En dag i domprostens liv.

Dagen började kl 05.10 av att väckarklockan ringde efter en ganska kort natt. Efter dusch och tidig första frukost, koll på mail etc gick jag ut för att ta bilen in till stan. Motorn var näst intill stendöd. Batteriet hade laddat ur. Det händer med jämna mellanrum och gör mig lika frustrerad varje gång. Tack och lov har jag en liten batteriladdare för bil som jag kopplade in och hoppas nu att batteriet ska vara fulladdat igen. Jag tog mig in till stan och gick på mitt gym och tränade. Det är nödvändigt, plågsamt, skönt och framför allt: nyttigt. Efter gym och en andra frukost med snabb glimt i morgontidning var det dags kl 09.00 för ett möte med domkapitlet och svåra ärenden blandade med några lättare ärenden. Efter fyra timmar vacklade jag ut för att ca 13.30 ha ledningsgrupp i församlingen i knappt två timmar varefter jag träffaden studieförbundet Sensus i knappt en timme varefter jag kollade mailen igen, hade något telefonsamtal samt samtal med medarbetare av olika slag. Nu återstår ett kort besök på religionsdialogcentrum (ligger ännu så länge granngårds) innan jag far ut till min focolarekommunitet och hämtar ny kraft.

Ja, så kan en dag i en domprost liv se ut. Jag har inte långtråkigt!!

Jultomten och Messias.

Idag välkomnades Gunnar Olofsgård som ny kyrkoherde i S:ta Maria Magdalena församling här i Stockholm. Det var en härlig högmässa med biskop, kontraktsprost, präster, diakoner, kör och andra medarbetare. både förtroendevalda och andra. Kyrkan var full av entusiastiska gudstjänstfirare och efteråt var det mingelmottagning i församlingssalen med plockmat och sedvanliga entusiastiska tal.

Gunnar blir en tillgång i kyrkoherdegänget i Stockholm. Han är en klok och bra person. Men det är samtidigt inte lätt att vara kyrkoherde. Många förväntningar finns, hopp och önskningar riktas mot herden som helst ska vara en blandning av jultomten och messias. Men ingen herde är jultomte eller messias. Ingen kan komma med de stora gåvorna eller de räddande (frälsande) lösningarna. I en församling ska det naturligtvis finnas en bra och tydlig kyrkoherde. Men samtidigt måste herden vara lyhörd för medarbetare. Man måste lyssna in, ge ansvar till andra, låta ideella medarbetare få växa gällande olika ansvarsområden, samarbeta med de förtroendevalda. Det är stora krav som egentligen inte bara ställs på herden, utan också på medarbetarna, på den gudstjänstfirande församlingen. Om en kyrkoherde ska fungera på ett klokt och bra sätt måste de övriga fungera på kloka och bra sätt. Det handlar alltså om ömsesidighet i stor respekt. Det är en sak att bli kyrkoherde och en helt annan sak att vara kyrkoherde. Många herdar har slutat. Man har inte stått ut. Församlingen har inte stått ut. Ja, under en period slutade nästan 20 herdar (under några få år). Det var en förskräckande statistik. Stockholms stift vidtog tack och lov åtgärder som handlar om kyrkoherdeutbildning, mentorsprogram, program för förtroendevalda och herde etc. Och det har blivit bättre - tack och lov. Som församlingsbo är det viktigt att be för sin kyrkoherde liksom kyrkoherden ska be för församlingsborna.

I eftermiddags var hustrun och jag hos min ingifte morbror. Kusinträff! Det var roligt att träffa släkten. Mina syskon, svåger, kusiner och, som sagt ingift morbror, träffades och delade livet, dryck och tilltugg en stund. Sådant är släktstärkande och jag gillar min släkt.

Nu har passionstiden påbörjats. Det är de två sista veckorna i fastan. Jesu väg till Jerusalem, till lidandet och korset intensifieras. För mig är passionstiden och inte minst stilla veckan så viktig. Det är en förtätad tid där jag återigen förstår att min egen smärta, mina egna tillkortakommanden inte har sista ordet, inte står där i en isande ensamhet. Försonaren är där. Jag behöver inte gå under. (Joh 11:46-57). Där kan man verkligen tala om Messias!

Tänd ljuset och släck ljuset!

Jag gläds över att den mediala konkurrensen får stå tillbaka för demokrati och rättvisa. Jag tycker att vi ska vara stolta över att ha fyra stora tidningar där man går samman som en röst (och en viktig röst) för att värna om mänskliga rättigheter och demokratifrågor. Carl Bildt har nu gått med på att träffa de fyra chefredaktörerna och redaktören för Aftonbladet.se. Här handlar det om ett positivt medieupprop och medieagerande. Låt oss alla skriva under uppropet om att frige journalisten Dawit Isaak (www.dn.se/freedawit). Jag hoppas att kyrkans röst kan höras än tydligare också i enskilda fall. Säkerligen finns det många som sitter oskyldigt och orättfärdigt fängslade, som torteras, som förvägras kontakt med anhöriga! Bibeln understödjer tydligt att vi ska agera. I Ordspråksboken står det: Höj din röst för den stumme, till försvar för alla som sviktar. (Ords 31:8) Här kan biskopsmöte eller enskilda biskopars agerande betyda mycket. Hellre göra något än inget alls. Det kan handla om uppmaning till förbön, om uppmaning till att skriva på protestlista etc, etc. Har nu detta redan skett, har jag missat det och kan då glädjas över att det sker. Har det inte skett borde det ske snarast! Låt bönens och hoppets låga brinna!

I kväll kl 20.30 slocknar förhoppningsvis stora delar av Sverige. Earthhour - jag vet inte vad det betyder i det långa loppet men för mig är det en påminnelse om att än mer tänka och handla miljömässigt. Många bäckar små... Stockholms domkyrkoförsamling är med och släcker ljuset i kväll i och kring alla tre kyrkorna. Hoppas att det ska fungera! Själva har vi gäster hemma och kommer att släcka det ekeltriska ljuset.

