fredag 27 februari 2009

I medialjusets mörker - ett världens torg.

När strålkastarljusen inte är påslagna i samband med medias kamror tycks världen inte längre ha några katastrofer!

Just nu är det ekonomin som är i fokus och vi är många som följer ränteläge, börskurser, kronans ställning etc. Afghanistan, Pakistan, Irak, Israel, Palestina har också strålkastarbelysning. Men alltför sällan får vi information om Sydafrika som ju var ett land som engagerade oss så väldigt tidigare. Kan det vara vår oförmåga att ta in flera problem samtidigt? Kan det vara så att media sållar, att media skriver vår bild av världsläget? Och tystnaden kan vara förledande, kan vara invaggande i den sköna (och falska) övertygelsen om att allt kanske ändå är väl. De falska profeterna i Gamla Testamentet ropade just: Allt är väl, allt är väl! Och katastrofen var snart ett faktum I Sydafrika är inte allt väl. Inte minst HIV- situationen är svår. I kyrkornas sammanhang görs (också där) mycket för att stödja och förändra, men vi hör så lite.

I dagens utgåva av Expressen.se skriver Bo Strömstedt: Nu ofta tystnad, som hade det officiella avskaffandet av apartheid automatiskt fått all klyvnad och oro i det sydafrikanska samhället att upphöra.Hur bryta tystnaden? Ett enkelt förslag: domprosten Åke Bonnier inbjuder, i vederbörligt samarbete med ärkebiskopen och Stockholms biskop, Desmond Tutu att i Stockholms storkyrka tala om södra Afrika. Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt – eller varför inte hela regeringen – är särskilt inbjudna, liksom företrädare för riksdagens alla partier. Vill Göran Persson komma och lyssna kommer han inte att bli utmotad. Redan Desmond Tutus rullande skratt i sakristian efter gudstjänsten kommer att antyda att ett nytt samtal är på väg.Alltför optimistiskt? Och hur skapande – skulle förmodligen Desmond Tutu säga – är pessimismen? (http://www.expressen.se/kultur/1.1480369/sydafrika-stromstedt)

Bo Strömstedt utmanar mig positivt med sitt förslag. Och vi får se vad som kan ske - men jag skulle önska att Storkyrkan än mer skulle bli ett samtalets plats - ett torg för olika tankar, olika erfarenheter - ett torg som kan ge en glimt av situationen i världen. Kort sagt: Världens torg!

Jag kan inom mig höra Desmond Tutus skratt på det sätt som Strömstedt skriver - ett skapande skratt - ett befriande skratt - som hjälper oss att se fast det artificiella ljuset inte är på, ett skratt från en ljusbärare, en som sprider ljus i mörkret. Jag vill ta Bo Strömstedts utmaning på allvar.

Vi behöver mer kunskap också när inte media finns på plats. Katastroferna upphör ju inte när kamrorna släcks. Orättvisorna upphör inte när ingen skriver om dem eller talar om dem.

Tutu har stått i Storkyrkans predikstol. Jag tror att året var 1985 - då han var fredspristagare. Han är varmt välkommen tillbaka till predikstolen igen! Ju förr desto bättre!

torsdag 26 februari 2009

Hjärtefrågor!

Kära alla som har hört av sig på olika sätt om mitt hjärta! Hjärtat pickar på - ibland lite snabbare och ibland ganska normalt. I kväll ska jag nog för första gången våga mig på en Betablockerare. Doktorn säger att jag kan ta 1-2 tabletter när behov uppstår. Jag tänker mig att jag testar inför natten. I övrigt kommer jag att ha något på hjärtat - en inspelningsmanick. Mitt hjärta ska spelas in så om någon vecka ska jag få sladdar på bröstet med absolut duschförbud. Hur ska jag klara det som duschar minst en gång om dagen?

En annan hjärtefråga är Jesus Kristus. Om honom har jag talat ikväll för ett trettiotal intresserade personer som kom till vår kurs i kristen tro i S.t jacobs kyrka. Vi började med en förbönsmässa med färre närvarande och sedan anslöt många till kl. 18.00. jag talade om den historiske Jesus och vad man rent historiskt kan veta om honom. Det var väldigt roligt. Han är spännande, denne Jesus, en spännande judisk broder som i hög grad är påverkad av sitt judiska sammanhang. Många frågor ställdes i samband med frågestunden och jag gläder mig över denna kurs som min kollega Sabina leder med den äran... Är Du intresserad att "hoppa på" kursen är det bara att komma nästa torsdag till S:t Jacobs kyrka kl 17.30 (om Du vill vara med på förbönsmässa) eller 18.00 om Du endast vill vara med på kursen. Kvällen avslutas 19.30 och innehåller en fruktpaus. Allt detta rekommenderas å det varmaste. Innehållet kan bli en hjärtefråga för Dig också - hoppas jag!

onsdag 25 februari 2009

Kom ihåg att Du är av stoft!

Orden kan sägas i en askonsdagsmässa. Idag firar vi just askonsdag - den första dagen i den 40 dagar långa fasteperioden inför påsk. Förutom att fastan alltid bryts på lördag kväll kl 18.00 fram till söndag kväll kl. 18.00 varje vecka under fastetiden, varar den fram "till påska" d v s till påskafton kl. 18.00 när sedan påskhelgen bryter in och vi firar Jesu uppståndelse från de döda.

