Ondskan

Jag var för några veckor sedan hemma hos min dotter på hennes 25-årsfest. Så kul det var! Jag pratade med många i hennes ålder och några som var äldre. Under kvällen stod jag och talade med en väldigt trevlig man med muttrar i öronsnibbarna. Det visade sig att han studerade teologi och ska bli präst (tyvärr inte i Stockholms stift). Han ville samtala med mig för en uppsats som han skulle skriva - en uppsats om ondskan.

Idag träffades vi. Det är sällan man talar om ondskan rent konkret med någon. Nu gjorde vi det och han frågade om jag trodde på djävulen. Mitt svar var att jag tror på det djävulska. jag har ju använt det begreppet tidigare i en blogg. Ondskan eller det djävulska är för mig det som står emot Gud. Vi lever i en dualistisk värld där ont och gott hela tiden står i strid mot varandra. Kampen sker inte ute på något slagfält utan är den pågående processen inom var och en av oss. Vi har att ta ställning, medvetet eller omedvetet, i varje enskilt val. Det handlar om vad vi tänker, gör, säger o s v. Jag tror alltså inte på någon djävul i stil med en gubbe med bokfot och horn. Det djävulska är opersonligt. Det gudomliga, Gud, är personlig i den bemärkelsen att Gud möter oss på ett unikt sätt i en historisk person.

Är vi då ansvarslösa. kan vi skylla allt på gud eller djävul, på ondskan eller det goda? Svaret är nej. Vi är inte ansvarslösa. Vi har ansvar för våra val, ansvar för våra handlingar. Vi kan inte skylla ifrån oss. Vi kan inte säga att "det var inte mitt fel, det var ondskan inom mig..". Valet och handlingen står vi själva för. Som kristna får vi välja godhetens väg, välja honom som säger: Jag är vägen, sanningen och livet.

Djävulen finns inte men ondskan finns!

Lärjungeskolan, Rotary och Nalle Puh

Lärjungeskolan finns i Lillkyrkan bredvid S:ta Clara kyrka. Jag besökte den i morse. Där går ca 30 elever med skiftande bakgrund. Både de som har haft en bra uppväxt och bra möjligheter och de som haft det svårt i tillvaron möts varje dag från kl 09.15 till ca 12.00 och får lära sig grunderna i kristen tro. Det var fantatstiskt för mig att få vara med. Jag var inbjuden lärare i dag och talade om den judiska traditionen med start hos Abraham i första Mosebok. Det fanns ett så stort intresse. Man lyssnade så öronen nästan viftade. Lärjungaskolan är oerhört viktig. Det är inte bara att man får lära sig grunderna i kristen tro och fördjupa sin Gudsrelation, man får också fördjupa sin egen självförståelse, stärka sin egen identitet, få hjälp, i den mån man behöver, att leva i ett samhälle som ställer krav. Viveka Bratt Hernberg är rektor för skolan och hon sköter den med stor värme och djup andlighet. Jag är verkligen tacksam över att den finns i Stockholms domkyrkoförsamlings sammanhang!

Jag blev idag ny medlem i en rotaryklubb - Rotary Gamla stan. Det kändes högtidligt att välkomnas, få en nål och en medlemsmatrikel. Rotary fyller sannerligen en stor funktion. Dels som en plats att möta olika yrkeskategorier och dels som ett sorts vardagsuniversitet där man lär siug mycket genom olika lunchföreläsare. Dessutom gör Rotary olika viktiga insatser i världen. En av de viktigare har varit att man genom ekonomiska satsningar varit med och bekämpat Polion. Men också andra saker gör Rotary och dess motto kan vara inspirerande för oss alla: Service above self!

När jag skriver dessa rader är jag ganska irriterad. har glömt en tygkasse på tunnelbanan med viktiga saker i. Jag tycks inte klara av att både ha portfölj och kasse. I kväll känner jag mig som Nalle Puh - en björn med en mycket liten hjärna.

Frustrerande!

I ljudanläggningens tid

Glad i hågen gav jag mig iväg till Storkyrkan i morse för att vara där till kl 10..00. Då har vi alltid genomgång av den gudstjänst som ska börja kl. 11.00. Gudstjänstvärdar, kyrkvärdar, präster, musiker, vaktmästare går igenom ordningen och precis när och hur allt ska ske. I dag blev det något annorlunda. När jag kom till kyrkan visade det sig att vi inte hade något ljud i vårt ordinarie högtalarsystem. Ingen högtalare fungerade - allt annat tekniskt fungerade. I Storkyrkan liksom i andra stora kyrkor är sådana händelser frustrerande. Men George och Jocke var utmärkta extravaktmästare, slet som djur och lyckades med hjälp av fantasin finna på råd. En lös högtalare och mikrofon från vår församlingssal hämtades och kopplades in så att åtminstone ambon (talarstolen) fick ljud. Men liturgin i övrigt var i stort sett "ljudlös". Jag fick höja min röst kraftigt vilket slet på stämbanden... Nåväl - det blev en härlig gudstjänst med underbar körmusik. Jag är verkligen bortskämd med många makalösa körer och fantastiska körledare i Stockholms domkyrkoförsamling. På eftermiddagen kl 15.00 var det dags för ytterligare en gudstjänst och då i S:t Jacobs kyrka med dess härliga kammarkör. Det blev också en lyckad gudstjänst. Jag tror att det är ett bra komplement att ha gudstjänst kl 3 på eftermiddagen. Då hinner sjusovare vakna, äta sen lunch, ta en promenad och sedan komma till gudstjänst. Många olika gudstjänsttider behövs i ett city där så mycket händer.

Det är roligt att så många utländska turister söker sig till våra gudstjänster. Vi måste bli ännu bättre på att ta hand om dem så att de känner sig hemma i våra kyrkor.

I dag var temat "Trons kraft". Ibland undrar jag vad det är som ger mig kraft. Jag tror inte att det är min tro. Den kan svikta än hit och än dit. Nej trons kraft handlar inte om hur mycket eller hur starkt jag tror. Trons kraft handlar snarare om Jesus själv. Det är Han som ger mig kraft att orka också när jag tror att jag inte kommer att göra det. Det är Gud själv som bär också när allt känns omöjligt. Många vittnar om att de i svåra, ja outhärdliga, stunder fått en kraft som de inte räknat med. Det är trons kraft, menar jag - Kristus själv som bär, mitt i allt. Även då inte ljudanläggningen fungerar...