Låt oss tillsammans vara med och tända ljuset och släcka ljuset!

Finns det en gräns?

I måndags kväll ( så där vid 18-tiden) började media att höra av sig till mig. Ett antal tidningar ringde och ville höra om hur vi förbereder oss för den kungliga vigseln, vem som ska viga, vad jag tycker, tänker önskar och tror i det sammanhanget. Gång efter gång fick jag upprepa att det ännu inte är bestämt vem som ska viga brudparet. Gång efter gång fick jag svara på frågan om jag skulle vilja viga dem, och svaret var detsamma. Jag gör vad de önskar i det fallet. Så småningom blev lite mycket av det mediala på en gång. Men jag ska inte klaga.

Jag tänker på vårt skoningslösa mediedrev som driver drabbade politiker framför sig. Mona Sahlin kan säkert vittna om det hon varit med om för många år sedan. Nu är det Wanja Lundby-Wedins tur. Jag har sannerligen inte all kunskap om vad som skett inom AMF men någon sorts mänsklig medkänsla kan man väl trots allt ha. Rätt ska vara rätt men finns det inte en gräns för hur långt media kan gå? Det borde finnas ett etiskt tänkande kring löneavtal men också ett etiskt tänkande kring mediedrev.

Nu gläds jag över att Tuulikki Koivunen Bylund ligger på första plats i biskopsvalet i Härnösands stift. Lycka till Tuulikki! Jag kan ana vad Du känner...

Vilken glädje (2)!

Vilken glädje det var att få beskedet att kronprinsessan Victoria och Daniel Westling har valt Storkyrkan som sin vigselskyrka!!! Jo, jag erkänner det: Jag hoppades, spekulerade precis som alla andra och tyckte att jag fann ganska goda argument. Men det är en sak att hoppas och att spekulera och det är en helt annan sak när verkligheten uppenbaras. men vi gläder oss och precis som jag sagt i diverse dagstidningar hälsar vi brudparet varmt välkomna. Tillsammans med alla inblandade ska vi forma en gudstjänst som i den allra bästa bemärkelsen sent ska glömmas. Vem som viger vet vi i skrivande stund inte men även där spekulerar jag och antar att ärkebiskop Anders Wejryd inte är en alltför grov gissning.
När nu vigseln är ett faktum är det likaledes ett faktum att kyrkan i sin helhet behöver rengöras. Enligt vård- och underhållsplanen för Storkyrkan skulle detta ha skett redan 2007 men p gr av sedvanlig pengabrist, p gr av bedrövlig struktur som innebär alltför få boende och ännu färre kyrkotillhöriga i vår församling, har vi inte haft råd och har inte råd nu heller. Nu vänder vi oss till stiftet med ett önskemål om kyrkobyggnadsbidrag och kanske kyrkoantikvarisk ersättning för att med Länsstyrelsens tillstånd, arkitekter och andra experter involverade, kunna genomföra en sorts konservering av kyrkans inventarier och i bästa fall också valven, en konservering som innebär rengöring enligt konstens samtliga regler. Tänk att få visa upp Stockholms stifts katedral för omvärlden ren och skinande inuti...

Vilken glädje att få påminnas om Maria. Jo, alla våffelentusiaster har väl kommit ihåg att våffeldagen handlar om Vårfrudagen som handlar om Maria - Jesu moder. Maria är viktig i Svenska kyrkan, Vi sjunger om henne, vi firar hennes bebådelse (vilket vi gjorde i söndags) och hennes kyrkogångsdag (vilket vi firade i februari) och Guds moder (som vi firar den 4:e advent). Maria är en ekumenisk länk mellan våra olika trossamfund. Hon är den syster och moder som visar på Jesus Kristus med hela sitt liv. Så borde jag leva mitt liv också - att med hela mitt liv, i allt det jag gör som make, pappa, arbetskamrat, domprost, vän etc, etc, visa på Jesus Kristus. Maria får inspirera mig. Hon får vara en medsyster som jag kan dela smärtan med, glädjen med. Genom hennes sätt att leva Ordet, ja genom hennes sätt att bära Ordet i sitt hjärta, att nära sig av det, får hon vara en inspiratör.

Jag drömmer om att vi skulle kunna sätta oss i en ekumenisk samtalsgrupp och dela med varandra vad Maria betyder. Jag tror att Hon kan vara den medsyster som skulle se att vi har än mer tillsammans än vad vi kanske först tror. Kanske kunde hon, när vi verkligen vågar dela med oss av vår syn på henne, med varandra få våra förutfattade meningar att komma på skam.
Jag tror det! Och vilken glädje!

Tillfälligt avbrott!

Hej alla bloggläsare! Jag är nu ledig några dagar men åter i cyberrymden den 26 mars.

Förbön, familj och församling.

Cirka tio personer var samlade denna morgon till en förbönsmässa i Storkyrkan. Varje lördag kl. 11.00 firar vi förbönsmässa. Förbönen innebär att vi högt ber några av de böner som turister och andra skrivit och lagt på vårt förbönsaltare i Olaus Petrikapellet. Det är fint att se hela högen av förböner på så många olika språk som vaktmästaren samlat in och lagt i en korg. Vi har korgen med på vårt mässaltare som ett tecken på att dessa böner också bärs fram även om vi inte är så duktiga på japanska, koreanska och andra språk som återfinns på bönelapparna. Vi, det är gudstjänstvärd och flera av deltagarna i mässan och ibland prästen, som ber högt.

Förbön är viktigt och för min del litar jag på bönenens kraft. Det är viktigt att be för andra, för varandra och för sig själv. Det är likaledes viktigt att be för världen , för allt elände och för allt gott. Att be är inte en ersättning för handling. Nej, att be är ett komplement. Handling och bön hör ihop. Ora et labora heter den gamla klosterdevisen - bed och arbeta.

