Kyrkohistoria!

I dag har Stockholms domkyrkoförsamling skrivit kyrkohistoria! Efter en härlig lovsångsmässa i S:ta Clara kyrka med konfirmation där konfirmanderna gjorde ett strålande framträdande under ledning av prästen Mats Nyholm, samlades en stor skara för att vara med om det symboliska överlämnandet av nycklar. Vaktmästaren Antima hade blockat fram några oerhört stora nycklar av modell "ä" som överlämnades till Carl-Erik Sahlberg av mig som en symbol för att verksamhetsansvaret nu övergår till honom som lokal chef. Carl-Erik och hans medarbetare i S:ta Clara, både ideella och anställda, har, drivna av den Heliga Anden, verkligen byggt upp en fantatstisk verksamhet både vad det gäller gudstjänster och det diakonala arbetet. Inga Pagréus, Hans Hernberg, Marie Lindsmyr, Antima Linjer, Kent Svensson och många, många fler (ingen nämnd och ingen glömd) betyder ofattbart mycket för allt det som sker i S:ta Clara. I den korta cermonin hölls tal av Clara kyrkas vänners ordförande Marianne Lidskog, vice ordförande Elisabeth Sandlund, Carl-Erik Sahlberg, kyrkorådets ordförande Sören Ekström och undertecknad. Dessutom talade vänföreningens förste ordförande. När alla talen var hållna och en sång sjungen åts det smörgåstårta för att fira.

S:ta Clara kyrkas vänner har nu tagit över arbetsgivaransvaret för den anställda personalen. Verksamheten som bedrivs ska också fortsättningsvis stämma med Svenska kyrkans tro, lära och liv och gudstjänster som regleras av Svenska kyrkans kyrkohandbok ska följa dess ordningar m m, m m. Avtalet med S:ta Clara kyrkas vänner räcker fram till sista december 2013. Sedan får vi se vad som händer. Men i dag har vi skrivit kyrkohistoria. På sätt och vi har det bildats en sorts "icketerritoriell församling". Den ligger geografiskt i Stockholms domkyrkoförsamling men är, genom avtalet, en egen storhet. Församlingsborna som bor i Klaraområdet tillhör Stockholms domkyrkoförsamling.

S:ta Clara får nu utveckla sin egen verksamhet i den karismatiska, diakonala och evangelikala riktningen inom Svenska kyrkans ram och Storkyrkan och S:t Jacobs kyrka som tillhör Stockholms domkyrkoförsamling får ta vidare steg i det som jag anser som tre viktiga punkter. Mer om det i nästa blogg. I dag skrevs det i alla fall kyrkohistoria!

Den virtuella bönelådan.

Aldrig någonsin har vi haft så många böner i en bönelåda på så kort tid. Jo, så är det. Ca 960 böner kommer att bäras fram i Storkyrkan i morgon på vår förbönsmässa kl. 11.00. Några kommer att bedjas högt medan de allra flesta bara kommer att finnas där tillsammans med de böner som skrivits i Storkyrkan under den gångna veckan. Drygt 5000 böner finns i skrivande stund på Svenska kyrkans hemsida (du kan nå den via vår hemsida www.storkyrkan.nu). En del är kritiska till att böner skrivs på webben. Men för min del tycker jag att det är fantastiskt Det finns en längtan hos människor, en längtan efter gudsrelation, en längtan efter att någon ska höra deras hjärtans rop. Och Gud hör bön, menar jag. Det är meningsfullt att bedja. Sedan kanske vi inte alltid får det bönesvar som vi skulle önska och kanske är det t o m så att vi alltsom oftast inte uppfattar Guds svar. Vi får träna vårt inre lyssnande och skärpa vår blick - och till syvende och sist leva i tillit till Guds nåd, som bär också när vi inget själva märker.

Kom och var med i storkyrkan i morgon, kom och bed tillsammans, kom och fira mässa!

Vad gör vi av våra böner sedan efter gudstjänsten? Jag tänker mig en bönepärm där alla dessa böner kan få sitta under en period, en pärm som kan få ligga framme på vårt bönealtare under en period så många kan få läsa dem/bedja tillsammans med dem som skrivit bönerna.

Det är fantastiskt med den virtuella bönelådan!!

Att bli eller inte bli- det är frågan.

Antagningskonferensen nalkas för 22 prästkandidater. Det är många. Jag kommer inte själv att delta på den konferensen men många andra kommer att vara där, biskopen biskop electus etc, etc. Den stora uppgiften som bygger både på en process under själva konferensen och på samtal med domkapitelledamöter, församlingspraktik, samtal med terapeut är att skilja "agnarna från vetet". Vilka kan antas som prästkandidater för Stockholms stift? Vilka får vara med i den fortsatta processen fram till, förhoppningsvis, prästvigning? Det är sannerligen inte lätt. Många känner en stark inre kallelse. man upplever att Gud har berört på ett djupt sätt, att man är kallad att bära ut evangeliet om Jesus Kristus som präst i den delen av den världsvida kyrkan som kallas Svenska kyrkan. Man brinner för förkunnelsen och för tanken på att räcka sakramenten till Sveriges folk. Men det räcker inte. Kyrkan gör en prövning gällande lämplighet. Det kallas den yttre kallelsen. Ser kyrkan den enskildes inre kallelse och bekräftar kyrkan denna kallelse? Det är frågan. För kandidaterna är det naturligtvis pirrigt och det händer att man får ett nej. Just nu kan vi inte se denna inre kallelse hos Dig trots det Du säger. Det är biskopen ytterst som avgör och det går inte att överklaga biskopens beslut i denna fråga, men biskopen har då antagningskommittén som stödgrupp på sin väg mot beslut. Om man får ett nej av biskopen lämnas det muntligt, ansikte mot ansikte. Det är nödvändigt när beskedet kan vara smärtsamt. Man kan också få det beskedet att man kan behöva komplettera med några extra terapeutiska samtal, mer erfarenhet från församlingsengagemang o s v och att man ska lämna in papper som styrker detta något år senare.

Nu är 22 kandidater säkert lite pirriga inför konferensen. För många av dem kommer det att gå utmärkt (kanske för alla... Det ger sig). Men det är viktigt med en rejäl prövning av dem som längtar efter att få bli präster. Det är sannerligen ingen mänsklig rättighet att bli präst. Det är en Guds kallelse där kyrkan bekräftar. Det är kyrkans uppdrag att göra detta. Det är skönt att vi har ett så kraftfullt prövningssystem så att det så långt som möjligt blir bra personer som fungerar väl i olika sammanhang som vigs till präster. uppdraget att förkunna evangeliet och räcka sakramenten är så ofattbart viktigt. Mänskliga brister ska så lite som möjligt stå i vägen. Sedan är vi ändå alla bristfälliga och alla syndare. Åter igen vill jag citera biskop Bo Gjertz: Kyrkan är en skara förlåtna syndare. Så är det och jag är en av dem!

