Fullständigt obegripligt!!!

Jag kan inte förstå att påven har tagit tillbaka bannet mot de biskopar som tillhör den oerhört konservativa katolska rörelsen SPPX. Jag kan inte tro att Benedictus XVI kan göra något så vansinnigt särskilt som stora delar av den judiska världen protesterar liksom väldigt många i den katolska kyrkan. Vilka rådgivare har påven? Vad säger Kurian? Varför fördömmer han inte hårdare den revisionistiska historiesynen som biskop Williamsson företräder - en syn där han förnekar att judar dödades i gaskamrar. Detta är fullständigt vansinnigt och tycks vara motbevisat för länge sedan. Det program som gjordes av redaktionen för Uppdrag granskning var oerhört talande (se gärna programmet genom att klicka på länken: http://svt.se/svt/play/video.jsp?a=1415578.

När jag ser programmet inser jag en sak: Detta är inte godtagbart. Jag skulle aldrig öppna upp någon kyrka för dem. Detta handlar om kristen antisemitism och destruktiv kristen enögdhet i dess mest utpräglade form. Den typen av katolsk tro som de företräder har inte den dialoginställning som jag möter i Stockholms katolska stift och i t ex Focolarerörelsen (www.focolare.se). Därför är det fullständigt obegripligt att påven kan godta SPPX!

Fullständigt obegripligt!

Män och tekniska prylar

Teknikmagasinet gick jag förbi igår - ett "paradis" för män som gillar "boys toys". Visst är det roligt med prylar - datorer, TV, dvdspelare o s v. Fast ibland tror jag att vi män är mer beroende av prylar än vad kvinnor är. Dessutom tror jag att vi män blir mer frustrerade när prylarna inte fungerar än vad kvinnor blir. Jag själv är ett sådant exempel.

I morse skulle jag åka iväg tillsammans med min fru. Vi skulle ta vår bil och glad i hågen gick jag ut för att ta loss motorvärmaren (elektrisk kopplad till ett uttag på huset). Jag öppnade dörren plockade bland några saker som låg på passagerarsätet, satte i nyckeln och tryckte på startknappen (jo så är denna min Volvo konstruerad) och ingenting hände mer än ett litet hackande från motorhuvuen. Jag förstod genast vad som hänt. Batteriet hade laddat ur och frustrationen steg 200 grader inom mig och adrenalinet pumpade omkring i min kropp samtidigt som en enorm förvirring spred sig. Vad skulle jag göra? Bilen var i det rådande läget obrukbar och mörkt var det både ute och inombords. Jag bestämde mig snabbt för att försöka ladda upp batteriet med den lilla batteriladdaren som jag skaffade till min förra bil. Hustrun gick iväg till bussen och efter mycket om och men fick jag upp motorhuven och efter ytterligare pusslande och trasslande lyckades jag förstå hur jag skulle koppla laddningssladdarna till själva bilbatteriet. Varje årsmodell har sina finesser som för oss vanliga dödliga är näst intill obegripliga. Men för en gångs skull hade jag hjälp av bilens handbok och nu när jag skriver detta blogginlägg laddar förhoppningsvis batteriet snällt och vänligt. Frustrationen håller på att lägga sig och jag inser att detta är, som Karlson på taket skulle ha sagt: Världsliga saker.

Det är viktigt att fokusera på rätt saker - snarare än de världsliga, att se vad som är verkligt viktigt.

Gode Gud, hjälp mig med detta idag.

Dialog snarare än monolog!

Det goda samtalet är ett samtal där man i full respekt för varandras olikheter delar tankar och idéer. Ju mer man då lyssnar till varandra, ju mer upptäcker man hur mycket det finns gemensamt. Dialog istället för monolog. I kristna sammanhang är det så lätt att föra monologer. Vi vet vad vi har och det vi har är det bästa och allt annat är bara skräp. Den stora uppgiften då är att få den andre att inse att det den själv står för, det som är viktigt för den andre, det är värdelöst och den kristna monologen ska föra vederbörande ut ur okunskapens dimma in i den kristna klarsynen.

Den attityden som återfinns hos kristna fundamentalister är ganska förfärlig. Man lyssnar inte in vad den andre tänker, vad den andre tror, vad som är viktigt för den andre och man ser inte på den andre med respekt.

Dialog istället för monolog måste vara vägen framåt i ett multireligiöst samhälle. Tack och lov har Svenska kyrkan startat ett centrum för religionsdialog och som ligger i Stockholms stift (Svartmangatan 7 i Gamla stan)! Religionsdialog i respekt för den andre i stolthet över det egna är grundväsentligt.

Vad än alla kristna fundamentalister hävdar menar jag att det bara finns en enda Gud och det är Gud. Utifrån det perspektivet har vi i de monoteistiska traditionerna en gemensam nämnare. Sedan förstår vi Gud på olika sätt och för mig som kristen är det viktigt att Gud möter på ett unikt sätt i Jesus Kristus. Det berättar jag gladeligen om i respekt för oliktroende.

Idag satt jag med mina "bröder" från den judiska och muslimska traditionen och åt lunch och delade olika tankar. Vi planerar ett möte i höst kring de olika religionernas syn på året (kyrkoår, judiska och muslimska året). Tack och lov för det goda delandet! Tack och lov för samtal som är livsviktiga.

Dialog snarare än monolog - tydligare kan det inte sägas.

Det luktar illa!