Så åt jag lunch med min mamma, två av mina syskon, ett syskonbarn och hustrun. Det är alltid roligt att träffa familjen. Vi gör så ibland, ja faktiskt ganska regelbundet. Efter lunchen återvände jag hem för att läsa inskickad rapport gällande vårt stora projekt rörande cityarbete. Väldigt mycket positivt har skett ute på företag och i S.t Jacobs kyrka. Jag gläds över allt det vi som kyrka har åstadkommit, alla människor vi nått ut till under de senaste åren genom S:t Jacobs kyrkas arbetslag bestående av anställda och volontärer. Och arbetet fortsätter. Kom till S:t Jacob och ta del!

Tankar efter biskopshearingen.

Själva dagen - dagen H, som i Hearing gällande biskopsvalet i Stockholms stift gick av stapeln idag. 8 kandidater, två utfrågare och en från samrådsgruppen (ordförande Christina Schanckenburg) samlades på scenen i folkets hus vid Norra barntorget kl. 11.30. Vi var nog alla lite nervösa av lite olika skäl. Vi talade om hur det skulle gå till, hur vi skulle stå, gå, sitta, titta etc. Efter allt detta praktiska åt vi lunch tillsammans bakom scenen i ett litet konferensrum och nervositeten steg ytterligare några grader åtminstone hos mig. Så var det dags för porträttfotografering och tillslut så var det dags att få mikrofon och sedan sätta sig på lämplig plats längst fram nedanför den stora scenen.
Nu hade mycket folk fyllt upp bänkarna. Förtroendevalda, präster, diakoner, andra intresserade satt bänkade och Christina S gick fram och välkomnade oss alla varefter vi sjöng den underbara psalmen 183 - en psalm vi har gemensam med så många kyrkor och samfund.

Sedan var det dags för oss alla att äntra scenen och successivt presentera oss under två minuter vardera. Jag talade om mina två underbara döttrar, om min hustru som jag varit gift med i 28 fantastiska år och min tillhörighet till Focolarerörelsen och naturligtvis om att jag är domprost i Stockholms domkyrkoförsamling och att jag gillar att läsa böcker, lyssna på musik och här kan jag lägga till att konst är viktigt i mitt liv. Jag fick frågan vilket konstverk jag helst ville vara och svarade att jag vill vara en skulptur av Giacometti.

Vill jag då bli biskop? Jag hävdar (liksom säkert många andra) att det är en sak att bli och en sak att vara. Som biskop får man ta tag i många problem som jag slipper som domprost, höra mycket elände som jag slipper som domprost, arbeta ännu mer än jag gör som domprost. Vill jag verkligen bli biskop i Stockholms stift?

Svaret är: JA - det vill jag !!! Men varför? För att jag också (precis som Cecilia Wadstein sa) älskar Stockholms stift. Jag är född här, uppvuxen här. Jag har levt mitt kyrkliga liv här och tycker att Stockholm är "världens stad" (och landsbygd och skärgård)! Jag tror att jag kan bidra till mycket som biskop och jag vill vara med och driva mina hjärtefrågor och andra frågor i en stark Kristuscentrering. Jag vill vara med och värna om evangeliet, att det får höras i så många olika sammanhang på så många olika sätt eller "språk". 99 språk och inga trösklar kan få stå som en rubrik över den kyrka jag drömmer om i Stockholm. jag vill föra dialog med förtroendevalda, medarbetare, och ideella medarbetare på stifts- och församlingsnivå. Jag tror att jag kan bidra med viktiga tankar i biskopskollegiet och ser fram emot möjligheten att sitta i kyrkomötet. Mångfald i olika sammanhang är viktigt och jag vill att alla ska känna full hemhörighet i kyrkan, oavsett sexuell identitet, hudfärg, hemort etc.

Att få värna om blivande diakoner och präster, och varande diakoner och präster ser jag som oerhört viktigt.

Nå väl. Allt detta och mer därtill bara om jag blir vald.

Men annars då? Vad gör jag om jag inte blir vald? Då förblir jag domprost i Stockholm med full energi och glädje, förhoppningsvis till gagn för min församling, för de människor som vistas där (ca 200.000 personer varje dag) och till gagn för det stift jag också är satt att tjäna.

Men hearingen var spännande. Jag tycker om att stå i strålkastarskenet och tala om det jag brinner för.

Kanske kan det vara meriterande..?

- - -

Ps: Biskopshearingen återfinns på http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?di=160044. Där kan Du gå in och se och lyssna till oss allihop.

Seglora smedja!

Idag var det invigning/vernissage/öppet hus/presentation/etc (välj själv) av Seglora smedja - mötesplatsen för andlighet, kultur och samhälle (fast nog finns det flera mötesplatser t ex S:ta Katharinastiftelsen). Det var roligt att vara på invigningen/vernissage/det öppna huset/presentationen/etc (välj själv) även om jag kom sent. 18.30 infann jag mig och fick träffa initiativtagarna Eva Lindqvist-Hotz och Helle Klein är två drivande entusiaster. Det känns väldigt bra med ett sådant tankecentrum som kan inspirera till dialoger och få andra att fundera vidare. Deras hemsida är http://www.seglorasmedja.se/.

Jag menar att kyrkans röst måste höras än mer i vårt samhälle, i samhällsfrågor av olika slag. När kyrkan förkunnar evangelium handlar det inte om att tala ut/in i ett tomrum. Nej kyrkans röst måste höras i det samhällssammanhang där hon de facto finns. Om kyrkan ska vara trovärdig kan vi inte bara vara i våra byggnader. Nej, släpp kyrkan loss, det är vår. Låt oss våga finnas på många ställen. Låt oss höja våra röster för att höras. Kyrkans budskap är ett värmande och ibland brännande budskap som får politiska (inte specifikt partipolitiska ) konsekvenser.