Men inte bara präster är viktiga i kyrkan (vilket en del tycks tro ibland) utan alla som vill vara med är viktiga. Kyrkan får aldrig bli en prästkyrka utan måste än mera utvecklas till att bli en kyrka där vi alla hör samman, med olika gåvor, men där det är lika "fint" att vara ideell medarbetare som anställd, präst som lekman. Svenska kyrkan behöver var och en som vill engagera sig för evangeliet. Låt oss tillsammans i olika sammanhang, utifrån olika gåvor, bära ut evangeliet om Jesus Kristus. Guds Ord åt folket! Det är viktigt. Visst är det viktigt vilka som blir och inte blir präster, men den viktiga frågan är om vi är beredda att svara JA på Guds kallelse till var och en av oss att följa Jesus Kristus.

Jag känner mig väldigt hedrad!!

Man må tycka att det är naturligt att domprosten, som chef för domkyrkan, är med när en kunglig vigsel ska äga rum i domkyrkan, men jag är, trots eventuell naturlighet, ändå väldigt glad och väldigt hedrad. I dag har det blivit helt och hållet offentliggjort att vi är fyra som tjänstgör vid högaltaret i Storkyrkan den 19 juni nästa år. 3 biskopar varav en ärkebiskop och så jag. Jag har sannerligen ingen aning om hur själva upplägget kommer att bli men jag utgår från att det finns önskemål från brudparet samt att vi fyra som ska tjänstgöra kommer att tala oss samman utifrån givna förutsättningar.

Jag gläder mig också över att det är så självklart att kronprinsessan Victoria och herr Daniel Westling med självklarhet väljer kyrklig vigsel, med självklarhet väljer att säga Ja "inför Gud och i denna församlings närvaro". Det är en bra början på ett äktenskap. De får inleda sin juridiska relation med att be tillsammans, att påminna sig om att de, oavsett allt, aldrig någonsin är övergivna av Gud.

Jag är naturligtvis glad över att de inte valde en annan kyrka, slottskyrkan eller någon öländsk kyrka, utan att de kommer till Storkyrkan - till en förhoppningsvis rengjord Storkyrka.

Mycket återstår och det är spännande. I dag kan jag bara i all ödmjukhet, åter igen, säga: Jag känner mig hedrad, jag gläds och jag vill tillsammans med de tre biskoparna, bidra till att göra det kungliga brudparets vigselgudstjänst just till en gudstjänst med de själva i centrum och med Gud i centrum.

Gud är trofast!

I dag var jag en vanlig församlingsbo som gick i en av mina församlingskyrkor. Det är underbart att också få fira gudstjänst i kyrkbänken och dela livet med de andra gudstjänstfirarna från samma "infallsvinkel". Prästen Jenny som predikade höll en, i mitt tycke, strålande predikan, om den laglärde fariseen och tulltjänstemannen som båda går till templet för att bedja. Båda är judar och utifrån denna berättelse höll Jenny en predikan som framhöll fariseens uppgift att vara ställföreträdande laghållare, ställföreträdare för hela folket. Hon lyckades med konststycket att göra en djupt kristen predikan utan att tala illa om judendomen och fariseer. Det är ju så lätt att den kristna tron blir ersättningsteologisk. Judendomen har då spelat ut sin roll och det är det kristna som gäller. Men Gud är trofast (1 Kor 1:9) och därför gäller också de andra förbunden som Gud har slutit. Låt oss därför inte spela ut kristendom mot judendom. Gud är trofast! Låt oss istället lära oss mer av båda våra systerreligioner (Judendom och Islam) och ge dem tolkningsföreträde gällande deras tro liksom vi som kristna har tolkningsföreträde gällande vår tro. Gud har fler förbund men Gud är trofast. Tack och lov!

Spelar tron någon roll?

Spelar egentligen kristen tro någon roll? Skulle man inte lika gärna kunna strunta i den och i allt annat vad trosåskådning heter? Har inte Humanisterna egentligen rätt? Det finns nog ingen Gud och de kristna har egentligen gått på världens blunder. Man kan väl leva ett bra liv i alla fall? Så kan man naturligtvis resonera om man är ateist. Men som kristen menar jag att kristen tro faktiskt spelar roll. Den kristna tron säger att Gud blivit människa på ett unikt sätt i Jesus Kristus, att Jesus levt, undervisat, samlat lärjungar etc, dött och uppstått. Dessa påstående omfattar vi kristna. Men sedan måste man fråga sig vad dessa påståenden får för konsekvenser i det egna livet? Handlar det om att skydda sig mot ett helvete, att den som inte tror hamnar i det brinnande Gehenna där man ska gråta och skära tänder? Personligen har jag svårt att tänka mig ett helvete utanför och bortom alla helveten som människor dagligdags upplever i detta livet. Varför skulle vi bli straffade i evigheters evighet av Gud som är kärlek? Vad är det för typ av kärlek som vill straffa alla som inte tror rätt? Och hur vet jag att jag tror rätt? Ska det vara tro enligt Katolska kyrkan, enligt Pingstkyrkan, enligt Svenska kyrkan, enligt Baptisterna, Missionskyrkan, Metodisterna, Alliansmissionen etc? Hur vet jag vad som är rätt tro? Är det en bokstavlig tro på Bibelns texter? Hur gör jag då med hela utvecklingsläran? Räcker det med att tro på Gud? Måste jag tro att Jesus jungfruföddes, gick på vattnet etc?

Naturligtvis spetsar jag till det. Men poängen med dagens blogg är att framhålla att kristen tro i hög utsträckning handlar om att fördjupa mitt liv här och nu, att i Jesu efterföljd leva kärleken gent emot mina medmänniskor och leva i kärlek till mig själv (älska min nästa som mig själv). Att följa Jesus är att försöka att leva så sant mänskligt som möjligt, att förändra världen så att Guds kärlek lyser igenom där människor upplever ett helvete. Den kristna tron vill säga mig att jag inte är ensam i detta mitt levande av mitt eget liv. När livet är tufft är jag inte utlämnad. Jesus Kristus själv är med mig, han som i sitt liv, i undervisning och handling visade på Guds gränsöverskridande kärlek. Därför är det meningsfullt att tro på Jesus. Det förändrar. Det ger mig ett nytt värde som är oberoende av vad jag presterar, oberoende av vad andra tycker, oberoende av om jag är en lyckad individ eller inte. Det handlar inte om det. Det handlar, åter igen, om att jag får vara jag.