Jag tror knappt mina ögon när jag sitter på flygplatsen i Chicago och läser om Luleås inställande av manifestation till åminnelse av förintelsen i går. Att spela ut förintelsen mot Gazakonflikten som gjorts av en präst i Luleå stift är att tala om helt olika ting. Gazakriget har varit fruktansvärt och så oerhört många oskyldiga människor (inte minst barn) har omkommit. Men att jämföra detta med ett krig där 6 miljoner judar + homosexuella och Romer utrotades med industriell intensitet - det är häpnadsväckande! Vi får inte ge antisemitismens fula tryne nya möjligheter. Förintelsens ideologi får inte börja gro igen. Vi måste om och om igen berätta om vad som hände under förintelsens dagar, om och om igen påminna oss om det industriella djävulskapet som hade en idémässig grund som växte fram som en smygande farsot hos så många människor. Också många här i Sverige var antisemiter och tyckte att judar var allmänt obekväma och egentligen skulle hålla sig på sin kant (eller helst inte vara kvar i Sverige alls).

Som kristna måste vi stå upp för våra judiska systrar och bröder och med rasande tydlighet protestera mot allt som luktar antisemitism. Jag menar att man kan göra detta och ändå vara starkt kritisk till både den israeliska invasionens övervåld med vit fosfor, många 100 palestinska döda barn, FN-kopplade byggnader som sprängdes trots kunskap om lägeskoordinater, liksom man kan och måste vara starkt kritisk till de ständigt fortgående palestinska raketangrepp som skedde mot israeliskt område - angrepp med bas också mitt ibland civila.

Men, att ställa in manifesterandet kring förintelsedagen/Raoul Wallenbergdagen är inte bara djupt beklagligt - det luktar illa!

Nu på onsdag

är jag tillbaka på min blogg om inget annat inträffar.

Prästen tiger!

Jag var med en vän på en bar i Gamla stan igår kväll. När jag kom in var det genast en som kände igen "prästen", trots att jag fortfarande hade halsduk runt min prästkrage. Min vän och jag hamnade strax intill mannen och hans kamrat och så småningom utspann sig ett samtal om prästens tystnadsplikt. Vad mannen inte visste var att prästens absoluta tystnadsplikt bara gäller vid själavårdsliknande samtal och bikt. Man ska bara vara två personer närvarande, prästen och konfidenten, och det får inte handla om ett allmänt "skvallrande" i stil med: Du som har tystnadsplikt, nu ska jag berätta något för Dig... Nej, tystnadsplikten handlar om själavård och inte allmän "information". Prästen får då inte säga något till någon och kan inte heller tvingas vittna i domstol.

Att komma till en präst för att ha ett själavårdande samtal eller för att bikta sig är därför en stor möjlighet. Inget förs vidare. Man kan tryggt tala om det som tynger och det som gläder. Prästen tiger!

För samman dem!

Just nu pågår den ekumeniska böneveckan för kristen enhet. För samman dem är temat och för mig är det en påminnelse om att vi kristna hör ihop. Vi är syskon i samma familj med samma himmelska förälder. Men temat för samman dem handlar inte om att vi ska bli som den andre, tro som den andre, göra som den andre. Temat är inte: slå ihop dem! Nej, denna bönevecka får påminna oss om vikten av att sträva efter att lära känna varandra än mer, lyssna till varandra än mer, förstå varandra än mer i den allra största respekt och samtidigt dela med oss av vår egen tro, vår eget ställningstagande. Det handlar om en ömsesidig respekt i den ömsesidiga kärleken som Jesus utmanar oss till.

Ekumeniken påminner oss om att kyrkorna tillsammans är som en slipad diamant med många olika glimrande sidor. Varje sida är vacker i sig men tillsammans utgör de den underbara ädelstenen och som är så värdefull. Det är först när diamantens alla sidor finns där slipade som den kan spegla och bryta ljuset på så många olika sätt. Därför behövs vi tillsammans, med våra olikheter. Låt oss gå framåt på enhetens väg i bön, i gudstjänstliv - i ett syskonskap där olikhet inte behöver vara hotande. Därför vill jag ropa i en ekumenisk iver:

För samman dem!

En sak att bli och en sak att vara

Change - det är väl vad alla hoppas på nu. En förändring i den amerikanska finanssituationen, som ju också påverkar globalt. Change - en förändring i relation till Irak och Iran där diplomatiska samtal kan bli det viktigaste snarare än millitära insatser. Change - en förändring i klimatfrågor och miljöpolitik som kan leda till en bättre miljö för våra barn och barnbarn. Jag hoppas mycket på Obama även om själva installationstalet idag (de delar jag hörde på radio) inte var så radikala som jag hoppades. Men, det är en ska att bli och en sak att vara.

Vår uppgift nu som kristna är att be för Barack Obama, be att han ska orka, be att han ska "smittas" av Guds blick på världen. Låt oss be för Honom och hans familj, för, som sagt, det är en sak att bli och en sak att vara.

Medborgarplatsen en kylig måndagskväll

På trappan till huset som bl. a. inrymmer studieförbundet Sensus, stod vi, judar, kristna och muslimer denna måndagskväll. Vi talade, reciterade från Koranen och Bibeln och vi bad tillsammans. Vi, Abrahams barn, var förenade i en andakt för situationen i Gaza och södra Israel.

Vi talade inte om vems fel det är. Vi nämnde inte Hamas eller Israels regering eller Fatah. Men vi lyssnade respektfyllt på varandras inlägg och varandras heliga skrifter, och vi bad till vår gemensamma Gud - till Gud bortom alla beteckningar, till Gud bortom alla religioner i glädje över vår egen religion och i full respekt för den andres.

Ett 100-tal människor slöt upp för att manifestera att vi hör ihop - hör ihop som bröder och systrar oavsett tro, oavsett härkomst. Vi hör ihop och tillsammans fick vi dela smärtan över hatets och våldets Gaza, tårarnas och längtans Israel och Palestina.

Jag tackar Jesus Kristus för denna kväll - så enkel och så viktig!

Eldupphör i Gaza

I natt beslöt Israels regering att införa ett ensidigt eldupphör i Gaza. Det är ett stort steg framåt men i skrivande stund har Hamas redan skickat iväg raketer in i Israel. Låt oss bedja för att en fredsprocess ändå ska kunna vara möjlig - att vapnen helt ska tystna och gränser öppnas. För människornas skull.