När jag såg en Elviskonsert från Hawaii blev jag inspirerad av den sista kommentaren som någon konsertansvarig gjorde i högtalaren när konserten var slut. Då sa en mansstämma: "Elvis has left the building". Det är kyrkans stora utmaning, möjlighet och framtidsväg. Vi måste våga lämna våra invanda platser och också finnas utanför, innanför, bortom det givna.

Kanske kan Seglora smedja inspirera till detta? Jag vill tro det!

Finkultur? Nej tack!

I går satt jag i en diskussionspanel kring frågan "Vad får man göra i kyrkan?" Det handlade om konst i kyrkorummet. Vad är tillåtet? När vet man att man överträtt gränsen? Det blev ett bra samtal som stimulerade till fortsättning. Konsten är ett viktigt språk i kyrkans sammanhang och har alltid varit det. Det spännande i vår tid är, menar jag, att bjuda in samtidskonstnärer till en brottning i kyrkorummet, en brottning med budskapet, en brottning med det heliga rummet, en brottning som både kan vara provocerande, fördjupande och somkan ställa en massa frågor till kyrkorum och evangeliet som rummet och evangeliet har viktiga svar på, svar som inte är heltäckande men som leder en människa vidare.

Men när vet man då att man har överträtt gränsen för det tillåtna, för det accepterade? Egentligen vet man inte det förrän man har överträtt gränsen. Gränsen för det som är möjligt i ett heligt kyrkorum går egentligen först just där man har passerat den vilket gör det oerhört spännande.

Samtidigt måste kyrkan veta varför samtidskonsten ska finnas där, den samtidskonst som inte är den självklara i stil med kors, mariafigurer o s v. Jag menar att samtidskonsten, ja all konst, i kyrkan måste vara instrumentell i den bemärkelsen att den på något sätt, som inte behöver vara omedelbart uppenbart, ska ha med evangeliet att göra. Kyrkans uppgift är ju att i ord och handling, i konst och musik, i dialoger av olika slag, visa på evangeliet om Jesus Kristus, den korsfäste och uppståndne.

Men för vem är då konsten? Det finns ett begrepp som gör mig allergisk. Det är begreppet finkultur. Som om den fanns en sorts fulkultur eller mindre värd kultur. All seriös kultur är kultur. All kultur som inte skadar en människa utan som i grunden vill uttrycka något som vi gemensamt uppfattar som mänskligt, är kultur. Sedan kan vi i konstens sammanhang tala om kvalitet och brist på kvalitet även om jag inte är mannen att bedöma vad som är vad. Jag vet vad jag tycker om, jag vet vad jag tycker är spännande, ibland får jag möta sådant som utmanar mig och kanske t o m provocerar mig, men att därför kunna tala om kvalitet i den seriösa konsten, det vågar jag mig inte på. Men ordet finkultur segregerar. Som om vissa saker bara var till för vissa. Finkultur är till för de som bor i vissa stadsdelar. Någon sa i ett sammanhang att vill man lyssna till klassisk musik i kyrkor, ja då får man fara in till stan. Det är inget för de här ute på landsbygden.

Låt oss inte segregera inom kulturens område. Låt oss gemensamt "avskaffa" ordet finkultur. Kultur är snarare ett erbjudande, en inbjudan, en utmaning, en möjlighet för både Dig och mig och alla andra - en möjlighet där bildkonsten, samtidskonsten skulle kunna få vara ett språk i det heliga rummet som vi blir ännu bättre på att föra fram. Finkultur? Nej tack!

Vem kan fånga in Jesus?

Jag har vid ett tillfälle blivit anklagad för att häda och möjligen också smäda och jag får väl anses var en speciell del av den månghövdade grupp som anklagas för smädelse och hädelse. Det unika med mig är att jag är domprost i Stockholms stift och min hädelse och smädelse består i att jag bejakade en konstutställning som fanns för snart tre år sedan på kulturhuset - en utställning som framställde Jesus ur olika perspektiv. Nu får, vad jag förstår, ytterligare en person sälla sig till oss i smädelse- och hädelsegänget. Det är Jonas Gardell som i dagarna kommer ut med sin bok om Jesus. Jag har inte läst den, ska jag genast säga, men jag har från flera, från varandra oberoende håll, förstått att han framställer Jesus på ett sätt som de riktiga kristna inte kan gå med på. Det sägs att Jonas Gardell framställer Jesus som en tandlös analfabet. naturligtvis hade Jesus tillgång till en tandvård som andra på den tiden inte hade och naturligtvis kunde han läsa fast det inte står någonstans att han läste.

Allvarligt talat - vi vet inget om Jesu utseende mer än det vi möjligen, möjligen kan ana via svepeduken i Turin. men inte en s den är säker om man ska tro kol-14metoden även om jag personligen gärna vill tro att det är Jesu svepning. Jesus har genom tiderna beskrivits på så många olika sätt, avbildats på så många olika sätt. Vi behöver inte vara så våldsamt rädda eller upprörda när någon tar ut svängarna. Tänk att Gud kan möta i ett litet barn som föds utanför det religiösa etablissemangets system. Bara en sådan sak borde stämma till än mer eftertanke. Om då Gud möter i en man som växte upp och var människa som vi, med samma fysiska svagheter som så många svenskar lider av - är inte det fantastiskt Gud möter i en tandlös analfabet. Är det inte vad mina medarbetare i S:ta Clara ser varje dag - Jesus som möter i Janne som är uteliggare, Lisa som inte har några tänder men som längtar efter att få löständer eller inplantat och som söker via domkyrkoförsamlingens fonder och stiftelser?

Vi kan inte fånga in Jesus. han såg nog inte ut som Thorwaldsens Kristusfigur eller som krusifixets Kristusfigur i Storkyrkan eller som Isenheimaltarets pestsmittade Jesus. Ylva Eggehorn skriver i psalm 717 i tillägget till vår psalmbok: ...men det var bortom bilderna du kom.