Gud finns och har gett mig ett värde - ett värde som ingen och ingenting kan ta ifrån mig. Därför kan jag inte tro på ett helvete som ett kosmiskt koncentrationsläger för oliktänkande. Den Gud som älskar och ger värde kan inte skicka den älskade och värdefulla in i något helvete, in i en evig Gudsfrånvaro. Nej, den älskande Guden, Gud som ger sitt liv för oss därför att han älskar oss, delar vårt eget helvete, är där också då vi inget anar, inget känner. Men Gud är där. Den tron spelar roll. Den tron förändrar. Den tron är en realitet, hävdar vi kristna.

Alla helvetestexter är egentligen uppmaning till att leva mänskligt, att bry sig om sin nästa i ord och handling, att spänna sig och sträcka sig lite extra för sin nästas skull. Till detta är vi kallade. Detta får vi leva -Du och jag. Jesus själv är med. Den tron spelar roll!

Denna helg är avgörande!

Rubriken låter ödesmättad, men för Stockholms domkyrkoförsamling är denna helg viktig i den bemärkelsen att regeringen har sin budgetberedning inför den kommande budgeten. Bland annat skall den kyrkoantikvariska ersättningen diskuteras. Stora summor handlar det om. Svenska kyrkan får idag 460 miljoner kronor för 2009. Förhoppningsvis får kyrkan lika mycket eller ännu hellre mer för 2010 och framåt.

För Stockholms domkyrkoförsamlings del handlar det om att få pengar till rengöringen och delvis renoveringen och kompletteringen av Storkyrkan. Om regeringen beslutar sig för att lägga fram en bantad budget inom det kyrkoantikvariska området, riskerar vi att inte få de medel vi behöver för det viktiga uppdraget.

Enligt vår vård- och underhållsplan skulle en omfattande rengöring etc gjorts redan 2007. Nu, om regeringen fattar rätt beslut, får vi möjlighet att genomföra det nödvändiga under vårterminen nästa år. Kyrkan kommer att bli ren inuti, trasiga kungsstolsfundament repareras, silveraltaret rengörs och får förhoppningsvis bättre belysning, S:t Göran och draken rengörs etc, etc. Dessutom tvättas väggar och valv. Storkyrkan är en riksklenod ur både kyrkligt och kulturellt hänseende. Stockholms domkyrkoförsamling har inte råd att genomföra rengöringen. Vi är helt beroende av kyrkoantikvariskt och kyrkobyggnadsbidrag. Därför är denna helg så oerhört viktig. Vi vill ju kunna välkomna världens turister till en vackrare katedral, vi vill kunna välkomna alla svenskar till en av deras finaste kyrkor, vi vill kunna välkomna alla som kommer för att bedja och fira gudstjänst - välkomna dem in i en byggnad där de bortom stadens larm kan ana Guds närvaro.

Och naturligtvis vill vi kunna välkomna vår kungafamilj till den stora familjehögtiden den 19 juni 2010 som då kan äga rum i en kyrka som är glänsande i ytterligare en bemärkelse.

Kort sagt: Vi och ofattbart många andra behöver regeringens generösa beslut!!!

Denna helg är avgörande!

Vinna eller försvinna?

Du har inte levererat tillräckligt! Du får gå omedelbart! Ungefär så kan det låta i finansvärlden. Det handlar om att leverera, att visa plussresultat för fonder, för olika finansinstitut etc. Antingen är Du en vinnare eller en "looser". Du måste vara duktig, du måste visa framfötterna.

På den snabba kapitalmarknaden är detta en självklarhet. Man får ett jobb och hoppas att man kan vara kvar så länge som möjligt. Det blir en sorts rodeo där det gäller att sitta kvar så länge som möjligt på den bångstyriga tjuren innan man blir avkastad. Men rodeo är en sak och arbetsmarknaden en annan. För frågan är vad detta gör med vår syn på oss själva och på andra? Är jag bara den jag är när jag förmår prestera? Är jag bara den jag är när jag är duktig och visar framfötterna? Vad betyder egentligen människovärdesfrågan? Har vi skapat ett samhälle där människovärdet är en sorts slaggprodukt, något som vi skippar, något som inte har med samhället och det officiella att göra, något som inte har med arbetsliv, finansvärld etc att göra?
Det viktiga blir att vara lönsam, lönsam för samhället. Vinna eller försvinna!

Kyrkan måste igen och igen och igen stå upp för människovärdet. Det får aldrig bli "bara" en privatsak. Kyrkan måste värna människovärdet också i det officiella samhällslivet. Det handlar ju om hur vi ser på varandra, hur vi tar hand om varandra och till syvende och sist får det konsekvenser för hur vi behandlar varandra i alla olika sammanhang.

Har man rätt att ta någons liv? Nej och åter nej! Nu pågår rättegången mot den unga pojken och flickan som tog en kamrats liv. Det hela är en djup tragik med enbart förlorare inblandade. Dråp eller planerat mord - det är vad rätten kommer att diskutera. Men i grunden handlar det om människosyn och människovärde. Vinna eller försvinna? Kyrkan, alla vi kristna, måste våga stå upp för det som Jesus påminde om: Älska Din nästa som Dig själv. Snacka går ju... men vi måste leva det budskapet. Låt oss konkret börja i dag. Det börjar i det lilla, i det innevarande.

Bön

Bön är fantastiskt och så ofattbart livsviktigt. Bönen är hjärtats samtal med den vi vet älskar oss. Ungefär så sa Theresa av Avila (Teresa av Ávila (Teresa av Jesus, egentligen Teresa Sanchez Cepeda Davila y Ahumada), född 28 mars 1515 i Gotarrendura, Ávila, Spanien, död 4 oktober 1582 i Alba de Tormes, Salamanca, Spanien, var en spansk mystiker, karmelitnunna och ordensreformator. 1970 utnämndes hon till kyrkolärare. Teresa av Ávila vördas som helgon inom Romersk-katolska kyrkan. Hennes helgondag firas den 15 oktober. Information från Wikipedia)

Till Dig som läser min blogg vill jag säga: Bed! Det finns inget som är för stort, inget som är för smått att samtala med Gud om. Gud hör bön. Sedan är det frågan om vi har sådan "hörsel" att vi hör Guds svar till oss. Kanske kan en av våra böner vara att vi ska bli mer lyhörda för Guds svar i våra liv.