50 år senare - på dagen

Så var det dags igen! Nytt firande eller kanske snarare kullmen på firandet gällande beslutet om prästvigning av kvinnor. Den 27 september 1958 fattade kyrkomötet sitt historiska beslut. Idag firades detta i Sveriges alla domkyrkor. I Storkyrkan firade vi mässa med biskop Caroline Krook, prosten Kerstin Lindqvist, stiftsprosten Eva Brunne, domkyrkokaplanen Kristina Ljunggren och undertecknad som tjänstgörande präster. Det blev en härlig mässa som kan höras under söndagen i radions P1 kl 11.00.

Efter gudstjänsten var det bl. a ett seminarium där fyra prästvigda kvinnor (Anna Axerup, Lena Fogelberg, Helene Egnell och Kerstin Lindqvist), talade om att vara kvinna och präst under olika årtionden och vilka problem som fortfarande återstår.

Vi behöver i våra olika sammanhang i våra församlingar och på arbetsplatser överhuvudtaget tala mer om hur kvinnor upplever sin situation. Vi män har mycket att lära om hur strukturer kan vara mansnormativa och hur vi både medvetet och omedvetet behandlar våra kvinnliga arbetskamrater på ett ojämlikt sätt.

Vill vi att världen ska förbättras - att kvinnor och män ska leva jämställt - måste vi lyssna till varandra, se tillsammans vad vi kan göra och hur, och sedan våga vägen vidare - tillsammans.

Fortfarande förekommer motståndet mot prästvigda kvinnor bland både kvinnor och män. Jag kan bara djupt beklaga detta. Det är, som jag skrivit tidigare, obegripligt. Jag hoppas ivrigt att det dock bara är en tidsfråga och att tiden går fort. Lisa Tegby som är kyrkoherde i Ålidhems församling har skrivit i boken "Äntligen stod hon i predikstolen": Ingenting har hänt. Massor har hänt. Och oändligt mycket återstår.

Så är det - 50 år senare - på dagen!

"Jag ger faen i treenigheten!"

Orden i rubriken är inte mina utan Göran Greiders. Jag var på ett oerhört fint seminarium på bokmässan i Göteborg med Elisabeth Sandlund chefredaktör för tidningen Dagen, Journalisten Göran Skytte, Författaren Maria Küchen och chefredaktören för Dalademokraten Göran Greider. Det handlade om att få en tro som vuxen och alla utom Göran Greider vill kalla sig kristna. Men alla delade med sig på ett mycket personligt och respektingivande sätt av sina omvälvande erfarenheter. Göran Grieder hade dock väldigt svårt för ordet Gud. Det var bara blankt för honom. Ingenting fastnade, ingenting kopplade till det ordet. Jesus Kristus var viktigare - inte som den uppståndne men som den historiska personen. Att Jesus dog en fasansfull död hade Greider inte så svårt att tro men där gick också gränsen, där upphörde hans Jesusrelation. Dogmer i stil med treenigheten sa honom inte det minsta, om jag rätt har förstått vad han själv sa idag på seminariet.

Som kristen tycker jag nog att han har missat något. Jag är själv oerhört intresserad av den historiske Jesus, av Josua ben Josef, som han kan ha hetat. Men för mig är Jesus mer än bara en historisk person bland andra historiska personer. Jag ansluter mig till kyrkans bekännelse som också Göran Skytte uttryckte (och som jag tror, utan att riktigt veta, att både Elisabeth S och Maria K instämmer i): Jesus är sann människa och sann Gud.

Hur kan man förstå det? Att Jesus är sann människa handlar om att han visar på djupet vad det är att leva mänskligt. Han ger oss ett förhållningssätt i och till den värld som möter oss i dag. Att leva som han lärde blir en viktig väg till förändring, en viktig väg framåt.

Men Jesus som sann Gud, då? För min del tror jag att det handlar om att jag möter tillvarons grund och ursprung, Han/Hon som betecknas som Alfa och Omega - begynnelsen och änden - på ett unikt sätt i en historisk person - en person som på ett likaledes unikt och obegripligt sätt uppstod från de döda och är med mig i dag. I det tänkesättet blir Jesus än mer spännande, liksom Fadern och den Heliga Anden, d v s Gud. Och då vill jag nog säga till Göran Greider och alla andra: Jag ger inte faen i treenigheten!

Bokmässan och Boken

Idag börjar bokmässan i Göteborg - ett "Mecka för bokälskare". På mässan finns näst intill alla sorters böcker och lite till... Seminarier, miniseminarier och människor i massor. Jag har just kommit fram och försöker inbilla mig att jag inte ska köpa så många böcker i år. Vi har ju redan en del hemma - men jag får väl se vad som händer... Böcker är ju böcker... och jag älskar boken som objekt (även om jag hinner läsa så skrämmande lite). Boken kan man bläddra i, lukta i, läsa i sängen, sova med på ansiktet o s v. Det kan man inte med datorn. För ganska många år sedan talades det om e-boken och att man skulle kunna ha den i sängen, ladda ned från nätet det man ville läsa o s v. Det tycks inte ha blivit någon succé. Den vanliga boken överlevde hotet - tack och lov. Den vanliga boken har överlevt så länge och är tillgänglig för så gott som alla (sett ur ett svenskt perspektiv). Den vanliga boken är billig.

När jag har varit bjuden på mer formella middagar där jag haft någon till bordet och jag då inte burit prästskjorta, har jag vid några tillfällen fått frågan (efter att bordsdamen sett mitt eftenamn):Arbetar Du också med böcker? Och mitt svar har då varit: Ja, jag arbetar med böckernas Bok. Så är det. Bibeln är verkligen böckernas Bok. Den är i hög utsträckning grunden för en förståelse av modern svensk skönlitteratur. Torgny Lindgren, Kerstin Ekman och många, många andra är påverkade av det bibliska språket och de bibliska berättelserna. Därför är Bibeln en nödvändig bok också sett ur ett rent kulturperspektiv. Sedan är den nödvändig på annat sätt också - naturligtvis. Bibeln läser man inte från pärm till pärm. Så är den inte tänkt. Den är snarare som ett helt bibliotek (77 böcker). Ett tips i bokmässans tid är att läsa Höga Visan i Gamla Testamentet. Det är underbar kärlekslyrik som kan inspirera på många sätt.

