inkluderar och som för oss kristna fick sin brännpunkt i korsets händelse.

Riksmötesgudstjänsten 2011

Eftersom Sverigedemokraterna anser det vara ett politisk påhopp att jag inbjudit imamen från fryshuset Othman Al Tawalbeh och den judiska rabbinen David Lazar att medverka i årets riksmötesgudstjänst vill jag till Jimmy Åkesson, övriga Sverigedemokrater och alla andra som tror att detta är ett politiskt tilltag säga: Ni har fel!

2006 fick jag, efter ansökan och prövning den domprosttjänst (tidigare Pastor Primarius) som jag innehar. Jag tillträdden den 17 september samma år. Den 3 oktober (om jag inte missminner mig) firades riksmötesgudstjänsten för första gången under min ledning. Inbjudna medverkande var ärkebiskop Anders Wejryd och pastor Sten Gunnar Hedin. Möjligen medverkade någon mer som jag nu i skrivande stund inte minns. Ärkebiskopen var inbjuden av min företrädare på tjänsten Hakon Långström.

2007 beslöt jag mig för, efter samråd med riksdagsdirektören, att själv predika. Jag var ju relativt ny domprost. Men samtidigt bars jag sedan sent nittiotal av övertygelsen att det bara finns en Gud och att Gud vare sig är kristen eller religiös på något annat sätt. Gud är Gud. 1999 firade mina vänner den judiska kantorn Maynard Gerber och den muslimske imamen Abd al haqq Kielan och jag en interreligiös andakt i Stadshuset på Lidingö. Den blev medialt uppmärksammad och vi gladde oss åt att kunna be, läsa texter etc på samma plats och gemensamt. Många kom för att vara med om denna händelse.

Utifrån min övertygelse om en enda Guds existens och att Gud har många vägar (som också Svenska kyrkan säger i ett dialogdokument med judendomen) beslöt jag mig för att tillfråga Maynard Gerber och Abd al haqq Kielan gällande riksmötesgudstjänsten 2007. Det blev upprörda känslor, inte minst hos ordföranden för riksdagens kristna grupp som ringde mig och uttryckte sitt och fleras ogillande. Det blev medial uppmärksamhet men jag underströk att det inte var av politiska skäl utan av två huvudskäl i övrigt:
1) Som jag redan skrivit: Jag bärs av en tro att det bara finns en Gud. Gud är Gud. Jag är kristen, andra är annat.  Det finns tre monoteistiska världsreligioner som uttrycker detta starkt: Judendom, Kristendom och Islam.
2) Det Sverige som vi lever i är präglat av det mångkulturella och mångreligiösa. Jag bärs av tanken att Sverige borde vara ett kristet land där det mångreligiösa har en given plats och givna möjligheter.
När Sveriges riksdag samlas företräder de Sveriges folk - ett folk som består av många kristna, många ateister, många, muslimer, ganska många judar, en del hinduer, några buddister etc.

Jag fick frågan varför jag inte bjöd in en ateist att medverka. Men ateisten tror ju inte på Gud. Det gör vi i de tre monoteistiska religionerna. Men varför inte en Hindu? Hinduismen kan tolkas både som monoteistisk (Brahman är världsjälen) och polyteistisk där man har ca 30 miljoner inkarnationer och i vardagstal talar vi alla om ett antal gudar inom Hinduismen; Shiva, Vishnu, Ganesha etc.
Men Buddismen då? Buddismen har ingen Gudstro i egentlig mening. Buddismen handlar bland annat om att bli fri från lidandet, att bli en upplyst och att i slutänden komma till Nirvana.

Därav valde jag de tre monoteistiska abrahamitiska religionerna. I morgon kl 12.30 börjar Gudstjänsten. Närvarar gör kungafamiljen, stora delar av regeringen, riksdagen, representanter från hovet. Vi gläds över att få fira en kristen gudstjänst tillsammans med företrädare för två andra stora religioner som medverkar med textläsningar från sina heliga skrifter. Biskopen i Växjö, Jan-Olof Johansson, är den inbjudna predikanten. han kommer också att läsa välsignelsen över alla närvarande. Han är inbjuden därför att han är en ganska nyvigd biskop och för hans engagemang i religionsdialogsammanhang. Genom Svenska Jerusalemsföreningen är han engagerad i bl a en kristen skola i Bethlehem där mängder av muslimska flickor går. Men hans engagemang sträcker sig också vidare i dialogsammanhang.

Jag kommer att hålla en kort inledning, domkyrkokantor Gary Graden leder S:t Jacobs kyrkas kammarkör, domkyrkoorganist Mattias Wager spelar orgel.