Svenska kyrkan har f o m idag en hemsida gällande bönen där man kan skriva egna böner. Vid Storkyrkans förbönsmässor kommer dessa böner att bäras fram och några kommer att bedjas högt.

Samtidigt kan det vara bra att påminna sig Psaltarens underbara ord:Innan ordet är på min tunga vet du, Herre, allt jag vill säga. (Ps 139:4)

Hur definierar vi Svenska kyrkan?

I senaste numret av tidningen Dagen (som jag nu har börjat prenumerera på - den har verkligen blivit mer allkristen under Elisabeth sandlunds ledning - tack!) publicerar Anna Runesson och Anders Runesson en tänkvärd artikel (http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=175040) som är kritisk mot Svenska kyrkans presentation av sitt kyrkokansli där de kritiserar Svenska kyrkans presentation av sig själv som en idéburen organisation. Jag kan förstå kritiken samtidigt som jag själv använder mig av den definitionen ibland. Svenska kyrkan är mer än en idéburen organisation Svenska kyrkan är buren och inspirerad av Guds heliga Ande. Svenska kyrkan bekänner sin tro på den treeniga Guden. Tron på Skaparen, Försonaren och Livgivaren är viktiga grundfundament i kyrkan. Men vi måste våga tala tydligare om detta!! Vi tillber inga läror och ingen from idé, citerar skribenterna från psalm 743 i psalmbokstillägget. Nej det är så sant! Vi tillber levande Gud som möter mig som tydligast i en medmänniska, i Jesus Kristus och som är närvarande genom den heliga Anden här och nu. Vi måste våga stå upp för detta och inte hamna i det "tjusiga" byråkratspråket - åtminstone inte utåt. Det är en sak att vi inåt talar om kyrkans kommunikationsplattform med kärnvärden som öppenhet och hopp etc. men utåt ska vi leva det och förkunna Kristus - Kristus som är världens ljus. Så kort sagt, Anna och Anders Runesson, kyrkan kan inte definieras utan Kristus!! Pris ske Gud!

Går man in på Svenska kyrkans hemsida finns en fin definition av den kristna tron:

Kärlek är grund och mål för kristen tro. All äkta kärlek kommer från Gud. Det är kärleken som ger liv.
Vi kan uppleva kärlek i relationer med andra människor och med Gud. Gud vill våra liv och vill upprätta en relation till varje människa. Genom Jesus får vi veta mer om vad Gud vill och vem Gud är.

Gud som människa
Jesus har en särskilt nära relation till Gud, han är Gud själv som människa. Berättelserna om Jesus finns i de fyra evangelierna i Bibeln. Bibeln är en bok med många delar som berättar om människors erfarenheter av möten med Gud. Jesus kommer till jorden därför att Gud älskar oss och vill öppna evigheten för oss, både före och efter döden. Gud vill att vi ska få mera kunskap om Guds rike och om kärleken.

Kyrkans centrum och livskälla
Kyrkans centrum och livskälla är Jesus Kristus och evangeliet om honom. Evangeliet leder människan till gemenskap med Gud, som är hennes ursprung och mål. Hos Gud finns ett outtömligt djup av vishet, nåd och kärlek.
Kyrkans tro innebär en grundläggande tillit till Gud och bygger på Guds väldiga handlingar, som är omvittnade i Bibeln och möter människorna i deras liv.

Den kristna bekännelsen
Den kristna kyrkan bekänner en enda Gud - Fadern, Sonen och den helige Anden - som skapar, frälser och ger liv. Svenska kyrkan är en del av den världsvida kyrkan och delar den kristna bekännelsen och lovsången till en treenig Gud.
Läs två varianter av kyrkans bekännelse till höger.

Bönen viktig
Att tro är att hoppas och kämpa. Bönen är den vanligaste vägen till tro. Man behöver inte tro för att be. Hjärtats uppriktighet och längtan är betydelsefullt för bönen. Att avsätta tid för bön och att tillbringa den tiden med sig själv och sin bön är en förutsättning för relationen med Gud. Det spelar mindre roll hur väl vår bön är formulerad. Det är hjärtats samtal med Gud som räknas.

Detta borde publiceras än mer! Kanske skulle den artikeln kunna komplettera det skrivna i den broschyr som debattörerna med all rätt har skarpa åsikter om.

Det ljusnar sakta emellan dimma och skorstensrök...

"Det ljusnar sakta emellan dimma och skorstensrök..." Så börjar en av psalmerna i psalmboken (Psalm 182). Den känslan hade jag när jag tittade ut över Stockholms innerstad från Millesgårdens terrass. Jag har just varit där och föreläst i en serie av föreläsningar arrangerade av min "gamla" konfirmand Josefin Boijsen. Hon har ordnat frukostseminarier på Millesgården under hela denna vecka med olika människor med lidingöanknytning. Själva seminarieserien var oerhört välordnad med frukostservering där Josefin, tidigt varje morgon, klivit upp och bakat bröd. Tack Josefin för Ditt initiativ och engagemang!!!

Mitt ämne var "Gud är inte kristen! -Tankar om religionsdialog." Jag brinner ju för detta och tycker ju att tanken på att det bara finns en Gud och det är Gud, är så grundläggande viktig. Jag återkommer ofta till tanken att allt vi säger om Gud förminskar Gud. Gud är alltid större. Samtidigt får jag som kristen vara stolt över min kristna tro, tron på Jesus Kristus. Min uppgift som kristen är att fördjupa min egen tradition, den kristna trostolkningen såsom jag förstår den inom ramen för Svenska kyrkans tro och lära. Då är de dokument som jag har att hålla mig till väsentliga och där kyrkoordningen drar upp ramar och riktlinjer i 2000-talets Svenska kyrka. Det är ju först när jag är stolt över mitt eget som jag kan tillåta andra att få vara stolta över det som är deras. Och det är först i denna stolthet som en dialog kan ta form. Ja, sådana ting talade jag om denna morgon, liksom jag underströk vikten av att stå nära korset, att vara djupt rotad i trons fundament - Jesus Kristus som korsfäst och uppstånden. På det viset är jag fundamentalist men det är, menar jag först när man är riktigt fundamentalistisk i den bemärkelsen, håller sig riktigt nära korset, som man kan vara öppna mot alla andra och se med glädje på andras traditioner.
Ibland känns det som om detta är en ny hållning i Sverige som inte tycks vara så lätt. Men, det ljusnar sakta emellan dimma och skorstensrök...