Under fastetiden får vi stanna upp och fundera över vårt eget liv och tänka vidare på hur vi lever det, vad som är väsentligt, hur vi prioriterar. Vi får också påminna oss om att vi, i vår välfärdsstat, är en del av jorden, en del av den globala verkligheten. Var 15:e sekund dör ett barn av brist på rent vatten. Det är en ofattbar siffra. Hur kan vi alls ta in sådan information i våra arma skallar. Risken är att det känns för långt bort. Och ändå hör vi ihop med den lille pojken eller den lilla flickan i en helt annan världsdel. Vi kan inte hjälpa alla! Vi kan inte göra underverk, men vi kan alla, både Du och jag, vara med och bidra till att världen blir något rättvisare, något mänskligare. Var och en utifrån sina egna resurser.

Just nu pågår en insamling till Svenska kyrkans internationella arbete "Hela Världen". Den insamlingen är livsviktig (http://www.svenskakyrkan.se/vatten/).

När man i askonsdagsmässan påmint om att vi alla är av stoft sägs orden: Men Herrens nåd är var morgon ny. I den nåden får vi leva. Av den nåden får vi leva. Den nåden får vi konkretisera - Du och jag!

tisdag 24 februari 2009

Fantastiskt!!

Det är fantastiskt roligt att kronprinsessan Victoria och Daniel Westling nu har förlovat sig!! Det har varit en lång "resa" för dem och kanske är det en sorts "saga" som nu har blivit en verklighet. Jag kan bara gratulera dem till varandra, två oerhört kloka och bra personer som kommer att betyda mycket för varandra, andra och Sverige!

I dagsläget vet vi inget om vilken kyrka som kommer att bli kyrkan där bröllopet kommer att äga rum, eller mer precist, själva vigselgudstjänsten, men jag vet naturligtvis precis vad jag önskar...

Många spekulerar nu om Storkyrkan kan bli aktuell, precis som den var då kungen och drottningen gifte sig. Vi får dock se. Här gäller orden i psalmen 249 i vår psalmbok - kanske en psalm för dem i deras nya läge och en psalm för var och en av oss i den situation som vi befinner oss i.

Blott en dag, ett ögonblick i sänder,
vilken tröst, vad än som kommer på!
Allt ju vilar i min Faders händer,
skulle jag, som barn, väl ängslas då?
Han som bär för mig en faders hjärta,
han ju ger åt varje nyfödd dag
dess beskärda del av fröjd och smärta,
möda, vila och behag.

Själv han är mig alla dagar nära,
för var särskild tid med särskild nåd.
Varje dags bekymmer vill han bära,
han som heter både Kraft och Råd.
Morgondagens omsorg får jag spara,
om än oviss syns min vandrings stig.
"Som din dag, så skall din kraft ock vara",
detta löfte gav han mig.

Hjälp mig då att vila tryggt och stilla
blott vid dina löften, Herre kär,
ej min tro och ej den tröst förspilla
som i ordet mig förvarad är.
Hjälp mig, Herre, att vad helst mig händer,
taga ur din trogna fadershand
blott en dag, ett ögonblick i sänder,
tills jag nått det goda land.

Kronprinsessan och Daniel , att få vila och hämta kraft från Guds gränslösa omsorg - det är något som jag nu önskar Er liksom alla oss andra!

måndag 23 februari 2009

Vad har du på hjärtat?

Vad har Du på hjärtat, frågade doktorn på lättakuten på Lidingö. Jag var där igår för just hjärtat har krånglat. Det har rusat, slagit volter och rusningen har fått mig att fundera över mitt liv. Tänk om jag har ett svårt hjärtfel, tänk om detta är början till slutet? Tänk om jag blir långtidssjukskriven? Nu var inget av detta fallet. Jag undersöktes noga och EKG:et var utmärkt, blodproven som togs visade ingenting och min andning var bra. Jag hade kort sagt inget att klaga över (utom att hjärtat ändå rusade och nu ska jag snart få en inspelningsapparat som ska spela in mitt hjärta i 24 timmar). Kanske handlar det om stress, p gr av allt som jag bär med mig av funderingar inför framtiden, allt det som rör Stockholms domkyrkoförsamlings framtid med dålig ekonomi, med funderingar kring vad vi vill med församlingen, vilken profil vi ska ha, vad som ska ske 2012 och 2014. Och naturligtvis är jag inte helt oberörd av biskopsvalet.


Vad har du på hjärtat? Ja, vad har jag på hjärtat? Vad brinner jag för? Nog handlar det om att få bära ut evangeliet i Svenska kyrkans sammanhang, att få förkunna om den korsfäste och uppståndne Jesus Kristus på ett sådant sätt att människor blir berörda. Det brinner jag för! Jag tror på de många språkens möjlighet, det inkluderande förhållningssättet där så många ryms men där centrum är tydligt. Jesus Kristus - trons centrum - får vara vårt centrum.

Igår fick jag veta att pridefestivalen kommer att vara i Kungsträdgården i sommar. Vilken möjlighet för oss i Stockholms domkyrkoförsamling att visa på den kärlek som är störst av allt, den kärlek som är inkluderande snarare än exkluderande!!

Det har jag på hjärtat!

söndag 22 februari 2009

Trots allt som skiljer...

Idag hade vi en hel dag i religionsdialogens tecken. Det började med en högmässa i Storkyrkan där Helene Egnell (stiftsadjunkt vid centrum för religionsdialog) predikade. Hon återkom flera gånger i sin predikan till den avlidne biskopen Krister Stendahl och hans tankar kring 1:a Korinthierbrevet. Hon predikade över samma brev dess 13:e kapitel och kunde konstatera att det kunde vara ett sorts grundläggande dokument för religionerna (de tre monoteistiska antar jag). Kärleken som nämns hela tiden i den texten kan bytas ut mot Gud utom i sista versen där det inte riktigt fungerar eller behövs. Men det är inte att våldföra sig på texten att göra den justeringen. Snarare fördjupar det textens budskap. Pröva själv...