Jimmy Åkessons artikel i SvD är osaklig. Hans reaktion bygger på faktafel men kanske speglar reaktionen snarast hans politiska åskådning och syn på invandrare. Även Sverigedemokraten Erik Almqvist tar avstånd från gudstjänsten. Naturligtvis står det var och en fritt att avstå från att fira gudstjänst i Storkyrkan. Men gudstjänsten är ingenting annat än en kristen gudstjänst i den treenige Gudens namn med interreligiösa inslag.

2008 firade vi en gudstjänst med ekumeniska inslag (med representanter från andra kyrkofamiljer i Sverige). Det gjorde vi också förra året och vi kommer att göra det nästa år. Vartannat år firar vi riksmötesgudstjänst med interreligiösa inslag och vartannat år med ekumeniska inslag. Så får det vara!

Jag gläder mig över att så många vill vara med och inleda det viktiga riksdagsarbetet med en gudstjänst. Det är fantastiskt!!

Älska och gör vad du vill!

De orden är kyrkofadern Augustinus ord. De kan låta lättsinniga, men just kärleken är det kristna budskapets hjärta. Nu på morgonen läste jag i Dagens Nyheter en debattartikel som prästen Annika Borg och Humanisternas ordförande Christer Sturmark skrivit tillsammans om vikten av att, i stället för att strida mot varandra, stå upp för de gemensamma värdena. Det är en god tanke, för oavsett allt har vi en hel del gemensamt. Vi vill gemensamt värna om människovärdet. Vi vill gemensamt värna om de mänskliga rättigheterna o s v. Men sedan är finns det grundläggande saker som skiljer oss åt. Till exempel vill Humanisterna sträva efter ett sekulärt samhälle där var och en i stillhet får bli salig på sin egen tro men där samhället i stort ska präglas av en religionsfrihet som är frihet från religion. Jag vill inte ha och tror inte på en statsapparat som styrs av en trostolkning (oftast är de fundamentalistiska) och samtidigt är jag inte säker på att jag vill ha ett sekulärt samhälle där den kristna tron förpassas till kyrkorummet eller den enskilda individens hjärta.

Jag tänker ibland på Elviskonserten på Hawaii på 70-talet där en röst, efter konserten proklamerade: "Elvis has left the building". För mig, som troende och förhoppningsvis praktiserande kristen, är det viktigt att tron får vara med och påverka vårt samhälle. Kyrkan och kyrkfolket måste ut, utanför byggnaden och visa i ord och handling på det viktigaste. Jesus själv höll fram de två bud som han ansåg vara de allra viktigaste och som också återfinns i den judiska traditionen. Evangelisten Markus skriver: Jesus svarade: "Viktigast är detta: Hör, Israel, Herren, vår Gud, är den ende Herren, och du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft. Sedan kommer detta: Du skall älska din nästa som dig själv. Något större bud än dessa finns inte." (Mark 12:29-31 ). Vi kallar dessa bägge bud för "Det dubbla kärleksbudet".

Ett samhälle som på många olika sätt ger uttryck för Gudskärlek på många olika språk och där vi lär oss att Gud och människan hör samman och där vi medmänniskor i våra många olika variationer är systrar och bröder, ett sådant samhälle blir betydligt rikare och mänskligare än ett sekulariserat samhälle där, draget till sin spets, egoismen blir drivkraften. Därför menar jag att vi kristna måste vara med och påverka utanför kyrkorummet, inte nödvändigtvis i kristna grupperingar utan påverka i samhällets olika skikt och strukturer, politiskt och på andra sätt. Att ge avkall på Gud för det medmänskliga kan bara den göra som menar att Gud inte existerar. En liberal kristendomstolkning där Gud som skaparen, försonaren och livgivaren får komma till uttryck i samhället i stort är ju egentligen ett av målen för den kristna tron, såsom Svenska kyrkan uppfattar den. Det är svårt att ge avkall på detta. När jag skriver liberal, gör jag det för att skilja den typen av kristendomstolkning från den som tillexempel kreationisterna står för. 

Visst ska vi vara respektfulla och inte smutskasta varandra eller fara med osanningar om varandra i fördomsfullhet eller komma med förutfattade meningar om den andre. Det är oerhört viktigt, liksom att föra en god och öppen dialog med oliktänkande! Men vi som är religiösa (notera ordet som inrymmer religioner i plural) måste vara tydliga med att Gud har med vårt samhälle att göra, med medmänniskor att göra, med strukturer att göra och med oss själva att göra. Ett samhälle där det blir verkligt viktigt att älska Gud, medmänniskan och sig själv - i det samhället råder friheten att göra vad man vill för i det samhället vill man det goda.

Korsfäst, död och begraven. På tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda.

Jag blev ombedd att skriva om Jesu korsdöd och dess betydelse för oss människor. När jag skriver detta gör jag det väl medveten om att olika traditioner kan se på korsdöden ur olika perspektiv. Det är det makalösa med den händelsen - att den rymmer så mycket och olika kristna traditioner betonar olika.