Bön för Gaza

Livets Gud och hoppets Gud
Vi vet att du hör förtvivlans och lidandets rop.
Därför kommer vi inför dig
när bomber skjuts över Gaza
när raketer faller över södra Israel
som dödar, skrämmer och förstör

Vi ber för alla offer för krigets vanvett
särskilt för dem som mist sina barn och nära anhöriga,
för de skadade, för de som gett upp hoppet.
Vi ber för Gazas många barn och ungdomar
att de ska behålla hoppet om en värdig framtid

Vi ber för läkare, sjukvårdare och humanitära hjälparbetare
som i all nöd och kaos försöker hjälpa skadade och traumatiserade.
Vi ber för israeliska och palestinska ledare
att de ska få mod att besinna sig och se och handla för folkens och allas gemensamma bästa,
och få stopp på allt våld och övergrepp.

Gud, Du som fortsätter att kalla oss att arbeta för rättvisa, fred och försoning
i en värld märkt och sårad av orättvisa, våld och likgiltighet
tack att du kan verka i oss det som vi inte kan erkänna för oss själva.
Du kan ge oss insikt om det vi inte orkar bära eller tala om.
Du kan påminna oss om det vi försöker glömma.
Du vill ge oss ett hopp bortom allt förnuft.

Gud förbarma Dig! Kriste förbarma dig! Gud förbarma dig!

Rätt ska vara rätt!

Jag har beskyllt Stanley Sjöberg för att inte ha sett utställningen Uppenbar(a)t som han har kraftfulla åsikter om. Mitt antagande var grundat på att han talade om en tavla/foto som inte fanns med på själva utställningen men dock i den bok som gavs ut i samband med utställningen. Det visar sig dock att Stanley Sjöberg har sett utställningen och sett bilderna i boken. Jag beklagar att jag påstått något som inte var sant och ber om ursäkt för det! Rätt ska ju vara rätt! Eller hur?

Jag är inte Gud - tack och lov!

Vad är det som bär mig? Naturligtvis är det tron på Gud. Den har jag haft ända sedan tonåren - åtminstone medvetet. Hurdan är då Gud? För mig blev svaret väldigt tydligt genom min "andliga uppfostran" som jag fått under en stor del av mitt liv av Margit Sahlin. Hennes bibelsamtal och samtal kring den kristna tron, hennes mässor och hennes böcker har betytt väldigt mycket för mitt kristna växande. Hon formulerade det så att svaret på frågan om hur Gud är ges till oss kristna genom Jesus Kristus. Som Han är - sådan är Gud. Jesus Kristus är upprättande och älskar. Han fördömmer inte. Han kan vara sträng men samtidigt kärleksfull. Han visar på Guds gränslösa kärlek genom både sitt handlande, undervisande och inte minst genom sitt lidande, sin död och sin uppståndelse.

När jag talar om att det knappast finns ett helvete i den bemärkelsen som konstnären Ehrenstrahl visar i en av sina målningar i Storkyrkan, menar jag att det är svårt att tänka sig att det skulle finnas ett kosmiskt koncentrationsläger för oliktänkande. Jag har svårt för tanken på den dubbla utgången där Gud som är gränslöst kärleksfull skulle döma några som inte tror rätt till eviga plågor. Som jag förstår Jesu ord om helvetet handlar det snarare om en bild för engagemang här och nu. Sedan tror jag ändå på den yttersta domen men kanske snarare en dom som handlar om något som går rakt igenom oss - var och en - där det onda och det goda inom var och en av oss skiljs åt. Dom heter på biblisk grekiska krisis. Vi känner igen ordet kris. Den yttersta domen är både den yttersta och innersta krisen. Men som Lasse Lucidor skriver i en av sina texter: Domen fruktar jag väl stort, eftersom jag illa gjort. Men den trösten jag ej glömmer att min broder Jesus dömmer. (Psalm 620 vers 6 i den Svenska Psalmboken)

Men hur ska det då gå för alla som inte tror på Jesus, för alla som inte tror alls, för alla som inte tror som jag? Det är tack och lov inte mitt bekymmer. Jag får lita på Gud, på Guds nåd - en nåd som inte ser till våra gränser och så får jag säga stillsamt med ord av ärkebiskop emeritus Desmond Tutu: Tack gode Gud att jag inte är Gud!

Tillsammans för fred!

En liten grupp bestående av represntanter från kristendom, judendom och islam har kommit samman och planerat en manifestation med bön för Israeler och Palestinier. Jag publicerar deras inbjudan. Jag hoppas att vi är många som sluter upp för den gemensamma bönen - oavsett religion.

Tillsammans för fred
Judar, muslimer och kristna i bön för situationen i Gaza

Judar, muslimer och kristna är alla Abrahams barn. Vi lever i skilda trostraditioner med gemensamt ursprung. Vår längtan efter fred och rättvisa är densamma.
Måndagen den 19 januari, Martin Luther King-dagen, samlas vi på Medborgarplatsen, Stockholm, i gemensam bön för våra bröder och systrar i Israel och Palestina och särskilt för människorna i Gaza. Vi ber att våldet skall upphöra, att vapenvila får råda och att en process inleds som kan leda till varaktig fred med frihet och säkerhet för palestinier och israeler i var sin stat inom internationellt och ömsesidigt erkända gränser.
Som Abrahams barn är vi alla kallade att be och arbeta för fred både här hemma och ute i världen.

* För att fred skall kunna uppnås, krävs försoning, att gå från det förflutna tillsammans in i en framtid där den andres värde och värdighet respekteras och hans eller hennes berättelse aldrig är likgiltig för mig.
* För att människor skall kunna försonas krävs en rättvis fördelning av jorden och av det som behövs för det dagliga uppehället.
* För att en rättvis fördelning skall kunna äga rum krävs att människorna har förtroende för varandra. Förtroendet kan uppstå bara om man möts och samtalar med varandra.
Genom vår gemensamma bön vill vi medverka till vänskapens goda spiral: Förtroende, fördelning, försoning och fred.