Skaffa den nya översättningen av Bibeln (finns i en bokhandel nära Dig..) och läs, frustreras, gläds, överraskas och drabbas. Böckernas bok har hållit i ca 2000 år och den håller också idag! Tack och lov!

Trots allt..?

10 ungdomar har dödats och tre har skadats i vårt grannland. En vettvilling som gick på skolan där de mördade eleverna studerade har skjutit. Vilka ord av tröst kan man tala om? Vad är kyrkans budskap? Det är klart att jag tror på en himmel i den bemärkelsen att jag tror att Guds gränslösa kärlek omsluter de som dött. Men inte är det en tröst för familjerna som lämnats kvar i svartaste sorg och förtvivlan. Att tala om "en mening med allt" är renodlat hån och att säga att "Herrens vägar är outgrundliga" blir religiöst dravel. Jo, Herrens vägar är outgrundliga men det hjälper inte i denna stund. Det som har hänt är meningslöst. Det som har hänt är nattvsart. det som har hänt har ingen riktigt hållbar förklaring annat än att en troligen sjuk människa har begått ett vansinnesdåd.

Den enda trösten, den enda lilla ljuslåga, om än flämtande, som kyrkan kan komma med är att ungdomarna som dödades är omslutna av Gud och att mitt i allt det svarta, mitt i allt lidande mitt i alla tårar är också Gud själv närvarande - Gud som ger familjerna kraft att orka en sekund i taget - inte mer - men ändå så mycket.

Jag tänker igen på Maria Boijs skulptur "Boy" i S:t Jacobs kyrka - pojken som hänger på korset med det blödande hjärtat. Det är en sinnebild för den enskilda familjen, den enskilda familjemedlemmen bland de drabbade. På skulpturen hänger också Kristus fast man inte ser honom först. Så är det också i allt detta svarta. Kristus hänger där och ropar med oss: Min Gud, min Gud, varför har Du övergivit mig..?

En utmanande kyrka?

Idag har jag varit i Uppsala på lunch hos ärkebiskopen tillsammans med ca 120 andra gäster. Det var en lunch i samband med 50-årsjubileet gällande beslutet om prästvigning av kvinnor. Jag satt bredvid Sveriges första kvinnliga baptistpastor - Ulla Bard -. I min ungdom var hon studentpastor i Stockholm kopplad till Norrmalmskyrkan. Nu var hon sjukpensionär och hade just doktorerat på ett ämne rörande kyrkan som sakrament. Ulla är också en historisk person, liksom en av Sveriges första prästvigda kvinnor Elisabeth Djurle. Det är spännande att möta de som var med "från början" och höra deras historia. Viktigt och inspirerande!

Efter lunchen gick vi över till Uppsala domkyrka där en jubileumsgudstjänst hölls som samtidigt var invigningsgudstjänst för årets kyrkomöte. Antje Jackelén som är biskop i Lund predikade och vår biskop Caroline celebrerade mässan. Den amerikanske biskopen Katharine Jefferts Schori lämnade en hälsning och biskop emeritus Christina Odenberg ledde tackbön. Kort sagt ett antal kvinnliga biskopar tjänstgjorde. Det blev en fantastisk gudstjänst i närvaro av kungen, drottningen och kronprinsessan. De två damerna i kungafamiljen deltog synbarligen aktivt...

Efter gudstjänsten öppnades kyrkomötet och temat för öppningshögtiden var 50-årsjubileet.

Katharine Jefferts Schori talade och sa i slutet av sitt tal: Så gläds över och fira era 50 år. Världen stämmer in i er glädje. Men se också i detta en utmaning - en utmaning att fortsätta er orädda kamp. Var frågar Gud nu efter er frimodighet? Var kan ni som kyrka bidra till att befria de förtryckta och fångna, ge syn åt de blinda?

Ja, vi har vågat bana väg för ett prästämbete öppet för både kvinnor och män. När ska vi våga stå upp för kvinnors och mäns rätt att gifta sig i kyrkan med dem de älskar?

Vågar vi vara en utmanande kyrka?

Inte en dag förtidigt!

Äntligen stod hon i predikstolen! Så heter en av de två böcker som hade "release" i Storkyrkan idag. Ca 200 personer (präster, biskopar, forskare, kyrkligt engagerade i övrigt) var samlade för att lyssna till ett antal skribenter som satt samman boken med ovanstående titel och som handlar om historien kring prästvigda kvinnor i Sverige med start i 1800-talet. Beslutet gällande öppnandet av prästvigningstjänsten för kvinnor fattades den 27 september 1958 och de tre första kvinnorna vigdes den 10 april 1960. I Storkyrkan vigdes då Elisabeth Djurle. Idag var en festens dag i Storkyrkan med många spännande inledningar, kommentarer och samtal. Ytterligare en bok har också haft sin release idag. Du ska bli präst! I den boken berättar 20 prästvigda kvinnor om sitt liv och sina erfarenheter som präster. Det är en spännande, nödvändig och delvis smärtsam läsning.

När vi denna vecka firar 50-årsjubileet av beslutet om prästvigning av kvinnor är det också för att manifestera att nu är alla diskussioner med motståndarna över. Det finns inget mer att diskutera i denna fråga. Vi har kvinnor som är vigda präster och vi har kvinnor som är vigda biskopar. Det är fullständigt självklart. Jag kan inte se att några argument mot detta skulle kunna hålla. Bibeln talar inte om prästvigda kvinnor eftersom det på den tiden inte fanns präster i den bemärkelsen vi har nu. Traditionen med enbart prästvigda män är lång men tack och lov verkar den Heliga Anden i kyrkan och har gjort så sedan den första pingstdagen och en utveckling har successivt ägt rum. Gamla bibliska kyrkostrukturer fungerar inte i dagens samhälle. Det som idag gäller är att tillsammans, som män och kvinnor i vigningstjänsten, förkunna evangeliet och räcka sakramenten.