För mig som kristen och svenskkyrklig präst är Jesu korsdöd tillsammans med uppståndelsen på tredje dagen det mest centrala i den kristna tron. Och omistlig för mig i min förståelse av vad kristen tro är. Detta har jag skrivit om mången gång på denna blogg. Men jag delar denna min syn med aposteln Paulus som sida upp och sida ner i sina brev hävdar korsets och uppståndelsens betydelse. Men hur kan man då förstå Jesu korsdöd?

Anselm av Canterbury talade på 1000-talet om korsdöden som en sorts gottgörelse. Hans lära har kommit att kallas den objektiva försoningsläran och är än idag grunden i Svenska kyrkans bekännelse. Gud skapade människan till sin avbild men människan bröt med Gud genom att äta av den förbjudna frukten (det står ingen stans att det skulle vara ett äpple. Mina första konfirmander på 80-talet hävdade att deras biologilärare sa att det var en banan för det var den frukten som kunde växa i det klimatet :-)). I vilket fall blev Gud vred och Gud ville då straffa den skyldiga, d v s människan. men om nu Gud skulle straffa människan på ett adekvat sätt skulle mänskligheten utrotas. Ett gap mellan Gud och människan uppstod och människan kunde inte täcka över detta gap eller nå fram till Gud. Gud var den enda som kunde göra något om inte mänsklighetens kulle utrotas och att det skulle ske ville inte Gud. Den enda möjligheten för Gud var då alltså att själv ta straffet på sig. Därför skedde inkarnationen för att det syndiga människosläktet skulle slippa det hemska straffet. Jesus bar detta straff på korsträdets stam. Han korsfästes för att vi arma syndare skulle gå fria. Samtidigt går vi inte helt fria. Vi fortsätter att vara syndare men nu, säger Martin Luther, ser Gud på människan genom Kristus och då ser Gud en rättfärdiggjord människa. Korset blir en sorts lins genom vilken Gud ser på den enskilda människan, på Dig och mig. I oss själva är vi syndare och bär på Adams (och Evas) försyndelse. Men genom Kristus blir vi rättfärdiggjorda därför att han burit vårt straff. På en gång syndare och rättfärdig, säger Luther.

Jo, fast ändå inte riktigt så, sa Paul Peter Waldenström som på 1800-talet reagerade så starkt mot detta och mot det öppna nattvardsbordet att han blev ledare för det som då kom att kallas för Missionsförbundet. Han anslöt sig till dem som förespråkade den subjektiva försoningsläran som säger att Gud inte blev människa för att ta på sig ett straff utan Gud ville bevisa sin kärlek till sina människor genom att göra sig sårbar och gå ned på mänsklig nivå. Människans ovilja till omvändelse blev då det stora hindret för människan att nå Gud.

Biskop Gustaf Aulén förespråkade det som kommit att kallas den klassiska försoningsläran eller den dramatiska försoningsläran som går ut på att poängen med Jesu korsdöd är kampen mellan ont och gott. Gud segrade, mot alla odds, över ondskan på korset vilket bevisades i uppståndelsen. D v s, ondskan existear ännu. Människan är en syndare, men synden och det onda har inte sista ordet. Guds kärlek har sista ordet. Gud älskade och älskar människan så oerhört mycket och Gud ville visa att inget kan stoppa denna kärlek, inte ondskan, inte synden, inte tvivel, inte förnekelse, ingenting. Du är älskad och segern är vunnen. När Ditt liv är svårt, när Ditt lidande känns omänskligt, är Du inte övergiven. Han som ropade sitt rop av övergivenhet på korset är med i smärtan, delar smärtan, delar det svåra, delar, helar och älskar.

Kanske anar ni att jag står närmre biskop Aulén än Anselm av Canterbury? Så är det. Detta  som Aulén förespråkar är så viktigt, ja en grundbult i min egen tro. Jag må skriva om mycket annat i min blogg, vi må ha religionsdialog aldrig så mycket och vara engagerade i HBTQ-frågor aldrig så mycket, men lämnar vi korset som centrum och Jesu död och uppståndelse, då har vi dött som kyrka.

När både Kyrkans Tidning och tidningen Dagen talar om vikten av en tydlig profil för Svenska kyrkan, skulle jag som präst och domprost säga att just detta, just Jesus, hans liv, död och uppståndelse måste vara vår profil. Att Jesus dött på korset för kärlekens skull, för vår skull för att vi, med all vår skröplighet kan få komma till korset och lämna allt och bli upprättade, få ny kraft, ny glädje, nya möjligheter - det måste vara det viktigaste. Och han som hängde på korset är Sann Gud och Sann Människa.

O salighet, o gåtfullhet!