Nej, så får man inte göra!

Hustrun och jag var på konstrunda idag - just den installationssamling som jag skrivit om i mitt förra blogginlägg (för ännu mer information se: http://www.mobileartproduction.se/skal_projects.html.) Vid en av installationerna fanns en välmenande dam som skulle visa oss installationen och som talade oavbrutet, både om vad den föreställde och om vad en bekant till henne hade upplevt för många, många år sedan etc, etc, etc. Hustrun och jag hade glatt oss åt att få se också den installationen under tystnad och begrundan. Där är ju egentligen först i det egna mötet med ett konstverk som det kan tala rakt in i den egna tillvaron, som det kan ta ens hjärta i anspråk. men denna dam, så fylld av entusiasm och välvilja, talade sönder alltihop. Så får man inte göra - inte äns som man är en välvillig kulturentusiast. Konsten är en sorts mobil katedral, ett sorts mobilt "heligt rum" eller kanske snarare ett mobilt "heligt tilltal". Men heliga tilltal måste få ske i tystnaden, måste få ske i det enskilda mötet utan att det talas ihjäl. Skrivna texter är bra. Där väljer man själv. Guideningar är bra, där väljer man att vara med eller inte, men det påtvingade pratet är direkt destruktivt.

Också vi i kyrkan har något att lära av det!

Döden och kulturen.

Idag börjar kulturveckan i Stockholm och kulturkalaset i Göteborg. Det är viktigt att människor i alla åldrar ges del av olika typer av kulturyttringar. Konst, musik, dans, litteratur, teater etc, etc är ju en del av det livstolkande språket. Mobile Art Production (MAP) peresenterar en spännande utställning på S:ta Clara kyrkogård, i Lillkyrkan på kyrkogården, på Brunkebergsgatan och Jacobsgatan 20. "Tänk på döden" är temat. På S:ta Clara kyrkogård står dörrar uppställda med tankeväckande texter, vid Brunkebergsgatan hittar man en telefonkiosk i vilken man sägs kunna tala med de döda. Besök gärna dessa konstinstallationer!!

Tänk på döden! Alltför lite gör vi det. Vi tycks ta livet för givet, och visst är livet givet oss som en gåva, men döden och tankarna på döden hjälper oss att se att det innevarande är värdefullt, att nuet är det vi har att leva. Vi har kunnat läsa om en man som vann en massa miljoner på spel. Två dagar efter beskedet om miljonvinsten dog han, hastigt och olustigt. Vi vet så lite om livet. Visst ska vi planera, visst ska vi tänka framåt, visst ska vi ta ansvar för oss själva och för nära och kära, men samtidigt måste vi göra det, menar jag, med döden som belysning eller som en sorts relief för vårt eget liv. Vi talar alltför lite om döden med varandra. Vi borde sannerligen bli bättre på det.

Kyrkans budskap är ett livsbudskap mitt i dödens sammanhang. Kyrkan hävdra trotsigt att döden inte har sista ordet. Det finns en fortsättning som inte handlar om måndagar och tisdagar o s v i all oändlighet utan som handlar om det stora Gudsmötet. När vi dör får vi möta Gud helt och fullt, möta den gudomliga kärleken och omsorgen helt och fullt. Därför är inte döden så farlig. Den är ett steg vidare, ett steg efter livet. Apropå kultur: Poeten Karl Vennberg skriver: Döden är bara ränseln som vi lägger av / vid vägens slut / en blygrå skugga / som smälter ner i ljuset // döden är bara plogen som vänder livets mylla / det hårda rågbrödet / som håller våra tänder rena // döden är bara överlöparen / som visar oss vägen / en desertör / som ger oss lösenordet // döden är bara törnsnåret / kring genomlysta blommor / det mörka smycket som ger oss tillträde till festen.

Av män, för män!

Jag har fått en hel del "mothugg" på mina blogginlägg. Ofta har mothuggen kommit då jag har tagit konsekvenserna av min teologiska hållning och min bibelsyn. Jag har blivit angripen för att inte vara kristen, jag har indirekt blivit angripen för att inte hålla mig till Svenska kyrkans ursprungliga lära o s v. Alla dessa angrepp kan jag naturligtvis ta. "Den som leken ger får leken tåla". Men kanske borde jag ändå rimligen redovisa min bibliska hållning, mitt förhållande till Bibeln. jag begär inte att Lars, Jonas och diverse anonyma ska hålla med mig. Kanske tycker de att jag sviker den "rätta läran", vilken den nu är. Men när jag redovisar min bibeltolkning står jag i en bred tradition i Svenska kyrkan. I mitt förra blogginlägg antydde jag min hållning. Nu vill jag tala klarspråk.

För att börja med en sammanfattning vill jag citera den framlidne biskopen Ingmar Ström som i en av sina konfirmandböcker skrev: Bibeln är inte Guds Ord men Guds Ord finns i Bibeln. För mig har den meningen kommit att bli ett uttryck för min bibelsyn. Jag är undervisad i Uppsala på det "glada 80-talet" i bibeltolkning. Det var den historisk kritiska bibelsynen som gällde. Bibeln är skriven av män, för män ( på den tiden), i ett bestämt syfte, med en speciell kvinnosyn, med en speciell omvärldsuppfattning. De bibliska böckerna kan ha många olika författare och kommit till under flera olika tidsepoker. Gällande de 5 Moseböckerna finns det flera källor ( den s k 4-källshypotesen), en del profetböcker har fler profeter och profetlärjungar som skribenter. Troligen har t ex profeten Jesaja tre författare som levt i tre olika tidsskeden. Tillkomsten är lång och processen med marginalanteckningar som förts in i själva texten inte helt okomplicerad Gällande evangelisterna har Markus troligen legat till grund för Matteus och Lukas inkluderande en specialkälla som kallas Q av tyskans "Quelle" (=källa). Johannes är ett separat evangelium där t ex de första 18 verserna i 1:a kapitlet kan vara hämtade från annat håll. Läser man kommentatorn Rudolf Bultmann anser han att evangeliet hade en annan komposition från början än den som nu står där.
Aposteln Paulus är troligen inte författare till alla brev som han tillskrivs. Jesus har kanske inte sagt allt det som det står att han har sagt etc, etc. Detta är inte så märkvärdigt. Det är en del av bibelvetenskapens kunskap sedan länge.