Så många prästvigda kvinnor har kränkts under årens lopp. Så mycken djävulskap har kommit i dagen från både manligt och kvinnligt håll. Med detta jubileum markerar vi klart och tydligt: Kränkningens tid måste vara förbi. Kvinnoprästmotståndare göre sig icke besvär! Vi som är män får,tillsammans med våra kvinnliga kollegor, glädjas över uppdraget! Vi hör ihop och det finns bara en väg fram åt och det är tillsammans! Det är inte en dag förtidigt!!

I den bästa av alla världar

Idag var jag i Dalarö kyrka på söndagsgudstjänst. Vi var inte så många, kanske ca 25 personer totalt sett. En grupp från ett teologiskt sällskap hade rest ut för att ha möte efter gudstjänsten och jag var där för att jag var ute på Dalarö för att skriva och vila.

Dalarö kyrka är en landsortskyrka/skärgårdskyrka - en kyrka som finns där och som genom sin blotta existens vittnar om att Gud berör, att kristen tro inte bara är en storstadsangelägenhet. Kyrkoherden höll en utmärkt predikan om skatten och pärlan och vi som var där tror jag kände oss uppbyggda och glada efter gudstjänsten.

Skärgårdskyrkan och landsbygdskyrkan behövs så väl - inte bara för traditionens skull men för att vara bärare av gudsrikestanken, bärare av evangeliet om den korsfäste och uppståndne. Därför är alla sammanlysningar egentligen av ondo.

Jo, jag vet att jag hårddrar och jag vet att det handlar om mänskliga och ekonomiska resurser. Men, i den bästa av alla världar borde det firas gudstjänster i så många kyrkor som möjligt. Kyrkan borde vara öppen så mycket som möjligt för att människor ska kunna slinka in - också då det inte är gudstjänst. En stängd kyrka vittnar om otillgänglighet, om ett dött liv. En öppen kyrka kan vara som en öppen famn för den som söker sig dit för en stunds stillhet och bön.
Jo, jag vet, som sagt att det jag talar om kan ske "i den bästa av alla världar". Men, ibland är det bra att förflytta sig till just den världen för att sedan se vad man kan åstadkomma i realiteten.

På eftermiddagen var jag i Storkyrkan och lyssnade till Kjell Lönnå. Han är skicklig på många sätt och påminde oss oerhört tydligt om att också en vanlig "slagdänga" kan bli sakral i rätt sammanhang. Det behöver vi nog påminna oss mer om. Det heliga är större och vidare än vi ofta kan se.

Glokal - för en bättre världs skull!

Ordet glokal har kommit att bli ett sorts modeord i kyrkans sammanhang. Det är ett understrykande av globaliseringen i vår tillvaro. Vi är som land inte avskuret genom våra gränser. Det har vi nog trott på något sätt under århundraden och ända in i slutet på 1900-talet. Kanske var det genom mordet på Olof Palme som vi blev medvetna om att Sverige inte längre var den relativt fridsamma idyll vi tagit landet för. Vi blev inkorporerade i Europa genom ett mördande skott. Internets utveckling har också kommit att föra världen in på våra skrivbord på ett helt annat sätt än tidigare. Det handlar om globalisering på gott och ont. Men oavsett vad man kan tycka om globaliseringens utveckling påminner den oss om att vi hör ihop och är beroende av varandra.

Börsens upp- och nedgångar tycks styras av krafter som vi lokalt inte kan göra så vansinnigt mycket åt. Vi hör ihop med övriga världen. vad som sker i Ryssland och USA påverkar oss, men också vad som sker i Irak, Iran, Israel och Palestina, Zimbabwe och i många, många andra länder och sammanhang.

Tänk globalt, handla lokalt var en slogan för ett solidariskt tänkande och köpande. Idag talar vi om det glokala. Egentligen är allt det vi gör, allt det vi producerar, allt det vi handlar kopplat till andra delar av världen. Vi hör ihop. Vi kan inte bara tala om oss själva som en isolerad ö. Ingen människa är en ö. Inget land är en ö.

Vi som kristna borde än mer kunna tala om och konkret leva det glokala, d v s leva i det lokala men med ett globalt tänkande och globalt ansvarstagande. Visst ska vi sopa framför egen dörr, ta ansvar på hemmaplan men vi kan inte blunda för våra systrar och bröder bortom Sveriges gränser, systrar och bröder som har det tuffare än vi själva. Som kristna har vi ett ansvar som vi inte får blunda för, varesig vi är församling eller enskida.

Snacka går ju, men vi måste stödja varandra att leva det.

För en bättre världs skull!

Fresh expressions

Jag har just lämnat ett möte med präster från Church of England - en möte i Storkyrkosalen som ska pågå någon timme till idag och sedan hela morgondagen. Det har varit en rapport från Lambeth conferens och just nu pågår en föreläsning om något man kallar "Fresh expressions" (fräscha uttryck)- egentligen kan man säga att det rör sig om kyrkan i ett postmodernt (eller möjligen post-postmodernt) samhälle.

För mig, som är uppvuxen i Svenska kyrkan på 70-talet och framåt, är det så nyttigt att påminnas om att välden har förändrats och att kyrkans plats i samhället har förändrats. Visst hade kyrkan redan på 70-talet förändrats jämfört med tidigare generationers kyrka. Det var inte längre självklart att gå i gudstjänst, att läsa Bibeln, att be o s v och jag är uppvuxen i en icketraditionellt kristen familj, d v s med en far som tillhörde judiska församlingen och med en mormor som var konverterad katolik och en mamma som har possitiva känslor för kyrkan men inte räknar sig som troende. Ingenting var självklart för mig och mina jämnåriga. men ändå... Världen och kyrkans förutsättningar har ändrats ganska drastiskt. Ibland tror jag att vi i kyrkan (inklusive jag själv) blundar för detta och stoppar fingrarna i öronen. Vi vill inte höra, vi vill inte se. Vi vill att allt ska vara som det alltid har varit (eller som vi i romantiska stunder tror att det alltid har varit).