Kom med och delta!
Tid: Måndag 19 januari 18.00
Plats: Medborgarplatsen i Stockholm

Öppet brev till Stanley Sjöberg.

Stanley Sjöberg,
jag kan bara djupt beklaga att Du än en gång ser Dig nödsagad att gå till angrepp mot min person (på tidningen Dagens hemsida i ett debattinlägg: http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=161790 ) – något som inte gynnar någon och allra minst Jesusmanifestationen!

Utställningen Uppenbar(a)t som Du alldeles tydligt inte har sett, innehöll ett stort antal olika fotografier – konstverk gjorda av olika fotografer. Ett mycket litet fotografi visade en naken kvinna med ett Mimmi Piggansikte framför ett kors gjort av ballonger. Fotografiet satt inte på en centralplats i utställningslokalen. På centralplats satt en bild av Jesus och hans tolv lärjungar, alla med Downs syndrom. En annan bild (videoinstallation) visade en sorts Pietá-framställning där en kvinna sitter i en trappa med en döende man i sitt knä. Ja, där fanns en lång rad olika fotografier och några videoinstallationer. Den förskräckliga bild som Du berättar om i Ditt debattinlägg på Dagens hemsida fanns dock inte med alls. I samband med utställningen såldes en stor bok i Kulturhusets bokhandel – en bok med alla de bilder som fanns i den internationella utställningen Revelation. Den boken lär ha kunnat köpas också i bokaffärer runt om i Stockholm. Men åter igen: bilderna på Kulturhuset var ett urval av bokens bilder. Utställningen väckte många frågor, gav nya infallsvinklar, inspirerade till diskussion om Jesusgestalten och vad Jesus kan betyda i 2000-talets storstad.

Gällande Guds människoblivande i Jesus Kristus menar jag, liksom kristenheten i stort, att detta är en del av det centrala i vår bekännelse. Gud möter på ett unikt sätt i en historisk person. I Jesus Kristus möter jag Gud och Människan. Hur exakt inkarnationen har gått till vet vi inte. Evangelisten Lukas berättar om Marias möte med ängeln Gabriel, hennes förskräckelse över att vara gravid, hennes möte med sin släkting Elisabet etc (Luk 1). Evangelisten Matteus nämner ingenting om detta utan fokuserar på Josefs reaktion, beskriver stjärntydarna och stjärnan, talar inte om något stall och ingen krubba (Matt 1-2). Evangelisten Markus (det äldsta evangeliet från 60-talet e Kristus) nämner ingenting om Jesu barndom medan evangelisten Johannes talar om Ordet som fanns till från begynnelsen och som blev människa (Joh 1). Aposteln Paulus, som är den äldsta nytestamentliga skribenten säger bara en sak om Jesu barndom: Men när tiden var inne sände Gud sin son, född av en kvinna och född att stå under lagen, (Gal 4:4). Det viktiga för de tidiga kristna tycks alltså inte vara hur det gick till utan att Jesus föddes, att Han funnits och för aposteln Paulus att Han har dött och uppstått och vilka konsekvenser det får. Det är därför som jag med "stolt frimodighet" som präst kan säga: Det viktiga är inte om det skedde ett under eller inte utan att Jesus Kristus är Sann Gud och Sann Människa och vilka konsekvenser det får för oss kristna.
Stanley, jag respekterar naturligtvis, och kan tycka att det är berikande, att det finns många olika tolkningsalternativ. Som Du vet värnar jag om en ekumenik som inte handlar om att alla måste tro på samma sätt utan om en ekumenik som bejakar att vi är olika men där vi strävar efter att leva enheten utifrån allt det som förenar oss. Det som sannerligen förenar oss är tron på Gud treenig och mycket, mycket annat. Att de olika trossamfunden har olika uppfattningar i frågor kring sexualmoral och om välsignelse av homosexuella par som ingått registrerat partnerskap, det vet vi. Det är inget nytt! Men det hade varit fantastiskt med en så bred representation som möjligt kring en gemensam manifestation för Jesus Kristus. Det hade kunnat bli ett starkt ekumeniskt vittnesbörd från de kristna i Sverige där olikhet finns men där Jesus Kristus själv överbryggar i en ömsesidig syskonkärlek.

Det, Stanley Sjöberg, borde vara något att stå upp för – hand i hand!

För barnens skull, för världens skull

I morse läste jag upprörd om de 10-åriga pojkarna som tillsammans med några äldre kamrater försökte råna en tobaksaffär i Landskrona. 10-åringar, vad har de egentligen för människosyn, vad har de egentligen för syn på ägande, för syn på individ och människovärde. Naturligtvis går det inte att fråga dem så svåra frågor, men det går att fundera över hur vi uppfostrar våra barn. Ser vi våra egna barn? Har vi tid för dem? Har vi tid att visa dem den goda livsvägen. Jesus sa: Den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in (Mark 10:13-16). Den goda etikens väg måste vi leda barnen in på redan när de är små och sedan stötta dem under hela deras resa mot vuxenlivet. Vi får inte lämna dem åt sig själva, åt kompisar, åt andra. Vi måste ha tid att bry oss om barnen, tid för den goda uppfostran, tid för delande, tid för lyssnande, tid för vägledande.

Ingen 10-åring ska hamna i en sådan situation att man tänker råna, hota, döda. Här har den kristna etiken mycket att ge barnen och ge oss vuxna.

Kanske borde vi också titta på vår egen etik - hur vi ser på varandra, vad vi säger om varandra, hur vi behandlar varandra. Barnen lär av oss vuxna. Låt oss börja med att själva ta emot Guds rike, leva det dubbla kärleksbudet - som ett barn - ett Guds barn.