För mig är inte det viktiga om Jesus gjorde underverk. Han har säkerligen gjort sådant som människor på den tiden uppfattade som underverk. Nej, jag förnekar inte underverk. Jag förnekar inte jungfrufödsel etc, men det är inte så viktigt för mig i mitt liv och i min förkunnelse.
Om och om igen kommer jag tillbaka till följande viktiga påståenden:
1) Jesus har levt som en historisk person.
2) Jesus har undervisat och samlat lärjungar. Det viktiga för Jesus var tanken på Guds rike som Han drev i alla sammanhang.
3) Jesus har provocerat den romerska myndigheten och vissa judiska ledare.
4) Jesus har blivit avrättad genom korsfästelsen som var en vanlig romersk avrättningsform.
5) Jesus uppstod från de döda på tredje dagen. graven var tom och han mötte sina lärjungar och en del andra.
6) Jesus är Gud i en unik mänsklig gestalt.

När jag undervisar/predikar om/över en text är det viktiga för mig att texten talar in i mitt och andras liv, att försöka tolka texten in i vårt sammanhang. Texten själv är skriven i ett visst sammanhang, av en författare som levt i en viss tidsepok och som haft en viss syn på tillvaron präglad av sin tid. Detta får man aldrig glömma bort. Därför går det inte att läsa som det står och tro att det bara är att slå upp i Bibeln som man slår upp i en telefonkatalog. Bibeln måste tolkas utifrån ett historiskt kritiskt perspektiv, menar jag. Visst finns det en historisk bakgrund, visst beskriver faktiskt visa bibliska böcker historiska händelser och historiska personer. Att förneka det vore ohistoriskt. Men, som sagt, om texterna ska ha betydelse måste de ha betydelse in i mitt/ditt eget liv just nu.

Denna syn delar jag inte med alla kristna. I mer evangelikala bibelkretsar skulle man säkert protestera, men i den del av den katolska traditionen som är van vid historisk kritisk forskning, i den lutherska traditionen som likaledes har den vanan och i både den anglikanska och reformerta traditionen som har siktet inställt med ett kritiskt öga är inte detta några konstigheter.

Säkerligen kan jag nu beskyllas för allt möjligt, men jag står i en bred tradition i den europeiska och nordamerikanska kristenheten (kanske då inte de olika "bibelbältena") och till syvende och sist tackar jag Gud för det bibliska tilltalet!!!

Också då vågorna går höga!

Vilken underbar dag det har varit idag - åtminstone vädermässigt! Jag är ute i skärgården och samlar krafter för den kommande veckan. Idag har hustrun och jag haft tillfälle att åka båt, ut på det blånande vattnet. När jag var ute på böljan den blå kom jag att tänka på Genesarets sjö. Jag har åkt båt där också, en båt som stannade mitt på sjön och låg stilla och guppade så att alla vi som satt i båten skulle kunna meditera över det faktum att vi också befann oss på Genesarets sjö och meditera över den text som handlar om Jesus och Petrus som enligt evangelisten Matteus båda gick på vattnet.

Men gick Jesus verkligen på vattnet? Absolut skulle en del av mina mer "bibeltroende" vänner säga. Jesus var Guds son, självklart gick han på vattnet. Själv skulle jag svara: Jag vet inte, kanske - kanske inte, men det är inte det viktiga. Det viktiga är vad texten vill säga mig in i mitt eget liv. Sådan är ju min bibliska grundhållning. Liberalt? Kalla det vad Du vill, men för mig är det viktiga vad evangelisten Matteus vill berätta för mig. Just i den texten där Jesus går på vattnet vill evangelisten, som ju skriver för judekristna, understryka att Jesus är Messias och som Messias har han makt över kaos. Vattnet i gamla testamentet är också en symbol för kaos. I 1 Mos skapar Gud och kaos blir kosmos - en Gudsvind svepte fram över vattnet, står det inledningsvis. "Syndafloden" skapar kaos på jorden innan allt vatten sjunker undan och det blir torr mark och ny ordning. Israels barn går genom kaosvattnet - det vatten som dränker egyptierna Jesus går på vattnet. Han har makt över kaos. Han är starkare än allt kaos. Det viktiga är inte om han kunde gå på ytspänningen eller inte. Det viktiga är att när det är kaos i Ditt och mitt liv, då är Han där. När kaosvågorna går höga, då är vi inte övergivna.

Gick då Jesus på vattnet? Vet inte, kanske - kanske inte. Om han nu var Guds Son (Gud i mänsklig gestalt) då torde det vara en "baggis" att gå på vattnet. Men samtidigt: Det är inte det viktiga. Det viktiga är det gudomliga budskapet in i mitt liv och in i Ditt liv.

Det bär - också då vågorna går höga!

Hiroshima!

Den 6 augusti 1945 fälldes den första atombomben över Japan. 140.000 människor dog direkt eller av sviterna av bombangreppet. 3 dagar senare föll ytterligare en bomb som dödade 70.000 människor. Sedan dess har inga atombomber används i krig, men kärnvapenbeståndet i världen räcker för att spränga vårt jordklot ett antal gånger.

I går kväll hade vi en minnesstund i Storkyrkan med anledning av Hiroshimadagen. Visst handlar det om att minnas, men det handlar i hög grad också om att stå upp mot allt vad kärnvapen heter. Kyrkans röst måste vara en fredens röst och som sådan en viktig röst också i detta sammanhang.

I vårt fall i Storkyrkan anordnades minnesstunden av Läkare mot kärnvapen och Stockholms domkyrkoförsamling. Svenska Läkare mot Kärnvapens utmärkelse för betydande insatser i arbetet för en kärnvapenfri värld utdelades för första gången. Mottagare var Inger Holmlund, 81 år, bosatt i Jättendal, Hälsingland. Hon uppmärksammades för sitt initiativ att starta och driva projektet Budkavlen för en kärnvapenfri värld genom Sveriges alla kommuner för att skapa opinion och sätta press på den svenska regeringen inför FN.s översynskonferens 2010 om icke-spridningsavtalet. Kravet är att Sverige ska agera för en konkret handlingsplan med en kärnvapenfri värld som mål.