I Stockholms domkyrkoförsamling tvingas vi att tänka på många olika sätt - men kanske är jag som domprost fast i det mer traditionella tänkandet; Gudstjänsterna ska helst vara enligt kyrkohandboken för så har kyrkan sagt och jag är lojal mot kyrkan, jag vill ha bibelstudium, jag vill ha mässor etc. Och visst är det bra. Visst kommer det folk (och till S:ta Clara fantastiskt mycket folk) på gudstjänsterna. Visst kommer det folk till bibelstudier och kurser av olika slag men samtidigt funderar jag mycket över hur vi kan tänka annorlunda i kyrkan. Hur når vi ut med evangeliet i ett multisplittrat samhälle med helt andra strukturer än på 90-talet? Det handlar inte om nya fräscha "psalmer på 2000-talet" eller ett förändrat språk i högmässan kl 11.00 en söndag förmiddag. Det handlar om att fråga oss när människor vill fira gudstjänst om de vill fira gudstjänst eller om det handlar om andra uttrycksmedel för gudsrelationen. Det handlar kanske också om var kyrkan ska vara och vad byggnaderna kan inrymma. Ja, vi måste som kyrka i Stockholms city och som kyrka i Stockholms stift våga tänka till, våga "fresh expressions" i vår multistad och vårt multisamhälle. Evangeliet är inte bundet till gamla strukturer och traditioner.

Tillsammans

Den största delen av denna dag har jag ägnat åt att lyssna till goda tankar om ideella medarbetare i församlingar. Svenska kyrkan har en organisation som heter Ideellt forum och som har nära koppling till Svenska kyrkans volontärbyrå. Valda delar av mitt arbetslag och några förtroendevalda var med om en "duvning" kring volontärarbete. Det var en väldigt bra eftermiddag och kväll. Oerhört inspirerande.

Min dröm är ju att fler ska kunna känna sig hemma i vår församling, att fler ska kunna få ansvar och vilja engagera sig, att fler ska kunna bidra med sina olika talanger. Ingen ska hjälpa till för hjälper man till är man inte där på lika vilkor. Nej, drömen är att vi tillsammans ska bygga församling. Men måste det vara en dröm?

Jag vill verka för att fler volontärer ska få plats hos oss, att fler ska få känna sig sedda och bekräftade och tagna i bruk. Aposteln Paulus talar väldigt bra om detta i 1 Korinthierbrevet 12: Tjänsterna är olika, men Herren densamme. Verksamheterna är olika, men Gud är densamme, han som verkar i allt och överallt. Hos var och en framträder Anden så att den blir till nytta. Den ene får genom Anden gåvan att meddela vishet, den andre kan med samma Andes hjälp meddela kunskap. En får tron genom Anden, en annan genom samma Ande gåvan att bota, en annan får kraft att göra under. En får förmågan att tala profetiskt, en annan att skilja mellan olika andar. En kan tala olika slags tungotal, en annan kan tolka tungotal. Allt detta åstadkommer en och samma Ande genom att fördela sina gåvor på var och en så som den själv vill. Ty liksom kroppen är en och har många delar och alla de många kroppsdelarna bildar en enda kropp, så är det också med Kristus.

Samtidigt är det en del problem på vägen. Det kan vara hotfullt för några medarbetare att ideella kommer in och gör en viktig arbetsinsats. Försäkringsfrågor måste lösas o s v, o s v och det är viktigt att resurser ges så att volontärerna får handledning, utbildning och möts av värme och omsorg.
Jag skulle verkligen önska att Stockholms domkyrkoförsamling kunde gå i bräshen för ett nytt tillsammansskap. Vill Du vara med och dela tankar med mig och med andra? Kontakta mig gärna!

Han är där!

Jag förstår inte varför mitt blogginlägg alltid ska komma så sent på kvällen. Det har varit en intensiv dag idag med personalmöte och domkapitel. På domkapitlet är det alltid svåra frågor som berör både enskilda individer och större sammanhang. Samtidigt är det stimulerande på många olika sätt. Trött i hågen återvände jag efter det sammanträdet till vår expedition med den lilla skulpturen "The boy" under armen - väl inslagen. Skulpturen är återlämnad vilket gläder mig och jag hoppas att den ska kunna beses under torsdagen i S:t Jacobs kyrka.

I kväll har jag haft bibelsamtal om första kapitlet i 2:a Mosebok. Vi var ca 10 personer och personligen tyckte jag att det blev en bra kväll - en kväll som för min del avslutades i kyrkan med en stilla mässa ( de andra var kvar på en dramatisering av påskens budskap). Att få fira mässa i all enkelhet och bara vila i att Kristus själv möter mig i brödet och vinet är fantatstiskt. Vi behöver inte ha så djuplodade teologiska tankar i mässans sammanhang. Det räcker med att vi får vara inför Guds närvaro, "andas in" Guds närvaro och ta emot kristus själv som en smak på vår tunga. En munk sa vid ett tillfälle: Ni västerlänningar säger att Kristus kommer genom brödets och vinets gestalt eller i brödets och vinets gestalt. Vi säger: Han är där!

Så är det! Han är där! Och det är underbart!

Vilken glädje!

Idag har vi haft Riksmötets öppningsgudstjänst i Storkyrkan. Vilken glädje! Stora delar av riksdagen var samlad, kungafamiljen var där, biskopen i Lunds stift Antje Jackelén predikade och pater Fredrik Emanuelson från Stockholms katolska stift och Göran Zetterberg från Svenska Missionskyrkan var med bland oss andra. Sven-David sandström hade komponerat ett makalöst Te Deum bland annat med anledning av att denna riksmötesgudstjänst fyllde 25 år i Storkyrkan. Vilken glädje det är att få fira gudstjänst med riksmötesledamöterna, kungafamiljen, hovet m.fl!

Biskopen predikade om visheten utifrån söndagens gammaltestamentliga text. Hon sa bland annat: Kanske är det så att ett förhållande med visheten är den enda kärleksaffär som är immun mot offentliga skvallrets nyfikenhet. Vilken glädje det var att lyssna till henne.

Gällande stölden i S:t Jacobs kyrka ( se förra blogginlägget) är den på väg att klaras upp. Det var en kristen person, engagerad i kyrkan, som hade begått detta märkliga brott. Förhoppningsvis kommer den lilla skulpturen att kunna beses i S:t Jacobs kyrka om bara någon dag. Självklart ska den på plats igen och jag vill å det varmaste rekommendera Dig som läsare av min blogg att gå och titta på den. "Tjuven" vill att jag ska be om ursäkt för att jag godkänner den typen av konstnärlig handling (se tidigare blogginlägg) men det blir ingen ursäkt alls för något som är så djupt nedsänkt i den kristna trostraditionen.