Efter högmässan hade vi det tidigare omnämnda seminariet om texttolkning och fundamentalism i de tre monoteistiska religionerna. Väldigt mycket folk kom till Storkyrkosalen och sittplatserna tog slut. Det blev ett intressant samtal mellan de tre representanterna för de tre religionerna. I slutet släpptes även auditoriet in. Jag är inte säker på att sådant alltid är så bra och i detta fallet var det åtminstone två inlägg som vi kunnat avvara.

Dialogdagen slutade med en konsert där den judiske kantorn Maynard Gerber sjöng sånger från den synagogala traditionen tillsammans med organisten i stora synagogan Lars-Gunnar...
Det blev en fantatstisk stund med en känsla av oerhört stor närhet - trots allt som skiljer.

lördag 21 februari 2009

Det goda samtalet!!

Jag är verkligen glad över ett samtal jag hade igår. Stanley Sjöberg (tidigare förståndare för Centrumkyrkan ) och Sten-Gunnar Hedin (tidigare föreståndare för Pingst - Fria församlingar i samverkan) och jag satt och samtalade om kristen trostolkning, om hur vi ser, utifrån olika perspektiv på vad som är grundläggande viktigt i den kristna tron. Mycket delar vi, annat skiljer oss åt - och det är självklart eftersom vi tillhör olika trossamfund. Men att möta varandra, lyssna respektfullt till varandra, dela med varandra, visar sig, också denna gång, vara vägen framåt. Jag hoppas på fler sådana samtal - samtal där vi delar trons grund - tron på den treenige Guden - och där vi får vässa våra egna argument utan att kasta dem som spjut mot den andre.

Den ekumeniska vägen heter inte "tyck och tro lika" utan "det goda samtalet".

torsdag 19 februari 2009

Kyrkan och uppgiften.

I kväll har jag varit på Ersta Sköndals högskola på Ersta och undervisat telogistudenter. Ämnet var "Kyrkan och uppgiften" och handlade om Gudstjänst, Undervisning, Diakoni och Mission. Tre timmar var seminariet inklusive en måltidsrast, gruppsamtal och "bikupor". Jag beklagar att vi inte han tala om diakoni och mission tillräckligt mycket, men vi han tala om luthersk teologi och bibeltolkning, förkunnelse, dop, nattvard och naturligtvis dialog i olika former. Så nog var det ett intensivt seminarium. Jag hoppas att alla vara glada och kanske lite utmanade.

Vad är då kyrkans uppgift? Jo, det är att förkunna evangeliet om den korsfäste och uppståndne Kristus, Gud som möter oss i mänsklig gestalt på ett helt unikt sätt i Jesus Kristus. Det ska vi förkunna i ord och handling. genom kyrkans grundläggande uppgifter. Och vi gör det, vi gör det utifrån olika teologier, olika profiler. Det är tillåtet att vara olika så länge man inte bryter mot kyrkoordningen. Den har vi att följa och vara lojala emot. Redan Filip Melanchton förstod på 1500-talet att det får vara lite olika med vissa saker. Han skriver i den Augsburgska bekännelsen - en skrift som är grundläggande viktig för Svenska kyrkan:

1] Vidare lära de, att en helig kyrka skall äga bestånd till evärdelig tid. Men kyrkan är de heligas samfund, i vilket evangelium *rent* 2 förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. 2] Och för kyrkans sanna enhet är det nog att vara ense i fråga om evangelii lära och förvaltningen av sakramenten. 3] Och det är icke nödvändigt, att nedärvda människobud eller religiösa bruk eller yttre, av människor föreskrivna former för gudsdyrkan överallt äro lika. (Min kursivering) 4] Paulus säger ju: En tro, ett dop, en Gud som är allas Fader etc. Ef. 4:5

Låt olika teologier, olika traditioner få komplettera varandra. Vår Kristusbekännelse ryms inte i en enda tradition. Just nu angrips John Shelby Spong från olika håll. Det verkligt lilla jag känner till om hans teologi är jag tveksam till men att som somliga gör fördöma konferensen i Sofia församling ( om en ny tid - ny kristendom? http://www.svkyrkansofia.com/2_6_samt.htm#) redan innan den har varit, redan innnan man lyssnat, är kanske inte rätta vägen framåt. Säkerligen kan kan få ut en del av Spongs teologi via litteratur men är det så farligt att lyssna till oliktänkande? Inom kristenheten finns det många olika böcker skrivna inom många olika trosinriktningar, somliga bra, somliga förskräckliga.

Kyrkans uppgift i vårt sekulariserade samhälle är inte att hålla på att käbbla inbördes. Det har vi inte råd med. Istället för att angripa ska vi erbjuda - erbjuda evangeliets Herre, inbjuda till relation med Jesus Kristus.

Låt angreppens tid upphöra inom kyrkan! Det är inte trovärdigt!! Vårt evangelium om vår gemensamma Herre måste rikta sig utåt som en motkraft mot sekulariseringen, som en motkraft mot religiös likgiltighet - en motkraft präglad av kärlek - kärleken till Gud, medmänniskan och den egna individen. Då blir vi trovärdiga. Och det är också kyrkans stora utmaning.

onsdag 18 februari 2009

Pärlan ligger i Kungsträdgården!