Själv höll jag ett litet anförande som jag återger nedan:

Och det blev en strid i himlen: Mikael och hans änglar gav sig i strid med draken. Och draken och hans änglar stred, men han övermannades och det fanns inte mer någon plats för dem i himlen. Och han, den stora draken, ormen från urtiden, han som kallas Djävul och Satan, han som förför hela världen, han störtades ner på jorden och hans änglar störtades ner med honom. (Upp 12:7-9)
De orden från Uppenbarelseboken får vara utgångsord för mitt anförande ikväll. Jag gläds över att vi åter igen är samlade här i Storkyrkan för att både minnas den förfärliga dagen 1945 i Hiroshima då en av atombomberna föll från det dödsspridande bombplanet, men också för att visa att kampen för fred, försoning, frihet och kampen mot kärnvapen aldrig får tystna. Det är viktigt att vi är samlade här! Vi är samlade i en kyrka som är världsberömd för många saker men inte minst för Berndt Notkes underbara skulpturgrupp från 1480-talet. Legenden om S:t Göran och draken kan så väl kopplas till dagens tema.
S:t Göran och draken är en staty till åminnelse av svenskarnas seger över danskarna 1471 på Brunkeberg under Sten Stures ledning. Den har också kommit att bli en symbol för kampen mot ondskan. Och kyrkans uppgift är att i varje tid och i varje sammanhang stå upp mot ondskan, stå upp mot hatet, våldet och allt annat destruktivt, stå upp mot vår tids destruktiva drakar, stå upp för det som Jesus Kristus själv levde och dog för – den kärlek som inte ser till gränser. Därför är det så viktigt att ha denna minnesstund och högtidsstund här i Storkyrkan.
Utanför FN-byggnaden i New York står en av de senaste skulpturerna av S:t Göran och draken. Den är ställdes upp där 1990 och är gjord av den ryske konstnären Zurab Tsereti. S:t Göran ses där besegra kärnvapenkrigets drake som symboliseras av verkliga delar av en sovjetisk och amerikansk kärnvapenmissil av märkena SS20 respektive US Pershing.
Fortfarande finns kärnvapen över stora delar av världen. Ofattbart många gånger kan vi spränga varandra till döds. Men till vilken nytta? Vår värld kan inte balansera i kärnvapnens vågskål. Vår framtid får inte byggas med hjälp av terrorbalans. Vår värld, vår nutid och vår framtid, måste byggas med andra medel, med andra ideal, med andra handlingsalternativ. Därför får våra röster aldrig tystna. Därför får vår kamp för en bättre värld aldrig upphöra. Därför får vår vision om en fredens och frihetens jord aldrig naivitetsförklaras.

När Jesus påminner oss om den Gyllne regeln så håller han fram den som ett positivt handlingsalternativ, ett mänskligt förhållningssätt, en grundhållning i kampen mot draken. Den gyllne regeln lyder: Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. (Matt 7:12) Dessa ord får vi ta på allvar i vårt eget liv. Dessa ord får bli handlingsutmanande för oss i kampen mot kärnvapen, i kampen för fred och försoning, i kampen för ett mänskligt syskonskap runt om på vår jord.

Jag vill avsluta mitt tal med att läsa en dikt av Bo Setterlind som summerar det jag har sagt:
Bo Setterlind skriver: Om vi behärskade alla språk i världen - om vi kunde tala vartenda ett av dem!- men inte kunde tycka om våra medmänniskor, så vore vi inte mer än vad en cymbal är. Och om vi kunde se in i framtiden och visste allt - också om utgången av alla strider, som pågår just nu på detta arma klot, och hur det ska gå med mänskligheten i händelse av ett kärnvapenkrig - Om vi visste allt detta men inte längre kunde tycka om våra medmänniskor, så vore vi ändå utanför. Och om vi utan kärlek, gåve bort allt vi äger och fick andra att göra detsamma, skulle det väsentligaste ändå fattas. Ja, om vi så dränkte in oss själva i bensin och tände på - i helig protest mot världens ondska- men inte kunde tycka om våra medmänniskor, så vore detta ändå till ingen som helst nytta. Vill vi , att världen ska bli bättre, måste vi börja med att älska varandra.

30 år!

Pärlbröllopsfest var jag och hustrun på igår! Det var roligt att få vara med och fira ett brudpar som hållit ihop i 30 år. Det är föredömligt. 5 barn har de och vi var drygt 40 personer som var med och firade i Vendels prästgård, vid Vendels kyrka utanför Uppsala. Vilken fest, vilken glädje och det var fantastiskt att se dessa bägge "pärlor" betrakta varandra fyllda av kärlek och ömhet.

Mellan 50-70% av alla äktenskap i Stockholm leder till skiljsmässa. Jag skulle önska att den trenden gick att ändra på. Kyrkan har idag vigselsamtal. jag själv kallar ofta brudpar efter ett år till uppföljningssamtal men det skulle behövas fler kyrkliga åtgärder. katolska kyrkan har föredömligt en äktenskapsskola. kanske kunde vi hitta liknande former.

Men, det enskilda paret behöver också satsa. Det handlar om att vara lyhörda för varandra, att samtala i både med- och motgång, i mörka och ljusa dagar, det handlar om att ha tid för varandra, att göra roliga saker tillsammans, att bara vara tillsammans, att dela intressen etc, att finna romantiska stunder Jo, vi behöver romantiken!

Som kristen menar jag att den gemensamma bönen, gemensamt gudstjänstliv etc också kan svetsa samman.

Jag skulle vilja ändra på statistiken. Vi behöver samhörigheten, vi behöver olika typer av familjer med varaktiga relationer. Låt oss tillsammans arbeta för detta, var och en i sitt sammanhang.

Sen är det, trots det sagda, viktigt att man inte hatar ihjäl varandra i en bestående relation. Barnen blir lidande, många andra runt om blir lidande. Då är det bättre att man får gå skilda vägar med möjlighet att börja om, var och en på sitt håll. Men mycket kan göras innan man kommit så långt att det är för sent.

Jag ser fram emot att få fira gårdagens pärlbröllopspar på deras guldbröllopsdag!

Störst av dem är kärleken!

Så är det korrekta citatet från Paulus första brev till Korinthierna och den känslan präglade den Kärlekens mässa som firades i söndags i Storkyrkan med många, många hundra personer närvarande. Cia Wadstein, präst och lärare på Pastoralinstitutet i Uppsala, höll en strålande predikan om falska profeter, en predikan som var inneslutande och uppmuntrande och bekräftande, en predikan med teologiskt djup som kanske inte skulle gillats helt av de mer katoolskorienterade men väl av många andra inom kristenheten. Det var en ekumenisk mässa med baptistpastor och missionspastor som assisterande kaplaner. Jag gläds, som sagt, över att vi i Storkyrkan får fira denna mässa varje år i samband med Pridefestivalen. Den ger uttryck åt en inklusiv teologi som återfinns inte bara i svenska trossamfund utan även internationellt bland lutheraner och anglikaner m fl.