Möjligen borde jag be konstnären om ursäkt för att vi inte bättre kunnat skydda hennes konstverk.

Men det är en stor glädje att konstutställningen fortsätter!

Unken teologisk hållning eller renodlad idioti?

Idag fick jag veta att en liten skulptur har försvunnit från S:t Jacobs kyrka. Någon har tagit bort den lille pojken som hängde på korset i dopkapellet. Det var inte Jesus som togs bort utan en pojke med öppet sårigt hjärta. Skulpturen ingår i en kostutsällning som pågår i kyrkan under några veckor (http://www.stockholmsdomkyrkoforsamling.se/news_article.php?article=440). När jag såg skulpturen på vernisagedagen blev jag oerhört gripen. En liten pojke är fäst på korset. Dagligdags korsfästs människor i olika smärtor. Dagligdags korsfästs människor där orättvisans spikar slås in, där hatets spjut sticks i sidan och blödande hjärtan blir verklighet. Skulpturen talade till mig så oerhört starkt. För bakom den lille pojken hängde Jesus och så är det... När människor "korsfästs idag" är de inte ensamma. Jesus själv är där fast man kanske inte ser honom med detsamma. Jesus själv delar vår smärta. Vi är inte ensamma. När vi ropar: Gud, varför har Du övergivit mig, är det Jesus själv som ropar.

Den som stulit den lille pojken lider av total brist på möjlighet att se djupare, att se Kristus. Om det är en kyrkligt aktiv person är det djupt genant och präglad av en unken teologisk hållning. Om det är någon annan är det renodlad idioti!

Till konstnären Maria Boij vill jag säga att jag är förtvivlad över det som skett med ett konstverk som talade så starkt i S:t Jacobs kyrka!! Jag hoppas innerligt att den kommer tillbaka. Har någon sett den eller vet något mer om dess försvinnande går det bra att kontakta mig eller ringa till S:t Jacobs kyrka 08-723 30 38.

Ingen dans på rosor, men...

Jag har varit med idag i mottagningsgudstjänsten i Hedvig Eleonora kyrka vid Östermalms torg i Stockholm. En ny kyrkoherde installerades. Biskop Caroline Krook citerade en boktitel i sitt installationstal: "Ingen dans på rosor". Hon antydde att ledarskap i kyrkan och i synnerhet kyrkoherdeuppdraget inte är någon dans på rosor. Det är sannerligen på det viset och samtidigt är uppdraget så viktigt. Ledarskapet, oavsett om det är män eller kvinnor som är ledare i kyrkan, måste hålla fram jämställdhet, jämlikhet och delaktighet. Det ligger i kyrkans grundläggande teologi att ingen får kränkas p gr av kön, sexuell identitet eller härkomst. Vi måste bli bättre på att se olikheten som en possitiv mångfald - en mångfald där ingen får kränka den andre, en mångfald där vi i kyrkans sammanhang kan glädjas åt den andre.

I kyrkans sammanhang måste vi bli ännu bättre på att stödja kvinnor i ledarutbildning. Alltför få kvinnor vill ha kyrkoherdeuppdrag. Alltför många kvinnor har slutat sitt ledaruppdrag på grund av konflikter. Kyrkans ledning måste på många olika sätt stå upp för ett ökat kvinligt ledarskap och stödja de prästvigda kvinnorna så att detta än mer blir möjligt.

Att vara ledare i kyrkan är ingen dans på rosor - men det är ett möjligt uppdrag där alla goda krafter behövs, inte minst de kvinliga kollegorna.

Religion och politik

Ofta säger vi att religion och politik måste skiljas åt. T o m påven Benedictus XVI har sagt något liknande i sitt pågående besök i Frankrike. Samtidigt talar påven om vikten av att religion och etik hör ihop. jag undrar om man kan göra åtskillnad på religion och politik? Jo, naturligtvis ska inte renodlad partipolitik förkunnas i kyrkan. men religion, och i vårt fall, kristen tro, som inte får några konsekvenser blir till slut en ganska behaglig sak. Religionen tenderar då att bli en kudde som vi kan luta våra huvuden vid. Gud blir den snälle och Jesus den allmänt barnälskande och lammklappande 35-åringen som vandrade i Galiléens idylliska landskap.

Men Gud är inte snäll och Jesus inte, en till intet förpliktande, landsbygdspredikant. Nej Gud utmanar oss i vårt etiska leverne - en etik som naturligtvis får politiska konsekvenser. Ska vi tala miljöfrågor utifrån ett skapelseperspektiv får det politiska konsekvenser. Ska vi tala kärleksbudskap om attälska sin nästa får det socialpolitiska konsekvenser. Kyrkans röst får inte tiga när orättvisor sker, när människor behandlas inhumant. Kyrkans röst får inte vara tyst när lagstiftningar försvårar för den enskilde individen genom kränkningar som följd. Religion och politik hör samman på det sättet att tron får konsekvenser och måste få konsekvenser. Annars ger man Marx rätt när han sa att religion är ett opium för folket.

Nåden för Dig och för mig

I kväll är jag trött efter en lång och intensiv vecka. Orden och tankarna vill sig inte riktigt. Klokheter har svårt att komma från hjärtat till tangenterna på min dator. Det är i det ögonblicket jag tänker på nåden - Guds gränslösa nåd. Den får även jag vila i - denna helg, denna kväll. Guds nåd är inte enbart till för de andra, de jag talar till eller talar om. Guds gränslösa nåd handlar även om mig - nåden att bara få vara utan att prestera. Nåden att vara älskad för att jag är, inte för vad jag gör eller har. Den nåden vill jag vila i i kväll och framgent. Den nåden får Du vila i. Den förunderliga nåden. John Newton som var engelsk slavskeppare som blev präst och psalmdiktare har uttryckt detta så fantatstiskt i orden: Guds löften ger vår längtan svar, som klippan är hans ord. Ej bättre sköld och skydd jag har i himmel och på jord. (Psalm 231 i den svenska psalmboken).