Vi stänger S:t Jacobs kyrka!!! Jo, så är det! Kyrkan stängs precis efter kulturfestivalen. Fast inte av ekonomiska skäl. Humlan (som bara flyger mot alla odds), flyger vidare. Kyrkan stängs för att den sak bli renare. Vi har fått täckning via kyrkoantikvariska medel och kyrkobyggnadsbidrag så att vi kan göra klenoden vid Kungsträdgården ännu finare inuti Det gläder mig som lokal herde att vi trots allt, och mot alla odds, nu kan både göra rent kyrkan och öppna den igen för gudstjänster, orgelkonserter, körmusik etc. Kyrkan är sannerligen en pärla och med allt det som finns att visa inuti är den väl värd ett besök. Så dräll in en dag, tänd ett ljus, be för någon som står Dig nära , titta på vårt fina 1600-tals silver m m i de nya montrarna! Njut av stillheten mitt i city, andas in Guds närvaro, skriv en bönetanke, delta i någon av veckans mässor och framför allt - känn att S:t Jacobs kyrka kan vara Din hemplats mitt i det sjudande citylivet - en oas i den höga pulsens Stockholm.

I Pingsthelgen hoppas vi kunna ha en bokrelease inne i kyrkan - en release då vi ger ut en helt ny bok om S:t Jacobs kyrkas historia - dåtid och nutid.

Jo, vi stänger S:t Jacobs kyrka i augusti men vi öppnar igen till 1:a advent. Men vänta inte med att komma tills då.

Kom redan nu! Pärlan ligger i Kungsträdgården!

tisdag 17 februari 2009

Respekt och stolthet!

Religionsdialog - är det alls möjligt? Kanske ska man bara artigt lyssna till den andre med jämna mellanrum, väl medveten, ja övertygad om att den andre har fel. Men för husfridens skull, för samhällsfridens skull bör man, åtminstone några gånger samtala med den oliktänkande. Kanske kan dessutom samtalet leda till att man lyckas få den andre att inse sanningen och i allra bästa fall lämna sin gamla förvirring..?

För mig är inte det religionsdialog utan snarare religionsmonolog. Varför är så många kristna (inte minst, och jag skriver utifrån den "familj" som jag känner bäst) så förtvivlat rädda för att Gud skulle vara större än vad den kristna tron kan uttrycka, större än det som kan uttryckas i tal, skrift och liturgi? Ibland tänker jag: Är då Gud gripbar genom en religions uttryck? Kan vi kanske fånga in Gud ungefär som den som försökte göra detta genom ett lufttomt rum i boken Barnens Ö av P.C. Jercild? Svaret är naturligtvis nej. Gud är hela tiden större, liksom Gud på samma gång gör sig liten, gör sig begränsad i Jesus Kristus. Det är det unika med Gud såsom jag förstår det. På en gång ogripbar och på en gång gripbar. Vilket stort mysterium! Men kanske kan vi lära mer om Gud, komma Gud allt närmre, älska Gud allt djupare, se Gud allt klarare genom det goda samtalet i respekt och stolthet. Just de två orden, respekt och stolthet, måste få vara ledord i dialogens sammanhang. Jag har inte hela sanningen, min judiska broder har inte hela sanningen, min muslimske vän har inte hela sanningen, tillsammans har vi inte hela sanningen, därför att hela sanningen inte kan fångas in. Men, åter igen, för min del som kristen kan jag ana den outgrundlige, alltings ursprung och mål, Gud som är begynnelsen och änden, i Jesus Kristus.

I religionsdialogsammanhang talar vi ibland om dialogens tio punkter. De återger jag här.

1) Gud är lika generös i frälsningen som i skapelsen
2) Jesus Kristus visar Guds ansikte och öppnar vägen till Gud
3) Andens frukter mognar också utanför kyrkan
4) Igenkännande och olikhet är förutsättningar för vänskap
5) För att värna skapelsen och människans värdighet måste vi söka samarbete med
människor i olika religioner
6) Kyrkan kan inte vittna om någon annan frälsare än Jesus Kristus, samtidigt som vi inte kan
sätta gränser för Guds frälsande kraft
7) Mission stavas dialog
8) Andra religioner är boningar för den Heliga Anden men alla uttryck för religion är inte
likvärdiga; det finns livsfientlig religiositet både i och utanför kyrkan
9) Våra fiender är allt som förnedrar människor och bryter ner skapelsen
10) Vi välsignar gärna och tar med glädje emot välsignelsen.

På söndag firar vi Högmässa i Storkyrkan Helene Egnell från Svenska kyrkans centrum för religionsdialog predikar. Kl 13.00 har vi ett samtalsseminarium, också det i Storkyrkan där vi ska samtala utifrån Makten över skriften – hur förhåller vi oss till ”fundamentalism
inom kristen, judisk och muslimsk texttolkning?
Medv: Hanna Stenström, forskare i exegetik,
Maynard Gerber, kantor ijudiska församl. i Sthlm,
Mohammad Fazlhashemi, lektor i idéhistoria vid Umeå universitet.
Helene Egnell & Annika Wirén från Centrum för religionsdialog i Sthlm.
Sabina Koij & Åke Bonnier, Stockholms Domkyrkoförsamling.
Obs! I Storkyrkosalen, ingång Trädgårdsgatan från Stortorget.
Kl 15.15 ”Musik i dialog”-avslutande interreligiös konsert i Storkyrkan
med Mattias Wager & Maynard Gerber.

VÄLKOMMEN!

måndag 16 februari 2009

Ave Crux spes unica!