Den gudomliga kärleken rymmer mångfalden. Vi människor vill gärna ha struktur, vi vill att saker och ting ska vara både begripliga och hanterliga. Men Guds skapelse är inte främst begriplig och hanterlig. Guds skapelse är mer än så. Den rymmer så många underbara aspekter som är ett utflöde av Guds gränslösa kärlek. Den gudomliga kärleken inkarneras också i den mänskliga kärleken. Där två människor älskar varandra, vill varandra allt gott och där man inte skadar sig själv eller den andre/andra, där kommer den gudomliga kärleken till uttryck. Det handlar både om hjärtats kärlek och den mer kroppsliga sexualiteten som ju är en Guds gåva. Min företrädare Pastor Primarius Ludvig Jönsson skrev i en postumt utgiven bok som heter "Kärlekens manifest": Där kärlek sker, sker något heligt. Just detta ger Kärlekens mässa uttryck åt.

Gud är överraskningarnas Gud. Gud går inte att fånga in i våra teologier. Gud är alltid större (eller mindre i inkarnationens bemärkelse). Det stora är att Gud möter oss i en människa, en människa som visar på Guds gränslösa kärlek, en människa som går i döden för kärlekens skull, och som för kärlekens skull spränger de vedertagna gränserna, t o m dödens gräns. Tala om överraskningarnas Gud. jag tackar Gud för Jesu uppståndelse. Något märkvärdigare finns inte. Den visar oss på att kärleken inte ser till gränserna, till det givna, till av människor uppsatta gränser om hur saker och ting ska vara. Tron och hoppet är stora. Tron på Gud är viktig menar jag. Hoppet handlar om livet här och nu och bortom dödens begränsning och är naturligtvis likaledes viktig. Men kärleken som är störst innesluter allt och alla.

Detta kan vara utmanande för dem som vill ha en paketerad teologi, s k klassisk eller annan. Men just sådan är Gud - det vittnar Jesus själv om i sitt liv, i sin undervisning, i sin död och sin uppståndelse.

Tack gode Gud för Din kärlek!

Ödehuset

Det är fantatstiskt när man får ändra en åsikt och känner sig glad över detta, upprymd etc. Det har nyligen hänt mig gällande en bok. Jag blev kontaktad av bokförlaget Libris som frågade om jag ville läsa en spännane och utmanande roman. jag tackade ja och boken kom men blev liggande många månader innan jag nu för några veckor sedan läste den. Den heter "Ödehuset" och är skriven av William Paul Young och som sagt utgiven på Libris. Boken är en översättning från USA men har givits ut i år. Från början var jag ganska kritisk till boken. Tyckte att den var "typiskt amerikansk", lite from, lite förutsägbar etc. Min tanke blev ganska snabbt: "Varför läser jag denna bok när jag kan läsa något bättre". Men tack och lov fortsatte jag och gav inte upp. Efter ytterligare ett antal sidor tätnade händelutvecklingen och boken kom mer och mer att bli en teologisk bok, en bok där många viktiga dogmatiska frågor avhandlas. Jag har haft svårt att slita mig från den. För mig och utifrån mitt teologiska perspektiv, är boken fantatstisk. Den är både lätt och utmanande på en gång. Den bygger på inklusivt teologiskt tänkande snarare än det exkludernade. Jag vill verkligen uppmana Dig som läser denna blogg att låna/köpa boken och läsa. Många miljoner har gjort det i USA. jag hopas att många gör det i sverige också - inte minst vi som är kristna.

Störst av allt är kärleken!

Dessa ord är citat av aposteln Paulus (1:a Korinthierbrevet kapitel 13, vers 13). Det är också kyrkans budskap under Pridefestivalen. Det säger något om hur många i kyrkan ser på homo- och bisexuella och transpersoner. Störst av allt är kärleken, kärleken mellan två människor oavsett sexuell identitet. Det viktiga är att älska på ett sådant sätt att man inte skadar sig själv eller sin partner.

I går samtalade ett gäng präster med varandra, med samtalsledaren Elisabeth Qvarford på Stadsteaterns stora scen. Frågan var: Ska homosexuella få gifta sig i kyrkan på samma sätt som heterosexuella idag kan göra? Vi svarade något olika. Två av prästerna (ordförande för EKHO och aftonbladets politiska chefredaktör) hävdade med full kraft att det är självklart att kyrkan ska behålla den juridiska vigselrätten som staten har givit henne. Äktenskapet blir inte mindre bara för att två män eller tå kvinnor gifter sig. Kyrkan ska inte gå på "feglinjen" och släppa vigselrätten. Jo, kyrkan ska gå på linjen att släppa vigselrätten. Kyrkan ska inte vara statens handgångna i vigselfrågor. Kyrkan måste ta hänsyn till den ekumeniska situationen. Ja, så gick debatten - en debatt som hettade till någon kort sekund för att sedan bli ganska malande. Bägge åsikterna förde fram sina argument om och om igen.

För en gångs skull håller jag med Humanisterna. Det fanns åtminstone två Humanister närvarande i salen varav en kritiserade taken på att en sekulär handling (den juridiska vigseln) skulle handhas av ett trossamfund (även om man också kan gifta sig borgerligt). Vi delade efteråt tanken på att alla trossamfund skulle behandlas lika och ha de gudstjänster man vill ha för de redan juridiskt vigda paren. Det är den linjen som kallades "feglinjen" av en av debattörerna på scenen. Den linjen håller fram kyrkans ekumeniska sammanhang. Vi är ingen "ö". Vi står i en relation till andra kyrkor, en relation som är oerhört viktig. Jesus själv talar ju, som jag sagt och skrivit tidigare, om detta med att vi ska vara ett - en enhet i mångfald. Men samtidigt en enhet där vi hittar vägar framåt gällande det vi står för nämligen att samkönade och särkönade ska kunna gifta sig borgerligt och sedan komma till kyrkan för att i en stor (om man vill det) och härlig gudstjänst få ta emot förbön, lyssna på textläsning, vara med i pslamsång, lyssna på solosång, ha ingångs- och utgångsmusik, svara på frågor, växla ringar etc, allt sådant som redan idag är möjligt när det gäller välsignelse av ingångna borgerliga äktenskap.

Ja, ungefär så debatterades det igår på Stadsteatern. En sak som vi nog alla på scenen var ense om var att kyrkan på alla sätt ska bekämpa diskriminering Alla ska behandlas lika i kyrkan. Sedan tolkade vi det lite olika.

Till syvende och sist gäller dock aposteln Paulus ord: Störst av allt är kärleken! De orden bärs säkert fram idag i prideparaden.