Låt oss konstatera detta tillsammans, utfärda färre förkastelsedomar mellan våra trossamfund och istället satsa på att tillsammans lovprisa vår gemensamma Herre, Han som är Gud och som vi inte kan fånga in.

Ps: Tack till alla Er som undrat över mitt hjärteläge!! Hjärtat pickar på och jag ska undersöka vidare om det är stress eller kanske rent av ett flimrande förmak. Fortsättning följer (och jag mår bra)!

Tillsammans i kampen mot ondskan!

Kampen mot ondskan är dagens och den kommande veckans tema i kyrkans sammanhang. Kampen mot ondskan är ständigt aktuell. Vi möter ondskan runt omkring oss i vardagen i småskurenheten, i egoismen, i exklusivitetens tänkesätt där vi utesluter dem som inte är som vi själva. Jo då, jag faller också offer för detta tänkande. Ingen kommer undan. Vi är alla offer för ondskans strukturer, ondskans handlingar, men inte hjälplösa offer, inte utsatta för något vi inte kan förändra. Tvärtom! Vi har full frihet och full möjlighet att säga nej till det ondskefulla mönstret i vårt liv! Vi har full frihet och full möjlighet att se på varandra med den inkluderande blicken, med kärlekens blick!

I vårt politiserade samhälle där man tillhör de röd-grönas eller alliansens fanclub eller där man har en viss religion eller ställer sig utanför det religiösa tänkandet och bildare en egen grupp, i detta samhälle är det inte bara viktigt att en röst hörs som talar om brobyggande, om enhet i mångfald. Det är nödvändigt och här kan var och en ta initiativ. Jag skulle önska att kyrkan fick bli en sådan röst i vårt samhälle, en röst som påpekar att vi inte har råd att bilda grupperingar som strider mot varandra, en röst som hörs i många sammanhang. Om vi vill bygga upp det goda samhället krävs gemensam front om ondskan, gemensam front mot det exkluderande, gemensam front mot hat, mot rasism, mot främlingsfientlighet, mot politikerförakt, mot människoförakt. Ända vägen till förändring är att vi samtalar med varandra, delar med varandra, lyssnar till varandra i respekt, ser det vi har gemensamt och tar fasta på det. Politiskt krävs det att man vågar räcka ut handen över blockgränserna i än högre utsträckning. Det måste vara möjligt - i den gemensamma kampen mot ondskan.

Kristet ledarskap.

Vad är kristet ledarskap? Den frågan skulle jag redogöra för idag inför en grupp teologie studeranden från Chicago och Teologiska högskolan i Bromma. Vi var samlade i Själakoret i Storkyrkan där jag talade utifrån ett huvudbegrepp och tre underliggande begrepp. Huvudbegreppet var ordet "relation" och underbegreppen var "believing, belonging , behaving" (tro, tillhörighet, uppförande).
Att tro - handlar om relationen med Gud, Gud som är större än alla våra begrepp, Gud som inte kan kategoriseras och inordnas under religionstitlar men som ändå möter mig som tydligast i Jesus Kristus. Jag menar att kristet ledarskap måste ta sin utgångspunkt i tron - som handlar om tillit till den som är mycket "större" än vad jag själv eller någon annan är och att jag vågar stå i en nära relation till Gud, tillitens relation där jag hämtar min kraft, min inspiration och finner min vila. Gud är den treenige guden vars brännpunkt finns i Jesus och vars förändrande handlande sker i korshändelsen. Som kristen ledare måste jag stå i nära relation till Gud genom bön, genom bibelläsning, genom mässans mysterium.

Tillhörighet handlar om att känna sig hemma i den tros-/kyrkotradition som jag tillhör. Det är så lätt att man själv vill förändra traditionen, skippa vissa formuleringar i handboken o s v, o s v. Tillhörigheten handlar om att fördjupa sin egen tradition. Gräv där Du står! Förstå än mer det Du tillhör. Det är först när man är djupt rotad i det egna som man kan våga lyssna i ödmjuk respekt till den andre, till det som den andre har att komma med och då upptäcker Du också att Du och den andre har mycket gemensamt och att det finns saker Du kan inspireras av hos en andres tradition.För mig handlar det att än mer fördjupa vad det betyder att tillhöra Svenska kyrkan och glädja mig över det. Sedan kan jag också vara kritisk innåt, ungefär som man kan vara i den goda familjen.

Uppförande. Nej, det handlar inte om skolbetyg men det handlar om vad ledarskap betyder både i ett församlingssammanhang innåt och i ett ledarskap utåt. Åter igen hävdar jag att kärlekens sex punkter är vägen framåt. Du ska:
1) Älska alla
2) Vara först att älska
3) Älska Din nästa som Dig själv
4) Se Jesus i Din nästa
5) Göra Dig till ett med din nästa
6) Älska dina fiender

Det handlar om kristet ledarskap - ett ledarskap som grundar sig i tron på Gud, i fördjupningen och stoltheten över den egna tillhörigheten och på kärlekens väg som handlar om hur Du ska leva Ditt liv.

Det är sannerligen inte eneklet. Jag misslyckas dagligen och stunddligen, men jag får börja om. Tack gode Gud! För det handlar om kristet ledarskap.

Chiara Lubichs dödsdag

Grundarinnan av Focolarerörelsen Chiara Lubich, dog för ett år sedan. I morgon (lördag den 14/3) kl. 16.00 firas en minnesmässa i Eugeniakyrkan vid Kungsträdgården (Kungsträdgårdsgatan)Se mer på Focolares hemsida www.focolare.se. Många från focolarerörelsen kommer att vara där inklusive jag själv.
Jag träffade Chiara några gånger och mötet med henne var alltid så starkt. Hon var en kvinna som var genomsyrad av Kristus. Det är få förunnat, men hon var verkligen en sådan person.
Hon var också en modern människa som i ord och handling uttryckte vad evangeliet kan betyda i ett vardagsliv. Heligheten börjar inte sedan utan nu. Det är möjligt att vara helig redan nu - en helighet som bara Kristus själv kan åstadkomma. Låt oss sträva mot den heligheten - tillsammans oavsett allt!