911

I februari fick jag min nya bil - miljövänlig påstås det och jag tankar E85 så ofta det går. Jag inbillar mig att det är bättre än 95-oktanig bensin som motorn också klarar. Och så känner jag mig lite miljöduktig (fast jag har också läst kritik mot E85 så frågan är hur duktig jag egentligen har rätt att känna mig i miljöhänseende). I vilket fall så fick jag ett nytt registreringsnummer på min bil och de siffrorna är 911. Niohundraelva - vid ett första ögonkast var det tre ganska normala siffror och inget annat. Men när jag tittade en gång till började hjärnan att arbeta. 9 1 1, 9 11, nine-eleven. Plötsligt slog det mig - siffrorna talade om den 11 september och för hela västvärlden är 11 september starkt förbundet med Twinn tower-katastrofen när de båda skyskraporna attackerades av terrorister och 6000 människor omkom. Den 9 september 2003 mördades Anna Lind. Det är fem år sedan.

Redan då Olof Palme mördades för drugt 20 år sedan sa man att nu har Sverige blivit en del av Europa. Vårt trygga folkhem hade raserats. Men ska vi bara konstatera att det ena raset efter det andra sker - ungefär som på börsen där krafter som vi inte råder över tycks härska?

Det är den 9 september idag och vi måste påminna oss om att vi är en del av världen, en del av Europa, en del av allt det som sker både långt borta och nära. Men samtidigt kan denna dag få påminna oss om att vi inte är utlämnade, att vi inte är rådlösa mot ondskans hantlangare. Vi får som enskilda människor gå in och visa på våldets och hatets motkraft. Alla har inte en riksdagskammare att stå och tala i. Alla har inte en predikstol att förkunna ifrån (eller en blogg att skriva på) men alla möter vi människor nästan dagligdags och kan då bemöta människor utifrån godheten, utifrån kärleken, utifrån medmänskligheten.

Vi får inte ge upp! Vi får inte överlämna fredens väg till pansarvagnar och missiler. Fredens väg börjar där Du och jag är. Med vår medmänsklighet kan vi protestera. Med vår medmänsklighet kan vi förändra. Med vår medmänsklighet kan vi stå upp för en bättre värld. Det börjar inte med andra. Det börjar med Dig och mig. Den 9 septmber, nine eleven, 911, får påminna oss.
Profeten Jesaja säger: Men natten skall vika där ångest nu råder.Om den förste slog bara lätt mot Sebulons land och Naftalis land, så har den siste slagit med full kraft västerut, mot landet på andra sidan Jordan, mot de främmande folkens område. Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram. (Jes 9:1-2)

Låt oss leva det ljuset och av det ljuset!

"Så ointressant!"

Det är tillåtet att tvivla - också om man vill räkna sig som troende. Jag tror att det kan vara välgörande att hålla fram tvivlets funktion ibland. Det är så lätt att kristna, och särskilt sådana som arbetar ideellt eller som avlönade i kyrkans sammanhang, räknas som några sorts trons "superhjältar" som klarar allt i trons värld. Inget kan vara mer felaktigt.

Jag har varit präst i snart 25 år och är inte någon trossuperhjälte. Snarare kan jag ibland tvivla. Samtidigt menar jag att tron är en väg, en knagglig väg, där jag får vandra framåt. Jag snubblar på olika stenar av olika slag men ändå. Jag får vandra vidare, upptäcka mer, snubbla igen o s v. Jesus säger tack och lov inte: Jag är paketet med sanningen och livet. Han säger inte heller: Jag är målet, sanningen och livet. Han säger: Jag är vägen sanningen och livet. Tvivlet är tillåtet och jag tror t o m att tvivlet är viktigt därför att tvivlets process också hjälper oss att mogna i vår tro.

Det berättas att biskop Ingmar Ström på en resa, en gång fick kommentaren av en gammal dam: "Jo, biskopen förstår; jag har kvar min barnatro". Ingmar Ström var ibland lite kärv i sina kommentarer och svarade: "Så ointressant"!

En barnatro kan vara trygg och härlig, ungefär som favoritfilten eller en underbar kudde. Mjukt att luta mot och skönt att svepa in sig i. Men tron är inte en kudde, inte en filt utan snarare ett kors, d v s en utmaning, en process och den processen kan leda till en vuxentro med ett mognare språk - en mognare relation. Kort sagt är trons väg ett äventyr där tvivlet hjälper oss att ta ett steg vidare i processen. Vi får våga tvivlet. Gud klarar det.

Hur är det med Dig och mig?

Vad tror Du att det händer sen..?

När jag var liten läste min mamma för mig ur en bok av Tove Jansson. "Vad tror Du att det händer sen..?" har jag för mig att den hette. Den handlade naturligtvis om Mumintrollet och Muminmamman och Hattifnattarna och lilla My och Filifjonkan och andra kända personligheter i Mumindalen. Varje sida slutade med frågan: "Vad tror Du att det händer sen..?" och så bläddrade jag en sida. Fast redan på förra sidan kunde man se något av det som väntade.

Vad tror Du att det händer sen..? Den frågan är dagsaktuell varje dag. Och sen handlar då inte om imorgon eller om en kvart eller efter nästa sammanträde utan snarare om döden. Vad tror Du att det händer sen..? Efter döden..? Finns det något bortom bergen, bortom blommorna och sången, som poeten Dan Andersson hävdar? Jag tror det och den kristna tron vittnar om det. Men det viktiga är inte vad som väntar oss (jag tror alldeles bestämt att det är Guds gränslösa kärlek som väntar oss helt och fullt) utan att försöka leva varje dag med döden som relief. Då får saker och ting sin mer mänskliga plats.

Då blir det "vansinnigt viktiga" inte så vansinnigt viktigt. Då kanske vi vågar stanna upp något i det höghastighetsliv som många av oss lever. Med döden som relief får vi nynna på psalm 249 i vår Svenska Psalmbok. Där står det inledningsvis: Blott en dag, ett ögonblick i sänder...

Vad tror Du att det händer sen..? I boken med den titeln anar man, som sagt, något redan på innevarnade sida av vad som skall finnas på nästa sida. När vi i kyrkan envisas med att tala om Jesu död och uppståndelse och envist hävdar att detta är det viktigaste, gör vi det för att det ger oss en glimt av den kärlek som också "händer sen". Det är trösterikt mitt i allt. Därför är det viktigt att ha döden som relief.