För barnens skull! För världen skull

Korset och Guldbaggegalan

Jo, jag vet att jag kan låta som en gnällspik (hur nu sådana låter) men när jag ser Guldbaggegalans inledning med trolleri (som jag gillar) men med brinnande eldar och kors som något sorts ockult uttryck kan jag inte låta bli att känna mig irriterad. Korset har blivit en symbol för döden, för det hotande för så många. Men korset är inte ett dödstecken utan ett livstecken . Jesus dog på korset av kärlek till oss. Korset vill vittna om att inte ens döden kan stoppa Guds kärlek. Det får Vi inte glömma. När vi tycker att livet är svårt, när vi lider p gr av olika saker som drabbar oss, är vi inte ensamma. Jesus Kristus själv delar vår smärta. Jesus Kristus själv har varit i det allra mörkaste och svåraste och ropat ut sin övergivenhet. Korset vittnar om Gud som delar det svåraste med oss. Uppståndelsen bekräftar att livet vunnit - mot alla odds, att kärleken segrar - trots allt djävulskap.

Därför måste vi än mer hålla fram korset som just livstecknet, kärlekstecknet. Inte som något dödstecken som kan ha med det ockulta att göra.

Kultur och prästvigning.

I går var det dags för prästexamen i Stockholms stift. Sju lätt nervösa prästkandidater var samlade i Storkyrkan för övning inför prästvigningsgudstjänsten idag redan kl kvart över åtta på lördagsmorgonen. Strax före kl 10 på förmiddagen kom jag in och försökte säga några uppmuntrande ord inför själva examen. Egentligen är det inte en examen av klassiskt snitt med förhör utan snarare ett samtal utifrån en bok och pm som kandidaterna läst och skrivit i förväg. Det som nu gällde var boken Kultur och Kyrka - På väg mot en kulturteologi med Mikael Larsson som redaktör. Det är en spännande bok med många olika infallsvinklar gällande kulturyttringar i kyrkans sammanhang (film, teater, bildkonst, musik, litteratur). Det blev goda samtal om konstens betydelse, om vad kyrkan kan lära av teatern o s v.

Ordet kultur är svårdefinierat. vad är egentligen kultur? Var går gränsen? Vad kan inräknas i kultursammanhang? Några kanske skulle säga att kultur bara är det vi kallar för finkultur medan andra kanske skulle vidga begreppet mer. men det viktiga är nog inte själva definitionen utan hur kyrkan ser på kulturyttringar. Är de bra i sig eller har de ett instrumentellt värde? Personligen menar jag att kulturyttringar i stil med bildkonst, musik, litteratur och teater måste ha ett instrumentellt värde i kyrkans sammanhang - annars hör de inte hemma i kyrkorummet utan mer på museer, konserthus etc. Vår uppgift är att förkunna evangeliet om Jesus Kristus - Gud som möter oss på ett unikt sätt i en historisk person, ett evangelium som är utmanande, befriande och upprättande. Till detta är vi kallade som kyrka. Detta uppdrag får vi inte svika. Men vi kan göra det med många språk, på många olika sätt och där kan olika kulturyttringar vara av oerhört stort värde för oss.

Det och mycket mer talade vi om vid prästexamen i Själakoret i Storkyrkan igår.

Idag har det varit prästvigning. De sju sacri ministri (en titel man har när man är examinerad men ännu inte vigd) blev Verbi Divini Ministri (VDM) - Guds Ords tjänare. Det var en fantastiskt fin vigningsgudstjänst och folkets jubel steg högt och applåderna dånade när vi hade allihop sagt: Ja, vi ta emot er som Kristi sändebud! Storkyrkan var nästan full av entusiastiska anhöriga och vänner och andra gudstjänstfirare och glädjen stod högt i tak.

Nu väntar 7 olika församlingar och jag tror att de börjar senast på tisdag. En ledig dag mellan vigning och arbete kan vara klokt.

Att få vara med och examinera och sedan viga nya präster och diakoner är en väldigt rolig uppgift som jag har som domprost. Jag gläder mig varje gång som detta äger rum. Kyrkan får nya tjänare och vi når ut än mer med evangeliet om vår korsfäste och uppståndne Herre. Det är viktigt!

Uppenbar(a)t! - En erfarenhet!

Kanske är det ändå på sin plats att säga något om utställningen Uppenbar(a)t som visades på Stockholms kulturhus. Jag tänker inte kommentera gången gällande beslut om Svenska kyrkans deltagande och vad som hände i samband med min företrädares reaktion. Men jag vill kommentera utställningen såsom den blev.

Det var en fotoutställning med en lång rad olika fotografier som på olika sätt vred och vände på Jesusbilden utifrån olika perspektiv. Kulturhuset hade satt upp bilderna på en bakgrund av guld och hela utställningslokalen blev en sorts helig plats där det var möjligt att nalkas Jesus utifrån väldigt många synvinklar. Jesus som möter i den förståndshandikappade, som möter i en utslagen, kanske döende person i en kvinnas knä, som möter symboliskt i lammet, som möter som den vi om och om igen korsfäster när kvinnor utnyttjas för människors fasansfulla lustar och där kvinnan förvandlas till en kropp med en mask - korsfäst på underhållningsvärldens ballongkors, eller den mörkhyade Jesus - död i Marias knä...

Många tankar väcktes genom utställningen, många positiva reaktioner och naturligtvis många upprörda.

När nu alla dessa som upprörs över att jag försvarar utställningen som den blev, tror jag att många av de upprörda inte sett utställningen. Det är alltid lätt att ha åsikter om det andra har berättat, andra har sett, men som man själv inte har kommit i närkontakt med. Vi talar gärna om "de där" istället för att lyssna, försöka förstå, samtala, dela olika tankar och olika åsikter med varandra. Det är lättare att tala om bibeltrohet kontra de som har annan tolkning. Men till syvende och sist leder det inte framåt.