Hearing och annat.

Jag har nu återvänt till fosterlandet efter knappt två dygn på finlandsfärja och kan inte motstå att gå in och blogga även om jag förvaranade om att jag inte skulle göra det förrän i morgon. Församlingsförbundet och Stockholms stift anordnade en konferens för kyrkoherdar och kyrkorådsledamöter. Det blev en väldigt bra konferens som handlade bl a om visioner, om rekrytering, om kyrkostrukturer etc. Fast det bästa med dylika konferenser är att få tillfälle att träffa olika kollegor och ledamöter från andra kyrkoråd.

I dag hade vi domkapitel med många svåra ärenden. Jag kan bli förtvivlad över vissa ärenden, över mänskligt beteende som snuddar till omänskligt beteende. Tack och lov för alla kloka personer i domkapitlet där vi kan föra resonemang, lyssna tillvarandra, ha olika åsikter men komma fram till kloka gemensamma beslut - också i de mycket svåra sammanhangen.

Nu stundar hearing av biskopskandidaterna. Jag är ju en av dem och ska på torsdag den 19 mars kl 13.00 -17.00 i Folkets hus, Barnhusgatan 12-14, stå till svars inför 900 personer. Några platser finns också för allmänheten. Det känns onekligen lite pirrigt - som att tenta inför 900 examinatorer.

Nå väl, ske Guds vilja - det är till syvende och sist det viktigaste i alla sammanhang.

14 mars

är jag åter i bloggvärlden med nytt inlägg (förhoppningsvis)!

Liv mot liv?

Jag uppskattar Katolska kyrkan på många sätt och menar att vi har mycket gemensamt. Jag är liturgiskt ganska högkyrklig, sakramentalt orienterad ( d v s tycker att dopet är oerhört viktigt och skulle helst fira nattvard varje dag). Jag kan känna mig hemma i den katolska kyrkan lokalt men samtidigt kan jag inte hejda min känsla av upprördhet över den oerhört konservativa synen på abort som i fallet med den nioåriga flickan som blivit våldtagen av sin egen pappa och som genomgick en abort. Mamman och läkarna exkommunicerades p. gr. av aborten och pappan kunde få tillstånd att gå till nattvarden om han först biktade sig. Läkarna hävdade att den nioåriga flickans liv stod på spel. Katolska kyrkan hävdade att de ofödda barnens liv (jag tror att det var tvillingar som nioåringen väntade) var viktigt att värna.

Jag har respekt för att man kan vara emot abort (även om jag inte själv är det) men jag har svårt att förstå att liv kan stå mot liv. Och jag har ingen som helst förståelse för att en nio årig flicka ska behöva utsättas för att föda barn. Det pappan gjort är vedervärdigt!! Det mamman och läkarna känt sig tvingade till är tragiskt och begripligt. Det den officiella katolska kyrkan gjort i just detta fall i Brasilien är obegripligt.

Men det är viktigt att inte hela Katolska kyrkan får lida för detta. Ekumeniken med dem på hemmaplan måste utvecklas precis som ekumeniken med andra stora trossamfund.

En hjärteväg!

Nu är jag uppkopplad! Nej, det handlar inte om internet utan om mitt hjärta. Jag bär nu en liten dosa med diverse sladdar som spelar in mitt hjärtljud. Vi får se om inspelningen blir lyckad. ca 24 timmar ska jag vara uppkopplad, föra schema, trycka på liten svart knapp om hjärtat slår någon frivolt etc. Det är mycket med det tekniska - och tack och lov att det finns!

En annan sak som jag bär, snarare i hjärtat än på hjärtat, är en intervju jag gjorde idag med Emanuel Karlsen på tidningen Dagen. Han ville tala med mig om mit liv och det gjorde vi i en timme. Liv, teologi och kallelse i en fin blandning. Intervjun kändes bra och det ska bli intressant att se vad Dagen gör av den. På hans blogg (www.dagen.se) kunde man under eftermiddagen läsa en fråga: Vad vill Du jag ska ställa för frågor till Åke Bonnier? Flera svar kom in och jag kan lugna alla frågeställare att jag svarat på så gott som alla de sju frågor jag fann på Emanuels blogg vid 17-tiden.

En av de viktigare frågorna handlade om Jesus Kristus som den enda vägen till Gud. Den frågan tycks vara känslig för många kristna. Jesus säger ju onekligen: Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Vad det betyder exakt vet vi inte. Det är skrivet av evangelisten Johannes som skrev sitt evangelium på 90-100-talet efter Kristus. Säkert fanns det en vilja hos de kristna att visa att Jesus var det enda alternativet i en värld där man var i minoritet, där man förföljdes. Det fanns inga andra vägar för en kristen. man kunde inte följa andra gudar.

För mig är Jesus Vägen, Sanningen och Livet! Jag tror inte att jag kommer till Gud utom genom Jesus Kristus. Jag ska följa Jesus Kristus, vara stolt över den vägen, vittna om den vägen, tala om vad jag har funnit. Men jag behöver inte nödvändigtvis släpa in andra på den vägen. var och en måste han sin fria vilja - den fria vilja som vi är skapade med. Och jag tror att Gud är så stor, så ogripbart underbar att Gud kan ha andra vägar som inte jag har grepp om. Mina judiska bröder och systrar har sina förbund med Gud. de gäller fortfarande. Inget förbund ersätter något annat.
Våra muslimska bröder och systrar har sin väg att gå. Vi behöver inte vara så oroliga. Vi får överlämna frälsningen i Guds omsorg och vara trogna den väg som vi som är kristna går - den väg som heter Jesus Kristus. Vi får vara tacksamma över att vi inte är Gud.

Nu ska jag snart lägga mig med manicken fastspänd vid sidan. Det ska bli intressant att se hur det går...