Jag tror inte på gud!

Många gånger möter jag påståendet att man inte tror på gud. Jo, jag väljer att stava gud med litet g för den gud som man inte tror på är liten. Den gud man tar avstånd från är ofta någon form av småskuren diktator - en gubbe på ett moln som är ansvarig för allt som sker, alla djävulska saker som människor råkar ut för. Just så måste ju gud vara om nu gud alls finns. För inte kan gud vara kärleksfull och allsmäktig när nu världen ser ut som den gör. Och inte kan gud vara skaparen. Det vet vi ju att skapelsen - naturen - har utvecklats i tusentals år med encelliga toffeldjur, fiskar, fåglar, dinosaurier o s v och att universum är ett expanderande universum och kanske bara ett bland många, Tellus - en planet i ett solsystem bland många solsystem. En gud kan inte finnas som skulle ha skapat Adam och Eva och jorden som det står skrivet i Bibelns två första kapitel. Nej humanisterna, ateisterna, har rätt - det finns ingen gud! Det är människan som skapat gud!

Notera nu att jag hela tiden stavat gud med litet g därför att det ateisterna gör är att begränsa Gud (med stort G). Gud är större än ateisternas fundamentalistiska attacker. Gud är inte den småskurna diktatorn som är orsak till allt. Gud är större och Nya testamentet talar om att Gud är kärleken - en kärlek som inte ser några hinder, en kärlek som inte överger när allting annat sviker och bedrar - en kärlek som får sitt tydligaste uttryck i Jesus från Nasaret - en människa, en medbroder.

Ateisterna tar avstånd från Gud som skaparen. Ja om gud stavas med litet g och är bunden till bibelns bokstav d v s att det måste gått till som det står, då tar jag också avstånd. Men om Gud (med stort G) är med i skapelsens utveckling och att de bibliska berättelserna vill tala om att Gud skapat och skapar snarare än hur Gud har gjort det, ja då är jag med.

Kära ateistiska vänner, när ni angriper kristen tro och målar upp gud - glöm då inte att vi är många som tar avstånd från det ni tar avstånd från. Jag tror inte på gud men jag bekänner med hela mitt hjärta min tro på Gud!

Gammalt rågbröd?

Så är jag åter inne på bloggbanan - och irriterad! Varför måste Bibeln framställas som något dammigt och möjligen bra för gammaldags barnuppfostran etc? Jag tänker på en krönika i gårdagens Expressen. Karin Olsson ondgör sig över att "institutioner" som scoutrörelsen, söndagsskolan och hushållsinternatet "håller på att dö ut". Det må så vara att scouterna har det kärvare (trots kungligt överbeskydd) och att söndagsskolan också samlar allt färre och gällande hushållsinternat har jag ingen aning men misstänker att de inte heller samlar massorna...

Hennes krönika hade säkert mycket av ironi i sig men varför måste Bibeln (i hennes fall handlar det om Gamla testamentet) framställas som något tuggriktigt och danande ( särskilt i den gamla översättningen)? Det låter som ett gammalt rågbröd... Hon slutar sin krönika med orden: Om jag får barn ska de också drillas i att paddla kanot i formation. Och läsa bibeln i den gamla översättningen. Det mår de bara bra av.

Jag tror inte alls att barn mår bra av att läsa bibeln i den gamla översättningen. Varför komplicera mer än nödvändigt? Nej till Karin Olsson och hennes framtida barn ( och till alla läsare av min blogg) vill jag säga: Läs den nya översättningen (Bibeln 2000) som inte är ett nyttigt rågbröd men en hel uppsättning av olika typer av "bröd". Bibelns texter kan öppna sig på ett helt nytt sätt genom den nya översättningen. Visst kan man sakna gamla formuleringar i både Gamla testamentet och Nya testamentet men samtidigt handlar inte bibeltexterna om våra nostalgiska känslor utan om ett tilltal rakt in i vårt eget liv.

Och ska man nu börja läsa i bibeln tror jag inte alls att Gamla testamentet är det första man ska ge sig hän i. Nej börja med Markusevangeliet och läs det rakt igenom (16 kapitel). Det är det kortatste evangeliet och man får hela Jesus-berättelsen i ett enkelt, klart och grundtexttroget språk. Sedan kan man läsa andra texter men det kan jag återkomma till senare.

Alltså: Läs bibeln i den nya översättningen. Det mår man bara bra av... även Karin Olssons framtida barn.

Ps!

Jag återkommer med bloggtankar nu på söndag den 7/9. Kommentera gärna det skrivna. Jag skriver för att komma med tankar, inlägg i olika sammanhang - inte för att ge ett åsiktsfacit.

I brist på bröd får man ta limpa..eller?

I kväll har jag (igen) varit på en härlig konsert i Storkyrkan med både nykomponerad och äldre kyrkomusik. Sveriges domkyrkoorganister var samlade för gemensamma överläggningar och Storkyrkans kör och Gustaf Sjökvist kammarkör sjöng. Denna konsert var mest tänkt för domkyrkoorganisterna men även några andra hade letat sig ut i septemberkvällen.

Kyrkan har en lång musiktradition som vi måste värna om - inte bara för den underbara musikens skull utan för att musiken i så hög grad är bärare av kyrkans grundläggande budskap. Kyrkomusikens plats är kyrkan snarare än de olika konserthusen i Sverige och världen över.

Någon har uttryckt det så att musiken tar vid där orden inte räcker till. Visst kan man förstå det så - men då blir musiken en sorts ersättare till det verkligt viktiga - till evangeliets utläggning via ord. Då blir musiken en sorts limpa i brist på bröd.

Musiken är inte kyrkans limpa. Musiken är en del av brödet, d v s Ordet och Musiken måste vandra tillsammans, komplettera varandra. Ordet klarar sig inte utan musiken - och kyrkomusiken klarar sig inte utan Ordet. I kyrkans sammanhang måste vi därför värna om både predikan och musiken. Det är en spännande och livsviktig utmaning för predikanterna att nå ut till ordtrötta åhörare och det är en utmaning för kyrkomusikerna att förkunna med musikens hjälp på ett sådant sätt att musiken bär evangeliet rakt in i hjärtat.

Det gjorde musiken i kväll!