Den 4:e advent 2006 firade jag och dåvarande domkyrkolektorn Kristina Ljunggren (nuvarande domkyrkokaplan) en Mariagudstjänst i kulturhuset bland dessa fotografier - en gudstjänst som uppskattades av alla dem som var där. Bilderna fick finnas där tillsammans med bibeltext, psalmer, sånger (liten kör från S:t Jacobs kyrka) och böner och utläggning. Det handlade inte om att "spotta på korset", att "häda", att "vanhedra Jesus". Det handlade om att i all ödmjukhet lovprisa Jesus Kristus som betyder så mycket för så många, lovprisa Honom som kan möta på så många olika sätt. Bilderna var viktiga! Jag är glad att utställningen blev av, glad för att så många såg den, glad för de seminarier som var i samband med den, glad för det material som studieförbundet SENSUS gjorde!

Åter igen: Ingen kyrka kan ta patent på Jesus! Ingen trosinriktning kan hävda att man har hela sanningen! Vi kan kasta bibelord på varandra och vanhedra varandra men det är knappast den väg som Jesus Kristus, vår gemensamme Herre inbjuder oss att vandra!

Jag lämnar Jesusmanifestationens ledningsgrupp!

Jag har idag, i samtal med Lennart Möller som är ordförande för Jesusmanifestationens ledningsgrupp, bestämt mig för att lämna ledningsgruppen.

Med min teologiska hållning som framkommit i stor utsträckning på denna blogg, har jag blivit ett problem för en del evangelikala kristna i landet, d v s problemet är att jag både vill stå upp för Jesus Kristus och stå upp för att Jesusbilder kan framställas på många olika sätt. Den Helige kan möta på många olika sätt. Uppenbar(a)t är ett sådant exempel. Detta står jag för - men har samtidigt inte drivit det synsättet i ledningsgruppen utan istället varit med och drivit grunden för manifestationen som återfinns i Joh 3:16.

P gr av mina teologiska ställningstaganden och mitt förhållningssätt till HBT-rörelsen, kulturfrågor etc har för många frågeställningar hamnat på Jesusmanifestationens ledningsbord. Min blotta närvaro där har försvårat ledningsgruppsmötet och därmed också försvårat att skapa en sådan Jesusmanifestation som vi gemensamt i ledningsgruppen har drömt om. Ingen i själva ledningsgruppen har begärt att jag ska avgå. Det är mitt eget val i en svår situation.

För mig har det varit viktigt att Jesusmanifestationen inte är emot en massa saker utan FÖR Jesus. På en fråga från Kyrkans Tidning om varför jag gick med i manifestationens ledningsgrupp var ett av svaren att jag älskar Jesus och vill framhålla Honom i respekt för oliktänkande. Min fortsatta önskan är därför att Jesus må framhållas i en förhoppningsvis lyckad manifestation den 2 maj, i full respekt för oliktänkande!

Kärleken till Jesus Kristus, den korsfäste och uppståndne - Han som är Sann Gud och Sann Människa - den kärleken håller jag fast vid oavsett allting annat!!

Domprostens trosbekännelse... (eller åtminstone en del av den)

Jag känner mig lite hedrad så här den första dagen i oxveckorna (se gårdagens blogg). Jag har blivit inbjuden att predika i kyrkan Gloria Dei i Minneapolis (S:t Paul) i Minnesota i USA (http://www.gloriadeistpaul.org/home.html)nu i slutet av januari. Jag ska resa dit, inte enbart för att predika utan för att jag sitter i styrelsen för colleget Gustavus Adolphus (http://gustavus.edu/) som ligger utanför Minneapolis, i S:t Peter. Colleget är grundat 1862 av svenska lutherska immigranter och är idag ett "church related" college. Jag var där med hustrun i våras och lärde känna något av detta college sätt att fungera. Kyrkan är verkligen "mitt i byn" där och gudstjänster spelar en viktig roll liksom det kristna livet i övrigt samtidigt som Du inte måste vara kristen för att gå där. Jag är stolt över att få vara en representant för både Sverige och Svenska kyrkan (utan officiellt uppdrag från Svenska kyrkan) i denna styrelse.

När jag nu förbereder mig inför predikan handlar texten som jag ska utgå ifrån om Jesu kallande av lärjungar - en kallelse som är radikal. "Kom, följ mig!" (Mark 1:14-20) Lärjungarna lämnade näten på stranden, lämnade båt, föräldrar, medarbetare - allt för Jesu skull.

Jag är också kallad, kallad att vara hans lärjunge. Det är så lätt att glömma bort bland alla papper och sammanträden, bland alla budgetproblem och avtalsfunderingar. Jag är kallad av Jesus själv att vara hans lärjunge och följa efter honom. Och jag får göra det som den jag är, på det sätt som jag förstår honom på.

Flera människor har bekymrat sig över min liberalteologiska hållning. Därför tänkte jag säga något om vad som bär mig, något om min kristna övertygelse. Det är dock sannerligen inte en heltäckande beskrivning.

Jag har svårt att tänka mig att ett faktiskt helvete skulle existera utan tror att det är en bild för allvaret i det vi har att leva här och nu.
För mig är det inte viktigt om Jesu tillblivelse var ett underverk. Precis som för de första kristna är det viktiga att Jesus föddes av en judisk kvinna och var ställd under lagen - att han var som vi fast syndfri, att han levde och verkade som predikant, lärare, healer, att han gjorde sådant som på den tiden uppfattades som underverk, att han samlade lärjungar av olika slag som både tvivlade och förrådde men som ändå fick vara med, att han blev dömd av romersk myndighet, korsfäst, död och begraven - och framför allt att han mot alla odds uppstod på tredje dagen. Graven var tom.
Lärjungarna har så småningom erfarenheter av den uppståndne och det blir betydelsefullt för dem, ja livsavgörande ytterligare en gång. De fylls av Guds närvaro, av den heliga Anden och ger sig ut åt olika håll för att förkunna om den korsfäste och uppståndne Herren. Sådan är min tro (väldigt, väldigt förkortat och förenklat).