O Crux ave spes unica - var hälsad kors, mitt enda hopp! Orden står på August Strindbergs gravsten på Norra kyrkogården i Stockholm. Vi lever i reformationstiden - igår var det Reformationsdagen i Svenska kyrkan - en dag när Ordet och korset är i centrum. Bibelordet är, enligt Martin Luther en av Guds "kläder" i vilka Gud möter oss på ett unikt sätt. Gud är i Ordet liksom Gud möter oss i inkarnationens mysterium - Gud har blivit människa. Men allt detta har sin brännpunkt, sin yttersta inriktning i det som skedde på korset. Det är oerhört viktigt att Gud blev människa på ett unikt sätt i Jesus Kristus men om inte Jesus gått korsvägen, smärtornas väg,via Dolorosa, för vår skull, om han inte dött och uppstått för vår skull, ja då kanske inte inkarnationen skulle ha betytt så mycket. Det är viktigt att Gud möter oss i Jesus Kristus men detta mötes verkliga betydelse kommer fram först i korshändelsen. För Dig utgiven! För Dig och för mig. Om inte Kristus blir Kristus för mig (per me, på latin) betyder Kristus inget annat än möjligen ett intressant samtalsämne. Detta är några av de grundläggande tankarna i den evangelisk lutherska reformationen. Som lutheran vill jag då utbrista i reformationens tid:

O Crux ave spes unica - var hälsad kors, mitt enda hopp!

söndag 15 februari 2009

ICS

Jag parkerade bilen på parkeringen framför operan. Vi hade varit ute i skärgården hela söndagen - hustrun och jag. Vila var tanken och visst blev det vila samtidigt som jag förberedde föreläsning på Ersta-Sköndal om "kyrkan och uppgiften" - ett jätteämne med en jätteföreläsning... Nå väl, det är skönt att få sitta i stillhet och skriva och tänka.

Efter att vi lämnat bilen gick vi till en oas mitt emot Kungliga Operan. Oasen heter S:t Jacobs kyrka där ICS firar mässa varje söndag kl 18.00. ICS står för International Church of Stockholm och är ett samarbete mellan Stockholms stift och Engelska kyrkan ute på Djurgården. Prästen Nick Howe och ett antal ideella medarbetare från ICS´styrelse skapade en lugn och harmonisk miljö och vi firade S:t Sigfrid om vilken man inte vet så mycket ( i alla fall inte så mycket som är säkert). Det var en fin mässa - mitt i det ganska söndagskvällsstilla Stockholm. Jag vill verkligen rekommendera Dig att vara med en söndagskväll i S:t Jacob i ICS ´ mässa.

Vi var inte så många, men det viktiga vara att Kristus var där mitt ibland oss.

lördag 14 februari 2009

ALLA hjärtans dag?

"När gav Du Din fru en blomma sist?" Det är blomsteraffärernas klassiska fråga. Idag har det väl sålts en oändlig mängd av rosor? Vallentindagen firas av kärleksentusiaster. Alla hjärtans dag - men är det verkligen alla hjärtans dag? Jag tycker, personligen, att det är en förfärlig dag. Det handlar inte om att folk inte ska få kunna köpa blommor, godis o s v till sin själs älskade. Men jag tänker på alla dem som idag minns om att de är ensamma, som påminns om att de inte har någon som bryr sig. Tack och lov att Vallentindagen i år infaller på en lördag så att inte ensamma elever drabbas, fast samtidigt har jag fått för mig att många skolor förbjudit firandet av Vallentindagen just p gr. av att inte alla får en blomma eller liknande.

Men är det inte konstigt med en dag när vi ska ge blommor, geléhjärtan etc, etc? Borde vi inte bli mycket bättre på att ge varandra blommor, glada tillrop, uppmuntringar, stöttningar etc, mycket, mycket oftare? När sa Du senast ett uppmuntrande ord till en medarbetare? När talade Du senast om för Din vän hur mycket han eller hon betyder för Dig? När brydde Du Dig senast om den som står och säljer Situation Stockholm på Ditt torg/gata/i tunnelbanestationen? Alla dessa frågor ställer jag lika mycket till mig själv. Jag borde sannerligen bli mycket bättre på detta. Låt oss alla "sopa" framför våra egna portar och bry oss om de hjärtan vi dagligdags ser, dagligdags möter i olika sammanhang. Det är ingen orimlig begäran och världen skulle bli något litet mänskligare.

Sen måste jag ändå be att få bekänna en sak: Jag köpte idag knäckebröd i hjärtform som vi ska äta i kväll...

torsdag 12 februari 2009

Till vilket pris?

Jag läste idag i DN om att Kristina Axén Olin har slutat helt och hållet inom den politiska världen. Den är för hård och för kall. Man är så ensam, kommer det fram i DN idag. Har den politiska situationen blivit omänsklig? Det visar sig vid en intern undersökning för riksdagsmän och riksdagskvinnor att många får alkoholproblem, viktproblem, stressrelaterade sjukdomar etc. Mångas äktenskap havererar. Trycket i riksdagen är så stort. Dels finns förväntningar från själva riksdagsgruppen, dels från den lokala partigruppen som förde fram ens namn på riksdagslistan, dels från alla väljare, dels från familjen och naturligtvis alla de egna kraven. Mängden av arbete gör att man inte hinner med - inte hinner med livet. Är det då självmordskandidater som ställer upp? Naturligtvis inte! Det är människor som är beredda att offra familj och fritid, som är övertygade om att det måste kunna fungera trots allt, att det måste kunna vara möjligt att vara politiker trots allt - även om man bor långt från riksdagshuset, även om kraven är omänskligt stora. Det är dessa politiska entusiaster som vi med glädje röstar in, som vi tror på, hoppas på, ställer krav på. Men det är samtidigt dessa som vi skäller ut, som vi tycker fattar fel beslut, som vi är besvikna på.

Vad har vi egentligen för syn på våra politiker? Borde det inte finnas ett mänskligare system? Borde det inte kunna gå att kombinera familj och politik på ett fungerande sätt? Kanske handlar detta om grundläggande människosyn - om hur vi behandlar varandra, om vilka förväntningar vi har på varandra. Här tror jag att kyrkan kan bidra med många tankar kring människovärde och dess konsekvenser sett ur ett kristet perspektiv

Vi behöver kloka och kunniga politiker med stort engagemang, men till vilket pris?

onsdag 11 februari 2009

Ordet och tonen måste få gå hand i hand!