Andliga härdar.

Jag har just kommit hem från ett spännande samtal på S:ta Katharinastiftelsen. "Vårt behov av andliga härdar" var temat och vi som satt i panelsamtalet var Moder Karin från Birgittasystrarna i Vadstena, Peter Halldorf från kommuniteten på Nya Slottet Bjerka-Säby och jag själv som i detta sammanhang naturligtvis representerade Svenska kyrkan men också och kanske framför allt Focolarerörelsen som jag ju tillhör. Frågan är om rörelser och klosterordnar blir ersättning för traditionella kyrkors andliga liv. Vi i panelen som leddes av direktorn Madeleine Åhlstedt, var överens om att ordnar och rörelser av olika slag är livsviktiga komplement till det kyrkliga livet.

Peter Halldorf var osäker på om kyrkorna (eller menade han Svenska kyrkan?) skulle överleva 50 år till utan den monastiska traditionen (=klostertraditionen). Jag vet inte - svårt att spekulera om. men att de behövs känns ganska självklart. För mig betyder mitt engagemang i Focolarerörelsen mycket. Det är för mig en andlig härd (focolare är italienska och betyder eldshärd) där jag får fördjupa min egen andlighet. Jag träffar mina focolarebröder nästan en gång i veckan för delande av livet tillsammans och för fördjupning genom att vi tittar på någon dvd med föreläsning av Chiara Lubich (rörelsens grundarinna) och samtalar om det vi hört utifrån vars och ens perspektiv. Focolares spiritualitet är en livets andlighet. Det innebär att det som är "typiskt" för just vår rörelse" är att det handlar om att leva det vanliga livet med alla dess vanligheter och låta allt ske till Jesu Kristi ära. Jag älskar Jesus genom att göra det jag ska göra så bra som möjligt. Det handlar om allt ifrån det mest vardagliga (äta, prata, sova etc) till möten med människor i olika sammanhang. Focolares spiritualitet är inget man enbart lever inom själva kommuniteten (ett hus i Enskede) utan också och framför allt något vi lever i arbetet, i möten etc, etc.

På det sättet blir hela livet genomsyrat av andlighet. det andliga och det vardagliga hör ihop - är oskiljaktiga.

S:ta Katharinastiftelsen ordnar fantatstiska föreläsningar och samtal av olika slag. Stort Tack till Madeleine Åhlstedt som driver det hela framåt med stor intensitet.

Ps: Focolares hemsida är www.focolare.se.

Vigningstjänst.

Jag har just suttit i intervjuer med diakonkandidater. De ska vara med om en antagningskonferens och det är domkapitlets uppgift att också föra samtal med kandidaterna och yttra oss över deras lämplighet. Jag och en ledamot till från domkapitlet satt på mitt tjänsterum och talade med två kvinnor idag. Samtalen var oerhört spännande och vi fick del av deras livsberättelser, deras tankar kring tro och kyrka.

För mig är det ett privilegium att få föra sådana samtal, att få möta entusiastiska personer som upplever sig kallade till en av kyrkans vigningstjänster. Men det är viktigt att kyrkan också ser att hon kan bekräfta kallelsen. Det är biskopen som avgör om en person kan bli kandidat för vigningstjänsterna eller inte, men vi andra som är involverade i processen är rådgivande.

Det är en stor sak att inneha en vigningstjänst - det handlar om hela livet - varje andetag. Ingen del av livet är undantagen. Det är viktigt att veta att det är så. Men i tjänsten är man buren av Guds nåd - hela tiden. Tack och lov!

Shalom och tennis!

Världen ser ut som den gör och Sverige har idrottsutbyte med de stater som finns. Någon annan princip går inte att ha. Så står det i DN:s ledare idag (http://www.dn.se/opinion/huvudledare/matchen-ska-spelas-1.813262). Personligen håller jag med. Vi måste också kunna separera idrott och politik. Situationen blir inte bättre i Gaza för att vi bojkottar en tennismatch med Israel. Frågan är hur komplicerad en situation måste vara i ett land för att Sverige ska bojkotta idrottstävlingar. Vem avgör? Idrott och kultur är mötesplatser bortom krigens gränser. Israel har använt ett vansinnigt övervåld i sin reaktion mot Hamas raketer. Beslutet kommer från Israels regering och det finns all anledning att kritisera detta liksom det finns all anledning att kritisera Hamas hållning till Fatah och till Israel. Men låt nu idrotten stå utanför. Låt idrott tala om syskonskap, god tävlingsanda och låt bästa lag vinna oavsett allt. Allt som på något minsta lilla vis främjar freden - Shalom - måste uppmuntras!

Konstens gränser..?

Det är bra att Konstfack tar sitt ansvar och ser över de riktlinjer som gäller på skolan för elevernas konstutövande. Jag tillhör dem som är oerhört öppen för (anser jag själv)vad man kan göra när det gäller konst. Men det finns gränser. Att framställa en psykos på Liljeholmsbron anser jag svårligen kan klassas som konst. Att vandalisera kan knappast heller anses vara konst. Någonstans måste gränsen dras, frågan är bara var? Får man hugga ved eller sova i en säng i en kyrka? Får man sätta upp ordet PANG med neonbokstäver på ett kyrktorn? Får man framställa Jesus och lärjungarna som förståndshandikappade? Var går gränsen för konst? Naturligtvis måste det finnas en gräns men kanske är det så med konsten att dess gräns inte går att sätta upp i förväg. Kanske är det så att konstens gräns blir tydlig först när man har överträtt den.

I S:t Jacobs kyrka har vi under det senaste året haft en hel del konstutställningar och flera av dem har blivit uppmärksammade. De har varit väldigt olika och samtidigt delvis ganska traditionella på det sättet att de hållit sig inom den traditionella kon stens ramar. inga direkta övertramp av några gränser har gjorts. Tack och lov, kan jag tänka samtidigt som kyrkan måste få vara en plats där gränser i vilket fall kan, och kanske t o m måste, tänjas.