Min tro är en tro på Gud treenig som är den ende guden och vars namn kan stavas på många olika sätt. Kärt barn har många namn.

Min tro och min hållning gällande Bibeln är att i Bibeln finner jag Guds tilltal till mig på ett unikt sätt. Bibeln är egentligen ett kärleksbrev till människan - ett kärleksbrev som handlar om vad det är att vara människa, vilket som är vårt uppdrag i förhållande till miljön och medmänniskan och Gud. Ett kärleksbrev med livsutmaning!

Jo, jag tillhör dem som kan välsigna två homosexuella som har ingått registrerat partnerskap. För mig är det viktigt att homosexuella och heterosexuella behandlas lika - också i kyrkans sammanhang. Annars blir det en sorts apartheid där somliga får vara utanför medan andra får vara med. Jag lutar därför (just nu) mer och mer åt att den civilrättsliga vigseln skall utföras i rådhus och stadshus etc och att alla oavsett sexuell identitet skall kunna komma till kyrkan och få välsignelse, precis som det är på så många andra håll i Europa. Detta hävdade Sten-Gunnar Hedin, Karin Wiborn, Anders Arborelius, Göran Zettergren, Morgan Johansson och Christer Sturmark i en gemensam artikel i SvD den 3 november 2008. D v s de menade att varje trossamfund måste bestämma själv hur man vill hantera den eventuella välsignelseakten. Just nu verkar det vara en klok lösning.

Men framför allt tackar jag Gud att jag får vara kristen, att jag får följa Jesus Kristus i mitt eget liv och att jag får anta utmaningen att leva det dubbla kärleksbudet - att älska Gud över allting och min nästa som mig själv. Det är sannerligen en ny utmaning varje dag.

Jesus ge mig kraft. Visa mig Din väg och gör mig villig att vandra den!

Tre stjärntydare och 2 x bio.

I går var jag på bio för första gången på väldigt länge. Kristina och jag såg en film om polisen Wallander. Hämnden heter den och var både bra och ganska otäck. Den utspelar sig i Ystad där en sprängning av en central anläggning och diverse mord leder till olika resultat. Ja, det låter som vilken spänningsdeckare som helst. Men jag kan rekommendera den för den som just gillar deckare. Hening Mankell är manusförfattare.

Så var det Trettondedag jul. Många hade sökt sig till Storkyrkan för att fira gudstjänst. Storkyrkans kör sjöng sedvanligt underbart - denna gång under ledning av Håkan Martinsson med Mattias Wager vid orgeln. Det är roligt att Håkan kommer tillbaka och gästspelar/gästdirigerar med jämna mellanrum.

De tre stjärntydarna får påminna mig om att den enda hållbara gåvan jag har att ge Jesus är mitt eget liv med alla sprickor och skavanker som det innehåller. Men just såsom livet är med alla misslyckanden, med det som gått ganska bra och med allt annat får jag ge till Jesus som en gåva och Han ger en gåva tillbaka som handlar om försoning, förlåtelse, upprättelse, bekräftelse.
I detta får jag leva, dag för dag, stund för stund, ögonblick för ögonblick. Jag får likt stjärntydarna böja knä och överlämna mig själv.

Efter att ha hört nästan en hel föreläsning om Albertus Pictor på Storkyrkans stödförenings kyrkkaffe, var jag med hustru och döttrar på bio (igen!). Denna gång såg vi Sommarminnen som är en fransk film om en familj med tre syskon och en mamma. Mamman äger ett stort hus med många fina saker och hon avlider så småningom och frågan är vad syskonen ska göra med allt det kvarvarande. Olika idéer finns och man bestämmer sig tillslut att... Ja, vad man bestämmer sig för kan Du se i filmen som går på biografen Grand i Stockholm.
Min äldsta bror Karl Otto uppmanade alla sina syskon att se denna film och jag förstår sannerligen varför. Filmen speglar en problematik som vi en gång i framtiden kommer att behöva ta tag i.

I morgon börjar "oxveckorna" som sträcker sig fram till påsk - det "vanliga slitet". Det är också roligt tycker jag.

Gaza och S:t Göran.

Det blir bara värre och värre i Gaza. Nu har invationen med markstyrkor påbörjats och alla talar om att väldigt många på ömse sidor kan komma att dö. Carl Bildt far iväg för att samtala i eu-sammanhang men han tycks ha föga hopp. För mig är aldrig krig ett alternativ. Det måste kunna gå att hitta diplomatiska lösningar. Humanitärt eld upphör och sedan politisk lösning. ´Men, det är en sak att sitta på behörigt avstånd och ha åsikter och en helt annan att ständigt känna sig hotad, ständigt känna sig i grunden oönskad.

Samtidigt är det så många som ropar, vädjar om fredsförhandlingar snarare än missiler. Nu senast har jag nåtts av kvinnors vädjan där man skriver:

Statement By Israeli Women's Organizations

We women’s organizations from a broad spectrum of political views demand an end to the bombing and other tools of death, and call for the immediate start of deliberations to talk peace and not make war. The dance of death and destruction must come to an end. We demand that war no longer be an option, nor violence a strategy, nor killing an alternative. The society we want is one in which every individual can lead a life of security – personal, economic, and social.

It is clear that the highest price is paid by women and others from the periphery – geographic, economic, ethnic, social, and cultural – who now, as always, are excluded from the public eye and dominant discourse.

The time for women is now. We demand that words and actions be conducted in another language.