Jag är under större delen av denna vecka på en nordeuropeisk katedralskonferens i Uppsala. Det är oerhört roligt att träffa kollegor och kyrkomusiker från Europa och höra om deras sorger och glädjeämnen gällande katedralen, lyssna till tankar om kyrkomusikens roll i förhållande till sin egen existens och i förhållande till uppgiften i gudstjänsten. 125 personer är samlade i Uppsala med domkyrkan och universitet som huvudplatser för gudstjänster, konserter, föreläsningar och samtal.

Vad är egentligen musikens roll? Kan musiken göra något i sig själv? Kan den alls bidra något i sig själv eller är det Gud som genom musiken talar. Vi säger ibland (och det har jag skrivit tidigare) att musiken tar vid där orden tystnar. Och visst är det så. Men frågan är hur ord och musik kan komplettera varandra, kan samarbeta i gudstjänsten? Vi talar för lite om musiken som Guds sätt att tala till oss människor. Det talade Ordet har blivit det viktiga, det som sägs i böner, texter och utläggningar. Och visst är det viktigt. Tron kommer av predikan, säger aposteln Paulus. Men, musiken kan också predika. I Storkyrkan är detta extra tydligt i det musikprojekt vi just nu gläder oss åt där vi minst 1 gång per månad har ett nykomponerat stycke av Sven-David Sandström. Senast i söndags sjöngs ett nytt fantastiskt stycke med text från profeten Malaki. Kyrkans viktigaste uppdrag är att förkunna evangeliet om Jesus Kristus. Det är otvetydigt så och det ska vi göra på många olika sätt. Vi borde fundera mer över hur musiken kan vara Guds redskap både i gudstjänsten och konserten. i kyrkans sammanhang är det väl tveksamt om musiken enbart skall vara ett njutningsmedel, något som "bara" berör för tillfället.

Jag är inte ute efter att musik alltid ska vara knutet till en andakt. men jag skulle vilja samtala mer om musikens roll, förstå musiken ännu bättre utifrån evangeliets uppmaning och utmaning och också utifrån ett evangeliskt lutherskt perspektiv. Att Bach är "den femte evangelisten" är utmärkt!! Hur kan vi än mer tydliggöra evangelistens budskap? Mer samtal om detta behövs.

Ordet och tonen måste få gå hand i hand!

måndag 9 februari 2009

Spännande!

Hans Ulfvebrandt och Eva Brunne blev de två biskopskandidaterna som fick flest röster i nomineringsvalet i Stockholms stift. Vi är 8 kandidater som går vidare till hearing (den 19 mars) och biskopsval den 23 april. Men två ganska olika kandidater leder ligan i dagsläget. Vi får se vad som händer. Det är spännande!

Själv har jag suttit i möte kring kulturfrågor i Stockholms stift och funderat över hur man kan tänka - inte minst kring film och bildkonst. Oavsett vem som blir biskop är det viktigt att stiftet tar sitt ansvar för en utveckling av kulturdialog. Bildkonsten, filmen, litteraturen, dansen, musiken måste än mer bli "språkrör" som hör hemma i våra kyrkor. Det viktiga är inte var det sker (även om jag har tydliga idéer om det hela) utan att det sker. Stiftet måste, i samråd med olika församlingar och andra intressenter, hitta strukturer och vara beredd att satsa pengar. Kyrkans uppgift är otvetydigt att bära ut evangeliet - det glada budskapet om Kristus. Det kan och bör ske med väldigt många språk och låga trösklar.

Ingen, oavsett kristen trostradition, kan få mig att tro att evangeliet bara kan tolkas eller framställas på ett visst sätt. 99 språk och inga trösklar talade vi om i Storstadsprogrammets sammanhang - det som har haft sitt centrum i S:t Jacobs kyrka. Det sättet att tänka borde än mer implementeras i stiftets sammanhang. Vi behöver de många olika vägarnas, rösternas och uttryckssättens former.

I psalmen Jesus för världen ( Psalm 45) skriver Lina Sandell: Öppnade ögon, Herre mig giv.! Den bönen får vi be tillsammans och sedan verka med förhoppningsvis just öppnade ögon - öppnade för människors längtan och sökande, öppnade ögon för de många språkens möjlighet.

Det är spännande!

söndag 8 februari 2009

Fadern till många barn.

Focolarerörelsens (http://www.focolare.se) grundarinna Chiara Lubich har sagt i ett sammanhang: Före allt annat måste vi fästa blicken på den ende Fadern till många barn. Därefter se på alla människor som barn till denne ende Fader.

I dag på Kyndelsmässodagen (i Svenska kyrkan) passar de orden bra. Kyndelsmässodagen är ljusets högtid. Vi firar Uppenbarelsens ljus. Må det ljuset som är den ende Faderns ljus, det ljus som lyser i vårt eget mörker och som vårt mörker inte övervunnit, må det ljuset lysa upp våra vägar, ge syn åt våra ögon och inspirera våra händer och fötter att bära det kärlekens ljus vidare från medmänniska till medmänniska.

Tänk om vi kunde träna oss i att se på alla människor som barn till denne ende Fader. Då skulle världen förändras!

Och är det inte det vi vill? Varför har vi så svårt för det - inte minst ifrån vårt eget kristna håll?

lördag 7 februari 2009

Grattis Sven! Vigselrätt del 2.