När vi talar om modern konst i kyrkans sammanhang och då framför allt bildkonst menar jag (och det har jag ju skrivit tidigare) att konsten måste ha ett syfte som ryms inom kyrkans vida ram för det existentiella. Konsten kan ställa livsåskådningsfrågor. Konsten kan utmana den traditionella trosframställan, men de som nås av konstens utmanande budskap måste också kunna ges plats att bearbeta utmaningen. Där har kyrkorummet och kyrkans budskap mycket att komma med.

En spännande dialog om dialog återfinns på en annan spännande bloggsida - Seglora smedjas sida: http://www.seglorasmedja.se/post913/var-finns-dialogen-med-ateisterna/comment-page-1/#comment-115.

Zuckermans utmaning!

Den amerikanske sociologiprofessorn Phil Zuckerman finner sekulariseringens orsaker i varaktig fred, statskyrkor och kvinnlig frigörelse. Så står det i en understreckare i SvD (http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/artikel_2537009.svd). Phil Zuckerman har skrivit en bok om den positiva ateismen som han återfinner bl. a i Sverige och i Danmark. Stabilitet, "brist" på krig, jämlikhet verkar vara bidragande faktorer till att Gud spelats ut och det eviga livet är oviktigt. Boken borde vara viktig att läsa för alla oss kristna, inte för att övertyga oss om att vi har fel utan för att kunna föra en sansad debatt med humanisterna och andra företrädare för den organiserade ateismen. Men en bok som Zuckermans (Society Without God: What the Least Religious Nations Can Tell Us About Contentment (New York University Press, 227 s) är viktig för vårt eget reflekterande kring Gud och Kristus. Vilken betydelse har den kristna tron idag? Varför är det viktigt med en gudstro? Handlar det främst om att undvika något, d v s helvetet, eller är gudstrons vikt bygd på andra skäl? I kyrkornas sammanhang borde vi komma samman än mer och samtala om vår gemensamma kristna tro, om hur vi kan tydliggöra den på ett angeläget sätt för dagens Stockholmare.

För kristen tro är viktig menar jag. I en värld där människan endast har att lita till sig själv och till sin egen styrka och möjligen vänners och andras stöd, blir människan utlämnad, ensam, och risken är att hon går under. Det blir då bara den starkaste som överlever, som orkar vidare. Samhället blir de starkastes samhälle. Därför är ateismen farlig. Därför gläds jag när jag tittar ut över Stockholmssiluetten och ser alla kyrktorn som ropar ut att Kristus har uppstått, att Gud är närvarande och med, att Du och jag som individer inte är övergivna. Vi får börja om när vi misslyckats. Det finns nåd, förunderlig nåd för Dig och mig.

Sen måste vi bli bättre på att föra fram denna bärande sanning så att den känns just så viktig för vardagsmänniskan som den borde få vara.

Hur har Du det?

Hur ser vår privatmoral ut? Det är så lätt att ha åsikter om hur andra beter sig, om hur andra bryter mot alla möjliga skrivna och oskrivna moraliska riktlinjer. Vi har åsikter därför att vi hör om det skedda eller läser om det. Hur har vi det med den egna moraliska hållningen. Är nedladdning av olika olagliga saker bara moraliskt fel om vi blir upptäckta? Är skattefiffel bara moraliskt fel om skattemyndigheterna kommer på oss? Är trafikreglerna bara regler så länge polisens kameror och mätinstrument är ett hot mot vår egen framfart?

Hur ser Din och min privatmoral ut och vad är det som styr oss egentligen? Sätter vi oss själva främst? När Jesus frestades i öknen av djävulen var just den första frestelsen att sätta sig själv främst. Jag, min, mitt blir viktiga styrande ord.

Jag kan bli beklämd över hur andra beter sig. Men nog borde jag ibland granska mitt eget betende och korrigera. Mea culpa. Mea maxima culpa!

Hur har Du det?

Kärlekens makt.

I morse var jag i Bullkyrkan i Gamla stan. Det är Stadsmissionens kyrka där hemlösa och andra samlas varje söndag morgon för en kort gudstjänst, smörgås och kaffe. Idag var det en speciell dag för Marianne, en dam som är blind, och som sjunger solo nästan varje söndag i gudstjänsten hade fyllt år. Hon var där och sjöng och bjöd sen på tårta till kaffet. Marianne är en stor entusiast och förgyller verkligen söndagsstunderna i bullkyrkan.

Att få vara där, byta ett ord eller två med gästerna som kommer dit betyder så mycket. Bullkyrkans verksamhet är viktig och drivs bl a med hjälp av volontärer.

I övrigt har denna söndag gått i gudstjänstens tecken. Först, som sagt, bullkyrkogudstjänst, sedan högmässa i Storkyrkan och så på eftermiddagen en mässa i S:t Jacobs kyrka. En intensiv men rolig dag!

Söndagens evangelietext handlade om Jesu prövning i öknen. Djävulen frestade honom på olika sätt. Delvis handlade det om makt. Och makt kan vara frestande. Dels kan makten i sig locka - att faktiskt inneha den. Men sen kan makt också locka till att driva saker, att mer eller mindre medvetet köra över människor, krossa människor. Egoismen ser oftast inga gränser. Makten talar om jag, min, mitt - både den politiska makten och annan makt. Utom den makt som Jesus genom sitt liv, sin död och sin uppståndelse talar om - en makt som är kärlekens makt. I Matt 28:16-20 talar han om den makt som är honom given. Den makten handlar om att ge sitt liv för kärleks skull - och det levde Jesus fullt ut för vår skull, för att vi ska leva av den kärleken och leva den vidare gent emot andra. Den typen av makt förändrar - men inte på egna villkor, inte på andras bekostnad men i den goda ömsesidigheten.

Låt oss denna vecka försöka att leva kärlekens makt där vi befinner oss. I Jesu efterföljd!