Ahoti- For Women in Israel
Anuar- Jewish and Arab Women LeadershipArtemis- Economic Society for Women
Aswat- Palestinian Gay Women
Bat Shalom
Coalition of Women for Peace
Economic Empowerment for Women
Feminancy: College for Women’s Empowerment
Feminist Activist Group – Jerusalem
Feminist Activist Group – Tel Aviv
International Women’s Commission: Israeli Branch
Isha L’Isha- Haifa Feminist Center
Itach: Women Lawyers for Social Justice
Kol Ha-Isha- Jerusalem Women’s Center
Mahut Center- Information, Training, and Employment for Women
Shin Movement- Equal Representation for Women
Supportive Community- Women's Business Development Center TANDI – Movement of Democratic Women for Israel
Tmura: The Israeli Antidiscrimination Legal Center
University against Harassment – Tel Aviv
Women and their Bodies
Women’s Parliament
Women’s Spirit- Financial Independence for Women Victims of Violence

Å vad jag önskar att deras vädjan kan hörsammas!

Mitt i allt detta gläds jag över den gudstjänst jag deltog i för någon timme sedan. Jag var i Visnums Kils kyrka i Kristinehamns pastorat. Pastoratet är ett "jättepastorat" med väldigt många kyrkor spridda över ett stort geografiskt område. Visnums pastorat slogs samman med Kristinehamns pastorat för några år sedan. I det gamla Visnums pastorat fanns tre församlingar: Visnums församling , Visnums Kils församling och Rudskoga församling. Idag var vi en skara som trotsade den 16-gradiga kylan för att få fira gudstjänst under prästen Monica Albertus ledning i den gamla Visnums kils församling och i dess kyrka från 1756. Monica predikade om sökandet och finnandet utifrån Jesus som 12-åring i Jerusalems tempel och hon sa (vilket jag verkligen understryker) att det anses mer accepterat, mer 'comme il faut' att vara en sökare än att vara en 'finnare'. Ändå är jag oändligt tacksam över att jag och så många inte bara söker. Vi har funnit Honom som är svaret på vårt sökande - Jesus Kristus. I Hans namn och i kraft av Honom får vi på olika sätt verka för shalom! I Visnums Kils kyrka finns en medeltida staty av S:t Göran och draken (se bild). S:t Göran och draken återfinns ju också i Storkyrkan så jag kände mig extra hemma i kyrkan idag. Men S:t Göran och draken får påminna oss om vikten av kampen mot det onda, vikten av kampen mot det destruktiva, vikten av kampen för Shalom både hemma och längre bort.

Låt oss bedja!

Låt oss gemensamt bedja för situationen i Israel och Palestina. Fler och fler dödas på ömse håll - och inte minst palestinier. Vi kan inte göra så mycket praktiskt. Det måste USA och EU göra liksom andra med makt att påverka politiskt. Men vi kan be för situationen, be för de bägge folken. Ingen av de kloka önskar krig - alla önskar fred och försoningen med säkra erkända gränser - med möjlighet till eget självstyre. Freden har varit så nära. Låt oss be om fred och försoning. Gud hör bön!
De kristna i Jerusalem har yttrat sig:
http://www.lpj.org/newsite2006/news/2008/12/gaza-message-en-headschrches2008.html

Vi får ropa till Gud: Herre, hör vår bön!!

I Jesu namn!!!

I Jesu namn - det är temat för Nyårsdagen. Vilket underbart tema att börja hela det nya borgerliga året med. I Jesu namn - de orden får vara som en vattenstämpel genom hela det kommande året - allt det som vi har att göra, allt det vi säger och tänker, åtminstone skulle jag önska att så var fallet med mig och med mina trossyskon. I Jesu namn får vi leva våra liv, föra våra samtal och dialoger. Om vi låter allt ske i Jesu namn kan vi se på varandra med respekt för olikheten och stolthet över det egna. Så får all god kyrkorelation vara, all god kristen relation, ja kanske all god mänsklig relation.

I Jesu namn - de orden påminner mig om inkarnationens under. Gud går över gränser, spränger det förväntade, möter i det oväntade. Det är makalöst och det bjuder till stillhet och vördnad. Också där vi inte tror att Gud kan möta, är Gud själv. Också det vill inkarnationen lära mig.

Därför är kyrkans uppdrag att förkunna med många olika uttrycksmedel i många olika sammanhang. Gud möter i och utanför kyrkans byggnader i konsten, musiken, litteraturen, i de mellanmänskliga relationerna, i en medmänniska med och utan slöja, med och utan kors runt halsen, med och utan turban, med och utan Davidsstjärna eller kippa. Gud möter mig i min medmänniska - in carne - i kötet - inkarnation. Gud möter i Bibelns Ord, i brödets och vinets mysterium, i bönens stilla samtal.

I Jesu namn - för mig som kristen uppfattar jag Jesus - den judiske mannen från dåtidens Palestina som den i vilken Gud möter mig som tydligast - men Jesus själv, som jag vördar och ärar - möter i bilder, texter, toner och ibland har vi svårt att uppfatta det - men när vi verkligen ser, läser och lyssnar med en djupare förståelse, då kan vi ana hans närvaro - Kristi närvaro.

I Jesu namn - så fick jag börja denna dag i Storkyrkan i en härlig, mäktig gudstjänst med vår biskop Caroline och präster och gudstjänstvärdar och kyrkvärdar från alla Gamla stans församlingar och från S:ta Clara kyrka (som ju är en viktig del av Stockholms domkyrkoförsamling). Mikael Waldenby ledde en "nyårsdagskör" från våra tre församlingskyrkor och Mattias Wager spelade sedvanligt orgel. Jag är så tacksam att jag nyår efter nyår får börja i Jesu namn i Storkyrkan.

I Jesu namn - Det handlar om min tillhörighet. Jag tillhör Jesus. Det är jag stolt över, glad över och Honom vill jag proklamera med många olika språk för alla jag möter i full respekt för andras uppfattning.

I Jesu namn vill jag önska Dig en välsignad fortsättning på det nya året!