Sven Hillert, rektor på Svenska kyrkans Pastoralinstitut i Uppsala vann ungdomsomröstningen idag ute på Graninge stiftsgård. Det var "Biskopsbarbeque" d v s "grillning" av oss som ännu så länge finns kvar som kandidater till biskopsvalet i Stockholms stift. Det var väldigt roligt (och lite nervöst). Ungdomarna ställde väldigt bra frågor och krävde snabba svar. En del frågor är sannerligen inte så lätt att ge snabba svar på men jag tycker att vi alla sju klarade oss bra. Vi får se hur det går i nomineringsvalet på måndag där den riktiga kandidatlistan ska röstas fram av ca 800 röstberättigade. Men så här långt vill jag säga: Grattis Sven!

Fortfarande tror jag att de 9 biskoparna som skrev gårdagens artikel i DN har rätt gällande välsignelse av både samkönade och särkönade par. Man kan utforma välsignelsegudstjänsten med ringväxling och löften. Det är fullt möjligt. Och, som sagt, i många länder är man van att lösa frågan om den juridiska delen utanför kyrkans sammanhang. Vi behöver inte vara rädda för att mista människor p gr av att det juridiska skiljs från det liturgiska. De som idag inte vill ha den liturgiska delen väljer borgerlig vigselakt.

Ekumeniskt tror jag att vägen framåt i denna fråga skulle vara att särskilja juridiken från det som sker i kyrkans sammanhang. Att driva den linje som de 4 biskoparna gör som skriver i dagens nummer av Dagens Nyheter skapar fler ekumeniska stötestenar

Som en övergångsbestämmelse borde de som idag har svårt att välsigna ingångna registrerade partnerskap få slippa detta. Men parets församling borde ha skyldighet att lösa frågan för varje enskilt par på det sättet att de alltid ska ha rätt att få gifta sig, få ta emot kyrklig välsignelse, i sin lokala församlingskyrka. Sedan kan prästen vara någon av de andra prästerna i församlingen, i kontraktet, eller i stiftet eller från annat håll. Ingen församling ska ha rätten att vägra upplåta kyrkan för ett samkönat pars vigsel eller välsignelse (beroende på vad kyrkomötet "fastnar" för).

För att prästvigas i Svenska kyrkan f o m den tidpunkt då kyrkomötet har sagt ja till antingen bibehållen vigselrätt eller beslutat att avstå från vigselrätten, ska varje präst som vigs helt och fullt kunna utföra det som gäller för Svenska kyrkan, d v s viga samkönade par om vigselrätten finns eller utföra välsignelse över ett civilregistrerat äktenskap.

Åter igen: Lika för lika och olika!

fredag 6 februari 2009

Lika för lika och olika..!

På DN-debatt idag skriver ett antal svenskkyrkliga biskopar att det vore bra om Svenska kyrkan inte hade kvar vigselrätten i den juridiska meningen utan att blivande brudpar istället gick iväg och genomförde en civilrättslig registrering samtidigt som hindersprövningen skedde. Man inställer sig då alltså hos lämplig myndighet som gör prövningen och registreringen och därefter har man ingått en juridisk relation av bindande karraktär och, som jag antar, med livslång avsikt. Sedan skulle brudparet kunna komma till kyrkor, tempel, moskéer, synagogor eller andra platser och fira i en religiös eller annan högtid. Även borgerligt bröllopsfirande skulle kunna äga rum med, av kommunen, utsedd borgerlig bröllopsförrättare.

Jag tycker att den tanken känns sympatisk och jag har skrivit om det tidigare på min blogg. Då blir det lika för både homosexuella och heterosexuella.

Men det man ingår civilt och bekräftar i kyrkan är ett äktenskap, tänkt att vara tills döden skiljer dem åt.


Skulle nu kyrkan ändå tvingas till eller välja att behålla vigselrätten menar jag att det är viktigt att man gör lika för både homosexuella och heterosexuella. Ingen vigselgudstjänst ska vara ett "b-alternativ". Och prästerna då? De som varesig vill viga eller välsigna, ska de få väja, säga nej. Ja, menar jag. Precis som idag. Men frågan om vigsel eller välsignelse måste lösas inom varje kontrakt (ett antal församlingar). Och brudparet måste självklart få vigas/välsignas i sin församlingskyrka om de så önskar.

Det är viktigt att det blir lika för lika och olika..!

onsdag 4 februari 2009

"Grillparty" och middag.

Alla vi som än så länge är med på listan över tänkbara biskopskandidater i Stockholms stift är inbjudna att nu på lördag vara med på ett stiftsungdomsmöte ute på Graninge stiftsgård i Saltsjö-Boo. Tanken är att vi ska få vara med om en barbequetillställning. D v s först får vi tala om oss själva några minuter (marinering) sedan ska ungdomarrna få "grilla" oss, sedan ska vi ställas inför någon form av dilemman (ätas) och sedan ska vi bedömmas. Det är en rolig tanke och jag gläder mig åt att få vara med tillsammans med de övriga kandidaterna. Det ska bli spännande att både få lyssna till ungdomarnas frågor och allas svar.

I övrigt har jag ätit syskonmiddag i kväll. Vi syskon träffas med jämna mellanrum tillsammans med många andra, men en kväll per halvår går vi ut och äter tillsammans och talar om olika gemensamma saker. Det var väldigt trevligt och jag gläder mig åt dem och åt att vi har så roligt ihop!

Det är viktigt att värna sina familjerelationer, att lyssna till varandra, att bry sig om varandra! När man talar om hoppet om en bättre värld måste man börja med att sopa framför egen dörr.

tisdag 3 februari 2009

Nära korset!

Ju närmre korset jag står, ju öppnare kan jag vara mot alla andra. De orden har jag återupprepat i många olika sammanhang med en "dåres envishet". Och jag menar det verkligen. När jag talar om att stå nära korset handlar det om att bottna i min kristna tro - en tro på Jesus Kristus som är Gud och som har levt, dött och uppstått för min skull. Jag tror mig vara älskad av Gud för den jag är. Jag vilar i övertygelsen om att Jesus Kristus själv har kallat mig till relation med Honom och kallat mig till att vara präst i den delen av den världsvida kristna Kyrkan som heter Svenska kyrkan. Jag tror mig vara ledd av Jesus Kristus i mitt arbete omsluten av den heliga Anden. I denna förvissning vilar jag. I den förvissningen behöver jag inte oroa mig för hur det ska gå för andra. Jag får vittna om min tro och kyrkans tro på den treenige Guden, berätta för den som vill lyssna och lyssna till den som vill berätta. Att stå nära korset handlar för mig om att fördjupa relationen med Jesus Kristus. Han är inte målet sanningen och livet utan Vägen, Sanningen och livet för mig. Det fanns ett radioprogram på 1970-talet (tror jag det var..) som hette "musik för mig, kanske för dig". Jesus Kristus är "musik" för mig!

Men de andra då - de som inte tror som jag, de som inte har en kristen tro utan en annan tro, de som inte har någon tro alls - hur går det för dem? Hur har det gått för min pappa som inte var kristen? Hur ska det gå för mina syskon som inte vill klassa sig som kristna? Jag tänker ofta på Jesu ord till Petrus där vid Genesarets sjö: Petrus vände sig om och fick se att den lärjunge som Jesus älskade följde efter, han som under måltiden hade lutat sig bakåt mot Jesu bröst och frågat vem som skulle förråda honom. När Petrus såg honom frågade han Jesus: "Herre, hur blir det med honom?" Jesus svarade: "Om jag vill att han skall bli kvar tills jag kommer, vad rör det dig? Du skall följa mig." (Joh 21:20-22) Vad rör det mig hur det går eller har gått? Jag ska följa Jesus Kristus och låta Gud få vara Gud. I den vissheten vill jag umgås med andra människor av annan tro. i den vissheten är det inte farligt att be tillsammans med judar och muslimer. Gud är större och han möter mig i Jesus Kristus. Jag håller mig nära korset och när jag misslyckas får jag börja om i stor tacksamhet över Guds nåd - en förunderlig nåd!

måndag 2 februari 2009

Mea culpa!

Jag kan hålla med om att mitt blogginlägg om fundamentalister var en aning för tillspetsat.

Simon som kommenterar under mitt tidigare blogginlägg "Dialog snarare än monolog" skriver fint om sin bedrövelse (mitt ord) över att bli ihopbuntad med fundamentalister som saknar respekt för annans övertygelse trots att han själv anser sig vara fundamentalist.

Simon, jag håller med Dig om att mitt inlägg var väl skarpt. Jag möter dock med jämna mellanrum evangelikala kristna som har två olika typer av attityder till t ex andra religioner:
1) Muslimer har ingen Gud. De har en gudslängtan men ingen Gud. Det är en von obenattityd som jag har fruktansvärt svårt för - en attityd som handlar om rätt och fel, svart och vitt. En god muslim blir då snarare en omvänd muslim, en som har låtit döpa sig och bekänner sig till Jesus Kristus.

2) Muslimer och judar och också andra religionsutövare kan ibland genom sin egen tradition uttrycka sin andlighet så att man nästan är kristen, d v s man är en sorts anonym kristen - så anonym att man inte vet om det men Jesus Kristus vet och det räcker.

Det blir också en von-obenattityd där man mot någons vilja förvandlar vederbörande till något den inte eftersträvar.

Dessa exempel är inte alls ovanliga. Jag vet inte vad Du, Simon, skulle säga om någon av dessa exempel..?

Är man fundamentalist så ligger det, om jag förstått det rätt, i själva begreppet att man själv, d v s Bibeln som den är, har helt och hållet rätt och skall (i den mån det alls går) läsas och förstås som det står skrivet. Som Du och alla andra som läser min blogg har förstått är jag inte fundamentalist utan menar att Bibeln måste tolkas (och att alla gör det varesig man "läser som det står" eller inte). Jag menar att Bibelns ord måste förstås utifrån vår tid och in i mitt eget liv, med mina livserfarenheter och förstås in i Ditt liv med Dina livserfarenheter. Då får Du och jag brottas med bibeltexterna och se hur de kan tala in i våra olika livssituationer.

Fundamentalism, menar jag, är för instängt, för "enkelt" mitt i det svåra att hålla fast vid Bibeln såsom den är oss given. Min tro och övertygelse, mitt teologiska nav och navet för mitt liv är Jesus Kristus - den korsfäste och uppståndne och som jag sagt tidigt i höstas på min blogg håller jag fast vid devisen eller livshållningen att ju närmre korset jag står ju öppnare kan jag vara för alla andra. När jag är inskränkt (och det kan jag dessvärre vara) står jag inte tillräckligt nära korset. Mea Culpa!

söndag 1 februari 2009

Kristus var där!

Idag var vi ett litet gäng som firade en enkel söndagsmässa i ett kyrkrum i ett församlingshem i Nysund i södra Värmland. Mest damer i plussåldern och några herrar. Vi var i församlingshemmet därför att kyrkan i Nysund är för svår och för dyr att värma upp när det är kallt ute.

Jag tycker oerhört mycket om Storkyrkan och de andra kyrkorna i min församling men att få fira mässan i ett"litet format" tillsammans med ett gäng mycket entusiastiska "kyrktanter" och herrar, det är inte så dumt heller. Organisten, som denna dag blev pianist, spelade fint och den lokale prästen var mycket liturgiskt engagerad också i detta lilla, lilla kyrkrum.

Kristus var där! Det kändes tydligt.